Hemresan och slutreflektioner

På lördagen hade vi återigen ställt klockan på 07.00 för att hinna kräma ur det sista ur Medelhavet innan det var dags att åka hem. Vår förbokade transfer skulle komma och hämta oss först kl 14.25, så vi hade ju gott om tid att sola och bada innan dess. 

Dock så blåste det full orkan (nåja) uppe på takterrassen när vi åt frukost. Bestick och servetter virvlade runt i de hårda vindbyarna och till och med stolar föll som käglor, samtidigt som vi alla satt som sjömän på däck och höll i dukarna. Himlen var grå och Etnas karakteristiska gaspelare slickade vulkanen istället för att resa sig mot skyn. 

Att åka till havet kändes uteslutet, och vi gick ner till rummet för att packa ihop våra saker och checka ut. Vi lämnade resväskan i receptionen och beredde oss på att tillbringa sista dagen längs med gågatan istället. 

Ungefär vid den här tiden började jag känna mig rätt hängig. Jag hade varit lite hostig de senaste dagarna och hade nu även ont i halsen. Den där odefinierbara sjukdomskänslan hade också infunnit sig; när man känner sig matt och öm i musklerna. Jag var helt säker på att det berodde på vårt hotellrum - det var iskallt därinne (vilket är underbart när man ska sova), men det var också ett jävla drag i AC:n. Lite som att ligga i ett konstant korsdrag hela natten. Och folk brukar väl bli förkylda av stark luftkonditionering? Det är jag säker på att jag har hört. 

Vi slog oss ner på en bänk vid en utkiksplats och läste högt ur Balderson. Sedan gick vi och åt gelato - italiensk glass - på ett café. Och under tiden mojnade vinden och solen bröt igenom. Åsa föreslog att vi skulle gå och bada i alla fall. Det var ju fortfarande flera timmar tills transfern skulle komma. 

Jag kände mig velig. Alla moment - gå till hotellet, leta reda på våra handdukar och badkläder i resväskan, ta linbanan ner till stranden, byta om, fixa solstolar etc - kändes plötsligt helt övermäktiga. Men Åsa lirkade skickligt med mig, och strax var vi nere på stranden igen. 

Det var givetvis ljuvligt, och även om vi blev rånade på 30 Euro för att ha våra solstolar i ynka en och en halv timme, så hann vi bada tre gånger och suga i oss lite mera sol. 

På vägen ner till stranden ringde vår chaufför och undrade om han kunde hämta oss 13.30 istället för 14.25, eftersom det (citat) ”var så mycket trafik på lördagar”. Vi misstänkte starkt att han förmodligen hade en egen agenda (typ att han inte hade några andra körningar och ville bli av med våran så att han kunde ta helg), men kompromissade och sa nådigt att han kunde hämta oss vid 14.00. Och med detta som riktmärke lämnade vi stranden kl 13.00 med linbanan och påbörjade både mentalt och bokstavligt vår hemresa. 

Vi gick till hotellet, hämtade resväskan, packade om våra saker, köpte lite vatten och tog en cappuccino vid ett café vid upphämtningsplatsen. Redan kvart i två messade chauffören att han stod på plats med sin svarta Fiat. Vi såg till vår glädje att det inte var samma snubbe som körde oss hit i 160 km/h. Den här gav ett mycket stabilare intryck och han körde också ”bara” 130 km/h och höll dessutom avstånd till bilen framför. 

Någon trafik att tala om var det dock inte, vilket både bekräftade våra tidigare misstankar och innebar att vi var framme vid Catanias flygplats redan strax efter halv tre. 

Vårat flyg skulle gå 17.45. När vi stod i kön till incheckningen (som var otroligt långsam) ändrades avgångstiden till 19.50. Vi lyfte slutligen 20.40, alltså nästan tre timmar försenade. Med tanke på att vi anlände halv tre fick vi alltså tillbringa sex timmar på en av Europas (gissar jag) mest underdimensionerade flygplatser. 

Det var ingen rolig historia. Det var en liten flygplats och det fanns nästan inga restauranger, enbart två små barer/caféer med väldigt få sittplatser. De som lyckats få tag på ett bord lämnade det aldrig. Folk cirkulerade som hökar i jakt på att upptäcka minsta lilla ansats på att någon var på väg att resa sig. Det var människor överallt; de satt på golvet och längs väggarna, de blockerade gångarna och stod i långa, ringlande köer till toaletterna. Och på informationstavlan med avgångstider stod det ”ritardo” (försenad) efter mer än hälften av flighterna, inklusive vår, vilket gjorde att människor fortsatte att strömma in, men ingen verkade någonsin lämna. 

Jag var dessutom sjuk. 

Trots att jag ogärna ville erkänna det, och trots att jag fortfarande var övertygad om att det berodde på AC:n i hotellrummet, så gick det inte att komma ifrån att jag frös i värmen, hade ont i kroppen och kände mig allmänt risig. 

När vi väl var ombord bad piloterna på Norwegian-planet om ursäkt för förseningen och förklarade att det berodde på att de hade fått vända tillbaka till Kastrup när de var på väg till Catania, eftersom det hade uppstått något tekniskt problem med någon ”cooling fan”. 

Whatever. Nu ville jag bara hem. 

23.20 landade vi i Köpenhamn och vi raglade av planet. Efter en lång promenad genom en folktomt Kastrup fick vi vänta säkert en halvtimme innan väskan kom, och när den väl gjorde det hade den en rejäl buckla och en reva. Jag kände mig ungefär lika tilltufsad som väskan, men var glad att både den och vi äntligen kommit fram. 

Vi tog tåget över Öresundsbron, men eftersom tåget stod stilla orimligt länge i Hyllie och vi dessutom fick gå runt stationen vid Malmö C (eftersom huvudentrén var stängd efter midnatt) missade vi precis vår buss till Värnhem och fick vänta på nästa i drygt en kvart. 

Kvart över ett, ungefär tolv timmar efter att vi lämnat stranden i Taormina, var vi hemma. Vi tog en kopp te och ett par mackor vid köksbordet, och när jag släppte ut håret som jag hade haft uppsatt var det fortfarande blött av Medelhavet. 

Klockan två somnade jag.

Just nu sitter jag på tåget från Malmö till Göteborg. Jag är förkyld, men enligt ett snabbtest (som Åsa mycket lämpligt hade hemma) har jag inte Covid. Det verkar inte heller vara luftkonditioneringen som är boven i dramat, eftersom jag idag har googlat detta och det tydligen är en seglivad myt att man kan bli sjuk av luftkonditionering. Man blir förkyld av virus. Enbart. (Dock fick jag ännu en bekräftelse på att Google ”lyssnar” på oss, eftersom det räckte att jag skrev ”Kan man bli” för att Google skulle föreslå ”Kan man bli sjuk av AC?” som första alternativ.) 

Hursomhelst. 

Vi är otroligt nöjda med den här resan, även om vi hade en ansträngande hemresa. Vädret var perfekt - 30-32 grader och sol varje dag; 27 grader i det kristallklara vattnet. Vi bodde helt perfekt på gågatan Corso Umberto och vi har ätit massor av fantastisk mat, i huvudsak fisk, hela veckan. Och om jag bara ska rekommendera en enda restaurang i Taormina är det Osteria Rosso Divino, där vi var i måndags. Boka bord!

Etna var givetvis en grym upplevelse och får inte missas. Catania kräver dock en gedigen research för att komma till sin rätt. 

Har vi verkligen upplevt Sicilien? Förmodligen inte. Vi har varit i Taormina, ett turistparadis som allmänt beskrivs som ”posh” och ”expensive”. Men vi är ju, trots allt, turister, hur mycket vi än vill betrakta oss som backpackers och världsmedborgare. 

Ok, det har blivit dags för den traditionsenliga slutnotan (alla priser per person):

Flyg, Köpenhamn-Catania t/r: 5 700 kr

Hotell, 7 nätter: 5 500 kr

Transfer, flygplatsen t/r: 900 kr

Tågresa, Taormina-Catania t/r: 100 kr

Etna Sunset Tour: 750 kr

Opera: 350 kr 

Övrigt (mat, dryck, solstolar, shopping): ca 7 000 kr

Öresundståg, t/r: 200 kr

Tåg, Gbg-Malmö t/r: 760 kr

Totalt: 21 260 kr

Nästa resa (förutom en resa till Berlin med jobbet, där jag inte kommer att blogga) blir till New York den 1 april med Daniella. 

Vi hörs då. 

Isola Bella

Fredagen var vår sista heldag i Taormina och vi tänkte maxa den med sol och bad från morgon till kväll, utforska ön Isola Bella (”den vackra ön”) och sedan runda av med lite italiensk opera. 

Efter frukosten tog vi således linbanan ner till Mazzaro-stranden, men istället för att gå till vänster gick vi denna dag till höger i ca 200 meter, och därefter ner för en ansenlig mängd trappor innan vi skådade Isola Bella. 

Förutom att vara en ö är Isola Bella ett naturreservat. Den ligger helt nära stranden, enbart skild av en tunn vattenremsa som man kan vada över. Vilket vi givetvis gjorde. 

Vi påbörjade vår vandring på ön, men möttes strax av en liten man i en biljettlucka som ville ha betalt för att vi skulle få passera. Det var egentligen inte särskilt dyrt, men det verkade vara många trappor även här, och vi kände att vi nog egentligen bara ville bada. Så vi vadade tillbaka, blev erbjudna ett par solstolar alldeles intill strandkanten för 20 Euro styck och parkerade där. 

Vi gjorde givetvis ett par avstickare till strandbaren, men i huvudsak låg vi i våra solstolar - eller i vattnet - hela dagen. 

Efter att vi hade tagit linbanan tillbaka upp på berget gick vi förbi hotellet och slängde in vår packning, sedan letade vi upp Osteria da Rita - restaurangen som vi fått tips om av en kompis till mig på ett av mina Instagram-inlägg. Det var en supermysig liten krog med rutiga dukar (och den enda restaurangen i omgivningen som hade kö, upptäckte vi när vi hade glidit in och fått vårt bord precis innan rusningen började). För omväxlings skull beställde vi kött - en mixed grill bestående av olika köttbitar som vi delade på. Det var otroligt gott och atmosfären var fantastisk. 

Efter middagen släntrade vi hem till hotellet för att duscha och göra oss i ordning för operan. Det var en föreställning som kallades ”Best of Italian Opera”, och innehöll kända arior från bland annat La Boheme, Barberaren i Sevilla, La Traviata, Madame Butterfly med flera. Jag såg Carmen i Prag en gång, men kunde inte alls följa med i handlingen. Detta så kallade ”Best of”-upplägg skulle nog passa oss bättre, tänkte vi, och kände att detta var en perfekt Grand Finale på resan. 

Tyvärr måste jag erkänna att lokalen var en besvikelse. Jag trodde det skulle vara en ”riktig” opera, eller åtminstone något i stil med Stora Teatern i Göteborg. Men det var en ganska liten och oansenlig lokal med rader av stolar uppställda framför en pytteliten scen med ett piano. Åsa var supertrött eftersom hon hade sovit riktigt dåligt natten innan, och sedan tillbringat en hel dag i solen, följt av en brakmiddag med tre glas vin (var). 

Redan innan föreställningen hade börjat sov hon tungt mot min axel…

Men det blev en paus där vi erbjöds frisk luft och bubbel, och efter detta kvicknade hon till och kunde njuta av andra akten. 

Och det var faktiskt riktigt bra. Trots att vi bara kände igen en, eller möjligtvis två, av ariorna, så gick det inte att undgå att imponeras av sångarnas känsla och enorma röstresurser. Det nummer vi uppskattade särskilt var från Barberaren i Sevilla - där en oskyldig person i publiken plockades upp på scenen för att utgöra rekvisita. Han placerades i en stol med frisörskynke runt halsen, samtidigt som den manlige operasångaren dansade runt honom med en gigantisk sax. 

Han såg mycket besvärad ut. 

Men han hanterade ändå situationen med bravur och gjorde till och med en gentil bugning till publiken innan han lämnade scenen efter numret. 

På det hela taget var det en fin upplevelse, och alldeles lagom lång (90 minuter). Kanske blir det mer opera framöver?

Efter föreställningen gick vi tillbaka till hotellet för att krascha. Och insåg att det var sista gången vi såg Taormina by night. 

Just nu står vi på flygplatsen i Catania - vårt flyg är flera timmar försenat och hela stället är ett dårhus. 

Mer om detta imorgon. 

Det stora blå

På torsdagen hade vi bokat en shuttle till Caparena Beach igen. Prick 10.30 blev vi upphämtade av ”Joe Pesci” - som egentligen hette Salvatore. Han var oerhört glad åt att se oss igen och forslade ner oss till stranden med säker hand. 

Hela dagen låg vi sedan och solade och badade. 

Och detta vatten. 

Det är så otroligt kristallklart att man med lätthet ser stenarna på bottnen som låg de i ett vattenglas. Jag försökte verkligen suga in känslan av att ligga och guppa i det stora blå för att kunna plocka upp minnet längre fram i höst. När man verkligen behöver det. 

Vid halv fyra gick vi upp till strandrestaurangen och åt en bruschetta respektive toast. Sedan gick vi tillbaka till våra solstolar för ännu mera sol och bad. 

Klockan fem blev vi enligt överenskommelse upphämtade och strax var vi tillbaka uppe på berget och våra gator. Vi släntrade till hotellet, duschade och bytte om och gav oss ut i folkvimlet igen. Vi hade bokat bord på en restaurang som hette Osteria Nero D’Avola kl 20.00, så vi hade gott om tid att strosa genom de välbekanta gränderna och även upptäcka nya. Av en slump såg vi en restaurang som jag fick tips om av en kompis på ett av mina Instagram-inlägg: Osteria da Rita. Det såg mysigt ut och vi ska försöka gå dit ikväll. 

Vi kom fram till Osteria Nero D’Avola redan kvart över sju, men det var inga problem att få bordet tidigare. Miljön var dessvärre inte alls så mysig eller spektakulär som vi hade förväntat oss (de övriga restauranger vi hade förbokat hade varit något utöver det vanliga) och servicen var långsam, rent av avmätt. Men maten var otroligt bra. Vi åt båda svärdfisk, men tillredd på olika sätt. Åsas var gratinerad och kryddad med någon slags citronpeppar. Min simmade i någon mustig tomatsås med vitlök och oliver. 

Efter middagen gick vi vidare till en loungebar och tog en drink. Sedan till en annan bar med utsikt över Taorminas bukt där vi tog ytterligare en drink. 

Idag är vår sista heldag. Men vi kommer inte att kräma ur det sista ur det stora blå förrän imorgon. 

Etna Sunset Tour

På onsdagen hade vi ställt klockan på 07.00, så att vi kunde hänga på låset till frukosten på takterrassen som startade 07.30. Därefter gjorde vi oss i ordning för en halvdag på beachen och förberedde packningen till eftermiddagens utflykt. Vi tog linbanan ner till Mazzaro-stranden och parkerade i två solstolar redan före 09.00. Sedan solade och badade vi fram till halv två. Vattnet var lika ljummet som vanligt och solen sken även denna dag från en molnfri himmel.

På vägen upp med linbanan började det svida betänkligt i mina ögon och tårarna rann. Det är den här jävla solcremen som i kombination med svett och saltvatten kan orsaka detta (jag har varit med om det förut), men det har aldrig suttit i så länge som det gjorde nu. När vi kom upp till gågatan gick vi bokstavligen in på första bästa ställe - en halvsunkig restaurang - och jag lånade toaletten för att skölja ögonen med kallt vatten. Det hjälpte inte, och sedan intog vi en halvtaskig lunch bestående av spaghetti carbonara (Åsa) och en hamburgare (jag), varav den senare såg ut som en grillad smörgås bakom mina tårfyllda ögon. 

På hotellet tog jag en dusch och tvättade ansiktet noga, och till slut släppte helvetet. Vi gav oss iväg mot Porta Catania, där vi skulle bli upphämtade för vår Etna Sunset Tour, och på vägen dit köpte vi skavsårsplåster på ett apotek och hämtade ut pengar i en ATM. Jag tog ut 80 Euro och Åsa skulle ta ut 40, men råkade ta ut 400. Alltså ca 4000 kronor. 

Vi kommer att betala mycket med cash de sista dagarna. 

Vi köpte en varsin cappuccino och satte oss i skuggan och väntade på vår guide. Och kvart över fyra dök han upp, Aldo, en 32-årig Sicilianare med långt skägg, piercing i näsan och tatueringar. (Som han själv senare sa: ”I look like a junkie”.) Faktum är att de halvslutna ögonen gjorde den looken komplett, och vi misstänkte att han, eventuellt, var en smula påtänd. Tre britter och ett ungt par från Holland gjorde oss sällskap i minibussen, så vi var totalt åtta pers. Och jag och Åsa satt längst fram, på första parkett, bredvid Aldo. Här satt vi som kungar medans Aldo pratade på om vulkaner i allmänhet och Etna i synnerhet. Jag frågade om han någonsin hade sett ett utbrott och han lutade sig mot mig med ett brett leende: ”Yes, Madame”, samtidigt som jag motstod impulsen att be honom hålla blicken på vägen. Han gav oss namnet på sitt Instagram-konto, och där kunde vi se den ena spektakulära bilden efter den andra. Och det var inte bara vulkaner han hade upplevt. Han dök, hoppade fallskärm, klättrade i berg och åkte snowboard. Och han hade varit ÖVERALLT. Oftast tillbringade han vinterhalvåret i Sydamerika, men det visade sig att han hade varit på diverse äventyr i jordens alla hörn. 

Mitt eget liv kändes plötsligt ganska torftigt. 

Aldo sa också att Catania var ”one of the most beautiful cities in the world”. Jag svarade torrt att vi ”must have been to the wrong places”. Och kände återigen ett sting av besvikelse över vår misslyckade tripp dit. Men, å andra sidan är jag ju inte säker på att Aldo och jag har samma referensramar. 

Det var i alla fall en fin tur som gick uppåt längs slingrande vägar. Första stoppet var vid en ekologisk gård som sålde lokala råvaror, framför allt honung. Vi fick provsmaka en massa olika honungssmaker och de var helt ljuvliga. Både jag och Åsa handlade tre burkar var, mina var med smakerna chili, mandarin och jordgubb. 

Sedan åkte vi vidare till en lavagrotta, där vi utrustades med hjälmar och ficklampor inför vårt utforskande i mörkret. Mycket spännande!

Och till slut kom vi fram till dagens höjdpunkt - i dubbel bemärkelse. En liten trekking på Europas högsta, aktiva vulkan i solnedgången. Vi var på 1100 meters höjd och såg Catania som ett glittrande pärlhalsband långt under våra fötter. Vi passerade kratrar och gick på lavastenar. Stretade uppåt till en fantastisk utkiksplats och i horisonten såg vi den rökpelare (eller gaspelare, som Aldo informerade oss om att det var) som alltid stiger från toppen av vulkanen. 

It’s alive. 

Etna har regelbundet utbrott, och jag hade verkligen önskat att få se det. Men just igår var hon lugn. 

Nedfärden var något av en rysare; vi halvgled nedför en brant backe av aska och lavastenar i ett, i vårt tycke, alltför snabb takt. Men vi kom ner helskinnade och sedan var det strax dags att krypa in i minibussen och forslas tillbaka till Taormina till ljudet av italiensk hip-hop/rap. Aldo sjöng med i texterna och vi gungade i takt. 

Vi var supernöjda med den här turen! Naturen är verkligen magisk. 

Tillbaka i Taormina letade vi reda på en mysig restaurang på en bakgata vi inte hade varit på tidigare och åt ännu en fantastisk middag. 

Catania

På tisdagen hade vi bokat tågbiljetter till Catania, Siciliens näst största stad, där vi hade landat i lördags. Tåget gick 10.01 och vi tog en taxi nedför berget till Taorminas tågstation. Det var redan trettio grader varmt ute, så vi hade packat ner badkläder i Åsas ryggsäck ifall det skulle bli tillfälle att ta ett dopp. Men främst ville vi alltså utforska vad Catania hade att erbjuda. 

När vi stod och väntade på tåget kom ett meddelande i högtalaren där alla passagerare uppmanades att bära ansiktsmask. Det var lite oklart vad straffet var, men någon slags repressalier var det i alla fall fråga om. Vi spanade längs med perrongen och såg hur - inte alla - men en överväldigande majoritet, plockade upp ansiktsmasker ur sina väskor. Fan också. Det hade inte stått något om detta när vi köpte biljetten. Men vi gick på ändå, masklösa, och hoppades på det bästa. 

Tågresan tog drygt en halvtimme och gick längs med kusten. Vi blev inte avkastade, eller ens tillrättavisade, av konduktören. Faktum är att han inte ens kollade på våra biljetter. Men vi bestämde oss i alla fall för att köpa ansiktsmasker till hemresan, för säkerhets skull.

Utanför tågstationen i Catania tog vi fram Google Maps för att se i vilken riktning vi skulle gå. Vi lokaliserade ett område som enligt appen skulle ha ”mycket aktivitet” och gissade att detta var någon slags huvudgata där det borde finnas affärer och restauranger. Vi gick och gick (med skrikande vader, eftersom träningsvärken hade tilltagit sedan igår och nått nya svindlande höjder), men alla gator vi passerade var helt ocharmiga och dessutom tungt trafikerade. Överallt låg bilverkstäder - förmodligen en lukrativ verksamhet eftersom det inte fanns en enda bil här som saknar repor och bucklor. 

Till slut hittade vi en liten uteservering - inte särskilt charmig den heller, men den fick duga. Vi slog oss ner med en varsin kall öl och konstaterade att det där med ”mycket aktivitet” kanske bara betydde att det var mycket trafik. Vi hade uppenbarligen gått åt fel håll och behövde en ny plan. Återigen konsulterade vi Google Maps, och tog sikte på en katedral som tillhörde en av de främsta sevärdheterna i Catania. Det är säkert där de mysiga områdena finns. Tänkte vi och stretade vidare i värmen. 

Vi passerade ett apotek och köpte en varsin ansiktsmask till hemresan. Och till slut kom vi fram till katedralen, vilken flankerades av ett torg med en pelare med en elefant på. I anslutning till torget fanns även en fiskmarknad och saluhallar där man kunde äta och vi tänkte att nu - nu har vi kommit rätt. Vi slog oss ner för lunch och beställde båda en varsin spaghetti bolognese och ett glas rött. Det var mycket gott. Sedan gick vi vidare, men förutom marknaden fanns det helt enkelt inte mycket att se. Inga roliga butiker, inga mysiga gränder, ingenting.

