Det var sista dagen i Manchester och vi hade ingenting planerat. Innan vi åkte hade jag lite lösa planer på att vi skulle ta tåget upp till The Lake District, som är en nationalpark med makalösa vyer (och som finns med på Unescos världsarvslista), men vi var fortfarande rätt tagna av gårdagens köldchock och det var inte särskilt mycket varmare ute idag. Jag nämnde mina planer för pappa, men utan att vara alltför övertygande i min införsäljning, och utan att få någon särskilt entusiastisk respons. Han kände sig helt enkelt inte så sugen på att vandra några mil i bitande kyla med risk för regn. Och ärligt talat - det gjorde inte jag heller.
Vi åt frukost och gjorde oss i ordning, sedan gav vi oss ut på stan utan att ha något mål. Vi kollade på kartan och gick i riktningar som vi inte hade gått tidigare och svängde in på nya gator. Men det var rätt dött ute och de flesta affärer var stängda.
Huvudpersonen Rob i min favoritbok "High Fidelity" säger vid något tillfälle "I hela mitt liv har jag avskytt söndagar, av uppenbara brittiska skäl (radiogudstjänster, stängda affärer, trögflytande brunsås som ingen vill ha men som ingen slipper undan) liksom av uppenbara internationella skäl."
Precis så.
Vi bestämde oss för att ta seden dit vi kom, så vi hittade ett charmigt konditori, som var "very British", där vi beställde en kanna te och en varsin bakelse. Därefter promenerade vi vidare genom sömniga gator innan cirkeln var sluten och vi var tillbaka i våra kvarter. Som en magnet drogs vi till vårt nya stamhak, Piccadilly Tavern, och om vi hade undrat var alla locals var någonstans behövde vi inte undra längre. De var här.
Det var tjockt med folk som stimmade med sina pints och vi tänkte inte vara sämre. Så vi beställde in ett par öl och satt där ett bra tag och pratade om allt från Brexit och EU till Fawlty Towers och fotboll - och konstaterade att de enda som verkligen är lojala mot sina klubbar är fansen. Spelarna flyttas runt som brickor och går utan skrupler vidare till den klubb som betalar mest, medans fansen är sin klubb trogna från vaggan till graven. En hel del av detta klientel fanns att beskåda inne på Piccadilly Tavern, iklädda tröjor, kepsar och halsdukar som de införskaffat för sina surt förvärvade quid. När man tänker på hur mycket matchbiljetterna kostar är det lite sorgligt faktiskt.
På kvällen hade jag bestämt mig för att det verkligen var dags att äta fisk. Jamboree, hotellets restaurang, hade sin meny på vårt rum och jag hade spetsat in mig på en grillad lax. Men när vi kom ner och satte oss förklarade servitrisen att hon skulle inleda med att gå igenom allt som för tillfället inte gick att beställa. Hon pekade generat på rätt efter rätt på menyn, inklusive laxen och olika tillbehör som lökringar och cole slaw, och bad om ursäkt för att det tyvärr var slut. (Det hade varit enklare om hon talade om vad som faktiskt fanns.) Till slut satt vi där med en varsin hamburgare igen. What are you gonna do?
Men det var gott, och sedan kunde vi sova ovaggat tills klockan ringde vid sex imorse.
Pappas flight gick från Terminal 1 vid 09.20, så vi checkade ut från Ibis Styles vid 07.00 och tog en taxi till flygplatsen. Det ösregnade ute, och vi konstaterade att det faktiskt inte har regnat alls under den tiden vi har varit här, trots att alla väderprognoser sa att det skulle göra det. Idag skulle det dock snöa. Thank you, goodbye.
Jag följde med pappa in på terminalen och såg till att han fick sitt boardingkort och hittade säkerhetskontrollen innan jag tog mig bort till terminal 3. (Flygplatsen var väldigt rörig och vi blev hänvisade så många gånger åt olika håll att jag närapå surnade till.)
Hursomhelst. Väl på terminal 3 beställde jag in en frukost bestående av bacon, scrambled eggs, apelsinjuice och en latte, och fördrev tiden så gott jag kunde innan det var dags att boarda flighten till Amsterdam. Den var tydligen "väldigt fullbokad", så flygplatspersonalen vid gaten vädjade till passagerarna att så många som möjligt skulle checka in sina handbagage så att alla skulle få plats. Jag klamrade mig fast vid min kabinväska och undvek deras blickar. No way att jag lämnar ifrån mig väskan. Jag hade även denna gång en kort bytesmarginal och jag tänkte inte bli sinkad genom att behöva vänta vid något rullband. (Och även om de skulle påstå att väskan automatiskt skulle flyttas till Göteborgs-flighten så låg väskstrulet från i somras alldeles för färskt i mitt minne.)
Till slut hade i alla fall tillräckligt många gett upp och checkat in sina handbagage, och vi kunde gå ombord och lyfta - 25 minuter försenade. Jag började ställa in mig på att jag skulle missa flighten i Amsterdam, men tydligen körde de in en stor del av tiden för jag landade nästan på utsatt tid och kunde (i rask takt) promenera några kilometer på Schipols rullband och ta mig fram till gaten precis lagom till boardingen.
Den sista sträckan gick helt enligt tidplan, och jag landade på Landvetter vid 15.40 på måndagseftermiddagen. Har även haft kontakt med pappa som meddelade via sms att han har kommit fram till Arlanda enligt plan: "Örnen har landat".
Slutsummering av resan: Den blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, eftersom Zlatan inte spelade och eftersom det var betydligt kallare än vad jag hade kunnat föreställa mig. Men det regnade inte, vi har ätit god mat, pratat, umgåtts och upptäckt en ny stad. Hotellet var en riktig jackpot, urmysigt och med supertrevlig personal. Och för den som undrar - säsongskorten är återlämnade till sina ägare i ett förseglat kuvert.
Nästa resa går till Hong Kong.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar