På tisdagen hade vi bokat tågbiljetter till Catania, Siciliens näst största stad, där vi hade landat i lördags. Tåget gick 10.01 och vi tog en taxi nedför berget till Taorminas tågstation. Det var redan trettio grader varmt ute, så vi hade packat ner badkläder i Åsas ryggsäck ifall det skulle bli tillfälle att ta ett dopp. Men främst ville vi alltså utforska vad Catania hade att erbjuda.
När vi stod och väntade på tåget kom ett meddelande i högtalaren där alla passagerare uppmanades att bära ansiktsmask. Det var lite oklart vad straffet var, men någon slags repressalier var det i alla fall fråga om. Vi spanade längs med perrongen och såg hur - inte alla - men en överväldigande majoritet, plockade upp ansiktsmasker ur sina väskor. Fan också. Det hade inte stått något om detta när vi köpte biljetten. Men vi gick på ändå, masklösa, och hoppades på det bästa.
Tågresan tog drygt en halvtimme och gick längs med kusten. Vi blev inte avkastade, eller ens tillrättavisade, av konduktören. Faktum är att han inte ens kollade på våra biljetter. Men vi bestämde oss i alla fall för att köpa ansiktsmasker till hemresan, för säkerhets skull.
Utanför tågstationen i Catania tog vi fram Google Maps för att se i vilken riktning vi skulle gå. Vi lokaliserade ett område som enligt appen skulle ha ”mycket aktivitet” och gissade att detta var någon slags huvudgata där det borde finnas affärer och restauranger. Vi gick och gick (med skrikande vader, eftersom träningsvärken hade tilltagit sedan igår och nått nya svindlande höjder), men alla gator vi passerade var helt ocharmiga och dessutom tungt trafikerade. Överallt låg bilverkstäder - förmodligen en lukrativ verksamhet eftersom det inte fanns en enda bil här som saknar repor och bucklor.
Till slut hittade vi en liten uteservering - inte särskilt charmig den heller, men den fick duga. Vi slog oss ner med en varsin kall öl och konstaterade att det där med ”mycket aktivitet” kanske bara betydde att det var mycket trafik. Vi hade uppenbarligen gått åt fel håll och behövde en ny plan. Återigen konsulterade vi Google Maps, och tog sikte på en katedral som tillhörde en av de främsta sevärdheterna i Catania. Det är säkert där de mysiga områdena finns. Tänkte vi och stretade vidare i värmen.
Vi passerade ett apotek och köpte en varsin ansiktsmask till hemresan. Och till slut kom vi fram till katedralen, vilken flankerades av ett torg med en pelare med en elefant på. I anslutning till torget fanns även en fiskmarknad och saluhallar där man kunde äta och vi tänkte att nu - nu har vi kommit rätt. Vi slog oss ner för lunch och beställde båda en varsin spaghetti bolognese och ett glas rött. Det var mycket gott. Sedan gick vi vidare, men förutom marknaden fanns det helt enkelt inte mycket att se. Inga roliga butiker, inga mysiga gränder, ingenting.
Bara tråkiga gator och bilar överallt. Kanske skulle vi ta oss ner mot hamnen och därefter vidare till stranden? Men det var inte helt lätt att ta sig dit, eftersom någon slags motorväg låg emellan. Vi gick och gick och gick, ständigt spanande efter taxibilar och alltid med ett öga på Google Maps. Solen stekte. Och här någonstans började jag surna till på allvar. HUR kunde jag ha varit så slarvig med min research? Det måste ju finnas massor med mysiga ställen och dolda pärlor i Siciliens näst största stad? Men istället för att ha en tydlig plan hade vi missat dem och istället bara gått runt i cirklar, hamnat på avvägar och omvägar, och egentligen inte sett Catania. Eller hade vi det? Kan det vara möjligt att det inte är charmigare än så här?
På något sätt lyckades vi ta oss över de hårt trafikerade lederna och ta oss ner till en sandstrand där vi genast slängde oss i havet. Det var otroligt varmt i vattnet, säkert närmare trettio grader, så det var en helt sömlös upplevelse att gå i. Men vi kunde inte riktigt njuta av badet, eftersom vi inte visste hur vi skulle ta oss tillbaka till tågstationen. Vi var riktigt långt ifrån den vid det här laget, och vi såg inga hotell eller restauranger som skulle kunna hjälpa oss att ringa efter en taxi. De badgäster vi försökte pratade med kunde knappt någon engelska. Och när Åsa försökte köpa vatten i någon slags kiosk kom hon tillbaka med en gigantisk ölflaska som hon inte ville ha (men ändå fick betala för).
Vi hittade så småningom en restaurang där jag gick in och försökte beställa en Mojito. Servitören nickade och upprepade ”Mojito, si”, innan han viftade bort mig som man viftar bort en fluga. Det kändes oklart om jag hade gjort beställningen eller inte, men efter att ha suttit på uteserveringen en bra stund insåg jag att den aldrig skulle komma. Vi gick tillbaka till stranden och tog ett sista dopp i det ljuvliga vattnet, sedan lyckades vi faktiskt göra oss förstådda av en familj som kunde hjälplig engelska och som hänvisade oss till en bar där vi skulle få hjälp att beställa taxi.
Och här fanns mycket riktigt en avdankad surfare som ombesörjde saken, och strax fick vi en taxi som tog oss tillbaka till tågstationen - en ganska lång resa genom ruffig bebyggelse som ytterligare stärkte våra misstankar om att Catania kanske inte är himmelriket på jorden. Men det retade mig att vi hade slösat bort en hel dag av våra dyrbara semesterdagar här, samtidigt som det skavde att vi förmodligen hade oss själva att skylla som inte hade läst på ordentligt.
Det var en och en halv timme tills vårt tåg skulle gå, och eftersom det (givetvis) inte fanns några barer i närheten - varken charmiga eller ocharmiga - fick vi nöja oss med en varsin cappuccino respektive Aperol Spritz vid ett plastigt barbord i direkt anslutning till tågspåren.
Vi uppmärksammade dock att det gick ett tidigare tåg till Taormina, och eftersom vi aldrig fått visa våra biljetter på nedresan tänkte vi att vi lika gärna kunde hoppa på det. Och om konduktören skulle jävlas skulle vi bara spela dumma. Nu hade vi dessutom fogat oss med ansiktsmasker, och borde inte bli föremål för någon närmare granskning.
Det blev vi inte heller, och vi kom därför tillbaka till Taormina redan halv åtta. Där tog vi taxi till gågatan, letade reda på en mysig restaurang och avslutade åtminstone dagen, som ärligt talat varit något av ett fiasko, in style.
Och vi åt givetvis fisk.