Bara tråkiga gator och bilar överallt. Kanske skulle vi ta oss ner mot hamnen och därefter vidare till stranden? Men det var inte helt lätt att ta sig dit, eftersom någon slags motorväg låg emellan. Vi gick och gick och gick, ständigt spanande efter taxibilar och alltid med ett öga på Google Maps. Solen stekte. Och här någonstans började jag surna till på allvar. HUR kunde jag ha varit så slarvig med min research? Det måste ju finnas massor med mysiga ställen och dolda pärlor i Siciliens näst största stad? Men istället för att ha en tydlig plan hade vi missat dem och istället bara gått runt i cirklar, hamnat på avvägar och omvägar, och egentligen inte sett Catania. Eller hade vi det? Kan det vara möjligt att det inte är charmigare än så här?

På något sätt lyckades vi ta oss över de hårt trafikerade lederna och ta oss ner till en sandstrand där vi genast slängde oss i havet. Det var otroligt varmt i vattnet, säkert närmare trettio grader, så det var en helt sömlös upplevelse att gå i. Men vi kunde inte riktigt njuta av badet, eftersom vi inte visste hur vi skulle ta oss tillbaka till tågstationen. Vi var riktigt långt ifrån den vid det här laget, och vi såg inga hotell eller restauranger som skulle kunna hjälpa oss att ringa efter en taxi. De badgäster vi försökte pratade med kunde knappt någon engelska. Och när Åsa försökte köpa vatten i någon slags kiosk kom hon tillbaka med en gigantisk ölflaska som hon inte ville ha (men ändå fick betala för). 

Vi hittade så småningom en restaurang där jag gick in och försökte beställa en Mojito. Servitören nickade och upprepade ”Mojito, si”, innan han viftade bort mig som man viftar bort en fluga. Det kändes oklart om jag hade gjort beställningen eller inte, men efter att ha suttit på uteserveringen en bra stund insåg jag att den aldrig skulle komma. Vi gick tillbaka till stranden och tog ett sista dopp i det ljuvliga vattnet, sedan lyckades vi faktiskt göra oss förstådda av en familj som kunde hjälplig engelska och som hänvisade oss till en bar där vi skulle få hjälp att beställa taxi. 

Och här fanns mycket riktigt en avdankad surfare som ombesörjde saken, och strax fick vi en taxi som tog oss tillbaka till tågstationen - en ganska lång resa genom ruffig bebyggelse som ytterligare stärkte våra misstankar om att Catania kanske inte är himmelriket på jorden. Men det retade mig att vi hade slösat bort en hel dag av våra dyrbara semesterdagar här, samtidigt som det skavde att vi förmodligen hade oss själva att skylla som inte hade läst på ordentligt. 

Det var en och en halv timme tills vårt tåg skulle gå, och eftersom det (givetvis) inte fanns några barer i närheten - varken charmiga eller ocharmiga - fick vi nöja oss med en varsin cappuccino respektive Aperol Spritz vid ett plastigt barbord i direkt anslutning till tågspåren. 

Vi uppmärksammade dock att det gick ett tidigare tåg till Taormina, och eftersom vi aldrig fått visa våra biljetter på nedresan tänkte vi att vi lika gärna kunde hoppa på det. Och om konduktören skulle jävlas skulle vi bara spela dumma. Nu hade vi dessutom fogat oss med ansiktsmasker, och borde inte bli föremål för någon närmare granskning. 

Det blev vi inte heller, och vi kom därför tillbaka till Taormina redan halv åtta. Där tog vi taxi till gågatan, letade reda på en mysig restaurang och avslutade åtminstone dagen, som ärligt talat varit något av ett fiasko, in style. 

Och vi åt givetvis fisk. 

Caparena Beach

På måndagen hade vi beställt en shuttle till Caparena Beach, som är en privat strand som tillhör hotell Caparena. Vårt hotell, Isabella, har tydligen ett samarbete med dem som innebär att man för 5 Euro per person kan få skjuts fram och tillbaka, och då ingår även solstolar och parasoll. 

