Bonjour Paris!

Klockan tre på torsdagsmorgonen ringde väckarklockan, och det var dags för mig och Åsa att bege oss till Köpenhamns flygplats. Jag hade tagit tåget till Malmö på onsdagen efter jobbet och vi hade ägnat gårdagskvällen åt att bland annat se om filmen "Amelie från Montmartre". Utöver att det är en underbar film i största allmänhet som omedelbart försätter en i den där härligt, franska stämningen gav den också inspiration till andra aktiviteter. Jag återkommer till detta i ett senare blogginlägg.

Hursomhelst. Vi hade alltså bara sovit i några timmar när vi i rask takt promenerade genom ett sovande Malmö med våra kabinväskor efter oss. Det tog ungefär 20 minuter att gå till centralen och sedan tog vi tåget över bron och klev in på CPH strax efter halv fem. Efter lite lagom krångel med self service-automaten ramlade våra boardingkort ut och strax var vi igenom säkerhetskontrollen och kunde slå oss ner på ett frukostställe. Där delade vi på en Tuborg och en baguette med lax, ägg och majonnäs som var fantastiskt god. Sedan var det dags att boarda och innan vi visste ordet av hade vi landat i Paris. Flygresan tog nämligen bara en och en halv timme, vilket betydde att vi var framme före 08.00 på morgonen. Trots sömnbrist och öl var det dock för mycket begärt att någon av oss skulle kunna sova, och vi var följaktligen svintrötta när vi hasade ut på CDG för att lokalisera vår transport. Jag hade förbokat en taxi som skulle ta oss direkt till hotellet och när vi klev ut i ankomsthallen stod där mycket riktigt en uniformerad man och höll upp en iPad med mitt namn. Vi blev tacksamt lotsade till en bil och sedan tog det bara 40 minuter innan vi blev avsläppta utanför en misstänkt spartansk skylt i en misstänkt spartansk gränd.

Innan jag går in på vårt boende måste jag (till mitt försvar) ge lite bakgrund. Paris är indelat i 20 arrondissement (typ stadsdelar). Varje arrondissement har en siffra där den lägsta startar i city center och sedan räknas siffrorna upp i en spiral runt staden, ungefär som en kanelbulle. Montmartre ligger till exempel i 18:e arr, medan Eiffeltornet ligger i 7:e. Jag hade bokat ett hotell i Nation, som ligger i 11:e. Hotellet tickade av alla kriterier jag söker efter när jag bokar boende i en storstad: bra läge, bra pris, bra recensioner och fri wi-fi. Kanske att priset var misstänkt bra, för vi betalar bara 2000 kronor för tre nätter. Alltså 2000 kronor tillsammans. Det blir drygt 300 kronor per natt och person. Men det var inget vandrarhem med allt vad det innebär av våningssängar och delade badrum - detta var ett riktigt hotell där vi skulle ha eget rum och eget badrum. Och även om det såg enkelt ut på bilderna så hade hotellet ändå fått 7,9 i betyg på en 10-gradig skala och vi resonerade som så att man är ju inte på rummet i alla fall. Så vi slog till.

När vi klev in i lobbyn möttes vi av en man som såg lite lagom tilltufsad ut. Han bläddrade i ett anteckningsblock (ingen dator...) och sedan fick vi en nyckel (inget kort...) och blev hänvisade till vad som måste vara världens minsta hiss där vi trängde oss in med våra väskor. Vårt rum, nr 22, ligger på andra våningen och är verkligen ingen höjdare. Det KAN vara det sunkigaste ställe jag bott på i hela mitt liv. Och då har jag ändå bott på en del tvåstjärniga hotell i London. Bilder kommer i ett senare blogginlägg, men som en liten trailer kan jag avslöja att vårt badrum är ungefär lika stort som en flygplanstoalett. Sjukt lyhört är det också...

Vi bestämde oss för att inte låta oss nedslås av detta, så efter en kort vila på sängen (där lakanen kändes lite fuktiga) gav vi oss ut för att utforska Paris. Det hade varit mulet hela morgonen och enligt prognosen skulle det komma lite lätt regn under eftermiddagen. Det gjorde dock inte så mycket, eftersom det ändå var varmt och vår första utflykt var till Atelier des Lumieres där vi skulle se en spektakulär Van Gogh-utställning. Atelier des Lumieres är ett gammalt järngjuteri som har förvandlats till ett digitalt galleri, och flera av konstnärens tavlor projiceras på väggar och golv i galleriet. Man går alltså bokstavligt talat in i tavlorna som växer fram och fadas ut till musik. Det var riktigt coolt. Efter detta fortsatte vi vår promenad genom staden, stannade till för en cappuccino respektive café latte, tittade in i små butiker och bara njöt av att vara här. 

Vi arbetade oss  målmedvetet mot Marais, som är det äldsta kvarteret i Paris och (enligt uppgift) kanske det mysigaste och samtidigt det trendigaste. Här finns mängder med caféer, restauranger, konstgallerier och butiker. Och när det var dags att äta middag kände vi båda att vi inte var klara med Marais. Vi förbannade det faktum att vi inte tog en extra semesterdag eftersom tre dagar känns som en oerhört ynklig tid för att hinna med allt vi vill göra. Men vi planerar i alla fall att återvända till Marais på lördag. 

Middagen hade vi tänkt inta på Chez Janou, en fransk bistro som jag hade läst om på TripAdvisor. Enligt alla omdömen var detta en ”stimmig intim kvarterskrog med högt tempo och skönt stökig miljö” och ”den där restaurangen du letat efter” och det utlovades även ”emellanåt lite lagom otrevligt bemötande”. 

Perfekt.

Dessvärre var det enbart det sistnämnda vi fick ta del av idag. Vi hittade stället redan på eftermiddagen och det såg fantastiskt ut, med en massa folk och en härlig uteservering. Vi försökte boka bord till kvällen, men blev bortviftande. Vi gick tillbaka vid halv sex för att chansa på ett bord, eftersom vi tänkte att alla som ätit sen lunch och brunch borde vara klara, medan middagsgästerna inte kommit än. Alltså kanske det fanns en lucka. Det gjorde det också - köket var stängt och det var enbart baren som var öppen. Tydligen stängde man ner köket mellan 16.00-20.00 eftersom (citat) ”i Frankrike äter man aldrig middag före 20.00.” Vi gick slokörade därifrån och hittade en annan restaurang där vi beställde en varsin pasta och ett glas vin. Tydligen kunde man äta middag vid den här tiden i alla fall, om dock inte på Chez Janou. Gott var det i alla fall, och sedan tog vi en taxi till ”hotellet” för att lämna lite påsar med dagens inköp och ladda våra mobiler innan vi tog tunnelbanan till Montmartre.

Där strosade vi runt ett bra tag i de mysiga kvarteren i kvällssolen. Vi gick upp till Sacre Coeur och förbi den ikoniska kvarnen vid Moulin Rouge innan vi slog oss ner med en varsin Mojito på en uteservering. 

Och sedan var det dags att åka hem och sova. Idag ska vi återvända till Montmartre. Vi har nämligen lite unfinished business att ta hand om. 

Resplan

KÖPENHAMN-PARIS

Air France (AF1351)

Avgång: 30 maj 06:15 Köpenhamn (CPH)

Ankomst: 30 maj 08:15 Paris (CDG)

PARIS-KÖPENHAMN

Air France (AF1750)

Avgång: 2 juni 07:05 Paris (CDG)

Ankomst: 2 juni 08:55 Köpenhamn (CPH)

Hemresan och slutreflektioner

På söndagen hade vi ställt klockan på 08.00. Utcheckningen var kl 10.00 och vår transfer till flygplatsen skulle komma kl 10.30. Trots att vi varken hade packat eller städat kvällen innan gick det rätt snabbt att röja upp, och sedan satt vi och rullade tummarna medan diskmaskinen surrade och vi väntade på att Mrs Josipa skulle komma och inspektera lägenheten.

