Taormina är byggt på ett berg, så vi var beredda på att det skulle bli uppförsbacke. Vi var dock inte beredda på trapporna. Den sick-sackiga linjen på kartan var alltså en enda lång trappa med hundratals trappsteg som vi stretade uppför medans solen stekte från en molnfri himmel. Varje gång vi nådde toppen av en avsats och vände blicken till höger kom en ny trappa. Och en ny. Och en ny.
Det tog aldrig slut.
Tills det äntligen gjorde det, och vi hittade en liten uteservering där vi kunde slå oss ner och beställa något att dricka. Jag greppade vattenglaset som en drunknande sträcker sig efter en livboj medans pulsen gick ner i normalläge. Och sedan satt vi där en bra stund och bara njöt av utsikten.
30 meter bredvid oss låg restaurangen. Strax före 13.00 gled vi in och blev visade till en fin plats vid räcket. Jag beställde en spaghetti del mare och Åsa en lokal fiskrätt. Till detta delade vi på en halv karaff vin och livet lekte.
Efter lunchen tog vi oss nerför trapporna mätta och med lätta steg. Vi letade reda på linbanan som tog oss ner till stranden och sedan solade och badade vi i några timmar. Medelhavet var, som alltid, helt ljuvligt.
En linbanetur senare var vi tillbaka på hotellet, där vi bara lämnade lite packning och sedan gick vi direkt till en uteservering för att ta en drink och titta på solnedgången. Sedan strosade vi fram och och tillbaka längs med den mysiga gågatan, fönstershoppade och gjorde även ett par mindre inköp innan vi rundade av kvällen med en middag på en mysig bistro. Vi åt även denna gång fisk, och vi blev inte besvikna.
Jag tror det är svårt att bli besviken på maten här.
Just nu ligger jag i en solstol på stranden och tittar ut över det stora blå. Vi har det inte kämpigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar