Cahoots & Oblix

Onsdagen var vår sista dag i London, så vi åkte direkt till Camden efter frukost, eftersom vi hade en del ”unfinished business” att ta hand om. Bland annat att besöka Cyberdog - den där coola ravebutiken som vi hade spanat in i söndags. Vi hann dock inte gå långt längs med huvudgatan förrän jag hade köpt ett par skor för 2000 kr, och sedan fortsatte pengarna att rulla. Jag köpte bland annat en axelväska och en ny necessär och syrran handlade tröjor till både sig själv och Isack och Elias inne på Cyberdog. Vi strosade länge på marknaden som aldrig tycktes ta slut och sedan köpte vi crêpes med jordgubbssylt och grädde (jag) och banan och nutella (Camilla), vilka vi intog sittandes på en trappa i solskenet där vi hade full uppsikt över alls människor som hade valt att besöka Camden Market just idag. 

Vid halv tre-tiden åkte vi tillbaka till hotellet och lastade av våra kassar, duschade och bytte om inför kvällen. Jag hade bokat ett bord till oss på Cahoots kl 17 där vi skulle ta en drink eller två, därefter hade vi ett bord på Oblix kl 20, där vi skulle avsluta både kvällen och resan med en middag in style. 

Men vi började med att ta tunnelbanan till Piccadilly Circus eftersom Camilla villa handla tröjor på Hard Rock Café. När detta var ombesörjt promenerade vi mot Carnaby och lokaliserade Cahoots, som är en slags temarestaurang/bar i den övergivna tunnelbanestationen Kingly Court. Samtidigt som man går nedför trätrapporna gör man en tidsresa till 1940-talet - baren är nämligen inredd som en tågkupé i efterkrigstid och personalen bär tidstypiska kläder. Även om det låter som en turistfälla så var det en grym atmosfär och det fanns ett stort urval av goda drinkar. Tror dock att det är nödvändigt att boka bord i förväg om man vill gå hit. 

Två drinkar senare bröts förtrollningen och vi var ute i dagsljuset igen som två blinkande kaniner. Vi tog tunnelbanan till London Bridge och gick därefter till The Shard, som är Storbritanniens och en av Europas högsta byggnader. På våning 32 ligger Oblix, där jag hade bokat ett fönsterbord till oss på West Side. (East Side är lite mer urban-casual, West Side är fine dining). Vi var en halvtimme för tidiga och fick ett tillfälligt bord på East Side innan en servitör kom och eskorterade oss bort till vår plats. 

Här satt vi fin-fint med västra London för våra fötter samtidigt som solen gick ner över horisonten. Jag beställde en bbq black cod med koriandersalsa och syrran en steak med hasselbackspotatis. Det var fantastiskt gott, och kändes skönt att äta en värdig middag till slut. Vi har haft lite otur med tajmingen med middagarna - i måndags, efter ABBA-konserten, var vi tvungna att ta en burgare på Burger King eftersom alla restauranger hade stängt, och i tisdags, efter lönnkrogen, hade vi bara vår ”nödproviant” av nötter och vindruvor till förfogande. (Camilla var inte nöjd.) 

Men å andra sidan är det ju kontrasterna som gör resan. 

Efter middagen på Oblix åkte vi hem till hotellet, mätta och belåtna, och la oss för sista kvällen i vår ”bunker”. Idag, torsdag, reser vi hem till Sverige. Jag sitter just nu på Heathrow och min flight går om knappt en timme. Syrran är redan i luften, på väg mot Arlanda. 

Imorgon kommer ett sedvanligt hemresan-och-slutreflektioner-inlägg. 

Electric Cinema

På tisdagen hade vi planerat att tillbringa hela dagen i Notting Hill. Efter frukosten på vårt stammishak tog vi således tunnelbanan till Ladbroke Grove och sedan strosade vi fram och tillbaka längs Portobello Road, kikade lite i affärer och marknadsstånd, tog en drink på en uteservering och bara satt och tittade på folk. Vi lokaliserade även den blå dörren och The Travel Book Shop från filmen Notting Hill. 

På eftermiddagen åt vi en sen lunch på Electric Diner - restaurangen som ligger i anslutning till Electric Cinema - och som har en härlig, gammaldags atmosfär med tidstypiska bås med lädersoffor och jazzmusik i högtalarna. Sedan var det dags att lägga sig raklång framför filmen ”Top Gun: Maverick”.

Electric Cinema startade 1910 och är en av Londons (kanske hela Storbritanniens?) äldsta biografer och definitivt en av de mysigaste. Jag var här med Paula 2015 och även vi hade bokat en så kallad front row bed, men om man hellre vill sitta upp finns det även fåtöljer med fotpall och soffor. Givetvis finns det även en bar i salongen. 

Förra gången jag var här fanns det cashmere-filtar vid alla platser, men dessa hade man tyvärr tagit bort. Vi gissade att det beror på pandemin. Men frankly, who cares när man ligger som en kung på första parkett med ett glas rött i handen?

Filmen då? Jag hade läst på IMDB att den hade fått 8,6 i betyg, så den kunde ju inte vara en fullständig kalkon. Och det var den inte heller. Utöver de spektakulära flygscenerna gav ledmotivet Top Gun Anthem fortfarande rysningar. Men den kändes ganska förutsägbar och var, givetvis, svulstigt patriotisk. 

Efter filmen tog vi tunnelbanan till Liverpool Street för att leta upp Scaredy Cat Town - en lönnbar som gömmer sig inne på The Breakfast Club. The Breakfast Club är en restaurangkedja som serverar frukost hela dagen, ungefär som IHOP i USA. Men inne på just denna Breakfast Club, som ligger vid Artillery Lane, skulle det alltså finnas en bar bakom ett kylskåp. Lösenordet för att komma in var att be någon i personalen om att få ”see the Mayor”. 

Vi kände oss lite stressade när vi var på väg, eftersom Google Maps hävdade att The Breakfast Club skulle stänga kl 21, och nu var det bara några minuter kvar. Vi pinnade på och kom fram precis innan 21. Det var rätt dött inne på restaurangen när en servitör släntrade fram och gav oss ett frågande ögonkast. 

”We want to see the Mayor”, sa jag. Han tittade på oss med stenansikte ett par sekunder, sedan sa han: ”Have you booked?” 

Jag skakade på huvudet. 

Han konsulterade en lista och vinkade sedan fram oss. ”Follow me.” Han gick snabbt mot ett vitt Smeg-kylskåp, och innan jag visste ordet av hade han öppnat kylskåpsdörren och försvunnit ner för trapporna som dolde sig där bakom. Jag följde efter. (Syrran berättade efteråt att hon hade känt en olustkänsla och tänkt ”Ska vi in DÄR?!”, men eftersom jag hade försvunnit in, så hängde hon på.) 

Nere i underjorden fanns i alla fall en mysig bar med tegelväggar och vi slog oss ner och beställde ett varsitt glas vin. (Vi hade tänkt äta något också, men köket hade tyvärr stängt.) Dock kände jag mig lite besviken över att hela processen hade gått så snabbt - jag hade inte ens hunnit ta en bild på kylskåpsdörren innan jag rusade ner för trapporna. Jag hade läst på nätet att man inte tog samma väg ut, (förmodligen för att de inte ville att kylskåpet skulle vara nån slags öppen svängdörr där folk helt öppet gick ut och in), men när jag frågade servitören om vi fick gå tillbaka upp och ta lite bilder så var det okej. 

Så vi drack upp vårt vin i lugn och ro och gick sedan upp samma väg för att posera vid kylskåpsdörren innan vi tog tunnelbanan tillbaka hem. 

Strax efter midnatt, när vi låg i våra sängar och pratade och kollade vad som händer i världen och på nätet gav syrran upp ett tjut. ”Strejken har flyttats fram tre dagar!” Hon reser ju med SAS, och pilotstrejken har legat som ett hot över hennes hemresa. Även om vi aktivt har valt att inte tänka på detta förrän vi visste hur det skulle bli så kändes det ändå som en enorm lättnad. 

ABBA Voyage

På måndagen vaknade jag i ottan och satte igång med min vanliga morgonrutin, nämligen att blogga om gårdagen i sängen med en kopp kaffe bredvid mig. (Det finns en vattenkokare, pulverkaffe och små mjölkförpackningar på rummet, och jag kan inte säga att det är någon höjdare. Men det får duga.) Jag var övertygad om att Camilla skulle sova en stund till, men hon är oerhört lättväckt och låg strax och babblade oavbrutet och pep om att hon var hungrig. Så fort jag försökte formulera en mening kom en fråga eller en kommentar och jag fick en flashback från när jag och pappa var i Manchester och jag fick lust att hämta silvertejp och vira runt huvudet på honom eftersom han pratade hela tiden när jag försökte blogga. Jag och Camilla genomförde helt enkelt en synkroniserad duett bestående av versen ”När ska vi gå och äta frukost?”, refrängen ”Jag är snart klar” och bryggan ”Jag är hungrig!” i crescendo.

När jag hade publicerat inlägget gick vi direkt bort till frukosthaket jag var på häromdagen och satte oss på uteserveringen. Alla väderappar hotade med regn idag, men just då stekte solen från klarblå himmel och det verkade osannolikt att det skulle bli regn. Men detta är trots allt London, så när vi kom tillbaka till hotellet för att duscha och göra oss i ordning packade vi ändå ner ett varsitt paraply innan vi gick till tunnelbanan. 

Vilket visade sig vara en smart idé. När vi kom upp för trapporna vid Piccadilly Circus regnade det nämligen ymnigt och vi flydde in till Lillywhites, en sportklädesbutik precis vid Erosstatyn, där syrran köpte löparskor när vi var i London för tio år sedan. Nu var hon där i samma ärende, men trots att vi var där inne en bra stund så hittade hon inga hon ville ha, förutom ett par Nike som inte fanns i hennes storlek. Undertecknad, som egentligen inte skulle handla något alls, kom ut ur butiken med två Puma-tröjor som var på rea. 

Nu hade det i alla fall slutat regna, och vi gick vidare längs Regent Street mot Oxford Circus. Svängde in på Carnaby Street, där jag hade för mig att det fanns många skobutiker, och där hittade Camilla exakt samma Nike-skor i rätt storlek och till ett mycket bättre pris. Det var ju för väl. 

Lunchen skulle vi inta på ett ställe som jag hade läst om på nätet - the Attendant - som är något så udda som en ombyggd pissoar från sent 1800-tal. Det låter ju lite skumt, men jag hade både sett bilder och läst recensioner på nätet och tyckte det verkade vara lite kul. De hade bara ett fåtal platser och det gick inte att boka bord i förväg, så vi fick helt enkelt lita på turen. Och vi hade tur - när vi gått ner för trapporna till denna märkliga oas fanns det flera lediga platser, och vi satte oss i hörnet och beställde en varsin smörgås med avocado, halloumi, chili och andra godsaker, plus apelsinjuice och latte respektive cappuccino. Det var supergott, personalen var supertrevlig och atmosfären supermysig. Trots att vi satt mitt ibland pissoarer i blänkande porslin och Camilla på frågan om var toaletten fanns fick svaret ”This IS the loo.” 

När vi lämnade underjorden och kom upp för trappan hade himlen öppnat sig igen och det vräkte ner. Så vi gick in på en halvtom pub som låg alldeles intill och tog en varsin drink medans vi väntade ut regnet. Det gick ingen nöd på oss. 

När drinkarna var uppdruckna och solen åter tittade fram gick vi bort till en tunnelbanestation och åkte tillbaka till hotellet för att lämna påsarna med dagens inköp och sträcka ut oss på sängen en kort stund innan det var dags att bege sig till ABBA Arena. 

Enligt alla instruktioner fanns det två sätt att ta sig till arenan - antingen med tunnelbanan till Stratford eller med DLR till Pudding Mill Lane. Vi tog därför Northern Line till London Bridge och bytte där till Jubilee Line mot Stratford. Därifrån skulle det ta ca 20 minuter att gå. Arenan skulle ligga i Elizabeth Olympic Park, och eftersom vi direkt såg skyltar mot parken när vi kom ut följde vi bara dem utan att konsultera Google Maps. 

Mistake. 

Vi gick och gick och gick, men hade hela tiden känslan av att vi var på villovägar. Vi befann oss i något slags hybridområde av motorvägar och tassemarker, och vi såg inga skyltar om ABBA Arena. När jag kollade på Google Maps så var vi mycket riktigt på väg mot parken, men arenan såg ut att ligga en bra bit åt ett helt annat håll. Och hur vi än gick så rörde sig den blåa pricken på kartan åt fel håll, och när Camilla tog fram Google Maps på sin mobil så fick vi motstridiga uppgifter. 

”Det ser ut som om vi ska svänga höger där framme”, sa hon. Jag tittade på min mobil. 

”Va? Jag tycker det ser ut som om vi ska gå rakt fram.”

”Nu går vi åt fel håll igen!”

Och så där höll det på. Även om vi hade gott om tid så kände jag en viss ilning i magtrakten. Var är alla människor? Borde det inte vara horder av ABBA-fans i antågande? Vi måste vara helt åt helvete fel.

”Ska vi ta en taxi?”

”Visst. Hur ska vi få tag på en sån?”

Till slut lyckades vi ta sikte på något slags landmärke i parken och orientera oss rätt. Då hade vi gått i rask takt i säkert 45 minuter. 

Precis bredvid arenan låg Pudding Mill Lane. Så ett hett tips till alla som ska gå på ABBA Voyage är att ta DLR istället. 

Hursomhelst. Vi var framme.

ABBA Arena har plats för 3000 personer och är specialbyggd av Björn och Benny eftersom det inte fanns någon lämplig arena som kunde hantera all teknik som krävs för showen. (Ett skolexempel på ”throw some money on the problem”). Vi gick in, köpte en varsin drink och satte oss på våra platser. Och visste inte riktigt vad vi skulle förvänta oss.

Man fick absolut inte filma eller fotografera under showen, eftersom de vill ”bevara mystiken för kommande publik”. Och det var faktiskt ganska skönt att lägga undan mobilen och bara vara närvarande i nuet. 

Prick 19.45 släcktes arenan ner. Och strax hördes de inledande tonerna av The Visitors och så dök Abbatarerna upp genom golvet. Ett lämpligt inledningsnummer - framför oss stod ju någon slags besökare från både framtiden och dåtiden i en perfekt symbios. Det var mäktigt och märkligt och häftigt att se ABBA anno 1970-tal på scenen och det såg verkligen ut som om de var där samtidigt som de rev av hit efter hit i en makalös ljusshow och ackompanjerade av ett liveband och en kokande arena. 

Två saker var mindre bra: Under två låtar (Eagle och Voulez-Vous) visades någon slags tecknad film på skärmarna istället för Abbatarerna. Ytterligare ett par låtar framfördes som rena musikvideos. Varför? (Som Aftonbladets recensent skrev: Behövde Abbatarerna vila upp sig?) 

Men det är ändå en petitess i sammanhanget. Totalt bestod konserten av 20 låtar från deras enorma låtskatt och jag njöt av varje sekund. När det var slut var det som att vakna upp ur en hypnos och jag sa flera gånger till Camilla: ”Vad var det som just hände?” 

En otroligt mäktig upplevelse. 

Efter konserten tog vi oss hem från arenan på ett betydligt smidigare sätt än vi tog oss dit. Med ABBA-låtar fortfarande  ringande i huvudet. 

Enligt Camillas stegräknare hade vi idag gått över 21000 steg. 

Hej Camilla!

Efter att jag hade försäkrat mig om att syrran kommit på planet på Arlanda gjorde jag mig i ordning och drog ut på jakt. Mitt mål var ett ställe jag hade dammsugit fram på nätet när jag letade efter udda utflyktsmål i London - God’s Own Junkyard. Tydligen var det ett slags konstgalleri som bestod av hundratals neonskyltar som hade använts i olika filminspelningar. Där skulle också finnas ett café, så jag skippade frukosten och gick direkt till tunnelbanan där jag tog Victoria Line till ändhållplatsen Walthamstowe Central. 

