Key West

På söndagen hade jag bokat en dagsutflykt till Key West. Bussen skulle hämta mig utanför hotellet redan 06.15 så jag ställde klockan på 05.30. Det var kolsvart ute när jag gick upp.

Jag tog på mig bikini under kläderna och packade ner en handduk, solskyddsfaktor, bok, plånbok, mobilen och iPaden i axelväskan. Den blev som ett bowlingklot. Forcerade även ner en långärmad kofta eftersom det ibland är så mycket AC på bussen att det blir svinkallt. (Och gissa vad - det var så mycket AC på bussen att det var svinkallt.)

Klockan sex åkte jag ner till lobbyn för att hinna köpa en caffe latte "to go", men utanför hissen blev jag genskjuten. Bussen var redan här och stod med dörren öppen och motorn igång. Jag frågade om vi skulle åka nu direkt (klockan var ju inte kvart över än), och det skulle vi. Lätt irriterad över detta klev jag på bussen - utan något kaffe eller ens en vattenflaska med mig.

Jag var helt ensam på bussen, bortsett från chauffören och en guide. Tydligen hade de hämtat upp mig först eftersom mitt hotell låg längst norrut. Nu följde nästan två timmars snirklande genom Miami för att hämta upp övriga 55 resenärer som skulle med samma tur. De sista hämtades inte förrän kvart i åtta. Vilken sovmorgon! Trots detta var flera av dem försenade. Ett gäng spanjorer, som var de sista att kliva på, kom långsamt gående ungefär tio minuter efter utsatt tid. De gjorde sig ingen brådska och jag satt och hetsade upp mig. 

När de väl kommit på, ivrigt tjattrande, kunde vi äntligen påbörja resan söderut. Guiden hälsade alla välkomna och undrade hur många språk vi ville ha guidningen på. English? Espanol? Italiano? Francais? Russkiy? Tydligen talade han minst fem språk, men som tur var nöjde sig mina medresenärer med engelska och spanska. 

En annan sak som var bra var att bussen gjorde ett stopp vid en mack redan efter en halvtimme för att vi alla skulle kunna handla frukost. Underbart! Jag fick mitt kaffe, en coca-cola och en munk och världen blev plötsligt en bättre plats.

Key West är den västligaste av Florida Keys, vilket i sin tur är ett pärlband av öar som sträcker sig som en svans från sydligaste delen av Florida ner mot Cuba. (Faktum är att Key West ligger betydligt närmare Cuba än Miami.) Vår guide berättade att skillnaden mellan en "island" och en "key" är att en "island" har berg och kullar, precis som fastlandet, medan en "key" är helt platt. Florida Keys ligger bara en meter över havet. På ena sidan ligger Atlanten; på andra sidan den mexikanska golfen. 

För att ta sig ut till Key West åker man över en serie broar. Jag har sett fantastiska bilder på de här broarna på nätet - hur de graciöst och krispigt vita sträcker sig över det turkosa vattnet och förbinder öarna med varandra. Men det var inte alls den synen som mötte mig idag eftersom himlen hade öppnat sig och det fullkomligt öste ner. Himlen var verkligen helt mörkgrå, regnet piskade mot rutorna och bussens vindrutetorkare gick för högtryck i ungefär två och en halv timme. Det fanns inget som tydde på att det någonsin skulle sluta. Inget.

Men när vi var ungefär en timme från Key West upphörde regnet helt plötsligt - man kunde bokstavligen se en kant på himlen mellan det mörka, gråa och det ljusa, vita. Ja, för det var inte riktigt så tursamt att det var klarblå himmel och soligt - det var mulet. Men efter morgonens oväder hade jag sänkt kraven och var tacksam över att det var uppehåll. 

Vi kom fram till Key West klockan tolv och skulle få sex timmar där innan bussen gick tillbaka. Det syntes tydliga spår av att det hade regnat här också och gatorna hade på sina håll förvandlats till små sjöar som bussen och bilarna plöjde igenom. Guiden påpekade å det strängaste att bussen skulle gå tillbaka klockan sex, vare sig alla var där eller inte, och att en taxi från Key West till Miami kostade 400 dollar. Minst. Jag sneglade på spanjorerna som verkade helt oberörda av denna information.

