Återhämtning

På lördagen kände jag att det var läge att hålla sig i skuggan. Jag hade bränt mig på snorkelutflykten och började få vad Daniella skulle kalla en ”ful-bränna”. Det vill säga man är brun på vissa ställen, vit på andra och fläckvis röd. I mitt fall framför allt på näsan, händer och fötter. Så jag låg helt enkelt under ett halmparasoll och läste hela dagen.

Det var inte heller så tokigt. 

Jag loggade in i appen kl 13.05 för att boka bord till den asiatiska restaurangen på kvällen och det var redan fullbokat. Otroligt. Idag ska jag logga in prick 13.00. 

På kvällen släntrade jag bort till Oceana men restaurangen var helt öde, förutom några till gäster som stod och såg frågande ut. Till slut kom någon förbi och sa att de hade haft ett ”plumbing problem” och därför flyttat till Da Mario, den italienska restaurangen. Så jag gick dit och det var mycket riktigt där de serverade sea food idag. Jag fick plats på uteserveringen och beställde en ceviche till förrätt och mahi-mahi till huvudrätt. 

Huvudrätten blev en besvikelse - fisken var väl okej men tillbehören trista. Jag frågade servitrisen om de bytte meny någon gång (jag hade noterat att det hittills hade varit exakt samma meny på alla restauranger) och hon såg på mig med glasartad blick: ”No. Every night the same.”

Jag förstår. 

Jag skänkte en tanke till amerikanskan som hävdat att maten här var ”horrible”, och började förstå vad hon menade. Jag skulle inte gå så långt som att säga att den var vedervärdig, men jag kände att det verkligen var läge att åka in till huvudstaden snart för att få lite omväxling. En googling visade att mycket var stängt i Willemstad på söndagar, så jag bestämde mig för att åka in på måndag. 

Efter middagen slog jag mig ner i en bar och tittade på folk en bra stund. 

På vägen hem gick jag in i turistbutiken och köpte en snorkel för 45 dollar. Det var första gången jag öppnade plånboken sedan jag lämnade Schipol. 

Snorkelutflykt till Klein Curaçao

På fredagen blev jag upphämtad med buss utanför resorten kl 07.00. Jag hade bokat en snorkelutflykt med en katamaran för flera månader sedan och nu var det alltså äntligen dags. Bussen var målad i rasta-färger och hade textraderna ”Don’t worry, be happy” samt ”Too blessed to be stressed” på sidorna. Jag var den enda som klev på här, men det satt redan massor med människor på bussen. Efter mig gjordes ytterligare ett stopp vid ett annat hotell för att plocka upp några till och sedan åkte vi i ungefär en halvtimme innan vi var framme. 

När chauffören hade slagit av motorn reste han sig upp i sin fulla längd (och den var imponerande) för att ge oss lite instruktioner om hemfärden. Han betonade hur viktigt det var att vi alla gick direkt till bussen när båten kom tillbaka, för han tänkte minsann inte sitta här och vänta i evigheter. ”Right now, you’re all cool, calm and collected. But I’ll tell you something…”

Han gjorde en lång konstpaus samtidigt som han vaggade pekfingret fram och tillbaka på ett hotfullt sätt. ”Open bar.”

Det kom ett förlösande skratt från alla passagerare och sedan släpptes vi ut. 

Alla fick legitimera sig i en liten kur för att få sitt boarding card och efter en stunds väntan fick vi klartecken att tåga ombord på den väntande katamaranen. En man som hette Otmar samlade oss alla i fören för att introducera crewet, berätta om dagens agenda samt lite dos and dont’s. Han gick även laget runt och frågade var vi kom ifrån. Det var en hel del holländare och amerikaner, men också några från Argentina, Belgien och Tyskland. Och så jag, från Sverige. 

Otmar sa att det skulle bli en ”rough ride” idag eftersom det blåste så mycket. Han liknade väderförhållandena vid en tsunami och försäkrade oss om att allt som inte förvarades inne i båten skulle bli ”soaking wet”. Så vi la alla in våra väskor inne i båten, men jag tog med mig min mobil ut så att jag skulle kunna ta lite bilder. Sedan satte jag mig på en bänk i aktern med fötterna mot kanten. 

Så fort vi kom iväg började det guppa ordentligt, men jag tyckte bara att det var mysigt. ”Det här är livet”, tänkte jag förnumstigt och både filmade och tog bilder. 

Sedan kom vi ut på öppet hav. 

Det var som att åka Balder. Inte den första, brantaste backen, men som de där på slutet som kommer i en serie efter varandra. Det sög till i magen varje gång vi åkte nedåt och sedan åkte vi högt uppåt igen, samtidigt som vattnet forsade över oss. Det kändes ungefär som om någon slungade en hel tunna vatten rakt i ansiktet på en var 30:e sekund. Bredvid mig satt några tonårstjejer och skrek för full hals och jag såg flera som hängde över relingen och spydde. Jag har aldrig varit med om något liknande - att åka ribbåt är rena söndagspromenaden jämfört med detta. 

