På lördag morgon låg jag i sängen med datorn på magen och försökte blogga, men det var nästan omöjligt att koncentrera sig eftersom pappa pratade oavbrutet. Så fort jag försökte formulera en tanke kom en fråga eller ett påstående och avbröt mig, så till slut hotade jag med att hämta silvertejp och vira ett varv runt huvudet på honom om han inte slutade glappa. Det fungerade...
Som jag skrev igår kunde vi åka med turistbussen till Old Trafford, och vi kunde till och med använda samma biljetter. Bussen skulle avgå från Piccadilly Gardens kl 12.15, och vi lämnade hotellet ungefär en timme innan dess för en liten promenad. Jag hade läst på nätet att man inte fick ta in väskor på arenan som var större än 15x20 cm, så jag hade mobilen och plånboken i fickan. Det kändes ovant att gå runt utan väska, men jag hade hela tiden ett stadigt grepp om plånboken eftersom säsongskorten brände i fickan. (Om våra biljetter kostade 2 500 kr styck törs jag inte ens tänka på vad ett säsongskort kostar. Men det skulle jag bli varse om jag slarvade bort dem, eftersom jag i så fall skulle bli återbetalningsskyldig.)
Det var svinkallt ute, vilket innebar att vi ganska snart flydde in på ett italienskt café och köpte en latte bara för att få sitta inomhus en stund. Sedan kom turistbussen och vi fick återuppleva en del av den guidade turen innan vi klev av vid Old Trafford, som alltså är Manchester Uniteds hemmaarena och Englands näst största arena efter Wembley i London. Old Trafford kallas också för "The Theatre of Dreams" och har en publikkapacitet på drygt 75 000. (Som jämförelse tar Friends Arena i Stockholm 50 000). Det här är med andra ord en mäktig arena.
Vi kom fram vid 13-tiden och avsparken var kl 15.00. Så det var ganska lugnt med folk och vi kunde hyfsat obehindrat passera ett gäng vakter som scannade av våra kläder med detektorer. På baksidan av säsongskorten stod det vilken "entrance", "block", "row" och "seat" vi hade, så vi letade upp vår ingång, N43, och förde in säsongskorten i läsaren. En grön lampa lyste och sedan öppnades dörrarna till Narnia.
Vi var inne.
Men det betydde inte att det var varmare där. Hela arenan var svinkall, vare sig man satt på läktaren eller var nere i gångarna där de sålde mat och dryck, och vi hade alldeles för lite kläder på oss. Vi köpte en varsin öl i hopp om att det skulle värma upp oss inifrån, men det gick inget vidare.
Vi lokaliserade våra sittplatser och slog oss ner. Till en början var det ganska glest med folk på läktarna, men det fylldes på i stadig takt medans klockan tickade ner. När spelarna kom ut på planen var det i det närmaste fullsatt och jublet gav en föraning om hur det skulle låta om det blev mål.
Men jag var ändå inte beredd. Manchester gjorde sitt första mål efter fem minuter och jag blev livrädd när vrålet kom. När andra målet kom, efter 20 minuter, var jag dock så luttrad att jag till och med lyckades fånga det på film. Det var faktiskt en ganska rolig match, trots att det inte blev fler mål. Manchester var odiskutabelt det bättre laget och hade nästan allt bollinnehav och de vassaste målchanserna. Svensken Victor Nilsson Lindelöf spelade hela matchen och, som pappa konstaterade, "han gjorde inte bort sig". (Läste senare att brittisk press hade hyllat hans insats.) Och det regnade inte, trots att alla väderprognoser hade hotat med regn. Men helvete vad vi frös. Som två fiskpinnar satt vi där och hackade tänder medan fansen skanderade "Glory, glory Man United... Glory, glory Man United..."
När jag bokade biljetterna hade jag föreställt mig att det skulle vara varmt och soligt den 31 mars, och att Zlatan skulle göra en bejublad insats. Ödets ironi gjorde att Zlatan just igår gjorde en storstilad comeback på planen. I Los Angeles. Under kvällen nåddes jag av push-it notiser från Aftonbladet som öste superlativ över honom; de skrev hur han på egen hand hade gått in och vänt ett underläge till seger med bland annat ett drömmål från 40 meter i slutminutrarna. Allt jag hade beställt skedde alltså med kuslig precision - fast på en annan kontinent.
Bitter? Jag?
När matchen var slut uppstod ett annat problem. Vi hade ingen aning om hur vi skulle ta oss hem. Turistbussen gick inte längre och vi var tvungna att antingen hitta en vanlig buss eller en taxi. Vilket inte är helt enkelt när Old Trafford precis har spytt ut 75 000 människor som alla går åt samma håll i ett långt lämmeltåg. Vi följde strömmen och kände temperaturen sjunka och desperationen stiga. Men nu hade vi faktiskt lite tur. Vi hittade en buss som inte var helt fullsatt, frågade chauffören om den gick till centrala Manchester, och det visade sig att den stannade precis utanför vårat hotell. Inte i närheten av - precis utanför. Underbart.
När vi klivit av gick vi direkt till "våran pub", Piccadilly Tavern. Vi var hungriga som vargar och beställde en varsin mixed grill medans vi långsamt tinade upp bland skinnfåtöljerna. Här satt vi ett bra tag innan vi så småningom kravlade oss tillbaka till vårt hotell - och vårt iskalla rum. Å nej...
Vi avslutade kvällen inrullade i varsitt täcke och kollade på gamla filmer som "Tillbaka till framtiden" och "Dödligt vapen" som sändes på tv.
Idag är det vår sista dag i Manchester. Vi får se vad vi hittar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar