Touchdown Göteborg

Min resa mot Göteborg började med att jag tog taxi från Grand Beach Hotel Surfside till Miami International Airport. Där gjorde jag några sista inköp innan jag gick på det jättestora Air France-planet som skulle ta mig över Atlanten till Paris. Som jag skrev i mitt förra inlägg hade jag köpt insomningstabletter för att säkra en god natts sömn. Tror ni att de fungerade?

Inte särskilt bra.

Det kan dock vara delvis mitt eget fel. Ninni, som hade rekommenderat dem, hade sagt att jag skulle ta en tablett direkt när jag kom på planet - alltså inte vänta tills efter att de hade serverat maten. Men jag kände mig lite småhungrig och tänkte att det ju inte borde vara någon nackdel att vara mätt och belåten när man ska sova - snarare tvärtom. Så jag väntade in serveringsvagnarna, åt maten och lät flygvärdinnorna hämta brickan innan jag fällde ner stolen, tog fram ögonmasken och svalde en tablett.

Vid det laget hade jag redan träsmak i hela kroppen, och även om jag blev lite dåsig av tabletten var det helt omöjligt att hitta en bekväm sovställning. Man sitter ju helt ihoptryckt. Plötsligt blir det en psykisk stress: "Tänk om jag kommer att vara vaken hela natten igen?! Det får inte hända. Nu MÅSTE jag sova!" Etc. Att det dessutom var ganska mycket turbulens på planet i början gjorde inte saken lättare. 

Note to self: Ta tabletten DIREKT.

Jag var alltså vaken hela natten igen, även om jag inte var uppe och nattvandrade den här gången. Men ungefär var tjugonde minut försökte jag hitta en ny sovställning. När jag landade i Paris var jag helt slut. Nu skulle jag sitta här i åtta timmar. Underbart.

Regnet stod som spön i backen, så jag hade ingen lust (och heller ingen ork) att ta mig in till Paris. Precis som förra gången jag var på Charles de Gaulles, när jag var på väg till New York, gick det inte att koppla upp sig på flygplatsens wi-fi. Efter lite efterforskningar visade det sig att man får betala för det (till skillnad från alla flygplatser jag varit på i USA, där wi-fi är gratis.) Personalen på flygplatsen var ganska dryga och när jag i Tax Free-butiken letade efter Amarone-vin svarade de kyligt att de inte säljer italienska viner här, bara franska.

Fransmännen står inte högt i kurs hos mig just nu. 

Jag betalade för wi-fi (throw some money on the problem) och sedan kunde jag ha kontakt med omvärlden igen. För övrigt finns det inte mycket att säga om timmarna i Paris, annat än att de var långa. Den sista timmen höll jag nästan på att somna (nu passar det minsann?!) och jag var livrädd att jag skulle missa planet till Göteborg. Det gjorde jag inte, och när jag väl kommit på tog det bara två timmar innan vi landade. Då hade jag varit vaken i 36 timmar, varav på resande fot i 24 timmar. 

Väskan kom snabbt och sedan gick jag bara genom tullen - nothing to declare. På andra sidan väntade Åsa. 

Lycka.

Vi tog flygbussen hem till mig och sedan satt vi och pratade till klockan två på natten och delade på en flaska vin. Märkligt nog hade tröttheten gått över. Jag var antagligen övertrött.

Nu är det torsdag och jag ligger i min soffa på Tegnérsgatan och försöker fatta att jag är hemma. Det känns konstigt, nästan overkligt. Samtidigt tänker jag att det nog är bra att komma in i vardagen igen och rätta in sig i ledet - om man alltid levde som jag har gjort de senaste veckorna skulle man väl inte uppskatta det. 

Jag vet dock att den där välbekanta "efter-resan-bluesen" kommer att hålla i sig ett tag. Ni vet, när man har planerat och sett fram emot en resa under lång tid och sedan är den plötsligt över. Jaha? Vad ska jag göra nu?

Kanske planera en ny resa.

För det här var inte sista gången. 

Mot Göteborg

Klockan är strax efter sju och jag sitter vid min gate på Miamis flygplats. Boardingen börjar 19.30 och 20.40 lyfter planet mot Paris, där det beräknas landa klockan 11.20 på onsdagen. Där ska jag sedan sitta och försmäkta i åtta timmar. Det här ingick naturligtvis inte i planen, men den flight jag egentligen skulle ha tagit från Paris till Göteborg har blivit inställd. Så nu är det som det är.

Min faster, som för tillfället befinner sig hos min kusin i Portland, skickade nyss ett meddelande där hon tipsade mig om att passa på att åka in till Paris istället för att sitta och hänga på flygplatsen hela dagen. Kanske gör jag det - om insomningstabletterna fungerar som de ska.

Ja, jag har köpt insomningstabletter - jag vägrar nämligen att sitta sömnlös en hel Atlantresa igen. Insomningstabletter är receptfria här, liksom på många ställen i Europa. I Sverige finns de dock bara på recept. Det var Ninni, massören som vi går till på jobbet, som tipsade mig om detta. Skillnaden mellan insomningstabletter och vanliga sömntabletter är att de förstnämnda bara hjälper en att somna - sedan sover man "av egen kraft" - medan en sömntablett helt enkelt "söver ner" en. 

När jag och Åsa flög hem från New York var jag vaken hela vägen. Jag var konstant uppe och trampade i gångarna och vid ett tillfälle stod jag upp i säkert två timmar medan alla andra satt bakåtlutade med öppna munnar i det nedsläckta planet. Grymt irriterande. Så jag hoppas att det inte händer den här gången.

Mitt plan från Paris går 19.30 på onsdagen. Jag landar i Göteborg 21.30 och får då ett ståndsmässigt mottagande - Åsa kommer nämligen och möter mig där. :)

Jag återkommer med en sista uppdatering när jag kommit hem.

Till dess - här kommer ett potpurri av bilder från detta "home of Lamborghinis and bikinis" i södra Florida som är Miami.

Efterkalkyl från poolbaren

På tisdag morgon packade jag ihop mina saker och stretchade resväskan till ett absolut maximum innan den gick ihop. Den vägde lite över 23 kilo men jag hoppas att de ser mellan fingrarna vid incheckningen. Min bag och min axelväska är också sprängfulla.

Jag checkade ut redan halv elva, fast jag hade rummet till tolv, och lämnade in resväskan och bagen till förvaring. Beställde även en taxi till halv fem och sedan gick jag upp till takpoolen. Det gäller att klämma ut det sista.

Miami visar sig från sin bästa dag idag - strålande sol och klarblå himmel. Så det känns som om jag har fått en bonusdag efter åskvädret igår. Har solat och badat i flera timmar och nu sitter jag i takbaren med en Strawberry Daiquiri. Har precis kollat kontot och tänkte att det kunde vara på sin plats med en liten slutsummering.

