Etna Sunset Tour

På onsdagen hade vi ställt klockan på 07.00, så att vi kunde hänga på låset till frukosten på takterrassen som startade 07.30. Därefter gjorde vi oss i ordning för en halvdag på beachen och förberedde packningen till eftermiddagens utflykt. Vi tog linbanan ner till Mazzaro-stranden och parkerade i två solstolar redan före 09.00. Sedan solade och badade vi fram till halv två. Vattnet var lika ljummet som vanligt och solen sken även denna dag från en molnfri himmel.

På vägen upp med linbanan började det svida betänkligt i mina ögon och tårarna rann. Det är den här jävla solcremen som i kombination med svett och saltvatten kan orsaka detta (jag har varit med om det förut), men det har aldrig suttit i så länge som det gjorde nu. När vi kom upp till gågatan gick vi bokstavligen in på första bästa ställe - en halvsunkig restaurang - och jag lånade toaletten för att skölja ögonen med kallt vatten. Det hjälpte inte, och sedan intog vi en halvtaskig lunch bestående av spaghetti carbonara (Åsa) och en hamburgare (jag), varav den senare såg ut som en grillad smörgås bakom mina tårfyllda ögon. 

På hotellet tog jag en dusch och tvättade ansiktet noga, och till slut släppte helvetet. Vi gav oss iväg mot Porta Catania, där vi skulle bli upphämtade för vår Etna Sunset Tour, och på vägen dit köpte vi skavsårsplåster på ett apotek och hämtade ut pengar i en ATM. Jag tog ut 80 Euro och Åsa skulle ta ut 40, men råkade ta ut 400. Alltså ca 4000 kronor. 

Vi kommer att betala mycket med cash de sista dagarna. 

Vi köpte en varsin cappuccino och satte oss i skuggan och väntade på vår guide. Och kvart över fyra dök han upp, Aldo, en 32-årig Sicilianare med långt skägg, piercing i näsan och tatueringar. (Som han själv senare sa: ”I look like a junkie”.) Faktum är att de halvslutna ögonen gjorde den looken komplett, och vi misstänkte att han, eventuellt, var en smula påtänd. Tre britter och ett ungt par från Holland gjorde oss sällskap i minibussen, så vi var totalt åtta pers. Och jag och Åsa satt längst fram, på första parkett, bredvid Aldo. Här satt vi som kungar medans Aldo pratade på om vulkaner i allmänhet och Etna i synnerhet. Jag frågade om han någonsin hade sett ett utbrott och han lutade sig mot mig med ett brett leende: ”Yes, Madame”, samtidigt som jag motstod impulsen att be honom hålla blicken på vägen. Han gav oss namnet på sitt Instagram-konto, och där kunde vi se den ena spektakulära bilden efter den andra. Och det var inte bara vulkaner han hade upplevt. Han dök, hoppade fallskärm, klättrade i berg och åkte snowboard. Och han hade varit ÖVERALLT. Oftast tillbringade han vinterhalvåret i Sydamerika, men det visade sig att han hade varit på diverse äventyr i jordens alla hörn. 

Mitt eget liv kändes plötsligt ganska torftigt. 

Aldo sa också att Catania var ”one of the most beautiful cities in the world”. Jag svarade torrt att vi ”must have been to the wrong places”. Och kände återigen ett sting av besvikelse över vår misslyckade tripp dit. Men, å andra sidan är jag ju inte säker på att Aldo och jag har samma referensramar. 

Det var i alla fall en fin tur som gick uppåt längs slingrande vägar. Första stoppet var vid en ekologisk gård som sålde lokala råvaror, framför allt honung. Vi fick provsmaka en massa olika honungssmaker och de var helt ljuvliga. Både jag och Åsa handlade tre burkar var, mina var med smakerna chili, mandarin och jordgubb. 

Sedan åkte vi vidare till en lavagrotta, där vi utrustades med hjälmar och ficklampor inför vårt utforskande i mörkret. Mycket spännande!

Och till slut kom vi fram till dagens höjdpunkt - i dubbel bemärkelse. En liten trekking på Europas högsta, aktiva vulkan i solnedgången. Vi var på 1100 meters höjd och såg Catania som ett glittrande pärlhalsband långt under våra fötter. Vi passerade kratrar och gick på lavastenar. Stretade uppåt till en fantastisk utkiksplats och i horisonten såg vi den rökpelare (eller gaspelare, som Aldo informerade oss om att det var) som alltid stiger från toppen av vulkanen. 

It’s alive. 

Etna har regelbundet utbrott, och jag hade verkligen önskat att få se det. Men just igår var hon lugn. 

Nedfärden var något av en rysare; vi halvgled nedför en brant backe av aska och lavastenar i ett, i vårt tycke, alltför snabb takt. Men vi kom ner helskinnade och sedan var det strax dags att krypa in i minibussen och forslas tillbaka till Taormina till ljudet av italiensk hip-hop/rap. Aldo sjöng med i texterna och vi gungade i takt. 

Vi var supernöjda med den här turen! Naturen är verkligen magisk. 

Tillbaka i Taormina letade vi reda på en mysig restaurang på en bakgata vi inte hade varit på tidigare och åt ännu en fantastisk middag.