Jag har inte anlag för sjösjuka, så ur det perspektivet var det lugnt. Jag är inte rädd för vatten heller, men det som oroade mig var mobilen. Jag hade stoppat in den innanför tunikan, men den var ju lika blöt som om jag hade sänkt ner den i ett badkar och bara lyft upp den utan att vrida ur. Jag försökte skydda den med armarna, men varje gång det kom en ny tunna vatten över mig blev jag allt mer bekymrad. Tänk om den skulle sluta fungera! Inte bara att jag inte skulle kunna ta bilder eller blogga - jag skulle tappa all kontakt med omvärlden. Mina flygbiljetter, transfern till flygplatsen - allt finns ju där. (Att resa sig och gå in i båten var, som ni förstår, inget alternativ. Jag skulle ha flugit över relingen som en vante.)

För ett tag sedan googlade jag om min mobil, en iPhone 12, var vattentät, eftersom jag så gärna skulle vilja ta undervattensbilder när jag snorklade. Enligt vissa skulle den klara upp till sex meters djup i 30 minuter, och den tanken gav mig en viss tröst. Andra hävdade dock att så inte var fallet, och att man fick bada med sin mobil på egen risk. Jag hade därför bestämt mig för att skippa undervattensbilderna av de skäl jag nämnt ovan. Då kunde jag ju inte föreställa mig att den skulle ligga i ett bad redan på båten. (När jag och Helena åkte på snorkelutflykt med en katamaran på Barbados var det smooth sailing hela vägen och vi satt på däck och gungade i takt med reggaemusiken med en rum punch i handen.)

Efter drygt en timmes berg-och-dalbana saktade vi in och stannade. Vi var framme vid Klein Curaçao, en obebodd ö ca 1 mil sydost om Curaçao. Jag plockade fram mobilen ur min genomdränkta tunika och eftersom jag skriver här förstår ni att den hade klarat sig. Men jag lovade mig själv att förvara den inne i båten på tillbakavägen. 

Jag har aldrig sett ett så lysande turkost vatten i hela mitt liv. Det såg faktiskt helt overkligt ut, särskilt efter den våldsamma tornado jag just befunnit mig i. 

Katamaranen kunde givetvis inte åka ända in till land, så man fick välja om man ville simma in eller bli skjutsad med en liten gummibåt med motor. Jag valde det sistnämnda, eftersom jag ville ha med mig min väska. Så gjorde de flesta, så de fick åka i skytteltrafik eftersom gummibåten bara tog 10-15 personer åt gången. Jag hade dock hållit mig framme och åkte med den första turen. När man hoppade ur stod vattnet upp till halva låren och jag hade fortfarande mina byxor på mig. Men de var ju redan genomblöta i alla fall, och jag vadade in till stranden i det varma och turkosa vattnet. 

Det var som att gå i vetemjöl. 

Jag tog av mig kläderna och knöt fast dem på en bjälke i en av hyddorna så att de skulle blåsas torra. Sedan gick jag i och badade. 

Länge. 

Därefter gick jag och hämtade min sarong i väskan och promenerade bort till andra sidan ön, där det skulle finnas ett skeppsvrak. Det tog väl en tjugo minuter att promenera längs med stigarna och överallt rasslade det av ödlor i de torra buskagen. Jag passerade den fyr som hade varit ur funktion den dagen skeppet kraschade med ön och kom till slut fram till vraket. Jag kunde nästan höra soundtracket till Pirates of the Caribbean i huvudet när jag betraktade det. Vågorna var höga på den här sidan av ön, och Otmar hade sagt att man inte fick bada här. Vilket jag verkligen inte hade lust till heller. Men de gav en dramatisk effekt, där de hänsynslöst slogs mot det rostiga vraket. 

Efter en stund gick jag tillbaka till stranden och badade igen. 

Klockan 12.30 skulle det serveras lunch på katamaranen och vi blev återigen forslade tillbaka i gummibåten. De hade dukat upp en buffé av grillspett, bröd och grönsaker och jag plockade ihop en tallrik som jag avnjöt i solen på däck tillsammans med en mugg rosévin. 

Sedan hämtade jag en snorkel och gick ner för stegen till det turkosa vattnet. Jag såg en hel del fiskar och till och med en rocka, men tyvärr inga havssköldpaddor, vilket jag hade hoppats på. 

Efter snorklingen klädde jag på mig mina nästan torra kläder och satt i solen med en rum punch och bara njöt av utsikten. Otmar började prata med mig och efter en stund frågade han om jag ville äta middag med honom någon kväll. Han bodde inte så långt från Sunscape. 