Detta visade sig vara en rätt trist del av norra London, med gråa betonghus och den sortens busshållplatser som inte inger något förtroende, men jag visste att det fanns en skatt här någonstans och konsulterade vägbeskrivningen som jag hade mailat till mig själv. Efter en stunds promenerande längs med huvudgatan vek jag in på en smal gata med små, pittoreska hus som förde tankarna till Körsbärsdalen i Bröderna Lejonhjärta, passerade en kyrkogård och vek sedan av på ytterligare en gata som verkade leda till någon slags industriområde. Till slut såg jag skylten: God’s Own Junkyard - heavenly junk in a heavenly location. 

Bingo. 

Jag gick runt hörnet och hittade ingången till Narnia. Herregud, vilket ställe! Hela lokalen var fylld med neonskyltar i alla möjliga färger och storlekar och motiv. Lokalen i sig var inte så stor, men hade slingrande gångar med små rum som alla lyste och blinkade på ett alldeles underbart sätt, samtidigt som 80-talsmusiken strömmade genom högtalarna. 

Jag var hänförd. 

Efter en stund köpte jag frukost i det lilla caféet, vilken jag intog i solen på uteplatsen på baksidan. Sedan sögs jag återigen in i lokalen för att ta en sista, långsam runda. Jag frågade om något av allt detta var till salu och fick svaret ”everything”. Men det fanns inga prislappar utsatta och jag gissar att det inte var billigt. Dessutom har jag ju redan en neonskylt hemma. Men om jag någon gång känner att jag behöver fler så vet jag var de finns. Och för den som gillar neonskyltar eller bara vill besöka en cool och quirky plats långt utanför turiststråken är detta verkligen nåt jag kan rekommendera. Det var knappt nåt folk alls där heller. 

Jag tog tunnelbanan tillbaka till King’s Cross och kom fram vid 13-tiden, dvs ungefär när Camillas plan skulle landa på Heathrow. Så jag slog mig ner på samma uteservering som jag satt på när jag först kom hit, beställde en Aperol Spritz och la upp mobilen på bordet för att invänta meddelanden från syrran. Till slut kom de, hennes plan var över en halvtimme försenat, men nu hade hon äntligen landat. Hon skulle skriva igen när hon hade lokaliserat tunnelbanan, och jag bidade min tid i solen med min drink. Snabbare än jag hade förväntat mig kom sedan meddelandet: ”Jag är på Piccadilly Line”. Härligt! 

Jag hade sagt att jag skulle möta henne vid utgången, men kruxet var att det finns flera utgångar, så jag kunde inte vara helt säker på var hon skulle komma upp. Men jag chansade på den utgång som jag själv kom upp i när jag kom från flygplatsen. Och det var precis där hon kom upp. Såå kul att hon äntligen var framme!

Camilla var vrålhungrig, så vi gick till Burger King så att hon kunde få i sig en snabb burgare. Sedan gick vi till hotellet och chillade en stund på rummet, dvs låg på var sin (smal och stenhård) säng och pratade i ett par timmar.

Vid halv sju-tiden drog vi till Camden, där jag tänkte att vi skulle kunna strosa omkring på marknaden och äta middag. Camden är verkligen mysigt, lite punkigt, och mer Carnaby Street än vad Carnaby Street är. Förutom marknaden finns det massor med udda butiker, men eftersom det var söndag kväll var många av dem tyvärr stängda. Vi hittade dock en otroligt cool ”rave-butik” som var öppen, och som vi bestämde oss för att återvända till längre fram. För vi blev helt enkelt inte klara med Camden igår. 

Innan vi drog oss tillbaka till hotellet åt vi i alla fall middag, en varsin laxsallad, på en ganska stökig och halvsunkig bar med tveksamt vin. Kändes helt rätt i Camden.