Bonusinlägg

Jag skrev ju att förra inlägget var mitt sista. Det stämde inte. Jag har nämligen precis hittat bilderna från utflykten till Blue Hole och White River som togs av en fotograf på plats.

Här kommer de:

Over and out

Jag landade på ett snötäckt Landvetter vid halv sju igår kväll. Det såg helt overkligt ut genom flygplansfönstret -  och inte på ett bra sätt... Skickade ett sms till mamma när jag satt på flygbussen: "Jag har landat i Göteborg. Det är svinkallt här! Vi hörs imorgon!"

Fick svar: "Svinkallt? No problems, only situations."

Hon hade uppenbarligen läst blogginlägget från Jamaica. 

Jag klev av vid Korsvägen i mina tunna linnebyxor och converse, drog resväskan efter mig genom snön och försökte förstå hur jag hade hamnat här. Var jag inte nyss i Västindien?

Jo. Och här kommer några reflektioner kring den delen av resan, utan någon särskild ordning:

Kan jag rekommendera en kryssning i Karibien? JA. Utan tvekan. Man gör det nämligen till vad man vill. Känner man för att shoppa, gå på shower och delta i en massa aktiviteter från morgon till kväll så gör man det. Om man, i likhet med mig, mest vill njuta av solen så har man full frihet att bara ligga på soldäck eller sitta på sin balkong och se ut över vattnet. Blir man törstig så går man till en bar eller vinkar in en förbipasserande servitör. Eller så beställer man room service. 

Min enda erfarenhet av kryssningar tidigare har varit Finlandsfärjorna, vilka brukar vara rätt tacky och dessutom utgöra ett fylleslag utan dess like. Det här var något helt annat. Det var städat och värdigt. Det kan bero på att det inte var direkt några "ungdomsgäng" på båten. Alla var antingen barnfamiljer, vuxna par eller pensionärer, med ett visst överslag på de senare. 

All mat och all dryck - utom alkohol - ingick i vårt biljettpris. Och maten var verkligen jättebra. Såväl frukostarna som luncherna och middagarna. Vi hade ett reserverat bord kl 20 varje kväll och blev kungligt omhändertagna av två servitörer. Alltid samma killar. Trots att de hade flera bord att ta hand om, och trots att vi aldrig satt vid samma platser runt vårt bord, kom de alltid ihåg våra namn. (Detta är visserligen en sanning med modifikation: eftersom man var tvungen att registrera sig precis som det står i passet, oavsett om ens första namn är tilltalsnamnet eller inte, hette jag Maria, Camilla hette Karin, Elias hette Jonas och Urban hette Bo. Kändes lite märkligt, men jag vande mig dock snabbt vid fraser som "how are you tonight, miss Maria?" och "more wine, miss Maria?")

De hade verkligen stenkoll på allt. Isack fick en fruktblandning till förrätt första kvällen och eftersom han bara tyckte om jordgubbarna frågade Urban om han kunde få enbart jordgubbar kvällen därpå. Därefter fick både Isack och Elias in en skål med jordgubbar varje kväll, utan att vi behövde säga till. Och trots att detta inte fanns på menyn. Vid ett tillfälle lämnade Camilla bordet under middagen för att gå upp till hytten och hämta en tröja till Isack. Snabbt som ögat var en av servitörerna där och satte ett lock över hennes tallrik, så att maten skulle hålla värmen. I samma ögonblick som hon återvände dök han upp ur tomma intet för att dra ut stolen och lyfta undan locket. 

Något som vi reagerade på var att ingen som jobbade på båten var vit. Alla var antingen svarta, indier, asiater eller sydamerikaner. Gästerna var dock i huvudsak vita. Det gav lite dålig smak i munnen och här känner jag att jag återigen måste citera min kollega Hanne, som gjorde följande träffsäkra yttrande efter att ha bott på ett All-Inclusive på Kuba: "Turisterna låg som vita valar på stranden medans ursprungsbefolkningen passade upp på lätta fötter." (Ska uttalas med dansk brytning för maximal effekt.)

Den enda i personalen som var vit var kaptenen som vi hade sett på en filminspelning vid säkerhetsgenomgången första kvällen ombord. Vi hörde honom även i högtalarna varje gång fartyget lämnade hamn:

"Good evening ladies... and gentlemen. This is captain Rob speaking from the ship's navigator bridge..."

Enligt Erik lät han precis som Ted Cruz när han pratade.

Hursomhelst. Vi var alla väldigt nöjda med resan och jag hade LÄTT kunnat stanna en vecka till. Och jag tror inte att det är omöjligt att jag gör en ny kryssning någon gång i framtiden. Det finns en massa olika kryssningar i Karibien att välja mellan (5 dagar, 7 dagar, 10 dagar och 14 dagar) som alla gör ett antal stopp på olika öar. 

Här kommer tre heta tips:

1) Om man har det minsta anlag för sjösjuka bör man ladda upp med åksjuketabletter och/eller åksjukearmband. Det funkade i alla fall för Daniella, som mådde bra resten av tiden (efter vårt första stopp på Haiti). 

2) Man bör absolut betala för en balkong med havsutsikt! Jag kan inte nog understryka hur mycket vi njöt av vår balkong. Vi såg att det fanns hytter som hade balkong ut mot Boardwalk eller Royal Promenade (shoppinggatorna) och jag kan inte föreställa mig hur trist det måste ha varit. Utomhus men ändå inomhus. Och inget vatten så långt ögat når. 

3) Boka Shore Excursions. Gör man inga utflykter kan man nämligen lika gärna stanna kvar på båten, eftersom allt man ser i hamnarna är turistområden (som ser i princip likadana ut vart man än befinner sig). Konstigt nog är det ändå många som gladeligen stannar där och spenderar pengar på träskulpturer, sombrerohattar och prydnadssaker med texten "I Love Mexico". De har ju inte sett något av Mexico! Plus, tänk hur sorgligt malplacerade de där prylarna måste se ut sen när de står hemma och dammar i en bokhylla. 

Helst av allt skulle man vilja utforska öarna på egen hand, men i brist på detta är utflykterna ett bra alternativ. Men jag tänkte på det både när vi var vid Blue Hole på Jamaica och när vi snorklade utanför Cozumel. Tänk om man hade varit här ensam istället för i en grupp! Upplevelsen måste bli så mycket mäktigare. Kanske kan man båtluffa i Västindien? Det tål att tänka på. 

Vädermässigt ger jag hela resan 7,5 poäng av 10. Det som drar ner betyget är Orlando, där det bara var soligt just de två dagarna som jag och Daniella gick i parker. Övriga tre dagar (när vi åkte till Clearwater Beach eller inte hade något planerat) var det mulet. I Cape Canaveral var det fint, framför allt när vi åkte till Cocoa Beach, och på kryssningen var det soligt alla dagar utom den sista. 

Varmast var det i Mexico, där temperaturen låg på 30 grader. På Haiti och Jamaica var det 27-28 grader.

Ok, här kommer notan:

Flyg Göteborg-Orlando t/r: 5 200 kr

Boende på Disney's Pop Century Resort, 6 nätter (inklusive inträde till två temaparker): 7 000 kr

Utflykt till Clearwater Beach, 2 personer: 1 300 kr

Boende i Cape Canaveral, 3 nätter: 2 300 kr

Inträde, Kennedy Space Center: 500 kr

Bilhyra, 3 dagar: 675 kr (per person)

Kryssning, 7 nätter: 10 000 kr

Wi-fi på båten, 7 dygn: 500 kr

Utflykt på Jamaica: 1 200 kr

Snorkling i Mexico: 600 kr

Vaccination (Twinrix): 1 000 kr

Övriga utlägg (mat, dryck och taxiresor i Orlando och Cape Canaveral, vin och drinkar på båten, plus lite shopping): ca 10 000 kr

Slår man ihop allt detta landar man på ca 40 000 kr. Inte så farligt ändå, med tanke på allt vi har varit med om.

(Urban hade förresten hört att man tydligen kan göra en sån här kryssning för bara 100 dollar om man åker mitt i sommaren. Då är det nämligen över 40 grader varmt och inte lika många som vill åka...)

Nu får vi se vart nästa resa går. Jag har lite lösa planer med flera olika personer: jag och pappa har planer på att ta en weekendresa till Manchester och se en match med Zlatans Manchester United. Jag och Jessica har pratat om att köra Route 66. Jag och Åsa har pratat om att åka tåg mellan Perth och Sydney. Jag kan även tänka mig att resa någonstans ensam igen. Och precis innan vi skildes åt berättade Paula att hon och Erik ska åka tillbaka till Florida redan i juni för att se några Metallica-konserter - men de tänkte börja med att åka till San Francisco och bila Highway 1. "Tänk om du skulle möta upp oss där?" Sa Paula.

Ett frö har såtts. Jag älskar San Francisco.

Oavsett när och vart det bär av nästa gång så ser jag redan fram emot det. 

Tills dess avslutar jag bloggen för denna gång med lite undervattensbilder från snorklingsturen i Cozumel, som Camilla just mailade över. 

Over and out.

Au revoir!

På söndagen var det dags att lämna Oasis of the Seas och påbörja den långa resan hemåt. Redan dagen innan hade vi fått skriftliga instruktioner på hur utcheckningen skulle gå till. Det fanns även en instruktionsvideo på tv:n i hytten.

Så här gick det till: Väskorna skulle packas, taggas och ställas utanför hytten senast kl 23 kvällen innan. Så jag och Daniella packade våra väskor innan vi gick till middagen på lördagen. Det enda vi behöll i hytten var vårt handbagage och de kläder vi tänkte ha på oss dagen efter. 

Senast kl 09.00 på söndagen skulle man lämna hytten och sedan fick man hänga i de allmänna utrymmena tills man blev kallad att gå av. Vilken tid det var berodde på vilket nummer man hade på sin bag tag. Eftersom det var över 6000 gäster ombord tog de helt enkelt ut oss gruppvis för att det skulle gå så smidigt som möjligt. 

Jag och Daniella hade nr 36 och skulle lämna båten kl 10.05. Camilla & Co hade nr 50 och skulle gå av kl 10.55. Paula och Erik reste med enbart handbagage och kunde därför gå av när de ville.

Jag och Daniella kastade en sista, längtansfull blick in i hytten innan vi stängde dörren för sista gången. Det kändes nästan kusligt att några andra skulle bo här nu. I vår hytt! 

Sedan gick vi iväg för att käka frukost. Vi hade träff med Paula och Erik på American Icon Grill, en restaurang som vi inte hade besökt än, och som serverade frukost till 08.30. Vi kom dit ungefär 30 sekunder innan de stängde, och sedan satt vi där alla fyra och smörjde kråset i gott och väl en halvtimme innan vi kände att de verkligen ville bli av med oss. 

Vi gick upp till soldäck där Camilla & Co hade slagit läger i väntan på att få gå av. De hade försökt att beställa frukost till rummet, men det kunde man tydligen inte göra så här sista morgonen, så de hade i panik fått stressa iväg till Park Café som hade öppet till 09.00.

Vi satt och hängde på soldäck en stund och begrundade det faktum att resan var slut. Isack och Elias spelade minigolf och vi andra satt i solstolar och passade på att fylla i våra formulär till US Cusoms and Border. (Eftersom vi hade varit i Västindien skulle vi ju återigen passera gränsen och då blir det alltid en massa psppersexercis.)

Vid tio-tiden gick jag, Daniella, Paula och Erik ner till rampen på däck 5 och checkade ut genom att scanna våra Sea Pass för sista gången. När vi kommit i land blev Paula och Erik hänvisade åt ett håll och jag och Daniella åt ett annat (eftersom vi skulle hämta våra väskor). Vi hamnade sedan i en lång, slingrande kö innan vi slutligen kom fram till gränskontrollen. 

"When are you going back home?" frågade kontrollanten med stenansikte samtidigt som han granskade våra pass och formulär.

"Tonight", sa jag.

"From Orlando?"

"Yes."

Och det var allt. 

Ibland kan ju de här gränskontrollerna vara en långdragen historia där man får redogöra för allt ifrån hur mycket pengar man har med sig och vilket yrke man har till varför man har valt att resa hit över huvud taget (och allt däremellan), men den här gången gled vi igenom med två ord: "Tonight." "Yes."

Vi mötte Paula och Erik utanför gränskontrollen (de hade stått och väntat i 45 minuter), och strax därefter kom resten av gänget ut. Sedan hittade vi shutteln som tog oss tillbaka till hotellet i Cape Canaveral där vi bodde innan vi åkte på kryssningen.

Klockan var halv tolv på förmiddagen när vi kom fram och Paula och Eriks plan skulle gå vid 18. Vi andra skulle åka 20.20. Men vi resonerade som så att vi lika gärna kunde åka ut till flygplatsen tillsammans så att det blev billigare för alla och ringde och bokade en shuttle för 8 personer kl 15. Det kostade ca 20 dollar per person, vilket var väldigt prisvärt.

Efter att vi hade ställt in våra resväskor bakom receptionsdisken satte vi oss vid poolen och gjorde bokslut. Vi hade ju betalat med våra Sea Pass hela veckan och på söndagsmorgonen när vi lämnade hytten satt notan på ytterdörren. 

Den var mycket längre än jag hade räknat med. 

Nu följde ett detektivarbete för att reda ut all "unfinished business" kring vem som hade lagt ut för vems drinkar etc. Det kändes ändå som om vi lyckades reda ut allt och så swishade vi bara över pengarna.

Sedan gick Camilla & Co och käkade lunch på Burger King medans vi andra satt vid poolen i ett par timmar. Jag passade på att blogga om gårdagen; Paula och Daniella passade på att sova i solstolarna. Erik hittade, till slut, sin skinnjacka och hoodie som han hade glömt på shutteln för en vecka sedan.

Sedan packade vi om våra resväskor och bytte om till lämpligare kläder (eftersom det nog inte skulle passa att komma hem till Sverige i linne och flip-flops). Jag rotade fram min vinterjacka som jag tog över armen och prick kl 15 kom den förbeställda shutteln som tog oss till Orlando International Airport. Det tog ungefär 45 minuter, och Urban (som satt längst fram) hade en ingående diskussion med chauffören om en alligatorfarm som han drev "vid sidan om" hela vägen dit.

Efter att vi hade checkat in käkade vi tillsammans, sedan skildes våra vägar när Paula och Erik gick åt ett håll och vi andra åt ett annat. De skulle åka med American Airlines via Miami och London; vi skulle åka med Luftansa via Frankfurt. 

Vi hade bett om att bli seatade tillsammans och vi hamnade alla på rad 50. Det satt en person insprängd i vårt sällskap, men hon hade som tur var inget emot att byta sin plats. Dessvärre blev jag då av med min gångplats och hamnade mitt i smeten, vilket är det värsta jag vet. 

Camilla bytte dock plats med mig efter ett tag så att jag kunde sitta i gången. Jag behöver nämligen resa mig upp med jämna mellanrum och vid ett tillfälle tror jag att jag stod upp i över en timme. Givetvis sov jag inte en blund på hela resan. Det gör jag aldrig. 

När vi landade i Frankfurt var klockan närmare elva på måndag förmiddag och jag hade varit vaken i 24 timmar. De andras plan gick redan kl 13 till Arlanda, så jag följde med dem till gaten och sa hej då. Sedan skulle jag vänta här i ytterligare fyra timmar. 

Oh, the joy...

Nu är det dock mindre än en timme kvar tills mitt plan lyfter mot Göteborg, dit jag beräknas anlända kl 18.30 ikväll. 

Och jag är ledig imorgon.

Då kommer mitt sista blogginlägg från den här resan, där jag tänkte skriva ner lite allmänna reflektioner och redogöra för vad hela kalaset har kostat. 

Until then. 

Day 7: Cruising

Lördagen var vår sista dag ombord på Oasis of the Seas. Det hade varit en stormig natt med höga vågor, men Daniella kände inte av någon sjösjuka, eftersom hon har tagit åksjuketabletter varje dag.

Det gjorde däremot Paula:

"Har någon annan spytt inatt?" skrev hon på WhatsApp. "Det gungade rejält. Jag spydde som bara den."

Alla andra hade dock sovit hela natten. Jag tog med mig åksjuketabletter från mitt och Daniellas privata förråd och delade med mig till Paula och Camilla (som tog en för säkerhets skull) när vi möttes på Johnny Rockets för att äta frukost. Det blåste fortfarande enormt mycket och väderleksrspporten sa att det skulle vara "mostly cloudy" idag. Det märktes att vi var på väg norrut och hade lämnat Karibien bakom oss.

Jag fick en push it-notis från Aftonbladet som sa att det väntades snöstorm i södra Sverige.

Fy fan. 

Ångesten över att resan snart var slut rev mig i kroppen, men vi bestämde oss för att göra det bästa av vår sista dag ombord, även om vädret var sådär. 

Efter frukosten gick jag och Daniella och strosade en stund på båten. Jag kände att jag inte hade hunnit med att se allt, eftersom vi tillbringade hela första dagen i hytten när Daniella var sjösjuk. Sightseeingen var dock snabbt överstökad.

Förutom soldäcket högst upp är det nämligen egentligen bara däck 4, 5, 6 och 8 som har allmänna utrymmen. De övriga innehåller bara hytter. Casinot på däck 4 hade jag och Daniella redan sprungit igenom två gånger och det ser ut som vilket casino som helst. Packat med spelbord och blinkande och plingande spelautomater. 

(Vilka är det som sitter här? När det finns ett soldäck?)

På däck 4 ligger även Opal Theater och Studio B, som kör olika shower och aktiviteter. 

På däck 5 ligger Royal Promenade och det ser ut som en galleria med restauranger, caféer och butiker. Mestadels svindyra märkesbutiker som Michael Kors och Kate Spade. Här finns också pubar som erbjuder stand up-shower, jazzframträdanden, pianoklink eller vad man nu skulle vara sugen på. 

På däck 6 ligger Boardwalk, som är det mysigaste området. Här ligger bland annat Johnny Rockets, den där 50-talsinspirerade dinern som vi åt frukost på, och andra kitschiga butiker som säljer godis och milkshake. Det finns även en gammaldags karusell med hästar som åker runt.

På däck 8 ligger Central Park, en tropisk trädgård, komplett med spelande syrsor och allt, och insprängda restauranger och caféer. Det är också mysigt. 

För den som vill vara aktiv finns bland annat klättervägg, löparspår, gym, pingisbord och basketplan. Givetvis erbjuds även olika spa-behandlingar. 

Vi har verkligen inte utnyttjat allt som står till buds. Och det gjorde mig verkligen ingenting. 

Jag och Daniella bestämde oss för att gå och bada bubbelpool. Det finns massor att välja mellan, och vi hittade en som hade utsikt mot havet. Efteråt mötte vi upp Camilla, Isack och Elias vid en av de vanliga poolerna. Det blåste sjukt mycket så vi nöjde oss med att titta på när Isack och Elias badade. Sedan anslöt även Urban, som hade tagit det lugnt i hytten hela förmiddagen, och de fyra gick och åt lunch på Windjammer. 

Efter ett tag gick jag och Daniella och åt lunch med Paula och Erik på Wipe Out Café. De hade tillbringat hela förmiddagen inne på Solarium - som givetvis inte är ett solarium, utan en relaxavdelning med 16-årsgräns. Där hade de hittat en fåtölj som de legat och slumrat i. 

Det var en riktigt chill dag. 

Efter lunchen trappade (i alla fall somliga) upp tempot. Erik testade windsurfing och Elias en så kallad knee board. Camilla, Paula och Daniella åkte zip line. Jag hade varit sugen att åka på Haiti, när zip linen gick över vattnet, men här gick den över Boardwalken som var åtta våningar nedanför.

Det var sjukt högt och det knottrade sig i hårbotten när jag tittade ner. Aldrig i livet. 

Jag var väldigt imponerad av att de vågade åka. 

Sedan gick jag och Camilla runt själva en stund, medans Urban spelade minigolf med Isack och Elias. De andra var... nån annanstans. Jag och Camilla hittade ett vindskyddat ställe i Central Park där vi drack ett riktigt gott glas Pinot Noir och bara satt och pratade. 

Sedan var det dags att gå och byta om inför den sista middagen. 

Maten var som vanligt mycket bra, men i samma stund som jag satte gaffeln i huvudrätten började musiken att strömma ut genom högtalarna.

Åh nej. 

Under hela huvudrätten var det ett jävla liv och all serveringspersonal dansade runt bland borden och gästerna jublade och applåderade. Jag KAN helt enkelt inte få ihop detta beteende med att restaurangen för övrigt känns ganska classy. Jag försökte äta min lammrätt ändå men blev emellanåt tvungen att lägga ifrån mig besticken och applådera, samtidigt som jag skar tänder av irritation. 

Bara sluta nu. 

Till desserten hade Erik och Paula bett våra privata servitörer att uppvakta Camilla, så det blev ännu ett sångframträdande (fast bara vid vårat bord): "Happy Birthday, Dear Kar-ina". Hon fick även en liten bakelse med ett ljus i. 

Efter middagen rundade jag och Camilla av kvällen med ett glas vin respektive Baileys i en bar som åkte upp och ner mellan våning 5 och 8 i långsam takt. 

Det kändes som en värdig avslutning på dagen. 

Day 6: Cozumel, Mexico

På fredag morgon skulle vi anlända till Cozumel. Jag trodde först att detta var en hamnstad på Mexicos fastland, men efter att Erik hade googlat namnet visade det sig att det var en ö precis norr om Playa del Carmen (där jag var i november 2015). 

Vi hade bokat en snorklingsutflykt på 3,5 timmar och skulle samlas på piren direkt när båten hade lagt till. (Enligt biljetten var samlingen redan kvart över sju, men man fick tydligen inte gå av förrän halv åtta.) På grund av detta hade vi alla beställt frukost till våra hytter kvällen innan. Den tidigaste sloten man kunde välja var 06.30-07.00, men klockan sju hade våran frukost fortfarande inte kommit. Paula messade att de inte hade fått sin än heller, medans Camilla & Co hade fått sin frukost redan klockan sex. (Camilla hade tydligen ringat in klockslaget 06.30 och skrivit "Important!" på den där lappen som man hänger på utsidan av dörren när man beställer frukost.) Fem över sju ringde de i alla fall från room service och sa att frukosten var "på väg" och kvart över sju knackade en urskuldande servitör på dörren. "I'm sorry I'm late".

Jag behärskade mig från att vråla "We have an early excursion!!!" och sedan satte jag och Daniella oss på balkongen med vår frukostbricka och hetsade i oss yoghurt, juice och kaffe. Isack och Elias kom förbi våran hytt och sedan när vi rusade iväg alla fyra glömde Elias sin ryggsäck på vårt rum. Fast det upptäckte vi inte förrän långt senare. 

Vi mötte Camilla och Urban vid hissen och Paula och Erik ute på piren. Nu var alla åtta samlade och vi kunde ge oss iväg för att hitta vår uppsamlingsplats.

Det var ungefär 20 personer som skulle med våran tur, som hette "3 reef snorkling by boat". Vi skulle alltså ta oss ut till tre olika rev med en "fiskebåt", och eftersom de hade skrivit i informationen att personer med anlag för sjösjuka skulle vara försiktiga hade både Daniella och Camilla tagit åksjuketabletter på morgonen. Det var nog bra, för det gungade rejält. När vi hade åkt en liten bit sa Isack plötsligt att han mådde illa, och strax därefter låg han och spydde ut över relingen.

Är det inte den ena så är det den andra. 

Det var som tur var ingen lång båttur och han repade sig snabbt. När vi kom fram till det första revet blev alla tilldelade varsin flytväst, cyklop, snorkel och simfötter och sedan, efter en kort säkerhetsgenomgång, var det bara att hoppa i. Jag trodde att vattnet skulle vara kallt till en början, men det var alldeles ljummet direkt.

Jag var osäker på hur jag skulle uppleva snorklingen eftersom jag bara har testat att snorkla en gång tidigare (på Santorini för 17 år sedan). Då tyckte jag att det var en jobbig, snudd på klaustrofobisk känsla - det gick tungt att andas och jag var hela tiden orolig att jag skulle få in vatten i snorkeln. (Dessutom hörde jag hela tiden ledmotivet från "Hajen" i mitt huvud.)

Jag hade inte alls samma känsla nu. Det var helt underbart! Det gick lätt att andas i snorkeln, vattnet var alldeles kristallklart, och vi såg mängder med färgglada fiskar. Det var bokstavligen som att simma runt i ett akvarium. 

Guiderna var väldigt hjälpsamma och var med oss i vattnet hela tiden; de höll ihop gruppen, visade vilket håll vi skulle simma åt och tipsade om var det fanns fiskar. 

 

Urban hade läst på nätet att Cozumel räknas till ett av de finaste ställena i världen att dyka och snorkla på. Jag är ju långt ifrån rätt person att bedöma det, men jag tror aldrig jag har sett ett blåare vatten. När man satt i båten och tittade ner över relingen såg det ut som en bottenbelyst swimmingpool. Helt makalöst. 

Vi snorklade vid tre olika rev innan det var dags att åka tillbaka till land. Och alla var verkligen supernöjda med turen. Tyvärr har vi inga undervattensbilder, då Erik inte vågade ta med sin vattentäta mobil ner i vattnet eftersom han var rädd att tappa den (och hans mobil var för bred för att gå ner i min plastficka med snöre). Camilla hade köpt vattentäta kameror till Isack och Elias, men de låg kvar i ryggsäcken som Elias glömde på mitt och Daniellas rum. Som tur var fanns det en fotograf med i teamet på båten, och han tog flera bilder som Camilla och Urban köpte (och som lämnades över på en cd-skiva). Kanske lägger jag ut dem i ett bonusinlägg när jag kommit hem och vi lyckats föra över bilderna från skivan.

På vägen tillbaka till land gick vi upp och satte oss på båtens "övervåning" och njöt av utsikten. När vi närmade oss land kom det plötsligt en serie vågor från en större, förbipasserande båt som satte våran båt i sådan gungning att jag - till de andras stora förtjusning - föll handlöst baklänges. (Jag gjorde mig inte illa, och det såg förmodligen väldigt roligt ut...)

Tillbaka på land gick vi ombord på båten igen för att byta om till torra badkläder och äta lunch i Windjammer. Sedan gick vi av igen med sikte på att utforska Cozumel. Det var fortfarande tre-fyra timmar tills man senast skulle vara ombord och vi ville inte spilla bort någon tid.

Men Cozumel blev en besvikelse. Precis som på Jamaica var det nämligen bara ett inhängnat turistområde som stod till buds för de utflugna båtpassagerarna. Här kryllade det av påflugna försäljare och butiker som sålde krims-krams. Ville man bada eller se något mer av Cozumel var man tvungen att boka en utflykt eller ta en taxi någonstans. 

Solen stekte från en klarblå himmel och vi funderade över vårt nästa drag. Det är inte alltid helt lätt att enas när man är åtta personer. Efter några turer fram och tillbaka slutade det med att Paula, Erik och Daniella tog en taxi till en strand, medans jag följde med Camilla & Co tillbaka till båten. Jag och Camilla ägnade sedan resten av eftermiddagen till att bada i poolen på soldäck med Isack och Elias, medans Urban tog igen sig i hytten. 

Senare på kvällen, när jag låg på sängen i hytten och bloggade, kom Paula och Daniella förbi med en varsin milkshake. Vi satt och pratade en bra stund och de visade bilder och berättade om sin eftermiddag. Tydligen hade taxiresan från piren bara tagit tio minuter, och sen hade de kommit fram till en riktig paradisstrand som passande nog hette Paradise Beach. Den såg ut ungefär som de där affischerna av paradisöar som man hade på rummet när man var liten. När de kom tillbaka till piren hade de även hittat ett Hard Rock Café där de hade tagit en drink.

Och apropå drink så skippade vi, för första gången, drinken på balkongen på fredagen. Vi bestämde att vi istället skulle gå och bada bubbelpool efter middagen, och ta en drink där.

Dessvärre så var vi alla helt slut vid det laget. Tröttheten slog till som en käftsmäll efter desserten och jag och Daniella raglade upp till vårt rum och somnade i samma ögonblick som vi lade huvudet på kudden. De andra gick också tillbaka till sina hytter (där vi alla hittade fantasifulla handdukskreationer från städerskan).

Den tidiga morgonen, snorklingsäventyret och solen hade tagit ut sin rätt.

Day 5: Cruising

Torsdagen var, till skillnad från onsdagen, en riktigt slö dag. Vi åt frukost tillsammans allihop på Park Café på däck 8, och sedan tillbringade vi i stort sett hela dagen på soldäck. 

Innan vi gick upp dit skulle dock Urban och Elias åka skridskor. Ja, ni läste rätt. Det finns (naturligtvis) en skridskobana på båten och ända sedan Elias hörde talas om detta har han velat åka. 

Vi tittade på en stund när de åkte och jag blev grymt imponerad över hur duktiga de var. De susade runt som riktiga hockeyproffs och tog översteg och allt, medans många andra såg betydligt taffligare ut. Vi skrattade till exempel enormt mycket åt en man i 45-50-årsåldern som krampaktigt höll sig fast i sargen, samtidigt som han liksom GICK runt varv efter varv. (Han skrattade själv också, så det var inte så elakt som det låter.) 

Efter detta var det dock horisontalläge hela eftermiddagen. Vi låg och solade, drack drinkar och badade i poolen. 

Det var precis så ljuvligt som det låter.

Lunchen intogs på Windjammer vid två-tiden. De har en buffé med ett enormt utbud. Dessvärre tog Daniella någon rätt som innehöll jordnötter (som hon är allergisk emot), vilket gjorde att hon spydde upp allt. Vi konstaterade att hon (hittills) har spytt av tre olika orsaker på den här resan. Först av solsting. Sedan av sjösjuka. Och nu av allergi. 

På kvällen samlades vi alla på Camillas balkong för att (traditionsenligt) ta en drink i solnedgången. 

Sedan var det dags för middag igen. Vissa kvällar är dress coden "casual" och andra "formal". Ikväll var det "formal" och jag passade på att beställa hummer till huvudrätt, något jag är osäker på om jag har ätit tidigare. Det var gott i alla fall.

Något som är lite märkligt är dock att middagarna vid flera tillfällen har avbrutits av att personalen plötsligt gör ett sång- eller dansframträdande. Just den här kvällen började Black Eyed Peas "I gotta feeling" plötsligt att strömma genom högtalarna på hög volym, och sedan kom alla kockarna ut på led och kryssade runt bland borden som ett långt lämmeltåg, viftandes med vita linneservetter. Gästerna uppmanades att klappa händerna och jubla. Sedan fortsatte middagen som om inget hade hänt. 

Det kändes inte särskilt "formal" om ni frågar mig.

Ett annat irritationsmoment har varit de där fotograferna som går runt och tar bilder på gästerna under middagen. Det har inte varit varje kväll, men nästan. Paula försökte förklara för fotografen att vi inte ville ta en gruppbild mitt i middagen, men han bara viftade bort henne och snart stod hela gänget samlat bakom mig, Urban och Isack. Som ett jävla kungaporträtt. Inte har vi sett resultatet av bilderna heller, trots att de måste ha tagit dussintals vid det här laget. Antagligen kommer vi att erbjudas att köpa dem i något paketerbjudande innan vi lämnar båten. (Som min före detta kollega Jessica skulle ha sagt: "I'd rather set myself on fire.")

Bortsett från detta har middagarna verkligen varit fantastiska. Jättegod mat och grym service. 

Vi avslutade torsdagskvällen med att besöka Guest Sevice på däck 5 för att reda ut vilken tid vi skulle vara ute på piren på fredag morgon för att åka på vår utflykt. Vi hade nämligen fått lite olika bud om tiden, men det visade sig att båten skulle lägga till klockan sju på morgonen och man fick gå av halv åtta. Eftersom vi förväntades ha uppsamling på piren kl 07.15 betydde det antagligen att vi skulle gå av direkt.

Ingen sovmorgon på fredag, med andra ord.