Perfekt.

Vi hade bokat upphämtning kl 10.30, så efter frukosten gav vi oss iväg till ”the pick-up point” som receptionisten pekat ut på en karta. Trots detta pedagogiska upplägg var vi lite osäkra på om vi var på rätt plats, men strax före utsatt tid kom i alla fall en liten man (som såg ut precis som Joe Pesci) i en minibuss med skylten ”CAPARENA” och plockade upp oss. Vi for iväg nedåt, nedåt, längs smala gator och hårnålskurvor tills vi nådde stranden, där vi kom överens med Mr Pesci att vi ville bli hämtade kl 16.00. Efter lite pappersexercis med en hotellreceptionist i ansiktsmask och en smådryg badvakt blev vi hänvisade till ”the second row” av solstolar och vi kunde slå oss ner och bara njuta av dagen. 

Och det var en finfin strand, även om även denna var stenig. Vi hade dock införskaffat badskor dagen innan, så det gjorde inget. Badskor är helt enkelt ett måste på stenstränder om man är det minsta ömfotad. (Faktum är att Åsa anser att badskorna är bland de bästa inköp hon gjort någonsin.)

Vi solade och badade hela eftermiddagen och läste högt för varandra ur Balderson-boken. Det var trettio grader varmt och det enda molnet på himlen var våra vader  - vi hade båda sån träningsvärk i vaderna efter söndagens ”träningspass” i trapporna att varenda steg kändes som knivhugg. Vilket även medförde en delvis stapplande gångstil ackompanjerat av diverse ovärdiga utrop. 

Mestadels låg vi dock i horisontalläge. Och när det var dags att åka hem tog vi god tid på oss att ta oss upp till parkeringen där Mr Pesci fiskade upp oss, tillsammans med ett norskt par som bodde på ett annat hotell. Han körde hem dem först, vilket innebar att vi fick en fin liten omväg där vi fick se lite andra delar av Taormina innan vi var tillbaka i våra hoods. 

Klockan var nu runt halv fem, och vi hade inte ätit sen frukost. Så vi stannade vid första bästa uteservering på vår gågata och åt en tomat- och mozzarellasallad (Åsa), och parmaskinka med melon (jag). Sedan satt vi och tittade på folk en bra stund innan vi gick tillbaka till hotellet för att göra oss i ordning för middagen. På vägen hem köpte Åsa även en axelväska som hon gått och spanat på i flera dagar och som hon nu äntligen kände sig mogen för att införskaffa. 

Klockan åtta hade vi ett bord på en restaurang som jag hade läst om på nätet - Rosso Divino Tavern. Vi hade sjukt höga förväntningar, men vi blev ändå hänförda. Det var nämligen ett helt fantastiskt ställe som låg undangömt på en liten bakgata. Otroligt mysig atmosfär och maten var GUDOMLIG. Vi åt båda seabass - havsabborre - som var så perfekt tillagad att den föll isär lamell för lamell bara man tittade på den (typ). Tyvärr dök det upp ett gäng musikanter som började spela någon obskyr flöjtmusik i samma ögonblick som jag satte gaffeln i fisken (och som sedan gick runt med håven för att skinna gästerna på pengar). Jag skar tänder, men som tur var gick de strax vidare till nya jaktmarker, och vi kunde avnjuta vår måltid i frid. (De återkom dock lite senare på kvällen, nu förstärkta med en tenor med en jävla pipa. Detta var dock bättre, och vi gav dem några Euros.)

Bortsett från detta lilla mellanspel, i dubbel bemärkelse, är detta verkligen en restaurang jag kan rekommendera. Och - boka bord i förväg! 

Idag har vi varit i Catania hela dagen. Även inför denna utflykt hade vi höga förväntningar, men de grusades rejält. Men mer om detta imorgon.