Vad har egentligen kalaset kostat? Boendet har, inte oväntat, varit den största posten. Jag har tillbringat 36 nätter i USA, varav en natt på tåget mellan New York och Chicago, och sammanlagt har jag betalat 32 000 kronor i hotellkostnader. Delat på 35 nätter blir det ca 900 kronor/natt. Jag har i stort sett bara bott på fina hotell, så det tycker jag är överkomligt. Anledningen till att jag har fått så bra priser är att jag har varit ute i väldigt god tid - hotellet här i Miami bokade och betalade jag redan i augusti förra året, det vill säga tre månader innan det ens hade öppnat. Om jag hade bokat det för några månader sedan hade det blivit betydligt dyrare. Även hotellet i New Orleans var betalat och klart redan i augusti förra året. Övriga hotell bokade jag vid samma tid, men betalade på plats. De två nätterna längs Highway 1 var de enda som var helt obokade. Att jag delade rum med Jessica i 12 nätter gjorde såklart också att totalkostnaden för boendet gick ner.

Resorna har kostat drygt 13 000 kronor. Det vill säga alla flyg och tågresan. Det är billigt att flyga inrikes i USA - bara Atlantresan kostade nämligen 9 000 kronor. Den blev ganska dyr eftersom jag flög till New York men flyger hem från Miami. Det är billigare att flyga tur och retur till samma stad. Alla resor var i alla fall bokade och betalda redan i september förra året.

Bilhyra i nio dagar inklusive försäkringar kostade ca 2 600 kronor/person. Bensin är billigt i USA; det kostade drygt 300 kronor att fylla upp en hel tank. Sammanlagt tankade vi för ca 800 kronor var.

Följande aktiviteter hade jag bokat och betalat i förväg: Rock of Ages, Million Dollar Quartet, Baseballmatchen i San Francisco, Alcatraz, vinturen till Napa Valley, Front of Line-pass till Universal Studios, helikopterturen i Grand Canyon, Sunday Jazz Cruise i New Orleans, Swamp Tour i New Orleans och en dagsutflykt från Miami till Key West. Sammanlagt gick allt detta på ca 9 000 kronor, och då stod helikopterturen för drygt en tredjedel. De här kostnaderna spred jag ut under året och bokade allt eftersom. Jag förbokade även en shuttle från New York till Manhattan och till och från flygplatsen i New Orleans för några hundra kronor.

För övrigt har jag gjort av med ca 28 000 kronor. Det vill säga till all mat, dryck, shopping, transportkostnader och olika inträden (buss, tunnelbana, taxiresor, tilläggskostnader på flygen, Frihetsgudinnan, Top of the Rocks, 9/11 Memorial, Willis Tower, båttur på Chicago River, cykelhyra i San Francisco, "Duck Tour" i Miami etc). Jag hade en budget på 1 000 kronor om dagen, men slutade alltså på ett snitt på ca 800 kronor om dagen.

Slår man ihop allt detta blir slutnotan ca 85 000 kronor. Man kan dock komma undan med betydligt mindre budget - den brittiska tjejen som jag och Jessica träffade inne på Starbucks på Hollywood Boulevard (och som dittills hade rest runt i USA i en månad) reste enbart med Greyhound-buss och bodde på vandrarhem. Reser man på det sättet, och kanske drar ner på en del aktiviteter, kan man nog dra bort en tredjedel, kanske till och med hälften.

För att finansiera resan sparade jag ca 5 000 kronor i månaden i ett år. Utöver detta betalade jag även vissa aktiviteter och hotell i förväg. Att vi fick en bonus från A+A i december förra året gjorde det lättare. När jag åkte hade jag dessutom precis fått en lön med semesterersättning. Efter att jag betalat räkningarna kunde jag använda resten av pengarna till resan. Sedan trillade det in en till lön sista dagen i Las Vegas. 

Jag har känt mig rik som ett troll. Och då menar jag inte bara ekonomiskt, utan även med tanke på allt jag har fått möjlighet att uppleva. Många amerikaner jag har pratat med har blivit konfunderade, snudd på provocerade, när jag har berättat om min resa. Och då har jag ändå mörkat helikopterturen och andra extravaganser. Hur kunde jag ha råd med detta? Och framför allt - hur kunde jag vara ledig så länge? I USA har man ungefär två veckors betald semester om året. Kanske tre, om man har varit en duktig förhandlare. Jag är tacksam över att bo i ett land där alla har rätt till minst fem veckors betald semester.

Corey berättade också att det bara är en tredjedel av amerikanerna som äger ett pass. Två tredjedelar lämnar alltså aldrig USA! Först tyckte jag att detta var enormt sorgligt, men när jag Skypade med Åsa konstaterade vi att det kanske inte är så konstigt ändå - USA är så stort och skillnaderna i både kultur och klimat mellan olika delar av landet är milsvida. För ett par från Pittsburgh, som Edward och Barbara som jag träffade på takterrassen på Avenue Plaza Resort, är väl en vecka i New Orleans ungefär som när vi åker ner till Mallorca eller Kanarieöarna. 

Har jag då sett mer av USA än den genomsnittlige amerikanen? Egentligen inte. Jag har bara glidit från metropol till metropol och roat mig kungligt. Men det betyder inte att jag har en nyanserad bild av USA. Jag har inte varit i Boston, Seattle, San Diego eller Washington D.C - städer som jag verkligen vill besöka. Utöver detta ligger hela inlandet och breder ut sig som en lockelse med sina vidsträckta vyer och genuina småstäder. Camilla, som jag jobbade med på Zooma, har sagt att Utah är fantastiskt. Andra har lovordat Arizona. Som sagt - USA är stort.

Flera som jag pratat med har varit skeptiska till Obama och sagt att han har "kört det här landet i botten". Detta har, utan undantag, varit vita män i övre medelklassen. Som Greg, den bereste manne jag pratade med på en bar i New York. Han varnade mig bland annat för Chicago, eftersom "there's a lot of blacks there". Även om de, enligt Greg, försökte hålla svarta utanför själva stadskärnan för att minska kriminaliteten. Mannen som ägde spritbutiken i New Orleans, där jag köpte min äppelcider, varnade mig för vissa kvarter i närheten som hade "many blacks". Enligt honom var svarta av naturen kriminella: "They don't wanna work because they still thing we owe them money for the slavery". 

Ändå är det mestadels svarta som kör taxi, städar hotellrum och plockar upp skräp på gatorna.

Det är som ett moment 22: för att minska kriminaliteten och hålla fasaden uppe för turisterna trycks svarta ihop i ghetton, vilket ökar utanförskapet, vilket i sin tur ökar kriminaliteten. Här önskar jag att jag kunde skriva att jag är tacksam över att bo i ett land som inte har den här typen av problem med rasism och segregation. Men det kan jag ju inte.

När jag åkte med bussen till träskturen passerade vi ytterkanterna av New Orleans och då såg jag människor som bodde under broar. Nova och jag gick även förbi vissa kvarter i San Francisco som hade mängder med uteliggare och andra utslagna.

Detta är också en del av USA. Det är inte bara "guts and glory".

Något som är riktigt bra med USA är däremot att allt är så effektivt. Allt är tydligt skyltat och överallt finns det människor som har som enda uppgift att svara på frågor och leda en rätt. Alltid med ett bländande leende. SJ har mycket att lära här. Amerikanerna i överlag är dessutom otroligt lätta att prata med. Att hälsa på den man möter och prata med sin medresenär på tåget eller flyget är en självklarhet. Nu tror jag ändå inte att vår mer reserverade hållning är typisk "svensk" - jag tillbringade till exempel en hel weekend i London förra året utan att prata med en själ. Engelsmännen håller sig mer på sin kant. I ett land som Finland kan man nog också tillbringa många ensamma timmar.

Ensamheten har dock inte varit något problem för mig. Många amerikaner har däremot blivit perplexa när jag berättat att jag reser ensam och undrat hur det kan komma sig. Inte Corey, som också reste ensam, men de flesta andra har tyckt att det har varit modigt, rent av dumdristigt.

Jag trodde att amerikanerna var mer självständiga.

Innan jag åkte läste jag många resebloggar från USA - bland annat en som hette "Martins USA tour 2012". Martin reste också ensam, men han tyckte att det var så jobbigt (citat: "psykiskt påfrestande") att han avbröt sin resa tidigare än planerat. Så jag var beredd på det värsta. Men faktum är att jag genom hela denna resa har haft ett av de bästa resesällskap man kan tänka sig - mig själv.

En kollega till mig sa att "det bästa som finns är att resa ensam när man vet att man ska 'hooka upp' med någon längre fram". Precis så har det verkligen varit. Jag är verkligen glad att Nova tog sig tiden att sätta sig på den 17 timmar långa bussresan från Portland för att tillbringa en helg med mig i San Francisco. För att inte tala om de nästan två veckor som jag reste runt med Jessica. Highway 1 hade definitivt inte varit lika rolig att köra ensam. Vi hade verkligen kul!

Jag är också glad, nästan förundrad, över att allt har fungerat så bra. Bussar och shuttles som jag legat hemma i soffan och bokat har bara dykt upp. Biljetter har väntat på mig i olika biljettkurer. Bortsett från strulet med caben i San Francisco har allt bara rullat på. Internet är fantastiskt.

Sedan hade jag ju lagt ner en del tid på planering också. Varje gång jag inte har haft något att göra det senaste året har jag varit ute på nätet och läst på om olika resmål. Jag hade en plastmapp för varje stad med alla utskrivna tips, biljetter, vouchers och bokningsbekräftelser. Sedan plockade jag bara fram en mapp i taget.

Och även om jag har planerat mycket så har jag ändå känt att jag har kunnat vara spontan och ta dagen som den kommer. 

I varje stad jag har besökt har jag känt "om jag bara hade haft en dag till". Men om jag hade haft en dag till så hade jag förmodligen känt samma sak. Man blir aldrig klar. Det ger en i och för sig en anledning att komma tillbaka. 

Jag kan inte säga vilken stad som har varit bäst. Alla har sin charm, även om San Francisco ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Kanadensaren som jag pratade med innan jag gick på träskturen var inget fan av New York: "Everybody is so angry and stressed and nobody wants to talk to you". Jag håller inte med - jag älskar New York. Men det är sant att det var där jag pratade med minst antal människor.

Den här resan började som en tanke i juni förra året: "Tänk om jag skulle använda hela min semester nästa år för att resa runt i USA. Hur skulle den rutten kunna se ut?" Jag plockade fram min Atlas och ritade ut en rutt. I det första utkastet hade jag även Seattle och San Diego med i planen, men de fick stryka på foten för att ge fler dagar i de andra städerna. Sedan började jag kolla upp priser, gjorde en budget i Excel och sedan var det igång. 

Så här i elfte timmen av resan kan jag bara konstatera att det blev riktigt bra.

En inställning som har varit användbar är "throw some money on the problem". Ingår bara handbagage på flyget? Betala för att få med resväskan. Saknas utrymme att förvara fler bilder på iCloud? Köp mer utrymme. Inget wi-fi? Slå på dataroamingen. (Sara - vi gör upp sen...)

En annan inställning som har visat sig lyckosam är att alltid ställa sig frågan "undrar vad som händer om vi åker upp där?" Det funkade när jag och Jessica letade efter Hollywoodskylten och det funkade när vi letade efter utkiksplatsen på Mulholland Drive. Det funkade även på Barrel House i Saosolito när vi först hade tänkt sätta oss på deras uteservering, som låg i markplan, men sedan såg en trappa inne i restaurangen... "Undrar vad som finns där?"

Några av de smartaste saker jag hade med mig var en nödladdare för mobilen, bubbelplast att linda in vinflaskorna i (som jag köpte på Hitching Post) och iPaden. Från början hade jag tänkt blogga i mobilen. Det hade blivit väldigt jobbigt. Även korkskruven kom till användning när jag och Jessica hade picknick på Baker Beach i San Francisco.

Några saker som har varit onödiga att ha med är träningskläder (jag har inte haft tid att träna), alldeles för många böcker (jag har inte haft tid att läsa) och ett reseapotek (plåster och Ipren hade varit tillräckligt). Jag hade även med mig fyra par skor - tre hade räckt.

Jag dricksar mycket. Så pass mycket att Nova kallade det att ge en "Madde-dricks" när hon skulle betala vår frukost sista dagen i San Francisco. Jag lägger alltid minst 20% på taxi- och restaurangnotor. Hotellstäderskor, folk som bär väskor, förvarar väskor, parkerar bilen eller på annat sätt hjälper en med det ena eller andra ska ha några dollar. Hemma har jag aldrig kontanter på mig men här gäller det att vara välförsedd med dollarsedlar. Cash is King in the US.

Det har varit kul att blogga. Från början var bloggen tänkt som en "service" till oroliga anhöriga - ett forum där jag skulle kunna skriva små uppdateringar och meddela att jag levde och mådde bra. Ganska snabbt märkte jag dock att bloggandet var minst lika mycket för min egen skull. Hur skulle jag annars komma ihåg allt jag varit med om? Även om jag har hundratals bilder så är det så lätt att man glömmer detaljerna.

Apropå bloggen - jag har läst alla kommentarer, även om jag inte har svarat på alla. Jag vet också att en del har haft problem med att kommentera - tydligen går det inte att lämna kommentarer via mobilen, endast från datorer och surfplattor. 

Jag har inte haft hemlängtan. Inte en enda gång. Men givetvis har jag saknat människor som finns hemma. Som tur är finns Skype och What's App.

Nu är klockan fyra och det börjar bli dags att packa ihop och betala för drinkarna. Medans jag har skrivit detta har jag nämligen hunnit få i mig en Mojito också.

Om en halvtimme kommer taxin till flygplatsen.

High Fidelity

Det var måndag och sista dagen i Miami (eller näst sista dagen, beroende på hur man ser det. Mitt flyg går 20.40 imorgon kväll.) Jag började i alla fall med att beställa upp frukost på rummet. Egentligen hade jag beställt den redan kvällen innan, eftersom det enda man behöver göra är att kryssa i vad man vill ha på en färdig meny som man sedan hänger på utsidan av dörren. Där fyller man även i vilken tid man vill ha sin frukost serverad och jag hade valt tidssloten 08.00-08.30.

Ungefär tjugo över åtta knackade det på dörren och sedan kom en servitör in med en bricka. Caffe latte, "Eggs Benedict" (pocherade ägg och skinka på bröd) en yoghurt med någon slags müsli och färska bär plus pannkakor med bär och lönnsirap. (Gårdagens ofrivilliga diet i Key West hade gjort att jag målade på ordentligt när jag gjorde beställningen, men nu orkade jag inte äta upp allt. Dock åt jag lite av allt, och det smakade gudomligt.)

Efter frukosten gick jag ner till stranden och la mig på en solstol. Det var kvavt och disigt och, inte helt oväntat, kom det en åskskur på eftermiddagen. Jag gick in på hotellet och bytte om, sedan tog jag mig ner till Bal Harbour som är en shoppingmall som ligger bara ett par gator bort. Det var dock bara riktigt exklusiva butiker därinne (Prada, Chanel, Dolce & Gabbana etc), så det var snabbt överstökat. Jag gick istället tillbaka till hotellet och åt en tidig middag i hotellets restaurang bestående av grillad lax och någon slags majs- och passionsfruktsröra (som faktiskt funkade) och grillade rotfrukter.

Och jag tänkte tillbaka på allt som hänt sedan jag kom till USA för fem veckor sedan. Jag tänkte på min första dag i New York, när jag jetlaggad och med sprängande huvudvärk tog mig till Time's Square för att köpa kaffe. Det känns som väldigt länge sedan. Då hade jag hela resan framför mig. Nu är den snart slut.

Några höjdpunkter (utan inbördes ordning): Den guldgula natthimlen efter regnet i New York. Att se Giants göra två homeruns. När jag låg i gräset i Millennium Park och Chicagos symfoniorkester hade en "open rehearsal". Första gången jag och Jessica klev in i sviten på Trump International i Las Vegas. Att möta Corey på Navy Pier i Chicago. Alla shower jag har sett: Rock of Ages, Million Dollar Quartet och Cirque du Soleil. När vi äntligen fick vår cab. När jag och Nova såg gamla filmklassiker på Castro Theater i San Francisco. Cykelturen över Golden Gate. Att jag och Jessica inte bangade för en Ike Turner. Och att vi tog helikopterturen i Grand Canyon, trots ovädret. Att hålla i en baby-alligator på träskturen i Louisiana. När jag åt frukost på balkongen i morse på mitt hotell här i Miami samtidigt som jag blickade ut över Atlanten. 

Som många känner till är en av mina favoritböcker "High Fidelity" av Nick Hornby. Utöver att språket i boken är briljant (både engelska originalet och, faktiskt, den svenska översättningen) kan jag verkligen identifiera mig med huvudpersonen Rob, trots att han är en 36-årig man som äger en skivbutik i norra London. Det kunde jag redan första gången jag läste boken, när jag var runt 25, och det kan jag fortfarande, när jag är snart 41. 

En av Robs svagheter är att göra listor över allt: "Top 5 most memorable break-ups". "Top 5 songs to play on a Monday morning". "Top 5 musical crimes perpetrated by Stevie Wonder in the 80's and 90's". Etc. 

Med detta som bakgrund känns det helt rätt att göra en lista över denna resa, även om det inte är en renodlad Top 5-lista. 

Här kommer den:

Mysigaste områden: Central Park, SoHo och West Village i New York; The Haight i San Francisco; Farmers's Market och The Grove i Los Angeles; Garden District och French Quarter i New Orleans.

Galnaste områden: Venice Beach i Los Angeles; South Beach i Miami; hela Las Vegas.

Mest avslappnade atmosfär: New Orleans.

Mest irriterande personer: 1) Avis-killen i San Francisco. 2) Ungen som satt bakom mig under IMAX-filmen på Naturhistoriska museet i New York. 3) A.J. - Guest Guide på Avenue Plaza Resort i New Orleans. 4) Den kvinnliga "flygplatsvakten" i San Francisco som inte sa att våra väskor redan hade kommit, trots att hon stod och hängde vid vårt bagageband. 5) Rotten Robbie på "Rotten Robbies gas station", mitt ute i ingenstans. I den ordningen.

Mest irriterande ljud: GPS-rösten som - med ett enormt drygt tonfall - sa "Recalculating" varje gång vi inte körde som den ville. 

Trevligaste ljud: Ljudet av vår Ford Mustang som cabbade ner.

Grymmaste Road Trip-låten: En elgitarrversion av "Star Spangled Banner" (på skivan som Åsa hade bränt).

Mest hisnande ögonblick: Att kliva ut på den genomskinliga glasplattan som hängde ut från 103:e våningen på Willis Tower i Chicago. 

Sorgligaste ögonblick: Att säga hej då till Jessica på MacArrans flygplats i Las Vegas.

Mest berörande upplevelser: 9/11 Memorial i New York; inskriptionerna i stenarna utanför Neverland; fångarnas berättelser på audio touren på Alcatraz.

Roligaste nya bekantskap: Corey.

Mest majestätiska byggnadsverk: Golden Gate Bridge. Utan tvekan.

Coolaste skulpturer: Cloud Gate ("the bean") och Crown Fountain i Millenium Park, Chicago.

Vackraste solnedgång: Grand Canyon.

Största räddaren i nöden: Starbucks.

Största kulturkrocken: Från Las Vegas Boulevard till hjulångare på Mississippi inom 24 timmar.

Största adrenalinkicken: "Mummy - the ride" - berg-och-dalbanan som gick i totalt mörker på Universal Studios i Los Angeles.

Största lättnaden: Att blicka ut över Manhattan från Top of the Rocks efter infernot inne på Naturhistoriska museet; när vi äntligen hittade utkiksplatsen från Mulholland Drive i Los Angeles.

Största axelryckningen: Fyrverkerierna på 4th of July.

Största besvikelser: 1) "It's raining in Grand Canyon." (Grand Canyon har en regndag om året. I år var det den 25 juli.) 2) "No, you can't go down to the bridge." (När jag ville gå ner till Brooklyn Bridge efter att 4th of July-fyrverkerierna var över.) 3) "We're closed." (När jag och Nova precis klivit ur hissen på Top of the Marks för att ta en cocktail och kolla in utsikten över San Francisco by night). I den ordningen.

Mest bisarra syn: Nöjesfältet som uppenbarade sig från ingenstans i Santa Cruz.