Strax efter tio kom hon och kollade att inget var trasigt, sedan var vi "good to go". En stor, svart bil (med samma chaufför som körde oss hit i onsdags) väntade på oss utanför lägenheten, och en kort bilresa senare stod vi på flygplatsen. Tack och hej.

Det var strålande sol och jättevarmt ute när vi gick från parkeringen till avgångshallen med våra kabinväskor. Den som kunde lägga sig på en strand ändå... Jag kollade väderprognosen för Göteborg på YR, och det kändes måttligt roande att återvända till "mulet och duggregn".

Vi checkade in i en incheckningsautomat, fick våra boardingkort och gick sedan igenom säkerhetskontrollen. Det är verkligen smidigt att resa med enbart handbagage, förutom det faktum att man bara får ha med sig ett begränsat antal vätskor. Både Camilla och Daniella hade stretchat sina plastpåsar till maximum, och det slutade med att jag fick ta Camillas fotcreme i min påse och Daniella fick lämna sina schampoo- och balsamflaskor i lägenheten. Själv var jag tvungen att lämna både en schampooflaska och en solskyddscreme, eftersom de innehöll mer än 100 ml.

Vår flight från Split gick enligt plan kl 13.00 och flögs av Croatia Airlines, som ingår i Star Alliance. Vi var rätt hungriga, och blev därför gruvlig besvikna när det enda vi fick att förtära var en liten påse med små salta kex. När vi väl hade landat i Frankfurt kunde vi dock äta en sista måltid tillsammans innan Camilla och Daniella gick för att borda sitt plan till Arlanda. Efter att vi hade kramats hej då hade jag ytterligare drygt fyra timmar att slå ihjäl innan min boarding till Göteborg skulle starta.

Oh, the joy...

Jag hittade ett lugnt ställe där jag kunde slå upp min laptop och blogga om lördagens utflykt till Krka Waterfalls. Med ett glas vin. (Det var ju fortfarande semester...) När jag så småningom skulle ta mig till min gate visade det sig att jag var tvungen att passera ytterligare en säkerhetskontroll. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hade köpt en flaska Martini och en Likör 43 i tax freen, vilket jag hade planerat men till slut struntat i. Dessa hade jag i så fall blivit tvungen att lämna ifrån mig. Men jag kan inte låta bli att förundras över dessa otippade säkerhetskontroller. Jag hade ju redan passerat en sådan i Split, där jag hade plockat upp alla vätskor och min dator i separata boxar på rullbandet, och blivit scannad och visiterad på alla sätt. När är man safe? Det var samma sak när jag och Åsa flög hem från Hong Kong - när vi landade på Arlanda och skulle vidare till Köpenhamn blev vi tvungna att passera både en passkontroll och en säkerhetskontroll, trots att vi redan hade gjort detta innan vi lämnade Hong Kong, och trots att vi aldrig hade varit "utanför gaterna".

Mycket märkligt.

Hursomhelst. Jag kom igenom säkerhetskontrollen och kunde leta reda på min gate, där boardingen startade strax efter kl 21. En buss tog oss till det väntande Lufthansa-planet, och vi lyfte planenligt kl 21.35. Prick 23.10 landade vi på Landvetter, efter en ganska skakig inflygning genom ett dimmigt Göteborg. Jag tog flygbussen till Korsvägen och klev in i min lägenhet ungefär vid midnatt. Och rasade genast i säng.

Resan till Kroatien var över.

Några slutreflektioner:

Vi är mycket nöjda med resan och kan alla tänka oss att återvända till Kroatien. Split är verkligen en fantastiskt mysig stad, och det Adriatiska havet är kristallklart och underbart. Överlag känns det väldigt rent här, om man jämför med till exempel Spanien och Grekland. Dessutom var avsaknaden av påträngande försäljare och så kallade inkastare vid restauranger påtaglig. Atmosfären var casual och laid-back. Transporterna (åtminstone med Uber) var snorbilliga. Men jag är fortfarande osäker på vad som är det kroatiska köket. Spanien har sina tapas, Italien sin pasta och Hong Kong sina dim sums. Men vad är egentligen Kroatiens signaturrätt? Jag vet inte. Klart är i alla fall att vi har ätit både medioker mat och fantastisk mat under vår (alltför korta) vistelse här.