En del av dem som åkte på den här dagsutflykten hade även bokat in sig på någon aktivitet i Key West, till exempel dykning, snorkling eller en tvåtimmarstur med en sån där båt som har en glasskiva i botten (så att man kan se alla färgglada fiskar utan att själv bli blöt). Andra, som jag, hade inte bokat in något särskilt. Nu berättade i alla fall guiden att det fanns en "trolley" som gick runt hela ön och som fungerade som en sån där "hop on-hop off". Det vill säga - man köpte en dagsbiljett och sedan kunde man kliva av och på trolleyn närhelst och varhelst man hade lust. Guiden sa att den hade tolv stopp och gick varje kvart. "You'll have plenty of time to explore all of Key West with these twelve stops." Det lät ju perfekt!

Snabbt insåg jag dock att man inte hade "plenty of time". För det första gick trolleyn inte alls varje kvart, utan bara en gång i halvtimmen. Ungefär... Och det krävs inget mattesnille för att räkna ut att man inte kan stanna på tolv ställen, om man måste vänta i minst en halvtimme på varje ställe, när man bara har sex timmar på sig totalt. Jag tog upp kartan som visade hållplatserna och gjorde en snabb prioritering bland alla museer, akvarier, stränder, konstgallerier, restauranger, shoppingstråk och landmärken: Hemingways hus. Sloppy Joe's. En av stränderna. Och Southernmost Point. That's it.

Jag började med att besöka Sloppy Joe's, som är en bar som Hemingway brukade hänga på när det begav sig. Jag vet inte hur lik eller olik sig baren är från den tiden, men de rider i alla fall fortfarande på vågen - bland annat anordnar Sloppy Joe's varje år en "Hemingway look-alike-tävling". Foton på de stolta vinnarna pryder en av väggarna som kallas "Papa's Wall". Sloppy Joe's är lite som en ölhall - stort, högt i tak, robusta bord och ljudligt sorl. En trubadur satt på scenen och spelade typiska trubadurlåtar och jag beställde en Key West Sunset Ale av bartendern (som, av utseendet att döma, själv hade tydliga Hemingway-komplex). Det var mysigt där inne och jag myste med min öl.

Nästa stopp var Hemingways hus. Jag stod och väntade på trolleyn ett tag, men sen bestämde jag mig för att gå. Jag skulle ändå bara åka en hållplats och det såg inte ut att vara så långt. Det var det inte heller.

Hemingway bodde i Key West i tio år och skrev många av sina romaner här. (Bussguiden berättade dock att två av de mest kända romanerna - "The old man and the sea" och "To whom the bell tolls" - skrevs i hans hus på Cuba). När han dog efterlämnade han en massa sextåiga katter och ättlingar till dessa sägs fortfarande stryka omkring i trädgården. 

Idag är Hemingways hus ett museum. (Ironiskt nog satte Hemingway upp muren som omger huset för att "hindra turisterna att komma in".) Jag hittade huset och tog några bilder, men struntade i att gå in. "Trolleysarna" verkade lite oberäkneliga och jag hade helt enkelt inte tid.

När det till slut kom en trolley åkte jag flera stopp och klev av vid en av Key Wests stränder - Higgs Beach. Oj, vad jag önskade att vädret hade varit annorlunda! Jag hade bikinin på mig under kjolen och linnet och handduken låg i väskan, men det fortsatte att vara mulet hela dagen. Vid några tillfällen regnade det också - ett långsamt, strilande, varmt regn. De här "skurarna" varade dock bara några minuter åt gången, så det var överkomligt. Jag var i alla fall nere vid strandkanten och kände på vattnet (som var helt ljummet) och jag satte mig en stund på bryggan. Det är klart att jag hade kunnat bada ändå - det var flera som gjorde det. Men jag kände mig inte så lockad.

Vädret är det enda man inte kan planera i Excel. 