Mest bisarra upplevelser: Att åka runt med caben bland inhängnade hästar och tjurar i jakten på Neverland; att sitta i en buss som åker rakt ut i bukten utanför South Beach i Miami.

Grymmaste naturupplevelserna: Grand Canyon; Big Sur-området längs Highway 1 i Kalifornien; träskturen i Louisiana.

Värsta skyfallen: På vägen till Rock of Ages i New York; när jag landade i Miami; på vägen ner till Key West.

Värsta blixtarna: Miami (helt upplyst himmel i flera sekunder); Grand Canyon (enorma sick-sack-blixtar).

Värsta hettan: Las Vegas

Värsta luftfuktigheten: New York

Hungrigaste ögonblick: När jag mötte Nova i lobbyn på Club Quarters och vi sedan slängde oss in på "Elephant & Castle"; när jag och Jessica äntligen kom fram till Santa Cruz.

Godaste middagen: Steaken på Yotel i New York; krabb- och fruktsalladen på Mr John's Steakhouse i New Orleans; lax- och avokadosalladen i Napa Valley; barbecued pork ribs på Houston's i New Orleans; grillad mahi-mahi på Tropicana i Las Vegas. Plus en hel drös med utmärkta hamburgare.

Sämsta middagen: Jambalayan som innehöll ost på NOLA i New Orleans.

Godaste drinken: Irish Coffeen på Buena Vista i San Francisco.

Sämsta drinken: "Rum and soda" på baren "666" i Chicago.

Bästa "dinner with a view": Barrel House i Sausolito (efter cykelturen över Golden Gate); Lucia Lodge i Lucia (längs med Highway 1).

Största high-tech-upplevelse: Roboten som tog hand om bagaget inne på Yotel; skåpen som öppnades och låstes genom att läsa av fingeravtryck inne på Universal Studios, Los Angeles.

Största retro-upplevelse: Att åka spårvagnar från 1830-talet i New Orleans.

Största förvåningen: Att det var så svårt att hitta barer och klubbar som var öppna efter elva-tolv på kvällen i San Francisco. Att Stilla havet var så varmt när vi badade på Venice Beach. Att man inte såg till en enda människa i hela Beverly Hills. Att Super 8 hade bättre wi-fi än Trump International. Att Avis inte kunde dela upp betalningen mellan två personer. Att en kille som var före detta marinsoldat, hade räddat ca 250 personer under Katrina och spelat in en dokumentär om sina upplevelser - vilken sedan blivit film med Will Smith i huvudrollen - jobbade med Valet Parking på Avenue Plaza Resort i New Orleans.

Och detta är bara vad jag kommer på just nu. Det kommer säkert att komma mer när jag får smälta allt.

Nu är klockan halv åtta på måndag kväll och jag ska ta mig upp till Skybaren och ta en drink och se en sista solnedgång över Miami.

Imorgon kväll påbörjar jag min resa hem till Sverige.

Några ord om Grand Beach Hotel Surfside

Jag berättade ju lite om hotellet redan i mitt första inlägg från Miami, där jag även la upp bilder från min svit. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga, mer än att jag är hur nöjd som helst, men här kommer lite bilder i alla fall.

Key West

På söndagen hade jag bokat en dagsutflykt till Key West. Bussen skulle hämta mig utanför hotellet redan 06.15 så jag ställde klockan på 05.30. Det var kolsvart ute när jag gick upp.

Jag tog på mig bikini under kläderna och packade ner en handduk, solskyddsfaktor, bok, plånbok, mobilen och iPaden i axelväskan. Den blev som ett bowlingklot. Forcerade även ner en långärmad kofta eftersom det ibland är så mycket AC på bussen att det blir svinkallt. (Och gissa vad - det var så mycket AC på bussen att det var svinkallt.)

Klockan sex åkte jag ner till lobbyn för att hinna köpa en caffe latte "to go", men utanför hissen blev jag genskjuten. Bussen var redan här och stod med dörren öppen och motorn igång. Jag frågade om vi skulle åka nu direkt (klockan var ju inte kvart över än), och det skulle vi. Lätt irriterad över detta klev jag på bussen - utan något kaffe eller ens en vattenflaska med mig.

Jag var helt ensam på bussen, bortsett från chauffören och en guide. Tydligen hade de hämtat upp mig först eftersom mitt hotell låg längst norrut. Nu följde nästan två timmars snirklande genom Miami för att hämta upp övriga 55 resenärer som skulle med samma tur. De sista hämtades inte förrän kvart i åtta. Vilken sovmorgon! Trots detta var flera av dem försenade. Ett gäng spanjorer, som var de sista att kliva på, kom långsamt gående ungefär tio minuter efter utsatt tid. De gjorde sig ingen brådska och jag satt och hetsade upp mig. 

När de väl kommit på, ivrigt tjattrande, kunde vi äntligen påbörja resan söderut. Guiden hälsade alla välkomna och undrade hur många språk vi ville ha guidningen på. English? Espanol? Italiano? Francais? Russkiy? Tydligen talade han minst fem språk, men som tur var nöjde sig mina medresenärer med engelska och spanska. 

En annan sak som var bra var att bussen gjorde ett stopp vid en mack redan efter en halvtimme för att vi alla skulle kunna handla frukost. Underbart! Jag fick mitt kaffe, en coca-cola och en munk och världen blev plötsligt en bättre plats.

Key West är den västligaste av Florida Keys, vilket i sin tur är ett pärlband av öar som sträcker sig som en svans från sydligaste delen av Florida ner mot Cuba. (Faktum är att Key West ligger betydligt närmare Cuba än Miami.) Vår guide berättade att skillnaden mellan en "island" och en "key" är att en "island" har berg och kullar, precis som fastlandet, medan en "key" är helt platt. Florida Keys ligger bara en meter över havet. På ena sidan ligger Atlanten; på andra sidan den mexikanska golfen. 

För att ta sig ut till Key West åker man över en serie broar. Jag har sett fantastiska bilder på de här broarna på nätet - hur de graciöst och krispigt vita sträcker sig över det turkosa vattnet och förbinder öarna med varandra. Men det var inte alls den synen som mötte mig idag eftersom himlen hade öppnat sig och det fullkomligt öste ner. Himlen var verkligen helt mörkgrå, regnet piskade mot rutorna och bussens vindrutetorkare gick för högtryck i ungefär två och en halv timme. Det fanns inget som tydde på att det någonsin skulle sluta. Inget.

Men när vi var ungefär en timme från Key West upphörde regnet helt plötsligt - man kunde bokstavligen se en kant på himlen mellan det mörka, gråa och det ljusa, vita. Ja, för det var inte riktigt så tursamt att det var klarblå himmel och soligt - det var mulet. Men efter morgonens oväder hade jag sänkt kraven och var tacksam över att det var uppehåll. 

