Efterkalkyl från poolbaren

På tisdag morgon packade jag ihop mina saker och stretchade resväskan till ett absolut maximum innan den gick ihop. Den vägde lite över 23 kilo men jag hoppas att de ser mellan fingrarna vid incheckningen. Min bag och min axelväska är också sprängfulla.

Jag checkade ut redan halv elva, fast jag hade rummet till tolv, och lämnade in resväskan och bagen till förvaring. Beställde även en taxi till halv fem och sedan gick jag upp till takpoolen. Det gäller att klämma ut det sista.

Miami visar sig från sin bästa dag idag - strålande sol och klarblå himmel. Så det känns som om jag har fått en bonusdag efter åskvädret igår. Har solat och badat i flera timmar och nu sitter jag i takbaren med en Strawberry Daiquiri. Har precis kollat kontot och tänkte att det kunde vara på sin plats med en liten slutsummering.

Vad har egentligen kalaset kostat? Boendet har, inte oväntat, varit den största posten. Jag har tillbringat 36 nätter i USA, varav en natt på tåget mellan New York och Chicago, och sammanlagt har jag betalat 32 000 kronor i hotellkostnader. Delat på 35 nätter blir det ca 900 kronor/natt. Jag har i stort sett bara bott på fina hotell, så det tycker jag är överkomligt. Anledningen till att jag har fått så bra priser är att jag har varit ute i väldigt god tid - hotellet här i Miami bokade och betalade jag redan i augusti förra året, det vill säga tre månader innan det ens hade öppnat. Om jag hade bokat det för några månader sedan hade det blivit betydligt dyrare. Även hotellet i New Orleans var betalat och klart redan i augusti förra året. Övriga hotell bokade jag vid samma tid, men betalade på plats. De två nätterna längs Highway 1 var de enda som var helt obokade. Att jag delade rum med Jessica i 12 nätter gjorde såklart också att totalkostnaden för boendet gick ner.

Resorna har kostat drygt 13 000 kronor. Det vill säga alla flyg och tågresan. Det är billigt att flyga inrikes i USA - bara Atlantresan kostade nämligen 9 000 kronor. Den blev ganska dyr eftersom jag flög till New York men flyger hem från Miami. Det är billigare att flyga tur och retur till samma stad. Alla resor var i alla fall bokade och betalda redan i september förra året.

Bilhyra i nio dagar inklusive försäkringar kostade ca 2 600 kronor/person. Bensin är billigt i USA; det kostade drygt 300 kronor att fylla upp en hel tank. Sammanlagt tankade vi för ca 800 kronor var.

Följande aktiviteter hade jag bokat och betalat i förväg: Rock of Ages, Million Dollar Quartet, Baseballmatchen i San Francisco, Alcatraz, vinturen till Napa Valley, Front of Line-pass till Universal Studios, helikopterturen i Grand Canyon, Sunday Jazz Cruise i New Orleans, Swamp Tour i New Orleans och en dagsutflykt från Miami till Key West. Sammanlagt gick allt detta på ca 9 000 kronor, och då stod helikopterturen för drygt en tredjedel. De här kostnaderna spred jag ut under året och bokade allt eftersom. Jag förbokade även en shuttle från New York till Manhattan och till och från flygplatsen i New Orleans för några hundra kronor.

För övrigt har jag gjort av med ca 28 000 kronor. Det vill säga till all mat, dryck, shopping, transportkostnader och olika inträden (buss, tunnelbana, taxiresor, tilläggskostnader på flygen, Frihetsgudinnan, Top of the Rocks, 9/11 Memorial, Willis Tower, båttur på Chicago River, cykelhyra i San Francisco, "Duck Tour" i Miami etc). Jag hade en budget på 1 000 kronor om dagen, men slutade alltså på ett snitt på ca 800 kronor om dagen.

Slår man ihop allt detta blir slutnotan ca 85 000 kronor. Man kan dock komma undan med betydligt mindre budget - den brittiska tjejen som jag och Jessica träffade inne på Starbucks på Hollywood Boulevard (och som dittills hade rest runt i USA i en månad) reste enbart med Greyhound-buss och bodde på vandrarhem. Reser man på det sättet, och kanske drar ner på en del aktiviteter, kan man nog dra bort en tredjedel, kanske till och med hälften.

För att finansiera resan sparade jag ca 5 000 kronor i månaden i ett år. Utöver detta betalade jag även vissa aktiviteter och hotell i förväg. Att vi fick en bonus från A+A i december förra året gjorde det lättare. När jag åkte hade jag dessutom precis fått en lön med semesterersättning. Efter att jag betalat räkningarna kunde jag använda resten av pengarna till resan. Sedan trillade det in en till lön sista dagen i Las Vegas. 

Jag har känt mig rik som ett troll. Och då menar jag inte bara ekonomiskt, utan även med tanke på allt jag har fått möjlighet att uppleva. Många amerikaner jag har pratat med har blivit konfunderade, snudd på provocerade, när jag har berättat om min resa. Och då har jag ändå mörkat helikopterturen och andra extravaganser. Hur kunde jag ha råd med detta? Och framför allt - hur kunde jag vara ledig så länge? I USA har man ungefär två veckors betald semester om året. Kanske tre, om man har varit en duktig förhandlare. Jag är tacksam över att bo i ett land där alla har rätt till minst fem veckors betald semester.

Corey berättade också att det bara är en tredjedel av amerikanerna som äger ett pass. Två tredjedelar lämnar alltså aldrig USA! Först tyckte jag att detta var enormt sorgligt, men när jag Skypade med Åsa konstaterade vi att det kanske inte är så konstigt ändå - USA är så stort och skillnaderna i både kultur och klimat mellan olika delar av landet är milsvida. För ett par från Pittsburgh, som Edward och Barbara som jag träffade på takterrassen på Avenue Plaza Resort, är väl en vecka i New Orleans ungefär som när vi åker ner till Mallorca eller Kanarieöarna. 

Har jag då sett mer av USA än den genomsnittlige amerikanen? Egentligen inte. Jag har bara glidit från metropol till metropol och roat mig kungligt. Men det betyder inte att jag har en nyanserad bild av USA. Jag har inte varit i Boston, Seattle, San Diego eller Washington D.C - städer som jag verkligen vill besöka. Utöver detta ligger hela inlandet och breder ut sig som en lockelse med sina vidsträckta vyer och genuina småstäder. Camilla, som jag jobbade med på Zooma, har sagt att Utah är fantastiskt. Andra har lovordat Arizona. Som sagt - USA är stort.

Flera som jag pratat med har varit skeptiska till Obama och sagt att han har "kört det här landet i botten". Detta har, utan undantag, varit vita män i övre medelklassen. Som Greg, den bereste manne jag pratade med på en bar i New York. Han varnade mig bland annat för Chicago, eftersom "there's a lot of blacks there". Även om de, enligt Greg, försökte hålla svarta utanför själva stadskärnan för att minska kriminaliteten. Mannen som ägde spritbutiken i New Orleans, där jag köpte min äppelcider, varnade mig för vissa kvarter i närheten som hade "many blacks". Enligt honom var svarta av naturen kriminella: "They don't wanna work because they still thing we owe them money for the slavery". 

Ändå är det mestadels svarta som kör taxi, städar hotellrum och plockar upp skräp på gatorna.

Det är som ett moment 22: för att minska kriminaliteten och hålla fasaden uppe för turisterna trycks svarta ihop i ghetton, vilket ökar utanförskapet, vilket i sin tur ökar kriminaliteten. Här önskar jag att jag kunde skriva att jag är tacksam över att bo i ett land som inte har den här typen av problem med rasism och segregation. Men det kan jag ju inte.

När jag åkte med bussen till träskturen passerade vi ytterkanterna av New Orleans och då såg jag människor som bodde under broar. Nova och jag gick även förbi vissa kvarter i San Francisco som hade mängder med uteliggare och andra utslagna.

Detta är också en del av USA. Det är inte bara "guts and glory".

Något som är riktigt bra med USA är däremot att allt är så effektivt. Allt är tydligt skyltat och överallt finns det människor som har som enda uppgift att svara på frågor och leda en rätt. Alltid med ett bländande leende. SJ har mycket att lära här. Amerikanerna i överlag är dessutom otroligt lätta att prata med. Att hälsa på den man möter och prata med sin medresenär på tåget eller flyget är en självklarhet. Nu tror jag ändå inte att vår mer reserverade hållning är typisk "svensk" - jag tillbringade till exempel en hel weekend i London förra året utan att prata med en själ. Engelsmännen håller sig mer på sin kant. I ett land som Finland kan man nog också tillbringa många ensamma timmar.

Ensamheten har dock inte varit något problem för mig. Många amerikaner har däremot blivit perplexa när jag berättat att jag reser ensam och undrat hur det kan komma sig. Inte Corey, som också reste ensam, men de flesta andra har tyckt att det har varit modigt, rent av dumdristigt.

Jag trodde att amerikanerna var mer självständiga.

Innan jag åkte läste jag många resebloggar från USA - bland annat en som hette "Martins USA tour 2012". Martin reste också ensam, men han tyckte att det var så jobbigt (citat: "psykiskt påfrestande") att han avbröt sin resa tidigare än planerat. Så jag var beredd på det värsta. Men faktum är att jag genom hela denna resa har haft ett av de bästa resesällskap man kan tänka sig - mig själv.

En kollega till mig sa att "det bästa som finns är att resa ensam när man vet att man ska 'hooka upp' med någon längre fram". Precis så har det verkligen varit. Jag är verkligen glad att Nova tog sig tiden att sätta sig på den 17 timmar långa bussresan från Portland för att tillbringa en helg med mig i San Francisco. För att inte tala om de nästan två veckor som jag reste runt med Jessica. Highway 1 hade definitivt inte varit lika rolig att köra ensam. Vi hade verkligen kul!