I did not see that coming. 

Jag kände mig som Kim Anderzons karaktär i Sällskapsresan när José lutar sig fram emot henne i flygplanet: ”Vi kunde gå på kvällen och äta en äkta spansk mat.”

”I have to think about it”, sa jag avvaktande. Det är möjligt att han inte raggade på mig, han kanske bara var trevlig, och det kunde kanske bli kul och yolo och allt det där. Men ville jag tillbringa en av mina dyrbara kvällar här på tu man hand med denne man? Nej. 

Han gav mig sitt telefonnummer och jag lovade ingenting. När han gick iväg för att fortsätta med sina sysslor började jag prata med en tjej som var född i Kenya men som sedan länge bodde i Boston. Hon hette Esther och vi hade väldigt trevligt. Innan vi skildes började vi följa varandra på Instagram, och hon uppmanade mig att höra av mig om jag kom till Boston så skulle hon visa mig runt. Det kommer säkert inte att ske, men man vet ju aldrig. 

Vid tre-tiden var det dags att åka tillbaka och jag förberedde mig för ännu en vansinnesfärd. Men en kille i crewet sa att återfärden skulle bli mycket lugnare, eftersom vi nu åkte ”med” vågorna istället för ”emot”. Och han hade rätt. Jag fick på sin höjd några saltstänk i ansiktet, men för övrigt var det inget som påminde om utresan. 

När vi kom fram och jag skulle gå av båten märkte jag att jag var lite dragen. Det var jag inte ensam om. Solen i kombination med ett antal rum punch hade så att säga gjort sitt. 

Vi gick i ett lämmeltåg till den väntande bussen och när chauffören ropade upp alla namn var det ett sällskap på tre personer som saknades. Chauffören gjorde en min av outsäglig trötthet. Han hade varit med förr. Till slut kom de springande i alla fall, och klev på med hukande huvuden och generade uppsyner. 

Sedan forslades vi hem och jag gick raka vägen in i duschen. Trots att jag hade snorklat efter att jag varit på stranden hade jag fortfarande mikroskopiska sandkorn överallt, de låg som ett filter på hela kroppen. Och jag kommer troligen att hitta sandkorn i min väska i resten av mitt liv. 

Jag gick bort till den italienska restaurangen och fick ett bord på uteserveringen, där jag beställde samma pasta bolognese som jag åt första kvällen, plus ett glas rött. Sedan satte jag mig i en bar och valde ut några bilder från det magiska paradis jag just besökt till ett Insta-inlägg innan det var dags att knyta sig. 

Idag kommer jag att ligga i skuggan med en bok hela dagen - jag har bränt mig på näsan, händerna och fötterna. Men det var det värt. 

Poolhäng och Oceana

På torsdagen valde jag en sen frukost och hoppade istället över lunchen. (Jag blir alltid mindre hungrig när det är varmt, och jag vill gärna vara riktigt hungrig när det är dags för middag.) Jag bestämde mig för att inleda dagen vid poolen och kom ganska snart i samspråk med ett amerikanskt par i 60-årsåldern som låg på solstolarna intill mig. Eller rättare sagt - jag och kvinnan hade en lång dialog, medan hennes man flikade in ett och annat ord. De pratade båda bred sydstatsdialekt och sa - inte oväntat - att de kom från Alabama. Säkert Trump-anhängare. Jag bad en stilla bön att de inte skulle börja prata politik. 

Hon frågade mig var jag kom ifrån, hur länge jag varit här och hur jag trivdes på resorten. Jag svarade på allt och sa att jag var lite besviken på maten (och tänkte då både på utbudet och kvaliteten). 

”The food here is horrible!” fastslog hon bestämt. Och sedan berättade hon ingående om hur mycket bättre allt var på Aruba. Hon fiskade upp sin mobil och började visa bilder från den lyxiga resort de bott på när de var på Aruba, och gick strax vidare till diverse familjefoton. ”That’s my son and his girlfriend”. Jag hummade halvhjärtat. ”And this is…” ”Mmmhmm…” sa jag bakom solglasögonen. 

När hon väl stoppat undan mobilen hade vi trots allt en trevlig konversation, och hon tipsade mig bland annat om att det fanns en annan strand som hette Mambo beach bara 10 minuters promenad härifrån. Det var tydligen ett sånt ställe som kryssningsfartygen lägger till vid och där fanns det ”goda möjligheter att shoppa”. 

(Jag är väl bekant med konceptet. När vi åkte på kryssning i Karibien när syrran fyllde 50 la vi till vid exakt såna ställen på Haiti, Jamaica och Cozumel. Som jag minns det var det ett sammelsurium av försäljare som sålde krims-krams, men det fanns också fina stränder och jag köpte faktiskt en tunika i ett stånd som jag fortfarande använder.) 

