Några ord om Trump International

Vi har tillbringat tre nätter på Trump International, men vi skulle ha velat stanna en vecka. Eller en månad. Eller ett år. Vi har inte hunnit utnyttja allt som hotellet har att erbjuda, även om vi verkligen har legat i. Hotellet är helt enkelt en dröm i guld och lyx - och dessutom otroligt prisvärt. Det är ju visserligen alla hotell i Vegas (eftersom de kallt räknar med att man ska spendera pengar på casinon, restauranger och shower), men detta är så mycket finare än till exempel Bellagio och Ceasars Palace, eftersom de är nedsållade med fula spelmaskiner och annat bling-bling.

På Trump är det värdigt.

Vi har beställt room service två gånger, plus druckit drinkar och ätit vid poolen en gång, och sammanlagt betalade vi inte ens 2000 kronor var för detta - det vill säga totalt för mat, dryck och boende i lyxsvit i tre nätter. Vår svit var, som jag sagt tidigare, enormt stor och lyxig och bilderna nedan kommer inte att göra den rättvisa. Jag har nämligen inget panoramaperspektiv på min mobilkamera...

Vi hann som sagt inte utnyttja allt, men vi hann i alla fall testa jacuzzin som fanns i ett av våra två badrum. Sängen och kuddarna var ljuvliga och vi övervägde på allvar att tömma våra resväskor och packa ner kuddarna istället.

Vad var då haken? Hotellet hade otroligt uselt wi-fi! Vi undrade många gånger om Mr Trump hade snålat in på wi-fi för att få råd med ett extra "T" någonstans? (Det karakteristiska T:et prydde nämligen varje ledigt utrymme på allt från mattor till morgonrockar, handdukar, kranar etc.) Vi var tvungna att slå på dataroaming för att överhuvud taget kunna skicka över bilder till varandra och den bristfälliga uppkopplingen fick mig att fantisera om att klyva den hårt fönade Mr Trumps huvud med en yxa.

Nu sitter jag på MacArrans flygplats och här är det stabilt wi-fi. Kanske hinner jag till och med skriva ett blogginlägg om gårdagen innan det är dags att boarda. 

Poolhäng och Cirque du Soleil

Torsdagen bjöd - inte helt oväntat - på stekhett väder, varför vi tillbringade större delen av dagen vid poolen. Vi trodde först att vi skulle vara tvungna att ligga i vattnet konstant, som två alligatorer med bara näsan ovanför vattenytan, men det gick förvånansvärt bra att vara på land också. Åtminstone om man satt under ett parasoll. Dessutom kunde man svalka sig med Mimosa, Strawberry Daiquri och andra goa grejer. Trump-personalen gick hela tiden omkring och undrade om vi behövde något - vatten, handdukar, kanske en meny...? Vi hade inte ätit någon frukost så vi beställde brunch i poolbaren, vilket vi fick serverat vid våra solstolar. ("Put it on our room.") 

På eftermiddagen gick vi upp på rummet och gjorde oss i ordning inför kvällens show med Cirque du Soleil. Vi hade båda höga klackar och bestämde oss därför för att ta en taxi till Bellagio för att hämta ut våra biljetter. Taxichauffören var av den bittra, aggressiva typen. Plötsligt ropade han "You fuckin' asshole!" till någon bilist och jag och Jessica utbytte blickar. Sedan toksågade han showen vi just skulle se. Han hade sett den två gånger och hade somnat bägge gångerna. Vi tog inte så allvarligt på detta, men jag måste medge att han sänkte förväntningarna något...