Ok, här kommer slutnotan:

Flyg Göteborg-Split t/r: 3 200 SEK
Boende i lägenhet, 4 nätter: 2 300 SEK (per person)
Transfer till och från flygplatsen: 300 SEK (per person)
Utflykt till Krka National Park: 600 SEK
Övrigt (transporter, mat och shopping): 5 100 SEK

Totalt: 11 500 SEK

Jag vet inte när och var nästa resa går. Jag har tagit tjänstledigt från jobbet i fem månader för att läsa en termin filmvetenskap på Göteborgs universitet och lever just nu på CSN, vilket inte tillåter några större utsvävningar.

Men jag siktar på att göra en weekendresa i påsk, till någon storstad i Europa.

Vi får se...

Krka National Park

På lördagen var det dags för en utflykt till nationalparken Krka. Jag hade gjort bokningen via Slavi, Booking-agenten som jag har messat med på Whats App, och hon hade ordnat en bil som skulle hämta oss utanför lägenheten kl 08.45. Ett par minuter försenad kom en liten minibuss i hög hastighet och stannade med skrikande däck. Chauffören, Mikael, störtade ut och bad om ursäkt för att han var sen. Han var lång och gänglig och ett enda stort, skevt leende. Det var omöjligt att inte tycka om honom.

Vi packade in oss i minibussen, i vilken vi hade sällskap av ett par i 55-årsåldern från England. Till en början sa de inte så mycket, men sedan visade de sig vara så där härligt, artigt, brittiskt trevliga.

Bilturen till Skradin tog knappt en timme och gick längs med en motorväg som kantades av berg och gröna kullar. Kl 09.50. klev vi ur på en bilparkering och Mikael förklarade att vi skulle ta båten till nationalparken som gick kl 10.00. Han skulle visa oss vägen och även köpa våra biljetter.

Och sedan satte han iväg i en jäkla fart! Vi andra gick efter i maklig takt och småpratade och tittade på omgivningarna. Jag såg hur Mikael vände sig om flera gånger och tittade efter oss med ett stressat ansiktsuttryck. "Hörni, vi får nog rappa på lite!" sa jag. "Vaddå, håller vi på att missa båten?" undrade Camilla. "Ja, det verkar så", sa jag. "Den går ju om två minuter."

Jag gick ikapp Mikael och bad om ursäkt för att vi var så långsamma. Han slog ödmjukt ut med armarna i en urskuldande gest - "no, no - there's absolutely no problem!" Svetten rann längs med tinningarna, samtidigt som han pekade mot båten och sa att vi skulle gå dit och ställa oss medan han fixade våra biljetter. Och sedan störtade han iväg igen. Ungefär 20 sekunder innan båten gick kom han springande med våra biljetter med andan i halsen. (Han såg dock lika glad ut som tidigare). Mikael informerade oss om att vi skulle ta båten tillbaka till Skradin kl 13.30, och att han skulle möta oss "där borta" (han pekade på en liten mur).

"Got it." Nu var vi på egen hand. (Och Mikael kunde ta igen sig några timmar på något café...)

Det var rätt fullt på båten, men vi lyckades klämma oss ner någonstans i mitten på övre däck. Och sedan gled vi iväg i ett grönt sagolandskap, i ungefär 20 minuter, innan vi var framme.

Krka är en av Kroatiens åtta nationalparker och sträcker sig över 109 kvadratkilometer längs floden Krka. Det mest omtalade och besökta området är vattenfallen Skradinski Buk i den nedre delen av parken. Här kastar sig vattnet ned för 17 fall av olika storlek längs en sträcka på 800 meter innan det slutar i en turkosskimrande lagun.

Det är oerhört mäktigt.

Och man kan bada där.