Jag berättade att jag funderade på att åka in till Willemstad, Curaçaos huvudstad, någon dag och hon fnyste upprört. De hade redan varit där, och det var inget att se. 

”Men de färgglada husen som jag har sett på bild på nätet…”, försökte jag, men hon viftade avvärjande med handen. Enligt henne kostade det 20 dollar att ta taxi dit, och sedan 20 dollar tillbaka. Och shoppingen var inget vidare. 

Det började gå upp för mig att vi kanske inte hade samma referensramar. När hon dessutom bekände att hon varken hade badat i havet eller poolen eftersom det var för kallt (”jag har en pool i min backyard hemma och jag går inte i om det är under 30 grader”) fick jag det bekräftat. 

Efter ytterligare en stunds pratstund ursäktade jag mig och gick ner i poolen med sikte på poolbaren. Precis när jag simmat fram tog en annan gäst emot två Pina Coladas och jag vände mig till bartendern och sa: ”I’ll have one of those too.” Det slutade med att jag fick två (”two”). Men jag drack bara upp den ena. 

Bredvid mig stod ett par och pratade svenska, så jag började prata med dem. De var i 40-årsåldern och kom från Stockholm och precis som amerikanerna var även de rätt missnöjda med resorten. Och även de sa att Aruba var mycket bättre. Lyxigare. (Lite för mycket amerikaner, men det fick man stå ut med.) Efter att de beklagat sig över allt som var fel med Curaçao erkände de att de nog ändå hellre var här än i kylan i Sverige. Och tog en djup klunk av sina rum punch i den 28-gradiga poolen. 

Det visade sig att de inte heller var Club Guests och vi ägnade en stund åt att begrunda detta märkliga upplägg. Sedan inträffade något ännu märkligare. ”Har du en lila beach-handduk?” Jag svarade att jag ansåg att den var brun, men ja… Jag hade sett att vissa hade orangea handdukar och andra hade - enligt mig - bruna, men inte tänkt så mycket på det. De berättade att varje gång de kvitterat ut handdukar i kuren fick de orangea medans de som var Club Guests fick lila. (Man uppger sitt rumsnummer när man hämtar sin handduk). 

”Var bor du någonstans?” frågade killen, som hette Jocke. ”Mitt emot Oceana”, sa jag. ”Mitt rumsnummer är 7103.” 

”Är det den halvmåneformade byggnaden?” frågade tjejen, som hette Sanne. 

”Ja.” 

”Men då måste du vara Club Guest. Vi bor i baracken mitt emot.” 

Jag begrundade detta medan jag sippade på min Pina Colada. Var det möjligt att jag var Club Guest? När jag tänkte efter hade det amerikanska paret också haft bruna/lila handdukar och de var definitivt Club Guests. 

(Angående färgen på handduken så låter jag er bedöma om den är brun eller lila - jag har tagit ett foto av min solstol och enligt mig är handduken brun. Men kanske är det som det där internet-fenomenet för några år sedan, när vissa hävdade att en klänning var blå och svart, medans andra sa att den var vit och guld.) 

(Den var för övrigt blå och svart.) 

(Period.)

Vi pratade en bra stund och de var faktiskt riktigt trevliga. De hade också varit i Willemstad och sa att jag absolut måste åka dit. Taxin in kostade bara 5 dollar. 

På så sätt. 

Jag blev kvar vid poolen hela dagen och jag var mer i den än i solstolen. Det var nämligen stekande hett och jag kände att jag skulle kunna bränna mig rejält om jag låg och solade för länge. Faktum är att jag var tvungen att gå och sätta mig i en bar i skuggan vid tre-tiden, och där läste jag ut den första av de fyra böcker jag har med mig. 

Efter att jag hade duschat och bytt om gick jag bort till Oceana med bestämda steg. 

”Your room number?”

”7103.”

”Welcome, madam.”

Dörrarna till Narnia hade öppnats. 

Nu kanske ni undrar varför jag inte trodde att jag var Club Guest från början. Och anledningen till det är att Concierge-kvinnan frågade mig om jag hade checkat in i den vanliga receptionen eller bakom de frostade glasdörrarna, och jag svarade att jag hade checkat in i den vanliga receptionen. Vilket jag hade. ”Then you’re not a Club Guest”, fastslog hon. 

Men det var jag. Tydligen.

Jag beställde en ceviche till förrätt och en lax till huvudrätt, och det var fantastiskt. Såg att det även fanns mahi-mahi (guldmakrill) på menyn, något jag kommer att avnjuta en annan dag. 

Efter middagen gick jag ner till stranden och tittade på solnedgången. Det här hade varit en bra dag. Och jag har en känsla av att morgondagen blir ännu bättre. 