Jag är också glad, nästan förundrad, över att allt har fungerat så bra. Bussar och shuttles som jag legat hemma i soffan och bokat har bara dykt upp. Biljetter har väntat på mig i olika biljettkurer. Bortsett från strulet med caben i San Francisco har allt bara rullat på. Internet är fantastiskt.

Sedan hade jag ju lagt ner en del tid på planering också. Varje gång jag inte har haft något att göra det senaste året har jag varit ute på nätet och läst på om olika resmål. Jag hade en plastmapp för varje stad med alla utskrivna tips, biljetter, vouchers och bokningsbekräftelser. Sedan plockade jag bara fram en mapp i taget.

Och även om jag har planerat mycket så har jag ändå känt att jag har kunnat vara spontan och ta dagen som den kommer. 

I varje stad jag har besökt har jag känt "om jag bara hade haft en dag till". Men om jag hade haft en dag till så hade jag förmodligen känt samma sak. Man blir aldrig klar. Det ger en i och för sig en anledning att komma tillbaka. 

Jag kan inte säga vilken stad som har varit bäst. Alla har sin charm, även om San Francisco ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Kanadensaren som jag pratade med innan jag gick på träskturen var inget fan av New York: "Everybody is so angry and stressed and nobody wants to talk to you". Jag håller inte med - jag älskar New York. Men det är sant att det var där jag pratade med minst antal människor.

Den här resan började som en tanke i juni förra året: "Tänk om jag skulle använda hela min semester nästa år för att resa runt i USA. Hur skulle den rutten kunna se ut?" Jag plockade fram min Atlas och ritade ut en rutt. I det första utkastet hade jag även Seattle och San Diego med i planen, men de fick stryka på foten för att ge fler dagar i de andra städerna. Sedan började jag kolla upp priser, gjorde en budget i Excel och sedan var det igång. 

Så här i elfte timmen av resan kan jag bara konstatera att det blev riktigt bra.

En inställning som har varit användbar är "throw some money on the problem". Ingår bara handbagage på flyget? Betala för att få med resväskan. Saknas utrymme att förvara fler bilder på iCloud? Köp mer utrymme. Inget wi-fi? Slå på dataroamingen. (Sara - vi gör upp sen...)

En annan inställning som har visat sig lyckosam är att alltid ställa sig frågan "undrar vad som händer om vi åker upp där?" Det funkade när jag och Jessica letade efter Hollywoodskylten och det funkade när vi letade efter utkiksplatsen på Mulholland Drive. Det funkade även på Barrel House i Saosolito när vi först hade tänkt sätta oss på deras uteservering, som låg i markplan, men sedan såg en trappa inne i restaurangen... "Undrar vad som finns där?"

Några av de smartaste saker jag hade med mig var en nödladdare för mobilen, bubbelplast att linda in vinflaskorna i (som jag köpte på Hitching Post) och iPaden. Från början hade jag tänkt blogga i mobilen. Det hade blivit väldigt jobbigt. Även korkskruven kom till användning när jag och Jessica hade picknick på Baker Beach i San Francisco.

Några saker som har varit onödiga att ha med är träningskläder (jag har inte haft tid att träna), alldeles för många böcker (jag har inte haft tid att läsa) och ett reseapotek (plåster och Ipren hade varit tillräckligt). Jag hade även med mig fyra par skor - tre hade räckt.

Jag dricksar mycket. Så pass mycket att Nova kallade det att ge en "Madde-dricks" när hon skulle betala vår frukost sista dagen i San Francisco. Jag lägger alltid minst 20% på taxi- och restaurangnotor. Hotellstäderskor, folk som bär väskor, förvarar väskor, parkerar bilen eller på annat sätt hjälper en med det ena eller andra ska ha några dollar. Hemma har jag aldrig kontanter på mig men här gäller det att vara välförsedd med dollarsedlar. Cash is King in the US.

Det har varit kul att blogga. Från början var bloggen tänkt som en "service" till oroliga anhöriga - ett forum där jag skulle kunna skriva små uppdateringar och meddela att jag levde och mådde bra. Ganska snabbt märkte jag dock att bloggandet var minst lika mycket för min egen skull. Hur skulle jag annars komma ihåg allt jag varit med om? Även om jag har hundratals bilder så är det så lätt att man glömmer detaljerna.

Apropå bloggen - jag har läst alla kommentarer, även om jag inte har svarat på alla. Jag vet också att en del har haft problem med att kommentera - tydligen går det inte att lämna kommentarer via mobilen, endast från datorer och surfplattor. 

Jag har inte haft hemlängtan. Inte en enda gång. Men givetvis har jag saknat människor som finns hemma. Som tur är finns Skype och What's App.

Nu är klockan fyra och det börjar bli dags att packa ihop och betala för drinkarna. Medans jag har skrivit detta har jag nämligen hunnit få i mig en Mojito också.

Om en halvtimme kommer taxin till flygplatsen.