Vi började dock med att ta en promenad runt området. Det fanns en trail som man kunde följa, som tog oss riktigt nära vattenfallen, genom skogar, förbi porlande bäckar och längs med gröna sjöar som var fulla med fiskar. Vi stannade och tog bilder hela tiden - runt varenda krön uppenbarade sig nämligen ett nytt Kodak Moment. 

När vi hade gått hela varvet runt kunde vi inte hålla oss längre - vi var tvungna att hoppa i. Dock ville vi inte lämna våra väskor och kläder obevakade, så vi delade upp oss. Först gick jag och Daniella i. Det var lite småklurigt att ta sig ner (brant och stenigt) och vattnet var både strömt och fullt med stora stenar som man fick passa sig för, men... det var magiskt! Och jag kommer för alltid att minnas känslan av att ligga och flyta i det gröna, skummande vattnet med de dånande vattenfallen som scenisk backdrop. 

Efter en stund gick Daniella upp, och Camilla gjorde mig sällskap i vattnet. Jag erbjöd mig senare att byta av Daniella så att hon kunde gå i igen, men hon kände sig nöjd. Så då låg jag kvar en stund till. Och bara njöt.

Till slut gick jag motvilligt upp och vi satte oss alla tre på en gräsplätt och soltorkade. Det var 27 grader varmt och 45 minuter tills vi skulle ta båten tillbaka. Ett ungt par som satt i närheten råkade ut för en getingattack (det var en helt enorm geting som snarare såg ut som en humla i storlek) och tjejen sprang skrikande upp. (Daniella: "Jag känner verkligen med henne.") Killen tog genast av sig en av sina flip-flops och reste sig upp som en tennsoldat med värsta machominen och började vifta med den mot getingen som en machete. (Vi refererade senare till händelsen som "han med stortoffeln"). 

Vid halv två tog vi båten tillbaka till Skradin, efter tre underbara timmar i parken. Mikael och det engelska paret mötte upp oss vid muren, och sedan var det dags att åka till Trogir. Resan dit skulle ta 45-50 minuter och vi var helt utsvultna. Som tur var hade våra medresenärer en öppnad chipspåse som de gentilt delade med sig av, vilket vi tacksamt tog emot.

Så här beskrivs Trogir i en researtikel jag hittade på nätet: "Den gamla stadskärnan finns med på Unescos världsarvlista och kan erbjuda ett stort utbud av mysiga restauranger, butiker och även en liten marknad där man kan hitta det mesta. Man kan lätt slå ihjäl ett par timmar med att bara njuta av gamla byggnader och kloster som ligger inklämda längs trånga kullerstensgator. Nere längs med strandpromenaden trängs turister och båtfolk. Folkliv och musik råder så gott som dygnet runt."

Det lät ju trevligt. Dessvärre hann vi inte se något alls av Trogir, eftersom vi bara fick en timme till förfogande och vi var TVUNGNA att hitta en restaurang pronto. Mikael visade oss "the main street" och sa att vi skulle ses igen vid bilen om en timme. Vi gick in på första bästa restaurang och beställde lunch (och trots gårdagens fiasko gav jag en grillad tonfisk, denna gång med asien-inspirerad sallad, en chans - och det var supergott!). När vi väl hade fått in maten, ätit och betalat så var det dags att gå tillbaka till bilen.

Det kändes lite surt. Men vi gjorde i alla fall ett kort fotostopp längs med bergen där vi fick en schysst utsikt över Trogir och Split från ovan. Alltid något.

Vid 17-tiden var vi tillbaka vid vår lägenhet. Vi tog det lugnt ett tag och gjorde oss i ordning inför en sista kväll i Split. Vi hade övervägt att stanna i våra hoods, men vi kände alla tre att vi verkligen ville åka in till city. En Uber-resa senare (med en ovanligt pratsam chaufför) stod vi återigen vid strandpromenaden och kunde ge oss in i de virvlande gränderna.

Vi gick faktiskt förbi Bokeria Kitchen and Wine Bar ännu en gång med mössan i handen, men de gav oss återigen nobben. Det var fullbokat. Vi strosade vidare och hittade till slut en mysig restaurang, som jag har glömt vad den hette, men vi åt i alla fall en fantastiskt god middag där. Camilla och Daniella åt pasta och jag åt en steak med gräddig tryffelsås som smälte i munnen. Till detta delade vi på en flaska vin. Livet var gott.

Sedan gick vi tillbaka till den "takbar" som vi hade varit på första kvällen i Split och drack en varsin drink. Den softa loungemusiken hade ersatts av renodlad disco och det var påtagligt mycket mer folk där, med allt vad det innebär av reserverade bord för stekare med ishinkar.

Det var lördag.

Vi satt där i någon timme med våra drinkar, och sedan tog vi en Uber hem.

Jag och Camilla satte oss på vår terrass och drack lite vin, pratade och skrattade. Plötsligt, från ingenstans, dök en oerhört arg man upp på gatan nedanför oss.

"It's past midnight!!! People are trying to sleep!"
Jag hoppade till.
"Oh! I'm sorry!"
"No sorry! No sorry! I´ll call the police!!!"
Han hytte hotfullt med näven åt oss innan han ilsket klampade iväg.

Jag och Camilla tittade på varandra som två fyraåringar som just blivit påkomna med fingrarna i syltburken. Men vafan...? Daniella, som stod inne i badrummet och tvättade av sig sminket, hade hört alltsammans och trodde inte sina öron.

Klockan var i och för sig halv ett. Och, eftersom vi inte var helt nyktra, kanske vi var mer högljudda än vi trodde. Men ändå. Det var lördag. Kan man inte bara be någon vara lite tystare utan att hota med polisen? Vi tyckte att han överreagerade. Men vi gick i alla fall in och la oss.

Och sedan la sig tystnaden över Stobrec den sista dagen.

På söndagen var det dags att åka hem.

Några ord om Villa de Lux

Tänkte att jag skulle nämna några ord om vårt boende här i Stobrec. Vi hyr alltså en lägenhet, vilket jag inte alls är van vid. Jag brukar alltid bo på vanliga hotell, men syrran har ofta hyrt lägenhet, och kan därför göra en mer rättvis jämförelse av standarden.

Enligt henne är detta det bästa lägenhetshotell hon bott på någonsin. Och jag måste hålla med om att det verkligen är "ljust fräscht". Köket känns helt nyrenoverat. Hall, kök och vardagsrum flyter ihop i ett enda stort rum, men med en liten trappa mellan kök och vardagsrum. Vi har en stor terrass med utsikt över poolen och bergen. Sedan finns det ett badrum och två sovrum - jag och Daniella sover i det ena och Camilla i det andra.

Dock har inredaren haft en mystisk förkärlek för kristallkronor, kristallknoppar på dörrar och skåp och annat bling-bling. Det ska förmodligen representera lyx, men känns snarare vulgärt 80-tal.

Vi har i alla fall trivts bra här under vår alltför korta tid i Kroatien.

Idag har vi varit på en helt magisk utflykt till Krka National Park. Om den berättar jag mer om imorgon kväll, när jag ska tillbringa nästan sju (7) timmar på Frankfurts flygplats innan jag boardar planet till Göteborg.

Bada, bada, bada

På fredagen var det strålande sol i stort sett hela dagen. Hurra! Direkt efter frukosten drog vi iväg på jakt efter den mytomspunna "natural beach" som skulle ligga i närheten av kyrkan. Vi passerade en turistinformation på vägen och stack in huvudet och frågade om vägen. Kvinnan bakom disken såg mycket frågande ut. "Natural beach? What is that?" Jag förklarade att den kvinna vi hyrde lägenhet av hade sagt att det fanns en "Public beach" och en "Natural beach". Hon bara skakade på huvudet och pekade på en stor karta på väggen och visade var alla stränder låg. Det fanns hur många som helst! Och vi skulle mycket riktigt gå i riktning mot kyrkan och sedan ta en av alla trapporna som ledde ner till stränderna.

Vi hittade en fin plats där vi bredde ut våra handdukar. Och sedan låg vi och solade och badade hela dagen. Det var 29 grader varmt i luften och det kändes faktiskt lite varmare i vattnet än igår.

Och detta vatten.

Jag tror aldrig jag har sett så kristallklart vatten någon gång i hela mitt liv. Bottnen var lika tydlig som om man hade lagt några stenar på botten av ett vattenglas och tittade ner. Helt makalöst.

Vid tre-tiden gick vi upp för trapporna och letade reda på en taverna där vi kunde äta lunch. Vi åt alla spaghetti bolognese, och det var supergott i all sin enkelhet, men vi besvärades även denna gång av oerhört påflugna getingar. Daniella sprang upp och ner från bordet och viftade hysteriskt och drog till sig en del uppmärksamhet från övriga gäster. Så pass mycket uppmärksamhet att två äldre herrar skämtsamt väste "Bzzz!" till henne när vi gick därifrån...

Vi gick tillbaka till våra handdukar, som vi hade lämnat på stranden, men tog fel väg ner och blev därför tvungna att gå upp för en jättelång trappa och sedan ner för en annan. Efter detta träningspass badade vi och solade en stund till, innan det var dags att gå tillbaka (uppför trapporna) och hem till lägenheten.

Vi hade bestämt oss för att åka in till Split även ikväll och gjorde oss i ordning i sakta mak. Vi hade som vanligt väldiga problem med att stänga dörren till terrassen - den är konstruerad på ett mycket märkligt sätt och man måste dra den inåt/bakåt/uppåt/utåt i en lång svepande rörelse som vi aldrig har lyckats räkna ut exakt hur den går till. Ibland funkar det bara, ibland kan man hålla på hur länge som helst utan att den går att stänga. Sjukt irriterande. Just igår kväll var det helt hopplöst. Vi drog till dörren "så gott det gick" innan vi beställde en Uber och strax var vi tillbaka i den härliga staden, där vi återigen strosade omkring i gränderna.

Jag kan inte nog understryka hur mysigt det är här. Man går runt i en labyrint av smala gränder och plötsligt viker man runt ett hörn och där öppnar sig ett stort torg. Sedan virvlar man in i nästa labyrint av gränder innan man kommer ut på ett nytt torg. Överallt finns det små butiker, restauranger och uteserveringar.

Vi letade reda på Bokeria Kitchen & Wine Bar, som vi hade gått förbi dagen innan, och som Hellan hade rekommenderat i en kommentar på min Instagram. Det var dock fullbokat. Vi försökte boka bord till dagen därpå, men det var fullt då också. Typiskt. Detta ställe får stå på min mentala kom ihåg-lista till nästa gång jag är i Split. Det såg verkligen fantastiskt ut, och det hade även fått oerhört goda recensioner på Tripadvisor.

Vi hamnade på ett annat ställe som såg mysigt ut, men skenet bedrog. Det var en riktig turistfälla, som lika gärna hade kunnat ha bilder på maten i menyn. Faktum är att det hade underlättat, för då hade jag inte valt tonfisk med grillade grönsaker. In kom nämligen något som såg ut som en platt fläskkotlett, ackompanjerad av en sorglig liten hög med grönsaker. Camilla och Daniella valde lax, och även om fisken var god så hade den inga vidare tillbehör. Det de trodde var potatis såg ut som en liten skål med alger.

Vi var inte nöjda.

Daniella lindrade besvikelsen med lite glass på ett Gelato-ställe, och sedan tog vi en vanlig taxi tillbaka hem. (Vi försökte boka en Uber, men lyckades inte förstå var "pick up-pointen" var. Tydligen kunde vi inte boka den till vår exakta GPS-position, kanske för att många delar av innerstaden är bilfria. Samtidigt stod vi ju på en gata med bilar, så vi fattade inte varför vi inte kunde få hit bilen. Och sedan surnade vi till och tog en vanlig taxi, eftersom det drällde av såna i närheten. Men det blev lite dyrare än Uber.)