Eftersom jag kommer att bli upphämtad redan kl 07.00 imorgon bitti postar jag dagens inlägg redan nu. Klockan är just nu 21.30 på torsdagen här, så jag är osäker på om detta hamnar under torsdag eller fredag på bloggen. Men det får bli som det blir. 

Copy-paste

En vän och före detta kollega (vi kan kalla henne ”Elene”) gav mig lite konstruktiv kritik efter att ha läst min blogg från Sicilien. Hon tyckte inte att det hade hänt så mycket: ”Det känns som om ni mest badade och åt på restaurang”. 

Av någon anledning kom jag att tänka på detta när jag nu sitter i en solstol vid poolkanten med en latte för att blogga om gårdagen. Faktum är att jag sitter i samma solstol som jag gjorde igår morse, när jag bloggade om tisdagen. Men igår var det mulet på förmiddagen - idag är det strålande sol. 

Men jag måste erkänna att onsdagen var väldigt mycket copy-paste på tisdagen. (I ett avseende lite FÖR likt, men jag kommer till det.)

Efter att jag hade publicerat inlägget gick jag raka vägen ner till beachen. Jag skippade frukosten eftersom jag inte var särskilt hungrig och tänkte istället äta en tidig lunch. Det var som sagt mulet på förmiddagen så jag låg och läste i några timmar och lyssnade på vågorna som slog. 

Det var väldigt avkopplande. 

I appen stod det att Bluewater Grill skulle öppna kl 11.30, men när jag kom dit sa de att de öppnade först kl 12. Så jag slog mig ner vid ett bord vid poolen med en drink (what are you gonna do?) medans jag väntade. 

Strax efter 12 gick jag tillbaka och beställde en hawaiian burger. Det som gjorde den ”hawaiian” var att den hade en ananasskiva - vilket verkar vara patentlösningen för att mat ska namnges efter just denna ögrupp. Jag är väldigt förtjust i frukt i mat, även om just Hawaii-pizza inte tillhör mina favoriter bland pizzor, men som burgare funkade det utmärkt. 

Mätt och belåten gick jag tillbaka till min solstol och sedan blev jag kvar där hela eftermiddagen. Havet var lika ljuvligt som igår och jag såg stora stim med gul/svart-randiga fiskar - ungefär en decimeter långa - som oblygt simmade runt mig. 

Jag funderade lite över var jag skulle äta middag på kvällen (utbudet hade nämligen visat sig vara skralare än det verkade vid en första anblick). Förutom Bluewater Grill finns Da Mario - den italienska restaurangen som jag var på första kvällen, samt en asiatisk restaurang som man måste boka bord till i appen. Sedan finns ju Oceana, seafood-restaurangen, men den var ju som bekant utom räckhåll eftersom jag inte var Club Guest. Utöver detta serveras en buffé i hangaren där de har frukost. Det är egentligen allt, förutom att det finns ett gäng caféer och barer som erbjuder mackor och snacks. 

Jag bestämde mig för att boka bord på den asiatiska restaurangen och loggade in i appen ungefär 13.20 (bokningarna släpps kl 13), och då var det redan fullbokat! 

Helvete. 

Jag trodde inte att folk var så på bettet. Då vet jag till nästa gång. Handsken är så att säga kastad.

Efter ett antal timmar med sol och bad gick jag hem till mitt rum och duschade och bytte om. Mitt sikte var inställt på italienaren, men även där var det fullsatt. Vafalls? Jag frågade om jag kunde sätta upp mig på väntelistan till ett bord på uteserveringen, men det kunde jag naturligtvis inte. Ville jag sitta inomhus? Nej. 

Jag kikade in i den stimmiga hangaren och vände direkt. Absolut inte. 

Så jag hamnade på Bluewater Grill igen. Jag kunde inte begripa hur det kunde komma sig att jag nu ätit både lunch och middag på samma ställe två dagar i rad! Men så var fallet, och det är åtminstone ett mysigt ställe där servitriserna kallar en ”sweetheart” och kontinuerligt fyller på vinglaset utan att man behöver säga till. Kvällens middag blev en mixed grill som givetvis var helt okej, men inte fantastisk. 

Idag tänker jag tillbringa förmiddagen vid poolen. Det finns en swim-up bar här som behöver utforskas närmare. 

Imorgon, fredag, ska jag på en snorkelutflykt med en katamaran till Klein Curaçao - en obebodd ö i bästa Pirates of the Caribbean-stil komplett med skeppsvrak och allt. Jag har en känsla av att detta kommer att bli resans absoluta höjdpunkt. 

