Dock så blåste det full orkan (nåja) uppe på takterrassen när vi åt frukost. Bestick och servetter virvlade runt i de hårda vindbyarna och till och med stolar föll som käglor, samtidigt som vi alla satt som sjömän på däck och höll i dukarna. Himlen var grå och Etnas karakteristiska gaspelare slickade vulkanen istället för att resa sig mot skyn.
Att åka till havet kändes uteslutet, och vi gick ner till rummet för att packa ihop våra saker och checka ut. Vi lämnade resväskan i receptionen och beredde oss på att tillbringa sista dagen längs med gågatan istället.
Ungefär vid den här tiden började jag känna mig rätt hängig. Jag hade varit lite hostig de senaste dagarna och hade nu även ont i halsen. Den där odefinierbara sjukdomskänslan hade också infunnit sig; när man känner sig matt och öm i musklerna. Jag var helt säker på att det berodde på vårt hotellrum - det var iskallt därinne (vilket är underbart när man ska sova), men det var också ett jävla drag i AC:n. Lite som att ligga i ett konstant korsdrag hela natten. Och folk brukar väl bli förkylda av stark luftkonditionering? Det är jag säker på att jag har hört.
Vi slog oss ner på en bänk vid en utkiksplats och läste högt ur Balderson. Sedan gick vi och åt gelato - italiensk glass - på ett café. Och under tiden mojnade vinden och solen bröt igenom. Åsa föreslog att vi skulle gå och bada i alla fall. Det var ju fortfarande flera timmar tills transfern skulle komma.
Jag kände mig velig. Alla moment - gå till hotellet, leta reda på våra handdukar och badkläder i resväskan, ta linbanan ner till stranden, byta om, fixa solstolar etc - kändes plötsligt helt övermäktiga. Men Åsa lirkade skickligt med mig, och strax var vi nere på stranden igen.
Det var givetvis ljuvligt, och även om vi blev rånade på 30 Euro för att ha våra solstolar i ynka en och en halv timme, så hann vi bada tre gånger och suga i oss lite mera sol.
På vägen ner till stranden ringde vår chaufför och undrade om han kunde hämta oss 13.30 istället för 14.25, eftersom det (citat) ”var så mycket trafik på lördagar”. Vi misstänkte starkt att han förmodligen hade en egen agenda (typ att han inte hade några andra körningar och ville bli av med våran så att han kunde ta helg), men kompromissade och sa nådigt att han kunde hämta oss vid 14.00. Och med detta som riktmärke lämnade vi stranden kl 13.00 med linbanan och påbörjade både mentalt och bokstavligt vår hemresa.
Vi gick till hotellet, hämtade resväskan, packade om våra saker, köpte lite vatten och tog en cappuccino vid ett café vid upphämtningsplatsen. Redan kvart i två messade chauffören att han stod på plats med sin svarta Fiat. Vi såg till vår glädje att det inte var samma snubbe som körde oss hit i 160 km/h. Den här gav ett mycket stabilare intryck och han körde också ”bara” 130 km/h och höll dessutom avstånd till bilen framför.
Någon trafik att tala om var det dock inte, vilket både bekräftade våra tidigare misstankar och innebar att vi var framme vid Catanias flygplats redan strax efter halv tre.
Vårat flyg skulle gå 17.45. När vi stod i kön till incheckningen (som var otroligt långsam) ändrades avgångstiden till 19.50. Vi lyfte slutligen 20.40, alltså nästan tre timmar försenade. Med tanke på att vi anlände halv tre fick vi alltså tillbringa sex timmar på en av Europas (gissar jag) mest underdimensionerade flygplatser.
Det var ingen rolig historia. Det var en liten flygplats och det fanns nästan inga restauranger, enbart två små barer/caféer med väldigt få sittplatser. De som lyckats få tag på ett bord lämnade det aldrig. Folk cirkulerade som hökar i jakt på att upptäcka minsta lilla ansats på att någon var på väg att resa sig. Det var människor överallt; de satt på golvet och längs väggarna, de blockerade gångarna och stod i långa, ringlande köer till toaletterna. Och på informationstavlan med avgångstider stod det ”ritardo” (försenad) efter mer än hälften av flighterna, inklusive vår, vilket gjorde att människor fortsatte att strömma in, men ingen verkade någonsin lämna.