När vi väl hämtat ut biljetterna bestämde vi oss för att stanna på Bellagio resten av kvällen, eftersom a) showen var inne på Bellagio, b) vi ville äta en god middag och ta en drink innan showen och det fanns flera restauranger och barer inne på Bellagio att välja på, och c) våra skor inte tillät några längre promenader. Så vi strosade omkring en stund bland spelmaskinerna, roulettborden, Black Jack-borden och pokerborden och konstaterade att vi var väldigt glada att Trump inte har något casino. Det känns faktiskt lite sunkigt med de här murriga heltäckningsmattorna och alla plingande och blinkande maskiner.  (Jag minns förra gången jag var i Las Vegas - då blev jag ordentligt besviken över att casinona inte var mer glamorösa. Folk sjavade omkring i T-shirt och shorts och satt med glasartad blick framför spelmaskinerna och matade in mynt. Var fanns alla smokingar, turbaner och diamanter? När James Bond går på casino ser det verkligen inte ut så här!) Vi testade dock några spelmaskiner och spelade lite Black Jack. Det var snabbt över.

Vi hittade en fin restaurang inne på Bellagio där vi blev väl omhändertagna av tre servitörer. De jobbade liksom i team, där den ena ansvarade för att servera maten, den andra för att servera drycken och den tredje bara försäkrade sig om att allt var bra. Vi åt en riktig festmåltid och delade på en flaska vin. Sedan tog vi en drink i en annan bar innan det var dags att gå till showen. 

Som vanligt fick man inte fotografera. Men jag tog ett par bilder i salongen innan det startade, bland annat på det vackra taket. Det är svårt att beskriva Cirque du Soleil - det är som en blandning mellan cabaret, balett, akrobatik, vattendans och simhopp. Scenen var otroligt häftig och ändrades hela tiden - ibland var den en enda stor bassäng, ibland var den delvis täckt och ibland helt täckt av ett riktigt golv. Rök vällde in och färgades mystiskt grön eller lila, vilket i kombination med den suggestiva musiken gjorde att det kändes som om man befann sig i någon slags gränstillvaro mellan dröm och verklighet. Artisterna var otroligt duktiga. Och viga. De gjorde de mest otroliga saker och de kastade sig ner i den ljussatta bassängen från höga höjder eller gjorde synkroniserade dansrörelser i vattnet. Rätt som det var kom en båt in på scenen.

Det är möjligt att det fanns en story. Men den hängde vi inte riktigt med på. Dock var det en häftig upplevelse att ha sett showen.

När den var slut tog vi en taxi tillbaka till hotellet. En hel dag vid poolen i kombination med en brakmåltid, drinkar och mystik hade tagit ut sin rätt.

Hello Mr Trump!

Ledsen att inlägget har dröjt, men jag har enorma problem med mitt wi-fi. Något som verkligen kan driva mig till vansinne är när tekniska saker som bara ska fungera plötsligt inte gör det. Jag vill mörda. Men nog om det. Nu ska jag berätta om vår resa hit till Las Vegas. Som började i Los Angeles i onsdags.

Efter att vi checkat ut från Rodeway Inn (tack för korret, Charlotte!), hade vi lite "unfinished business" att ta itu med i LA: nämligen mera kändisjakt. Det visade sig dock vara svårare än vi trott, eftersom flera adresser inte stod att hitta i GPS:en. Courtney Cox skulle, enligt vår fysiska "Star map", bo på en gata som hette Wallace Ridge. Men när vi sökte efter den gatan fick vi bara meddelandet: "No matches found." Samma med Tom Cruises gata; Calle Vista. Ingen träff. Vi ställde in GPS:en på gator som låg i närheten av dessa, men blev hänvisade till tveksamma områden långt utanför Beverly Hills och Bel Air. Detta dög inte. Vi fick förlita oss på papperskartan istället. Och efter en del felkörningar lyckades vi faktiskt hitta Wallace Ridge (men vi hittade inte Courtneys hus, även om vi är säkra på att vi måste ha kört förbi det). Däremot pinpointade vi Tom Cruises port på Calle Vista och Hugh Heffners "Playboy mansion" på Charing Cross. Ni ser bilder nedan (Tom Cruises port är till vänster och porten till Playboy Mansion är till höger). Som vanligt har vi verifierat att det är rätt genom att jämföra med bilder på Google. :)

Vid ett tillfälle när vi smög runt med Mustangen i Beverly Hills började filmmusiken från Snuten i Hollywood att spelas på stereon. Ni vet, "Axel F". Det var rätt kul tills vi stannade vid ett rödljus och en annan cab gled upp på sidan om oss. Då drog vi ner volymen på stereon... Det kändes lite för uppenbart att vi var ute på stalking - vi ville ju vara undercover.