Sunscape Resort

Curaçao ligger ca 7 mil norr om Venezuela och tillhör de så kallade ABC-öarna. De övriga två är Aruba och Bonaire, som även de tillhör Nederländerna. Curaçao är den största, vilket innebär att den är ungefär 6,5 mil lång och 1,5 mil bred - att jämföra med Gotland som är ca 14 mil lång och 5 mil bred. Eftersom ABC-öarna ligger utanför orkanbältet är de ett lämpligt resmål året om. Att temperaturen ligger stadigt på runt 30 grader är ett annat skäl att åka hit. 

Här befinner jag mig alltså nu, och det känns ärligt talat jäkligt gött att inte behöva frysa längre. Hela den här vintern har jag gått omkring med dubbla tröjor och sockor - och emellanåt vantar - inne i min lägenhet, där jag även släpat runt på ett bärbart element. Det är helt enkelt inte värdigt. 

Detta är värdigt. 

Hursomhelst. Tisdagen var min första dag på denna resort, och efter att jag skrivit ett blogginlägg om hitresan laddade jag ner en app om resorten som jag kom åt via en QR-kod. Appen innehöll en karta över anläggningen och information om alla barer, restauranger, pooler och aktiviteter. Jag scannade igenom utbudet och noterade att det vid en av poolerna (den största) liksom vid en av restaurangerna (Oceana) stod ”Club guests only”. Vad betydde det? 

Vid receptionen fanns en så kallad ”Concierge” där man kunde ställa frågor, så jag gjorde mig i ordning och gick dit. Kvinnan bakom disken informerade mig vänligt att dessa faciliteter var reserverade för de gäster som (citat) ”have chosen to pay a little extra”. Oceana hade tydligen bättre frukost och en fantastisk a la carte med seafood. 

På så sätt. 

Jag har alltså betalat drygt 40 000 för att tillbringa 10 nätter på en All Inclusive-resort, men toppskiktet av vad de hade att erbjuda ingick inte?

Jag kunde ju alltid uppgradera mig, föreslog kvinnan hjälpsamt och hänvisade till en dörr med frostat glas och texten CLUB MEMBERS i guld. 

”Vad kostar det?” frågade jag. Hon var inte helt säker, men hon trodde att det handlade om runt 22 dollar per dag. ”Du kan alltid gå in och höra med dem.”

Jag begrundade detta och kom sedan med en motfråga.

”Jag är här i tio dagar, kan jag till exempel välja att uppgradera mig de sista tre?”

Det trodde hon. 

Utmärkt. Då behöver jag inte ta något beslut om detta idag. Jag reste mig för att gå och äta frukost i den stora hangaren som utfodrar pöbeln, men innan jag hann gå överöste hon mig med rabattkuponger till diverse spa-behandlingar, samt försökte sälja in ett permanent medlemskap till deras resorts som fanns över hela världen. 

”Om du är intresserad har vi en dragning på hotell XX (minns inte namnet) och vi bjuder i så fall på taxi fram och tillbaka.”

”Nej tack.” 

Bara så: Nej tack. (Men jag hade lika gärna kunnat säga ”I’d rather set myself on fire.”)

Jag gick bort till frukostrestaurangen, som var en buffé med allehanda godsaker, men jag nöjde mig med kaffe, apelsinjuice, bacon och scrambled eggs. Det var gott, förutom att juicen smakade som apelsinsaft och kaffet var i svagaste laget. 

Därefter gick jag bort till det som är hela syftet med resan: beachen. 

Jag hämtade en beach-handduk i en liten kur och sedan parkerade jag i en solstol med min bok. Sanden var vit, havet turkost och ljummet och solen kom och gick mellan bulliga moln hela dagen. En cocktail slank visst också ner. 

Det var ljuvligt. 

Vid tre-tiden gick jag för att äta lunch och valde ett ställe som hette Bluewater Grill. Det låg under ett halmtak, men hade inga väggar, vilket innebar att det invaderades av fåglar på jakt efter matrester. Såväl jag som de andra gästerna fick vifta betänkligt när de blev alltför närgångna, men jag lyckades äta mina fish tacos (som var jättegoda!) utan större missöden. 

Sedan gick jag tillbaka till min solstol och blev kvar där ända till solnedgången. Den sista halvtimmen klättrade jag ut på en klippa och såg solen gå ner i havet. 

Sedan gick jag tillbaka till mitt rum. Jag noterade att jag hade bränt mig lite på ryggen, trots att jag inte hade legat på mage särskilt länge. Men där hade jag ju inte kommit åt att smörja in mig med solskyddsfaktor. Note to self: lägg sarongen över ryggen i fortsättningen. 

Efter att jag hade duschat och bytt om gick jag tillbaka till Bluewater Grill för att äta middag. De hade informerat mig om att menyn var annorlunda på kvällen (på dagen var det en slags barmeny som mest bestod av hamburgare, nachos och liknande), och jag fick ett fint bord vid räcket och en meny i läderfodral (på dagen var det en papperslapp). Småfåglarna var spårlöst försvunna, förutom en tranliknande historia som stolt spatserade runt restaurangen och spände ögonen i oss. 

(De små må vara kaxiga i grupp, men på kvällen var det han som var kung i ensamt majestät.)

Jag blev besviken över att det inte fanns fisk på menyn. När jag och Helena var på Barbados åt jag fisk i stort sett varje dag, och det var makalöst gott. Måste man uppgradera sig till Club Guest för att få fisk?

Jag valde till slut en grillad pork som var helt okej, men inte fantastisk. Till detta drack jag rött vin som också var helt okej, men inte fantastiskt. 

Sedan strosade jag till mitt rum och somnade gott till en podd. 

Good morning Curaçao!

Rent mentalt började min resa till Curaçao när jag gjorde bokningen i slutet av september. Jag visste att det låg månader av mörker och kyla framför mig, och jag behövde en blinkande fyr i kalendern som höll hoppet uppe. Att det blev just Curaçao var en slump - det enda jag visste var att jag ville åka till Västindien och sedan blev det en kombo av datum, flygtider och pris som fick avgöra. Jag har bokat resan via TUI, men det är en så kallad paketresa med reguljärflyg. De har alltså sytt ihop flyg och hotell, men de har ingen personal på plats, och man får helt enkelt klara sig själv. Vilket passar mig utmärkt. 

Rent fysiskt började min resa när klockan ringde vid halv tre på måndag morgon. Eftersom min flight till Amsterdam gick kl 06.00 skulle jag vara på Landvetter kl 04.00, och då behövde jag ta en buss som gick 03.10 från Korsvägen. (Nästa buss gick först kl 04.00 och jag hade ingen lust att tumma på marginalerna.) Jag övervägde om jag skulle vara uppe hela natten för att inte försova mig, men bestämde mig till slut för att det vore bra med några timmars sömn trots allt. Mobilen, en klockradio samt att Åsa ringde mig gjorde att jag kom upp och iväg enligt plan. 

Väl på Landvetter sällade jag mig till den skara som redan stod och väntade på att KLM skulle öppna incheckningen. En halvtimme senare var kön bakom mig otroligt lång, så jag var glad att jag åkte i tid. När det blev min tur och jag lämnade fram mitt pass frågade killen i disken om jag hade fyllt i mitt ”immigration pass”, vilket jag kunde svara jakande på. Detta hade jag upptäckt när jag för några veckor sedan loggade in på KLM och sökte upp min bokning där. Jag hade ju fått mina biljetter från TUI, som hade ett eget bokningsnummer, men det fanns även ”flygbolagets bokningsnummer” som var ett annat. Väl inne på KLM:s sajt visade det sig att man både behövde komplettera med uppgifter till KLM och fylla i ett ”immigration pass” till myndigheterna på Curaçao - något som TUI inte alls hade informerat om. Detta hade man inte velat få reda på som en käftsmäll kl 04.00 efter ett par timmars sömn. Men nu var ju allt i sin ordning och min väska rullade iväg på bandet och jag hade boardingkortet i handen. 

(Jag försökte faktiskt checka in online kvällen innan, men det gick bara att boka vilka platser jag ville ha - boardingkortet var jag tvungen att hämta ut på flygplatsen. Dock så hade jag givetvis sett till att jag fick gångplats på båda flighterna.)

Efter att ha passerat säkerhetskontrollen köpte jag en flaska vatten och en pytteliten yoghurt, vilket kostade 100 spänn. (Jag upphör aldrig att förvånas över priserna på flygplatser - de VET att man inte har några alternativ eftersom man inte får ta in så mycket som ett äpple genom säkerhetskontrollen och då passar de på att skinna en.)

Hursomhelst. Resan till Amsterdam gick snabbt och vi landade på utsatt tid. Efter att ha vandrat några kilometer genom Schipol fick jag passera en passkontroll och sedan lokaliserade jag min gate: E17. 

Det var fortfarande några timmar till boarding så jag slog mig ner i en restaurang och beställde mat (någon slags chicken teriyaki). Klockan var bara halv nio, men med tanke på att jag varit vaken i sex timmar var jag vid det här laget vrålhungrig. På flighten till Amsterdam var det bara vissa passagerare som hade fått smörgåsar, antagligen för att de beställt det i förväg eller hade något medlemskap. Jag ingick inte i den klubben så att säga. Jag var ganska säker på att det ingick en varm måltid på den långa flighten, men med min och Daniellas New York-resa i färskt minne - där det enbart fanns baguetter till salu - tog jag inget för givet. 

Boardingen startade strax efter 10.00 och vi lyfte ungefär kl 11.00, alltså en kvart efter utsatt tid. (Det tar sin tid att få ca 530 passagerare att strula klart med sina kabinväskor. Jag satt på rad 42 av 53.)