Vi kom fram till Key West klockan tolv och skulle få sex timmar där innan bussen gick tillbaka. Det syntes tydliga spår av att det hade regnat här också och gatorna hade på sina håll förvandlats till små sjöar som bussen och bilarna plöjde igenom. Guiden påpekade å det strängaste att bussen skulle gå tillbaka klockan sex, vare sig alla var där eller inte, och att en taxi från Key West till Miami kostade 400 dollar. Minst. Jag sneglade på spanjorerna som verkade helt oberörda av denna information.

En del av dem som åkte på den här dagsutflykten hade även bokat in sig på någon aktivitet i Key West, till exempel dykning, snorkling eller en tvåtimmarstur med en sån där båt som har en glasskiva i botten (så att man kan se alla färgglada fiskar utan att själv bli blöt). Andra, som jag, hade inte bokat in något särskilt. Nu berättade i alla fall guiden att det fanns en "trolley" som gick runt hela ön och som fungerade som en sån där "hop on-hop off". Det vill säga - man köpte en dagsbiljett och sedan kunde man kliva av och på trolleyn närhelst och varhelst man hade lust. Guiden sa att den hade tolv stopp och gick varje kvart. "You'll have plenty of time to explore all of Key West with these twelve stops." Det lät ju perfekt!

Snabbt insåg jag dock att man inte hade "plenty of time". För det första gick trolleyn inte alls varje kvart, utan bara en gång i halvtimmen. Ungefär... Och det krävs inget mattesnille för att räkna ut att man inte kan stanna på tolv ställen, om man måste vänta i minst en halvtimme på varje ställe, när man bara har sex timmar på sig totalt. Jag tog upp kartan som visade hållplatserna och gjorde en snabb prioritering bland alla museer, akvarier, stränder, konstgallerier, restauranger, shoppingstråk och landmärken: Hemingways hus. Sloppy Joe's. En av stränderna. Och Southernmost Point. That's it.

Jag började med att besöka Sloppy Joe's, som är en bar som Hemingway brukade hänga på när det begav sig. Jag vet inte hur lik eller olik sig baren är från den tiden, men de rider i alla fall fortfarande på vågen - bland annat anordnar Sloppy Joe's varje år en "Hemingway look-alike-tävling". Foton på de stolta vinnarna pryder en av väggarna som kallas "Papa's Wall". Sloppy Joe's är lite som en ölhall - stort, högt i tak, robusta bord och ljudligt sorl. En trubadur satt på scenen och spelade typiska trubadurlåtar och jag beställde en Key West Sunset Ale av bartendern (som, av utseendet att döma, själv hade tydliga Hemingway-komplex). Det var mysigt där inne och jag myste med min öl.

Nästa stopp var Hemingways hus. Jag stod och väntade på trolleyn ett tag, men sen bestämde jag mig för att gå. Jag skulle ändå bara åka en hållplats och det såg inte ut att vara så långt. Det var det inte heller.

Hemingway bodde i Key West i tio år och skrev många av sina romaner här. (Bussguiden berättade dock att två av de mest kända romanerna - "The old man and the sea" och "To whom the bell tolls" - skrevs i hans hus på Cuba). När han dog efterlämnade han en massa sextåiga katter och ättlingar till dessa sägs fortfarande stryka omkring i trädgården. 

Idag är Hemingways hus ett museum. (Ironiskt nog satte Hemingway upp muren som omger huset för att "hindra turisterna att komma in".) Jag hittade huset och tog några bilder, men struntade i att gå in. "Trolleysarna" verkade lite oberäkneliga och jag hade helt enkelt inte tid.

När det till slut kom en trolley åkte jag flera stopp och klev av vid en av Key Wests stränder - Higgs Beach. Oj, vad jag önskade att vädret hade varit annorlunda! Jag hade bikinin på mig under kjolen och linnet och handduken låg i väskan, men det fortsatte att vara mulet hela dagen. Vid några tillfällen regnade det också - ett långsamt, strilande, varmt regn. De här "skurarna" varade dock bara några minuter åt gången, så det var överkomligt. Jag var i alla fall nere vid strandkanten och kände på vattnet (som var helt ljummet) och jag satte mig en stund på bryggan. Det är klart att jag hade kunnat bada ändå - det var flera som gjorde det. Men jag kände mig inte så lockad.

Vädret är det enda man inte kan planera i Excel. 

Juli-augusti är kanske inte den bästa tiden för att göra en sån här resa: luftfuktigheten i New York är mördande, i Las Vegas är det snustorr ökenhetta med en bra bit över 40 grader och det är "hurricane season" i Florida. Inte perfekta förutsättningar alltså. Men det är svårt att ta ledigt i sex veckor någon annan tid på året. Och jag har ändå haft tur - tydligen regnade det hela förra veckan i Miami.

Tillbaka till Key West. Som är en stad med bara 25 000 invånare och tydliga, karibiska influenser - här finns till exempel många cigarrbutiker och kubanska restauranger och barer. Tuppar och höns går fritt på gatorna, husen är färgglada och taxibilarna rosa. En av Key Wests specialiteter är Key Lime Pie, som man antingen kan köpa som en vanlig pajbit eller i frusen form på en pinne - "Key Lime Pie on a Stick".

Jag hade gärna tittat in i några butiker och satt mig i fler barer om inte klockan sprang så enormt fort... Så jag väntade in nästa trolley och tog mig till "The Southernmost Point", som - vilket framgår av namnet - är ett monument som markerar USA:s sydligaste punkt. 

Här ringlade kön lång för att få fotografera sig med det fingerborgsformade monumentet och jag ställde mig sist och trampade. Kön gick dock förvånansvärt fort eftersom själva akten att fotografera sig med monumentet var lite som den där scenen i Sällskapsresan II. Ni vet, när den där familjen ska ta bilder till liftkorten i fotoautomaten och istället för att ta varsin bildremsa vill pappan ha in alla fyra på samma. ("In!!!" "Ut!!!"). 

En familj som stod framför mig i kön undrade om jag kunde ta en bild på dem, vilket jag gjorde, och sedan bytte vi plats och de tog en bild på mig. In!!! Ut!!! När detta ögonblick väl var förevigat kunde man hänga vid sidan om monumentet en stund och bara begrunda det faktum att man stod vid USA:s sydligaste punkt.

(Jag märker att detta är den fjärde referensen jag gör till Sällskapsresan i denna blogg. Uppenbarligen har dessa filmer gjort ett större intryck på mig än jag hittills varit medveten om...)

Jag tog trolleyn tillbaka till starthållplatsen, vilket tog en bra stund, och när jag äntligen kom dit var klockan redan fem. Bussen skulle gå klockan sex och jag hade inte ätit något på hela dagen, förutom en munk. Hinner man beställa och äta mat på en timme och ändå ta sig till bussen? Jag gick in på en rooftop bar som såg mysig ut och undrade om jag kunde beställa nåt att äta. Nej, köket öppnade först vid sex. Han tipsade mig dock om baren som låg nedanför. Men de hade inte heller öppnat än. Klockan gick. Bussresan till Miami tar tre och en halv timme. Jag började bli desperat. Jag MÅSTE äta nåt innan. Men det enda jag såg runt omkring mig var mängder med turistbutiker som sålde snäckor och krims-krams.

