Krka National Park

På lördagen var det dags för en utflykt till nationalparken Krka. Jag hade gjort bokningen via Slavi, Booking-agenten som jag har messat med på Whats App, och hon hade ordnat en bil som skulle hämta oss utanför lägenheten kl 08.45. Ett par minuter försenad kom en liten minibuss i hög hastighet och stannade med skrikande däck. Chauffören, Mikael, störtade ut och bad om ursäkt för att han var sen. Han var lång och gänglig och ett enda stort, skevt leende. Det var omöjligt att inte tycka om honom.

Vi packade in oss i minibussen, i vilken vi hade sällskap av ett par i 55-årsåldern från England. Till en början sa de inte så mycket, men sedan visade de sig vara så där härligt, artigt, brittiskt trevliga.

Bilturen till Skradin tog knappt en timme och gick längs med en motorväg som kantades av berg och gröna kullar. Kl 09.50. klev vi ur på en bilparkering och Mikael förklarade att vi skulle ta båten till nationalparken som gick kl 10.00. Han skulle visa oss vägen och även köpa våra biljetter.

Och sedan satte han iväg i en jäkla fart! Vi andra gick efter i maklig takt och småpratade och tittade på omgivningarna. Jag såg hur Mikael vände sig om flera gånger och tittade efter oss med ett stressat ansiktsuttryck. "Hörni, vi får nog rappa på lite!" sa jag. "Vaddå, håller vi på att missa båten?" undrade Camilla. "Ja, det verkar så", sa jag. "Den går ju om två minuter."

Jag gick ikapp Mikael och bad om ursäkt för att vi var så långsamma. Han slog ödmjukt ut med armarna i en urskuldande gest - "no, no - there's absolutely no problem!" Svetten rann längs med tinningarna, samtidigt som han pekade mot båten och sa att vi skulle gå dit och ställa oss medan han fixade våra biljetter. Och sedan störtade han iväg igen. Ungefär 20 sekunder innan båten gick kom han springande med våra biljetter med andan i halsen. (Han såg dock lika glad ut som tidigare). Mikael informerade oss om att vi skulle ta båten tillbaka till Skradin kl 13.30, och att han skulle möta oss "där borta" (han pekade på en liten mur).

"Got it." Nu var vi på egen hand. (Och Mikael kunde ta igen sig några timmar på något café...)

Det var rätt fullt på båten, men vi lyckades klämma oss ner någonstans i mitten på övre däck. Och sedan gled vi iväg i ett grönt sagolandskap, i ungefär 20 minuter, innan vi var framme.

Krka är en av Kroatiens åtta nationalparker och sträcker sig över 109 kvadratkilometer längs floden Krka. Det mest omtalade och besökta området är vattenfallen Skradinski Buk i den nedre delen av parken. Här kastar sig vattnet ned för 17 fall av olika storlek längs en sträcka på 800 meter innan det slutar i en turkosskimrande lagun.

Det är oerhört mäktigt.

Och man kan bada där.

Vi började dock med att ta en promenad runt området. Det fanns en trail som man kunde följa, som tog oss riktigt nära vattenfallen, genom skogar, förbi porlande bäckar och längs med gröna sjöar som var fulla med fiskar. Vi stannade och tog bilder hela tiden - runt varenda krön uppenbarade sig nämligen ett nytt Kodak Moment. 

När vi hade gått hela varvet runt kunde vi inte hålla oss längre - vi var tvungna att hoppa i. Dock ville vi inte lämna våra väskor och kläder obevakade, så vi delade upp oss. Först gick jag och Daniella i. Det var lite småklurigt att ta sig ner (brant och stenigt) och vattnet var både strömt och fullt med stora stenar som man fick passa sig för, men... det var magiskt! Och jag kommer för alltid att minnas känslan av att ligga och flyta i det gröna, skummande vattnet med de dånande vattenfallen som scenisk backdrop. 

Efter en stund gick Daniella upp, och Camilla gjorde mig sällskap i vattnet. Jag erbjöd mig senare att byta av Daniella så att hon kunde gå i igen, men hon kände sig nöjd. Så då låg jag kvar en stund till. Och bara njöt.

Till slut gick jag motvilligt upp och vi satte oss alla tre på en gräsplätt och soltorkade. Det var 27 grader varmt och 45 minuter tills vi skulle ta båten tillbaka. Ett ungt par som satt i närheten råkade ut för en getingattack (det var en helt enorm geting som snarare såg ut som en humla i storlek) och tjejen sprang skrikande upp. (Daniella: "Jag känner verkligen med henne.") Killen tog genast av sig en av sina flip-flops och reste sig upp som en tennsoldat med värsta machominen och började vifta med den mot getingen som en machete. (Vi refererade senare till händelsen som "han med stortoffeln"). 

Vid halv två tog vi båten tillbaka till Skradin, efter tre underbara timmar i parken. Mikael och det engelska paret mötte upp oss vid muren, och sedan var det dags att åka till Trogir. Resan dit skulle ta 45-50 minuter och vi var helt utsvultna. Som tur var hade våra medresenärer en öppnad chipspåse som de gentilt delade med sig av, vilket vi tacksamt tog emot.

Så här beskrivs Trogir i en researtikel jag hittade på nätet: "Den gamla stadskärnan finns med på Unescos världsarvlista och kan erbjuda ett stort utbud av mysiga restauranger, butiker och även en liten marknad där man kan hitta det mesta. Man kan lätt slå ihjäl ett par timmar med att bara njuta av gamla byggnader och kloster som ligger inklämda längs trånga kullerstensgator. Nere längs med strandpromenaden trängs turister och båtfolk. Folkliv och musik råder så gott som dygnet runt."

Det lät ju trevligt. Dessvärre hann vi inte se något alls av Trogir, eftersom vi bara fick en timme till förfogande och vi var TVUNGNA att hitta en restaurang pronto. Mikael visade oss "the main street" och sa att vi skulle ses igen vid bilen om en timme. Vi gick in på första bästa restaurang och beställde lunch (och trots gårdagens fiasko gav jag en grillad tonfisk, denna gång med asien-inspirerad sallad, en chans - och det var supergott!). När vi väl hade fått in maten, ätit och betalat så var det dags att gå tillbaka till bilen.

Det kändes lite surt. Men vi gjorde i alla fall ett kort fotostopp längs med bergen där vi fick en schysst utsikt över Trogir och Split från ovan. Alltid något.

Vid 17-tiden var vi tillbaka vid vår lägenhet. Vi tog det lugnt ett tag och gjorde oss i ordning inför en sista kväll i Split. Vi hade övervägt att stanna i våra hoods, men vi kände alla tre att vi verkligen ville åka in till city. En Uber-resa senare (med en ovanligt pratsam chaufför) stod vi återigen vid strandpromenaden och kunde ge oss in i de virvlande gränderna.

Vi gick faktiskt förbi Bokeria Kitchen and Wine Bar ännu en gång med mössan i handen, men de gav oss återigen nobben. Det var fullbokat. Vi strosade vidare och hittade till slut en mysig restaurang, som jag har glömt vad den hette, men vi åt i alla fall en fantastiskt god middag där. Camilla och Daniella åt pasta och jag åt en steak med gräddig tryffelsås som smälte i munnen. Till detta delade vi på en flaska vin. Livet var gott.

Sedan gick vi tillbaka till den "takbar" som vi hade varit på första kvällen i Split och drack en varsin drink. Den softa loungemusiken hade ersatts av renodlad disco och det var påtagligt mycket mer folk där, med allt vad det innebär av reserverade bord för stekare med ishinkar.

Det var lördag.

Vi satt där i någon timme med våra drinkar, och sedan tog vi en Uber hem.

Jag och Camilla satte oss på vår terrass och drack lite vin, pratade och skrattade. Plötsligt, från ingenstans, dök en oerhört arg man upp på gatan nedanför oss.

"It's past midnight!!! People are trying to sleep!"
Jag hoppade till.
"Oh! I'm sorry!"
"No sorry! No sorry! I´ll call the police!!!"
Han hytte hotfullt med näven åt oss innan han ilsket klampade iväg.

Jag och Camilla tittade på varandra som två fyraåringar som just blivit påkomna med fingrarna i syltburken. Men vafan...? Daniella, som stod inne i badrummet och tvättade av sig sminket, hade hört alltsammans och trodde inte sina öron.

Klockan var i och för sig halv ett. Och, eftersom vi inte var helt nyktra, kanske vi var mer högljudda än vi trodde. Men ändå. Det var lördag. Kan man inte bara be någon vara lite tystare utan att hota med polisen? Vi tyckte att han överreagerade. Men vi gick i alla fall in och la oss.

Och sedan la sig tystnaden över Stobrec den sista dagen.

På söndagen var det dags att åka hem.