En övervägande del av passagerarna var holländare. Inte bara för att flighten startade i Amsterdam - Curaçao är dessutom ett ”autonomt område inom konungariket Nederländerna”. Deras Gotland kan man säga, med direktflyg och allt. 

Det finns egentligen inte mycket att säga om den tio timmar långa flygresan annat än att det var som vanligt - jag försökte sova (det gick inte) och jag försökte förströ mig med filmer. Bredvid mig satt dock ett riktigt fullblodsproffs - en asiatisk kille som direkt efter maten (yes, det serverades både mat och vin utan kostnad) fällde upp hoodien, tog på sig nackkudde, hörlurar, ögonmask och munskydd. Sedan satt han som en mumie, helt orörlig, i 10 timmar. Inte en enda gång reste han sig för att gå på toaletten. Han bytte inte ens ställning.  

När jag bokade mina platser blev jag erbjuden att uppgradera till Economy Plus för ca 1800 kr, vilket jag avstod. Det är inte på långa vägar så lyxigt som business class, men stolarna är bredare och bekvämare och man kan till och med sitta skräddare i dem, vilket jag och Åsa gjorde när vi blev uppgraderade till Economy Plus när vi flög till Hong Kong. Jag kanske kommer att välja detta på hemresan. Vi får se. 

Vi landade på utsatt tid, vilket var 15.45 lokal tid. Eftersom tidsskillnaden till Sverige är fem timmar var det 20.45 svensk tid. 

Det tog evigheter att komma ut ur planet. Och sedan tog det evigheter att köa till immigration. I kön noterade jag att de flesta hade sina immigration-pass utskrivna på papper. Själv hade jag mitt digitalt i telefonen, som dessutom började få dåligt med batteri. Jag hade även kommit på att jag hade uppgett fel hemresedatum - jag hade skrivit att jag skulle lämna Curaçao den 23 februari, men det är ju det datum jag kommer hem till Sverige. Jag lämnar Curaçao den 22:a. Jag övervägde mina alternativ. Ska jag ”erkänna” att jag har lämnat fel uppgifter? Då kanske det blir en massa krångel. Om jag å andra sidan inte säger nåt, och sen… Nej. Jag bestämde mig för att inte säga nåt (ut kommer man väl alltid) och jag gled så småningom igenom kontrollen utan problem. 

Vid bagagebandet såg jag min knallgula väska direkt, och sedan passerade jag tullen och ut ur ankomsthallen där den 30-gradiga värmen slog emot mig som en vägg. 

Där stod en massa människor och höll upp namnskyltar och efter en liten stund hittade jag skylten med mitt namn. Jag blev eskorterad till en rishög (ja, vad ska man säga?) utan säkerhetsbälten i bak. I framsätet fanns bälten, men de användes givetvis inte. Det var dock skönt att ha arrangerat transfer i förväg, och jag slussades effektivt till Sunscape Resort på en halvtimme, även om jag var bältlös och föraren vid ett tillfälle råkade köra mot rött. 

Vid hotellet fick jag visa pass och fylla i en massa papper innan jag fick min nyckel. Sedan drog jag resväskan till mitt rum som var stort och svalt och helt okej. Jag motstod impulsen att bara lägga mig raklång på sängen med kläder och allt och bara däcka - istället packade jag upp, tog en dusch och hoppade i betydligt lämpligare outfit än en stickad tröja. Sedan strosade jag ut i den ljumma kvällen och slog mig ner på en av hotellets alla restauranger där jag beställde pasta bolognese och rött vin, som var över förväntan. 

Eftersom det är ett All Inclusive ingår all mat och dryck, så det var bara att resa sig upp och gå när jag hade ätit klart. Vilket jag hade gjort vid 20.00 och då hade svårt att hålla ögonen öppna.

Bjuder på en bild som jag tog när jag var på väg hem till mitt rum. 

Idag ska jag utforska den här resorten lite närmare. Och givetvis bada.

Resplan

 

GÖTEBORG-AMSTERDAM

KLM (KL1152)

Avgång: 12 februari 06:00 Göteborg (GOT)

Ankomst: 12 februari 07:35 Amsterdam (AMS)

AMSTERDAM-CURACAO

KLM (KL735)

Avgång: 12 februari 10:45 Amsterdam (AMS)

Ankomst: 12 februari 15:45 Curacao (CUR)

CURACAO-AMSTERDAM

KLM (KL736)

Avgång: 22 februari 17:35 Curacao (CUR)
Ankomst: 23 februari 07:40 Amsterdam (AMS)

AMSTERDAM-GÖTEBORG

KLM (KL1155)

Avgång: 23 februari 12:20 Amsterdam (AMS)

Ankomst: 23 februari 13:50 Göteborg (GOT)