Vi hade några fler hus på vår lista, men jakten var mer tidskrävande än vi hade trott, så vi fick släppa dem och lämnade LA vid fyra-tiden. Dock hann vi med att cruisa längs med Rodeo Drive innan vi letade oss ifrån city. 

Det tar tid att ta sig ut ur LA. Vi körde en evighet längs med sjufiliga freeways och passerade den ena exiten efter den andra - som alla ledde tillbaka in till city. Till slut var vi dock ute på 405:an North (Sacramento) och då svängde vi in på Dennys Diner för att ladda energidepåerna inför resan genom öknen. Klockan var nu fem-halv sex och vi hade bara ätit en kaffe och en croissant på Starbucks på Hollywood Boulevard vid 11-tiden. Så vi beställde in en varsin "Lumberjack plate" bestående av pannkakor, ägg, bacon och riven, stekt potatis. Servitrisen, som var asiat och pratade enormt dålig engelska, svarade "Yes" på allt vi frågade om: 

"Is this only available for breakfast?" (Jag pekade på bilden av en "Lumberjack plate".)

"Yes."

"OK, so I can't order it now?"

"Yes."

"I can order it?"

"Yes."

Etc.

Vi fick våra tallrikar till slut. De satt som ett smäck. 

Inne på Dinern öppnade jag även det kuvert som legat förseglat i min väska - kuvertet som innehöll två biljetter till en Vegas-show. Jag fyllde ju 40 förra hösten (paus för att ni ska hinna smälta detta och tänka "det kan inte vara möjligt?!"), och då fick jag två showbiljetter i present av min arbetsgivare, A+A. Under flera månader och genom hela denna resa har kuvertet legat oöppnat - ja, jag är lika förvånad över min självbehärskning som ni. Nu var i alla fall tiden kommen och vi slet upp kuvertet. Och det visade sig att vi ska gå på Circe du Soleil på Bellagio. Fantastiskt roligt! Tack, A+A!

När vi satte oss i bilen öppnade jag nästa förseglade kuvert - en road trip-skiva som Åsa bränt åt mig. Vi hade lyssnat på mina fem skivor längs hela Highway 1 och i Los Angeles, så det kändes fantastiskt kul med lite ny musik. Och Åsa - vi älskade den! Eller för att citera Jessica: "Vilken otroligt välkomponerad skiva!"

Vi körde mot Nevada längs långa, spikraka vägar samtidigt som solen var på väg ner och färgade bergen omkring oss orangeröda. Vi var rätt tacksamma att vi kommit iväg så pass sent, för det var varmt. Riktigt varmt. Lite grann som att sitta i en hårtork, eftersom vi körde nedcabbat. Temperaturen låg stadigt på mellan 100-109 grader Fahrenheit (= 38-43 grader Celsius), även efter att solen gått ner. Men det funkade faktiskt att köra nedcabbat hela vägen.

Sammanlagt tog resan ca sex timmar, och då stannade vi dels vid Dinern och dels en gång för att tanka, sträcka på benen och köpa dricka. De sista två timmarna var det mörkerkörning. Det var mycket lastbilar på vägarna, så jag låg ofta i vänsterfilen. Dock hade Avis ställt in en maxhastighet på 80 miles per hour, så när jag nådde dit dök det upp en informationstext i instrumentpanelen: "Vehicle has reached top speed". Äsch. 

Att komma in i Las Vegas mitt i natten är verkligen häftigt. Efter att ha kört igenom ett tyst och tomt ökenlandskap i timmar uppenbarar sig plötsligt en glittrande diamant med det ena lyxhotellet efter det andra. GPS:en guidade oss till Trump - som ligger på en sidogata till Las Vegas Boulevard - och vi gled upp framför den guldfärgade entrén där en uniformerad Valet Parking-kille vinkade fram oss. "How are you ladies doing tonight?" Han tog hand om bilen, vi behövde inte ens cabba upp själva, och gav oss ett kort som vi skulle visa "whenever you need your vehicle". Vi stack åt honom en 5-dollarsedel och gick in i den ENORMA lobbyn fram till receptionen och checkade in. Killen i receptionen frågade om det var första gången vi var i Las Vegas och Jessica sa "ja" och jag sa att jag varit här en gång, för 15 år sedan. "Well, let's make this trip worthwhile", sa receptionskillen. Och uppgraderade oss till en ännu större svit än den vi redan hade bokat.

Vi bor på 48:e våningen. Och sviten är enorm. Vi har ett helt vardagsrum, ett komplett kök med bardisk, ett stort sovrum med utsikt över staden, två marmorklädda badrum med enorma speglar, ett bubbelbadkar, tv i badrumsspegeln etc. Bilder kommer i senare blogginlägg.

Vi var i alla fall hänförda över vårt boende och insåg snart att vi kanske inte kommer att kunna hantera det här: En timme efter att vi checkat in beställde vi nämligen room service. En halvtimme senare kom en livréförsedd servitör upp med två glas vin och en tallrik bruschettas på en silverbricka. "Put it on our room." Sa vi, som om vi aldrig hade gjort annat än att bo på lyxhotell.

Och där satt vi, strax efter tolv natten till torsdag, i våra fluffiga Trump-morgonrockar och hade en "midnight snack" i vår svit. Och det kändes helt rätt.

Mot Las Vegas

Vi har nu checkat ut från Roadway Inn och packat in alla våra väskor i Mustangen. Vi ska ut på vår andra road trip - denna gång genom Nevadas öken. Enligt uppgift är det 43 fucking degrees i Vegas, så vi får se hur länge vi kan köra nedcabbat. 

Innan vi lämnar LA, har vi några sista uppdrag att slutföra... Om dem och vår drygt 40 mil långa resa till Las Vegas får ni läsa om när vi installerat oss på vårt femstjärniga lyxhotell.

Till dess - här kommer ett potpurri av bilder från denna drömmarnas stad i södra Kalifornien som är Los Angeles.

Universal Studios

Universal Studios Hollywood är en av de äldsta och mest berömda filmstudios som fortfarande är i bruk. Filmstudion startade redan 1915 och idag är det en gigantisk temapark, men kärnverksamheten, filminspelning, finns kvar på området. 

Den ursprungliga tanken med temaparken, som öppnade 1964, var att besökaren skulle få en glimt av filmproduktionens magiska värld. Man sålde helt enkelt biljetter till en studio tour. Idag har konceptet utvidgats till att omfatta mängder med åkattraktioner, restauranger, shopping, biografer och hotell. 

Igår förmiddag (tisdag) tog vi bilen till Universal Studios för att ha en heldag på detta nöjeskomplex. Det tog inte ens tio minuter att köra dit. Som jag skrev i mitt förra inlägg - läget på vårt hotell är helt perfekt. Efter att vi parkerat gick vi och hämtade ut våra Front of Line-pass, som var bokade och betalda sedan länge. De hade kostat 1200 kronor. Och det var SÅ värt det. Vi hade "one time priority access" till varenda live show och åkattraktion, inklusive studioturen. Så medan hundratals människor stod i långa, ringlande köer med väntetid på mellan 40 minuter och en och en halv timme gled vi bara upp till "Gate A", flashade våra pass och blev omedelbart framslussade genom en separat gång. Vi väntade max 5 minuter på varje ställe. Värdigt.

Vi började med att ta studioturen som är 60 minuter lång. Man åker med "tåg" förbi studiobyggnader och genom städer som är helt uppbyggda av kulisser. Guiden, som var grym, berättade hela tiden vilka filmer som spelats in var, inklusive roliga anekdoter, och vi passerade "New York", "Europa", "Mexico", en westernstad, ett kraschat flygplan, Bates motell, hajen (som höll på att skrämma livet ur oss när den dök upp alldeles intill tåget), gatan som används i "Desperate Housewives" och mycket, mycket mer. Vi åkte även in i en "grotta" där vi fick uppleva King Kong i världens största 3D-upplevelse (360 grader) och vi var med om en jordbävning i en tunnelbana, komplett med ljudeffekter, marksprickor och skakande tåg. 

Vi besökte även ett antal liveshower: "Waterworld", som är en stuntshow med massor av vatten och pyroteknik, "Special Effects Stage", där vi fick se hur man skapar visuella effekter på film, "Animal actors" som - inte helt oväntat - innehöll katter, hundar, fåglar, grisar, råttor, marsvin och höns som gjorde de mest otroliga saker på scenen. Att man kan dressera hundar visste jag. Men hur kan man få en katt att göra som man vill? Eller ett marsvin?

Vi åkte ett gäng 3D och 4D-turer: "Simpsons", "Shrek" och "Despicable me". I dessa turer sitter man stilla i en stol med 3D-glasögon på sig, men stolen rör sig och det känns verkligen som om man åker med. Ibland stänker det vatten på en, ibland blåser det och vid ett tillfälle kände vi spindlar krypa över fötterna... "Transformers" var en blandning mellan 3D och riktig åktur - här hade man sina 3D-glasögon, men man satt i ett tåg som faktiskt åkte omkring, som en liten berg-och-dalbana. 

Vi åkte även två "riktiga" turer: "Jurassic Park" och "Mummy - the ride". "Jurassic Park" är som en flume ride, där man först åker lugnt och stilla och betraktar vänligt sinnade dinosaurier som betar i grönområdena. Efter ett tag börjar de bli mer aggressiva och det dyker upp såna där som "fäller ut kragen" och sprutar vatten på en. På slutet åker man in i en grotta och där dyker de riktigt illasinnade dinosaurierna upp - bland annat en gigantisk T-Rex som dök upp ovanför huvudet på oss med uppspärrade käkar och ett öronbedövande vrål. Innan vi hade hämtat sig från denna chock åkte vi rakt igenom ett litet vattenfall och sedan kom backen - ett brant stup rakt ner. Vi var totalt genomblöta efteråt.

"Mummy -the ride" var en berg-och-dalbana som gick i totalt mörker, vilket gjorde den extra läskig. För att fatta sig kort: vi skrek oss hesa. Inför denna åktur var vi tvungna att låsa in alla väskor, påsar och solglasögon i ett litet skåp som öppnades och stängdes genom att scanna av fingeravtryck. Lite CSI-känsla där.

Vi åt hamburgare och drack milkshakes på Mel's Diner, där de hade bås med stoppade stolar, jukebox och 50-talsmusik. Fast vi satt ute. Det var riktigt varmt ute, men överallt fanns så kallade "cool zones" utplacerade, där man kunde svalka sig i en kall bris. Som vanligt fanns det personal precis överallt som svarade på frågor och såg till att allt flöt på.

Innan vi åkte hem gick vi in på Hard Rock Café, som ligger längs med Universal Citywalk, och testade deras "Hurricane" - en drink som tydligen var ett signum för Hard Rock, i alla fall här i Kalifornien. Om man köpte en större variant fick man ett souvenirglas på köpet, men vi nöjde oss med den mindre. Vi skulle ju ändå köra bil. Alkoholgränsen för att köra bil i USA är 0,8, så man kan lätt ta en drink, ett glas vin eller ett par öl och ändå sätta sig bakom ratten, vilket känns konstigt, men hey - man får ta seden dit man kommer. ;-) Man får även svänga höger mot rött (om det inte uttryckligen står "No turn on red") om det inte kommer någon. Det känns fel i ryggmärgen, men om man inte svänger så slänger de sig på tutan direkt.

Efter drinken tog vi alltså bilen hem till hotellet och konstaterade att hela dagen på Universal var som en enda lång joyride.

Några ord om Roadway Inn

Vårt hotell här i Los Angeles ligger på Sunset Boulevard, vilket är en rätt sunkig gata. Det finns en del uteliggare och "weirdos" här, och Jessica och jag har vid ett antal tillfällen använt uttryck som "skummis 12 o'clock". Från Sunset Boulevard är det bara några steg bort till Hollywood Boulevard, som, i ärlighetens namn, inte heller är superfräsch. I alla fall inte på dagtid. På nattetid förvandlas den dock till ett glittrigt och blinkande inferno med tusentals människor som vandrar upp och ner.

Hollywood Boulevard flankeras även av Spindelmannen, Stålmannen, Darth Vader och Marilyn Monroe, för att bara nämna några. Desa figurer idkar dock inte välgörenhet - de vill ha betalt för att man ska ta bilder när man poserar tillsammans med dem. Jag hade inte förstått det i början, vilket innebar att Darth Vader kom fram till mig efter att jag tagit en bild på honom och ville ha betalt. Jag bara ruskade på huvudet och gick vidare (och motstod impulsen att tipsa honom om att han borde se över sin klädsel om han inte ville bli fotograferad.)

Roadway Inn är alltså inte det minsta glamoröst. Men läget är superbra (det känns verkligen som den perfekta platsen att utgå ifrån vart vi än ska), vi har fri wi-fi och fri parkering. Rummet är stort, rent och fräscht. Det ingår en halvtaskig frukost och det finns faktiskt även en liten pool.

För att summera: Vi är nöjda.

Venice Beach och Mulholland Drive

På måndagen tog vi bilen ner till Venice Beach och hittade en parkering där man kunde stå hela dagen för 8 dollar. Sedan promenerade vi längs med strandpromenaden och glodde ohämmat på all "crazyness" som är karakteristisk för Venice Beach - spådamer, ormmänniskor, marijuanabutiker, akrobater, musikanter, graffittimålare och givetvis en hel del försäljare av precis allt ni kan tänka er.

Vi åt en brunch på ett café längs med strandpromenaden och sedan gick vi ut på stranden och bredde ut våra handdukar. Hela eftermiddagen låg vi där och solade och läste. Och vi badade. Jag har alltid trott att Stilla Havet skulle vara kallt, men det var minst 25 grader. Hur skönt som helst! Och Camilla, Paula och Daniella - det var nästan lika höga vågor som i Barcelona. Det är fruktansvärt roligt att vänta in en jättevåg och sedan låta sig slungas med in till stranden. Eller att försöka stå emot och bara bli fullständigt översköljd av saltvattnet. Det är enorma krafter i de här vågorna.

När jag låg där på stranden kom jag att tänka på en sak som jag lärde mig när vi (A+A) gjorde en utställning för Universeum i våras. Utställningen syftar till att öka barns och ungdomars intresse för naturvetenskapliga yrken och innehåller bland annat en massa kul fakta. Som att det finns fler stjärnor i universum än det finns sandkorn på alla jordens stränder. Fler stjärnor. Än alla sandkorn på jordens stränder. Och när man tittar ut över en milsvid strand som Venice Beach är denna tanke svindlande.

Det är klart att det finns liv på andra planeter.

Vid fem-tiden packade vi ihop och gick tillbaka till bilen. Vi tänkte ta en titt på den sceniska utsikten från Mulholland Drive - och kanske till och med fånga en solnedgång över LA. Vi ställde in GPS:en (som faktiskt har skött sig oklanderligt här i city) och hittade till Mulholland Drive. Som är en jättelång gata som slingrar sig uppför berget. Vi passerade fantastiska naturområden och vackra villor i vår jakt på en utkiksplats. Men plötsligt var vi på väg nedåt igen. Vafalls?

Vi svängde av på en sidogata för att kunna vända och åka tillbaka, men den var också jättelång och smal och hade mötande trafik, så det var bara att fortsätta nedåt. Till slut kunde vi stanna till och göra en ny sökning på GPS:en. Uppåt igen och ut på Mulholland Drive. Jag kunde inte köra så långsamt som jag ville eftersom vi hade ett koppel av bilar bakom oss, men vi spanade intensivt åt alla håll, och snart hade vi varit vid högsta punkten och var på väg nedåt igen. Utan att ha hittat någon utkiksplats. 

Jag började misströsta. Vi såg något som såg ut som en grusplats till höger om vägen och jag blinkade höger, började svänga nedåt, såg att det var ett dike, svängde hastigt upp på vägen igen (utan att blinka vänster). Jag hukade skamset över ratten, men konstigt nog tutade inte bilen som låg bakom mig. Annars brukar de vara snabba på att slänga sig på tutan. Han kanske också var turist.

När vi var nere igen bestämde vi oss för att göra ett sista försök och tog Mulholland Drive i motsatt riktning, räknat från den freeway vi kommit upp ifrån. Här hittade vi faktiskt en plats man kunde stanna på vid sidan av vägen - som inte hade något dike - och jag svängde in. Det var dock ingen utsikt härifrån, men vi behövde fundera på vårt nästa "move". Då såg jag en grusväg som gick brant upp till vänster och försvann bakom en krök. Undrar vad som finns där? Det fanns en skylt längre bort, men den gick inte att läsa.  "Vänta här, så ska jag gå bort och kolla", sa jag till Jessica. Och när jag kom fram till skylten stod det: "Mulholland Scenic Overlook". Ibland har man tur.

Vi körde upp för den gropiga och guppiga grusvägen och hittade en liten parkeringsplats med några få bilar. Härifrån kunde man gå upp för en liten kulle och sedan hade man hela Los Angeles för sina fötter. Dessutom var det solnedgång. Vi blev så glada att vi äntligen hittat hit att vi gjorde high-five. Flera gånger.

När vi var färdiga med utsikten åkte vi tillbaka till hotellet. GPS:en guidade oss till samma exit som vi tog av vid när vi kom till LA i lördags kväll. Den vid Hollywood Bowl... Och vi såg trafikstockningen alldeles för sent. Helvete. Ska vi hamna i detta inferno igen? Det var återigen en massa poliser som dirigerade trafiken, men som tur var flöt det på mycket snabbare den här gången. När vi passerade Hollywood Bowl såg vi skylten: "TONIGHT 7 PM: MÖTLEY CRUE / ALICE COOPER". Det förklarade alla långa hårsvall som fladdrade i vinden längs med trottoaren.

Vi parkerade bilen på hotellet och gick bort till Hard Rock Café på Hollywood Boulevard. Klockan var halv tio och vi hade inte ätit sedan brunchen på Venice Beach klockan ett. Så vi var hungriga. Och brända - i alla fall jag. Jag hade inte smort in mig så noga på baksidan av benen och nu var jag knallröd på baksidan av låren, i knävecken och en bit ner på vaderna. Men eftersom jag inte hade bränt mig alls där jag hade smort in mig visar det ju i alla fall att solskyddet fungerar. Alltid något. 

Nu är klockan inte ens tio på tisdag förmiddag och det är redan jättevarmt ute. Men jag får nog köra med brallor idag ändå, så att jag inte förvärrar situationen. Vi ska till Universal Studios, så det kanske fläktar i åkattraktionerna. :)