Juli-augusti är kanske inte den bästa tiden för att göra en sån här resa: luftfuktigheten i New York är mördande, i Las Vegas är det snustorr ökenhetta med en bra bit över 40 grader och det är "hurricane season" i Florida. Inte perfekta förutsättningar alltså. Men det är svårt att ta ledigt i sex veckor någon annan tid på året. Och jag har ändå haft tur - tydligen regnade det hela förra veckan i Miami.

Tillbaka till Key West. Som är en stad med bara 25 000 invånare och tydliga, karibiska influenser - här finns till exempel många cigarrbutiker och kubanska restauranger och barer. Tuppar och höns går fritt på gatorna, husen är färgglada och taxibilarna rosa. En av Key Wests specialiteter är Key Lime Pie, som man antingen kan köpa som en vanlig pajbit eller i frusen form på en pinne - "Key Lime Pie on a Stick".

Jag hade gärna tittat in i några butiker och satt mig i fler barer om inte klockan sprang så enormt fort... Så jag väntade in nästa trolley och tog mig till "The Southernmost Point", som - vilket framgår av namnet - är ett monument som markerar USA:s sydligaste punkt. 

Här ringlade kön lång för att få fotografera sig med det fingerborgsformade monumentet och jag ställde mig sist och trampade. Kön gick dock förvånansvärt fort eftersom själva akten att fotografera sig med monumentet var lite som den där scenen i Sällskapsresan II. Ni vet, när den där familjen ska ta bilder till liftkorten i fotoautomaten och istället för att ta varsin bildremsa vill pappan ha in alla fyra på samma. ("In!!!" "Ut!!!"). 

En familj som stod framför mig i kön undrade om jag kunde ta en bild på dem, vilket jag gjorde, och sedan bytte vi plats och de tog en bild på mig. In!!! Ut!!! När detta ögonblick väl var förevigat kunde man hänga vid sidan om monumentet en stund och bara begrunda det faktum att man stod vid USA:s sydligaste punkt.

(Jag märker att detta är den fjärde referensen jag gör till Sällskapsresan i denna blogg. Uppenbarligen har dessa filmer gjort ett större intryck på mig än jag hittills varit medveten om...)

Jag tog trolleyn tillbaka till starthållplatsen, vilket tog en bra stund, och när jag äntligen kom dit var klockan redan fem. Bussen skulle gå klockan sex och jag hade inte ätit något på hela dagen, förutom en munk. Hinner man beställa och äta mat på en timme och ändå ta sig till bussen? Jag gick in på en rooftop bar som såg mysig ut och undrade om jag kunde beställa nåt att äta. Nej, köket öppnade först vid sex. Han tipsade mig dock om baren som låg nedanför. Men de hade inte heller öppnat än. Klockan gick. Bussresan till Miami tar tre och en halv timme. Jag började bli desperat. Jag MÅSTE äta nåt innan. Men det enda jag såg runt omkring mig var mängder med turistbutiker som sålde snäckor och krims-krams.

Till slut hittade jag ett ställe som sålde korv med bröd. Jag tänkte längtansfullt tillbaka på alla mysiga restauranger jag sett längs med huvudgatan Duval Street. Men det fick bli en korv med bröd och sen köpte jag en "Key Lime Pie on a stick" också. Det var inte så tokigt, lite som att äta en en pinnglass med limesmak och chokladöverdrag.

När jag kom till bussen var många av mina medresenärer redan på plats och hade ställt sig i kö. Nu höll de sig framme minsann. Här nere gäller inte den svenska seden att man sätter sig på den plats man hade tidigare, så jag fick vackert gå och sätta mig på en ledig plats nånstans i mitten. På vägen till Key West hade jag suttit längst fram eftersom jag var den första som klev på bussen.

Det var bättre väder på hemresan så jag försökte ta några bilder på broarna, även om det var långt till framrutan. (Du vet att jag har en "thing" för broar, Jessica!). Bilderna går inte att jämföra med de bilder jag hade hoppats på att ta. Men de och lite andra bilder från dagen i Key West kommer här.