Till slut hittade jag ett ställe som sålde korv med bröd. Jag tänkte längtansfullt tillbaka på alla mysiga restauranger jag sett längs med huvudgatan Duval Street. Men det fick bli en korv med bröd och sen köpte jag en "Key Lime Pie on a stick" också. Det var inte så tokigt, lite som att äta en en pinnglass med limesmak och chokladöverdrag.

När jag kom till bussen var många av mina medresenärer redan på plats och hade ställt sig i kö. Nu höll de sig framme minsann. Här nere gäller inte den svenska seden att man sätter sig på den plats man hade tidigare, så jag fick vackert gå och sätta mig på en ledig plats nånstans i mitten. På vägen till Key West hade jag suttit längst fram eftersom jag var den första som klev på bussen.

Det var bättre väder på hemresan så jag försökte ta några bilder på broarna, även om det var långt till framrutan. (Du vet att jag har en "thing" för broar, Jessica!). Bilderna går inte att jämföra med de bilder jag hade hoppats på att ta. Men de och lite andra bilder från dagen i Key West kommer här.

Utflykt till South Beach

Ända sedan jag såg "Hajen" för första gången har jag varit rädd för hajar. (Jag och min barndomskompis Marina var väl 8-9 år och hade hittat hennes föräldrars hyr-VHS. När de gick hemifrån slog vi till, och sedan kunde jag knappt bada i simbassänger utan att höra den karakteristiska filmmusiken i mitt huvud.) Nyligen berättade dock en kollega att hans son, som är 12, hade sett "Hajen" för ett tag sedan och tyckt att den var som en gäspning. 

Ungarna är mer luttrade idag.

I Florida finns det hajar. Det gör det förvisso i Kalifornien också, och det hade ju gått bra att bada på Venice Beach. Dessutom har min kollega Emma-Sophia sagt att det, statistiskt sett, är större sannolikhet att få en nedfallande flygplansdel i huvudet än att attackeras av en haj. Så jag bestämde mig för att våga språnget. Jag kan ju inte lämna Florida utan att ha badat i havet.

Redan vid nio-tiden på lördag morgon gick jag alltså ner till beachen framför hotellet och la mig på en solstol. Det var växlande molnighet men väldigt varmt. För att inte tala om hur varmt det var i Atlanten - säkert trettio grader! I början höll jag mig väldigt nära strandkanten, men för varje gång jag gick i och badade blev jag allt morskare och gick längre och längre ut. (Det fanns dock alltid folk som var ännu längre ut och jag räknade iskallt med att de skulle falla offer först. Om det nu skulle komma en haj.)

Mellan doppen låg jag och solade. När solen var framme var det snudd på olidligt varmt och det var nästan som en befrielse när den gick i moln. Dessutom var det samma luftfuktighet som de första två dagarna i New Orleans. Dock inte riktigt lika vidrigt som i New York.

Klockan ett gick jag upp till mitt rum för att svalka av mig i AC:n. Sedan tog jag en dusch och gjorde mig i ordning för en utflykt till South Beach.

Jag tog en taxi och bad chauffören köra mig till "Duck tours", som bartendern Fay hade rekommenderat. Taxichauffören var från Egypten och pratade konstant: hur länge han bott här, vilka andra städer han bott i, vad han tyckte om dessa, att han älskade stränderna här i Miami, vad hans fru gjorde och bla, bla, bla. Sedan sa han de magiska orden: "Ibrahimovic - very good football player". Vi hade hittat en gemensam nämnare. (Ungefär som i Sällskapsresan när den där spanjoren sitter och knattrar på sin skrivmaskin och Stig-Helmer ska rapportera att hans väska har kommit bort.) Taxichauffören älskade fotboll och visste till och med att Sverige kommit trea i fotbolls-VM 1994. Hur många, förutom vi svenskar, minns vem som kom trea för 20 år sedan? 

Framme i South Beach köpte jag en biljett till Duck tours, som var något så märkligt som en buss som samtidigt var en båt. Först åkte vi runt på land och tittade på Art Deco-hus och sedan åkte vi rakt ut i vattnet - med samma fordon. Vi cruisade runt i bukten och passerade exklusiva mansions och guiden pekade ut den ena kändisvillan efter den andra: "This is the former home of Elizabeth Taylor, which means her best friend Michael Jackson has spent the night here" (i högtalarna spelades nu "Thriller"); "This is the home of Jennifer Lopez" (i högtalarna spelades nu "Jennie from the block"); "This is the home of Lenny Krawitz" (i högtalarna spelades nu "It ain't over 'til it's over"). Ja, ni fattar. Han räknade upp mängder med kändisar som antingen bodde eller hade bott på olika ställen och han hade även en faiblesse för att tala om vad allt kostade: "48 million dollars", "70 million dollars" etc. Hur kunde han veta allt det här? Kanske slängde han bara ur sig lite siffror? Klart var i alla fall att det var samma nivå på villorna här som i Beverly Hills. Utanför Lenny Krawitz' mansion låg en silverfärgad yacht och guppade. Mannen som hade uppfunnit Viagra hade ett litet vattenfall framför huset och guiden sa att det kallades "Viagra falls".

Vi passerade även byggnader som använts i olika filmer, till exempel "Scarface", "Too fast, too furious", den gamla Bondklassikern "Goldfinger" och naturligtvis "Miami Vice".

Efter turen strövade jag omkring på gatorna i South Beach - Lincoln Road, Collins Avenue och Ocean Drive. Här låg surfbutikerna, restaurangerna och barerna tätt och redan vid sex-tiden var partyt i full gång. Jag stärkte mig med en hamburgare innan jag gick in på "Clevelanders". Här hade tjejerna i baren bikini - liksom många i publiken. Det fanns även en pool på området och ett dansgolv. 

Jag beställde en drink som hette "Raspberry Sunset".

"Would you like to add 2 dollars to make it stronger?" frågade tjejen i baren. I rosa bikini.

"No thanks, I'm good."

Jag drack min drink och såg på när kidsen partajade. Och jag kände mig som seargent Murtough i Dödligt Vapen-filmerna: "I'm too old for this shit." Jag gick vidare längs med Ocean Drive och tog en Mojito på ett lugnare ställe. Hela tiden rann svetten i hårbotten och längs med ryggen. 

Vid tio-tiden var jag färdig med South Beach. Kul att ha sett, men jag är glad att jag bor där jag bor. 

Idag ska jag på en dagsutflykt till Key West.

En riktigt slö dag

På fredagen gjorde jag inte många knop. Jag masade mig upp till "the rooftop pool" (som har 21-årsgräns) vid tio-tiden och där låg jag ända till halv tre. Som en amfibie; slött vegeterande. Det var drygt 30 grader varmt ute och inte ett moln på himlen. Poolen var tillräckligt varm för att vara behaglig och ändå tillräckligt kall för att man skulle bli avsvalkad. Helt perfekt med andra ord. 

Vid halv tre åkte jag ner till lobbyns "espresso and gelato bar" och beställde en wrap med kalkon och avokado och en coca-cola. Till detta serverades en fruktsallad "complimentary". Det var första gången jag åt på 24 timmar, det vill säga sedan hamburgaren på flygplatsen i New Orleans, men ändå var jag inte särskilt hungrig - det är för varmt för att bli hungrig. Dock kändes det som om jag BORDE äta något. Jag svepte colan och åt upp fruktsalladen och halva wrapen; resterna la jag in i kylskåpet på mitt rum. Det får bli frukost imorgon.

Jag hade bestämt att jag skulle skypa med syrran på eftermiddagen och medans jag satt på min terrass och väntade in tiden passade jag på att måla naglarna. Jag hade Spotify på i bakgrunden och såg emellanåt ut över den turkosa Atlanten. "Herregud, vad bra jag har det!" Det verkar dessutom vara ett stabilt wi-fi här (vilket aldrig ska underskattas), och mitt och Camillas Skype-samtal hackade bara till en gång, annars flöt det på bra. 

Efteråt tog jag en dusch och bytte om. Gick upp till hotellets Skydeck och tog en drink (en Mango Daquiri) och pratade länge med den kvinnliga bartendern som hette Fay. Jag berättade att jag funderade på att ta mig ner till South Beach och Art Deco-distrikten imorgon och hon rekommenderade mig att ta en guidad tur som hette "Duck tour". Den tog tydligen ca 1,5 timmar och gick med både buss och båt. Kanske kan vara en bra idé. 

Efter drinken lämnade jag hotellet för första gången sedan jag kom hit, men jag gick inte särskilt långt - bara ett par gator härifrån ligger nämligen en italiensk restaurang som heter Ragazzi och som Kel, bartendern jag pratade med igår, hade pratat sig varm om. Jag fick ett fönsterbord och beställde in grillad lax med någon sorts senapssås och friterad lök. Den var mui bien!

Efter middagen gick jag tillbaka till hotellet och bäddade ner mig framför tv:n. Som sagt, detta har inte varit den mest aktiva dagen på semestern. 

 

Good night Miami!

Min resa mot Miami började på torsdag morgon med att jag packade ihop min väska på hotellrummet i New Orleans. Det gick snabbt, eftersom jag hade packat ihop det mesta redan dagen innan. Jag checkade ut klockan tio och bad om att få förvara mina väskor i receptionen i en och en halv timme eftersom min förbokade Airport Shuttle skulle komma halv tolv. Sedan gick jag bort till Avenue Café som har blivit mitt stammisställe i New Orleans. De har fri wi-fi och gott kaffe. Fast idag drack jag iste.

Prick halv tolv kom shutteln och sedan bar det iväg till flygplatsen. Efter att jag checkat in och gått igenom säkerhetskontrollen gjorde jag ett blogginlägg och sedan gick jag och åt en hamburgare och drack två (2) glas vin till den. Som jag skrev i ett meddelande till Jessica - det är ingen ände på dekadensen här. ;-)

Flygresan gick rätt snabbt och jag lyckades även småslumra lite. När vi skulle landa i Miami regnade det. Nej, det regnade inte - det VRÄKTE ner. Så mycket att när vi väl hade landat fick planet stå stilla i 10-15 minuter innan det kunde taxa bort till gaten eftersom det var så dålig sikt.

Welcome to the sunshine state. Eller nåt. Jag fick i alla fall min väska snabbt och sedan tog jag en taxi till hotellet. 

Om Trump International var en dröm i guld så är Grand Beach Hotel Surfside en dröm i vitt. Hotellet är helt nybyggt (öppnade i november förra året) och hur elegant som helst. Lobbyn består av enorma ytor vit, blänkande marmor och det finns flera barer och restauranger. Det finns även ett skydeck med en bar och en rooftop pool där man måste vara över 21. Utöver denna pool finns flera andra pooler. Om man hellre vill bada i havet ligger Atlanten ungefär 50 meter bort. 

Även här blev jag uppgraderad och fick en svit med "full ocean view" istället för en med "partial ocean view" som jag hade bokat.

Det går bra nu. 

Min svit är superfin och jag har en dubbelsäng, två badrum, en soffgrupp, två jättestora tv-skärmar och en liten terrass. Jag lägger ut bilder redan nu eftersom hotellet som sådant kommer att behöva ett helt eget blogginlägg. :)

Jag tog en snabbdusch och såg en stund på ett avsnitt av tv-serien "Welcome to Sweden" som gick på tv (kändes skumt att plötsligt se och höra Josephine Bornebusch prata svenska med engelsk undertext). Därefter åkte jag upp till skydeck och kollade in baren, utsikten och poolen. Tog ett glas vin i baren och pratade länge med bartendern, som hette Kel. Jag frågade honom om det var något jag absolut inte får missa när jag är i Miami och blev nästan lättad när han sa att det var beachen som gällde. Miami är mitt sista stopp innan jag åker hem och jag har faktiskt bara lust att slappa. Dock ska jag åka på en dagsutflykt till Key West på söndag, vilket ska bli kul. 

Mitt hotell ligger i Surfside, vilket hör till North Beach. Här är det lugnt och stillsamt, till skillnad från i South Beach där det tydligen är värsta partyt dygnet runt. I South Beach finns även Art Deco-distrikten med sina pastellfärgade hus och jag planerar givetvis att ta mig dit någon gång under de här dagarna. Kanske på lördag.

Jag frågade Kel om han tyckte att South Beach var värt att titta närmare på. Det tyckte han absolut, men han sa också att det inte var något för honom eftersom det var "mostly kids in their twenties."

"Well", sa jag, "I'll just blend in."

Nu är det midnatt här och jag ska släcka lampan. Imorgon väntar en ny dag. I Miami.

Mot Miami

Klockan är nu ett på eftermiddagen och jag sitter på Louis Armstrongs flygplats i New Orleans. Har precis checkat in resväskan och passerat säkerhetskontrollen. Den här gången tänker jag inte gå i fällan att även checka in mitt handbagage (även om det, trots allt, gick bra förra gången). En av anledningarna till att ha handbagaget med sig in på planet är ju nämligen att man förvarar de viktigaste sakerna där, så att man klarar sig ett par dagar om resväskan nu skulle komma bort.

Mitt flyg går 15.25 - det skulle egentligen ha gått 15.05. Flygresan tar knappt två timmar, så det innebär att jag landar på Miami International Airport klockan 18.20, lokal tid. Eftersom Miami går på Eastern Time, precis som New York, är detta sex timmar efter Sverige. 

Jag återkommer när jag har installerat mig i Miami. Till dess - här kommer ett potpurri av bilder från denna mytomspunna stad i södra Louisiana som är New Orleans.