Touchdown Göteborg

Min resa mot Göteborg började med att jag tog taxi från Grand Beach Hotel Surfside till Miami International Airport. Där gjorde jag några sista inköp innan jag gick på det jättestora Air France-planet som skulle ta mig över Atlanten till Paris. Som jag skrev i mitt förra inlägg hade jag köpt insomningstabletter för att säkra en god natts sömn. Tror ni att de fungerade?

Inte särskilt bra.

Det kan dock vara delvis mitt eget fel. Ninni, som hade rekommenderat dem, hade sagt att jag skulle ta en tablett direkt när jag kom på planet - alltså inte vänta tills efter att de hade serverat maten. Men jag kände mig lite småhungrig och tänkte att det ju inte borde vara någon nackdel att vara mätt och belåten när man ska sova - snarare tvärtom. Så jag väntade in serveringsvagnarna, åt maten och lät flygvärdinnorna hämta brickan innan jag fällde ner stolen, tog fram ögonmasken och svalde en tablett.

Vid det laget hade jag redan träsmak i hela kroppen, och även om jag blev lite dåsig av tabletten var det helt omöjligt att hitta en bekväm sovställning. Man sitter ju helt ihoptryckt. Plötsligt blir det en psykisk stress: "Tänk om jag kommer att vara vaken hela natten igen?! Det får inte hända. Nu MÅSTE jag sova!" Etc. Att det dessutom var ganska mycket turbulens på planet i början gjorde inte saken lättare. 

Note to self: Ta tabletten DIREKT.

Jag var alltså vaken hela natten igen, även om jag inte var uppe och nattvandrade den här gången. Men ungefär var tjugonde minut försökte jag hitta en ny sovställning. När jag landade i Paris var jag helt slut. Nu skulle jag sitta här i åtta timmar. Underbart.

Regnet stod som spön i backen, så jag hade ingen lust (och heller ingen ork) att ta mig in till Paris. Precis som förra gången jag var på Charles de Gaulles, när jag var på väg till New York, gick det inte att koppla upp sig på flygplatsens wi-fi. Efter lite efterforskningar visade det sig att man får betala för det (till skillnad från alla flygplatser jag varit på i USA, där wi-fi är gratis.) Personalen på flygplatsen var ganska dryga och när jag i Tax Free-butiken letade efter Amarone-vin svarade de kyligt att de inte säljer italienska viner här, bara franska.

Fransmännen står inte högt i kurs hos mig just nu. 

Jag betalade för wi-fi (throw some money on the problem) och sedan kunde jag ha kontakt med omvärlden igen. För övrigt finns det inte mycket att säga om timmarna i Paris, annat än att de var långa. Den sista timmen höll jag nästan på att somna (nu passar det minsann?!) och jag var livrädd att jag skulle missa planet till Göteborg. Det gjorde jag inte, och när jag väl kommit på tog det bara två timmar innan vi landade. Då hade jag varit vaken i 36 timmar, varav på resande fot i 24 timmar. 

Väskan kom snabbt och sedan gick jag bara genom tullen - nothing to declare. På andra sidan väntade Åsa. 

Lycka.

Vi tog flygbussen hem till mig och sedan satt vi och pratade till klockan två på natten och delade på en flaska vin. Märkligt nog hade tröttheten gått över. Jag var antagligen övertrött.

Nu är det torsdag och jag ligger i min soffa på Tegnérsgatan och försöker fatta att jag är hemma. Det känns konstigt, nästan overkligt. Samtidigt tänker jag att det nog är bra att komma in i vardagen igen och rätta in sig i ledet - om man alltid levde som jag har gjort de senaste veckorna skulle man väl inte uppskatta det. 

Jag vet dock att den där välbekanta "efter-resan-bluesen" kommer att hålla i sig ett tag. Ni vet, när man har planerat och sett fram emot en resa under lång tid och sedan är den plötsligt över. Jaha? Vad ska jag göra nu?

Kanske planera en ny resa.

För det här var inte sista gången.