När vi kom tillbaka satt vi en stund på terrassen och drack vin. Sedan lyckades Camilla, mirakulöst, stänga terrassdörren. "Hur gjorde du?" frågade jag. Det visste hon inte. Så vi får se hur det går idag.

Idag ska vi på utflykt till Koka Waterfalls. Det ser jag verkligen fram emot.

Stranden och Staden

På torsdagen åt vi frukost på terrassen innan vi begav oss till stranden. Enligt väderprognosen skulle det bli växlande sol och moln, men det såg ärligt talat rejält disigt ut på himlen när vi promenerade iväg. Det var dock 27 grader varmt ute, så det gick ingen nöd på oss.

Vi gick till "the public beach", som är en anlagd stenstrand ungefär 300 meter från vår lägenhet. Så fort vi kom fram tog vi ett dopp i havet, och det var något varmare än i poolen, men bara marginellt. Skulle tippa på 22 grader. Jag hade hoppats på minst 25! Men jag har för mig att jag har läst eller hört någonstans att Adriatiska havet brukar vara kallare än övriga Medelhavet. När man väl hade doppat sig var det såklart superskönt och vi badade en bra stund.

Sedan låg vi på stranden i några timmar. Diset på himlen blev allt tjockare för att så småningom bli helt mulet. Enbart en svag ljusglimt påminde om att det fanns en sol någonstans. Äsch.

Eftersom det var så mulet smorde vi inte in oss med någon solskyddsfaktor, trots att jag hade en med mig. När vi sedan kom tillbaka till lägenheten hade Daniella bränt sig på ryggen och baksidan av benen. Helt ofattbart! Det hade ju inte varit någon sol! Jag och Camilla hade inte bränt oss alls, men jag tror att vi hade en bättre grundfärg än vad Daniella hade.

Vi tillbringade ett par timmar på vår terrass, där vi åt "lunch" (mackor och kaffe), samt drack vin och satt och pratade. Det var några sjukt ettriga getingar som terroriserade oss, vilket innebar att Daniella regelbundet genomförde någon slags avancerad regndans (hoppade upp och ner och sprang ut och in) ackompanjerad av fasansfulla skrik.

Vi har alla våra fobier. Om det dessutom hade dykt upp spindlar på terrassen hade dårhuset blivit komplett.

Vid fem-tiden duschade vi och gjorde oss i ordning för en tur in till Split.

Split är Kroatiens näst största stad och har en befolkning på ca 180 000. Vi bor ca 7 km utanför, i ett område som heter Stobrec. För att veta var vi skulle ta vägen kollade vi upp restauranger på Tripadvisor som låg centralt och hade fått goda recensioner. Vi fastande för en som hette Chops Grill Steak and Seafood. Jag beställde en Uber till restaurangens adress och det kostade bara ca 100 SEK, trots att vi åkte i ca 25 minuter. (Att det tog 25 minuter var för övrigt väldigt märkligt, eftersom hemresan bara tog typ 12 minuter.)

Hursomhelst. Vi blev avsläppta vid strandpromenaden som kantades av restauranger, marknadsstånd och palmer. I vattnet låg stora lyxyachter och guppade och Camilla tyckte att det såg ut ungefär som i Monaco. Eftersom jag aldrig har varit där kan jag inte avgöra det, men det var i alla fall otroligt mysigt. Vi vandrade omkring i de smala gränderna, som påminde om Gamla Stan i Stockholm, tittade på byggnader och gick in i ett par butiker. Sedan letade vi oss till Chops Grill Steak and Seafood, där vi smörjde kråset med Surf and Turf, grillad svamp, seasonal salad och pommes. Mycket, mycket gott.

Vi strosade vidare genom centrala Split och hamnade till slut på en upphöjd uteservering med pulserande loungemusik (kan knappast kallas takterrass eftersom det bara var en trappa upp, men ändå). Här drack vi smarriga drinkar och satt och pratade i ett par timmar innan vi tog en Uber hem.

Idag ska vi testa "the natural beach".