Jag var dessutom sjuk.
Trots att jag ogärna ville erkänna det, och trots att jag fortfarande var övertygad om att det berodde på AC:n i hotellrummet, så gick det inte att komma ifrån att jag frös i värmen, hade ont i kroppen och kände mig allmänt risig.
När vi väl var ombord bad piloterna på Norwegian-planet om ursäkt för förseningen och förklarade att det berodde på att de hade fått vända tillbaka till Kastrup när de var på väg till Catania, eftersom det hade uppstått något tekniskt problem med någon ”cooling fan”.
Whatever. Nu ville jag bara hem.
23.20 landade vi i Köpenhamn och vi raglade av planet. Efter en lång promenad genom en folktomt Kastrup fick vi vänta säkert en halvtimme innan väskan kom, och när den väl gjorde det hade den en rejäl buckla och en reva. Jag kände mig ungefär lika tilltufsad som väskan, men var glad att både den och vi äntligen kommit fram.
Vi tog tåget över Öresundsbron, men eftersom tåget stod stilla orimligt länge i Hyllie och vi dessutom fick gå runt stationen vid Malmö C (eftersom huvudentrén var stängd efter midnatt) missade vi precis vår buss till Värnhem och fick vänta på nästa i drygt en kvart.
Kvart över ett, ungefär tolv timmar efter att vi lämnat stranden i Taormina, var vi hemma. Vi tog en kopp te och ett par mackor vid köksbordet, och när jag släppte ut håret som jag hade haft uppsatt var det fortfarande blött av Medelhavet.
Klockan två somnade jag.
Just nu sitter jag på tåget från Malmö till Göteborg. Jag är förkyld, men enligt ett snabbtest (som Åsa mycket lämpligt hade hemma) har jag inte Covid. Det verkar inte heller vara luftkonditioneringen som är boven i dramat, eftersom jag idag har googlat detta och det tydligen är en seglivad myt att man kan bli sjuk av luftkonditionering. Man blir förkyld av virus. Enbart. (Dock fick jag ännu en bekräftelse på att Google ”lyssnar” på oss, eftersom det räckte att jag skrev ”Kan man bli” för att Google skulle föreslå ”Kan man bli sjuk av AC?” som första alternativ.)
Hursomhelst.
Vi är otroligt nöjda med den här resan, även om vi hade en ansträngande hemresa. Vädret var perfekt - 30-32 grader och sol varje dag; 27 grader i det kristallklara vattnet. Vi bodde helt perfekt på gågatan Corso Umberto och vi har ätit massor av fantastisk mat, i huvudsak fisk, hela veckan. Och om jag bara ska rekommendera en enda restaurang i Taormina är det Osteria Rosso Divino, där vi var i måndags. Boka bord!
Etna var givetvis en grym upplevelse och får inte missas. Catania kräver dock en gedigen research för att komma till sin rätt.
Har vi verkligen upplevt Sicilien? Förmodligen inte. Vi har varit i Taormina, ett turistparadis som allmänt beskrivs som ”posh” och ”expensive”. Men vi är ju, trots allt, turister, hur mycket vi än vill betrakta oss som backpackers och världsmedborgare.
Ok, det har blivit dags för den traditionsenliga slutnotan (alla priser per person):
Flyg, Köpenhamn-Catania t/r: 5 700 kr
Hotell, 7 nätter: 5 500 kr
Transfer, flygplatsen t/r: 900 kr
Tågresa, Taormina-Catania t/r: 100 kr
Etna Sunset Tour: 750 kr
Opera: 350 kr
Övrigt (mat, dryck, solstolar, shopping): ca 7 000 kr
Öresundståg, t/r: 200 kr
Tåg, Gbg-Malmö t/r: 760 kr
Totalt: 21 260 kr
Nästa resa (förutom en resa till Berlin med jobbet, där jag inte kommer att blogga) blir till New York den 1 april med Daniella.
Vi hörs då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar