Kalispera, Kreta

Jag hade tänkt inleda detta blogginlägg med ”Kalimera”, som betyder god morgon på grekiska. Men eftersom klockan nu är halv tio på kvällen blev det ”Kalispera” istället, vilket betyder god eftermiddag/kväll. 

Jag bokade resan till Kreta i maj, eftersom det ingår i min plan att alltid åka till Medelhavet i september (det är fortfarande varmt, men inte alltför varmt, vattnet är uppvärmt och den värsta vågen av turister har lämnat etc). Att det sammanföll med ett tillfälle när jag verkligen behövde ha semester och (mentalt) dra ur sladden ur huvudet var ett rent lyckokast. Att det blev Kreta berodde på att jag inte har varit i Grekland på 15 år. Sist jag var här, 2009, var jag också på Kreta, men eftersom detta var före bloggen har jag endast fragmentariska minnen från denna resa. Innan dess var jag på Santorini 2001 - eller om det var 2000? Även denna resa är höljd i dunkel, så det kändes som att det var dags att återknyta kontakten med den grekiska övärlden. 

På söndagen tog jag flygbussen ut till Landvetter redan halv fem på eftermiddagen. Jag hade egentligen tänkt åka en timme senare, men jag var redan färdigpackad och tänkte att jag lika gärna kunde strosa runt på flygplatsen som att sitta och vänta in tiden hemma i lägenheten. När jag väl kom dit fick jag dock inte lämna in min väska, eftersom jag var för tidig. Jag hade redan checkat in online och hade ett digitalt boardingkort i mobilen, men jag var tvungen att checka in min väska i en manuell disk som inte skulle öppna förrän två timmar innan avgång. Det fanns alltså ingen bag drop för mitt flyg. Så det var bara att vänta. 

När incheckningen väl satte igång var det tre köer att välja på. Jag valde fel kö. Av någon anledning gick de andra köerna dubbelt så fort som min, och jag vet inte om det berodde på att kvinnan i min disk var extremt långsam eller att mina medresenärer var extremt krångliga - det var i alla fall oroväckande många före mig med utprintade biljetter och frågande uppsyner. När jag väl kom fram gick min incheckning i alla fall snabbt och lätt, och sedan såg jag den gula väskan åka iväg på rullbandet och jag tog mig igenom säkerhetskontrollen utan missöden. 

Vi lyfte ca 10 minuter efter utsatt tid, men trots att flygtiden var beräknad till tre timmar och 45 minuter landade vi på Chanias flygplats en halvtimme före utsatt tid. Det vill säga 00.30 lokal tid (23.30 svensk tid). Sedan tog det ytterligare två timmar innan jag hade hämtat väskan och forslats till Casa Maria i Platanias med transferbussen (den gjorde många stopp på vägen…)

Casa Maria är ett lägenhetshotell och det ingår inga måltider i min bokning. Dock så har jag kylskåp i lägenheten och en balkong - eller uteplats, som det visade sig vara. Vid incheckningen fick jag betala lokal skatt (ca 10 Euro) och jag blev även tillfrågad om jag ville ha AC mot en kostnad av 60 Euro. Jag sa att jag ville prova utan först, men eventuellt lägga till det senare om jag kände att det behövdes. Vilket tydligen gick alldeles utmärkt. (Efter en natt känner jag att jag klarar mig fint utan AC.)

Receptionskillen följde med till min lägenhet och gav mig lite allmänna instruktioner, sedan var det John Blund direkt. 

Idag har jag sovit ut och därefter promenerat till en supermarket för att inhandla lite proviant. Det var ett pinsamt sorgligt utbud där inne och jag handlade följaktligen inte mycket. (Dock såg jag senare en annan supermarket som såg mer lovande ut.) För övrigt har jag legat vid poolen hela dagen. Det var 29 grader varmt och strålande sol från klarblå himmel. Not too shabby. 

Till lunch blev det klassiska kycklinggyros på ett hak och till middag en makalöst god lax på Symposium, ett ställe som rekommenderades av TUI. De bjöd även på ett litet glas Limoncello och någon slags mini-dessert ”on the house” när jag bad om notan.

Jag har inte utforskat Platanias ordentligt än, men det verkar vara en väldigt turistig ort med mestadels skandinaver. Därför planerar jag att åka in till Chania vid åtminstone ett tillfälle den här veckan. På torsdag ska jag även göra en heldagsutflykt till en paradisstrand som heter Falasarna Beach, samt en segeltur till Balos-lagunen. 

Imorgon ska jag dock ta mig ner till Platanias Beach. Med min snorkel. 

Resplan

GÖTEBORG-CHANIA

AEGIAN AIRLINES (A34581)

Avgång: 8 september 20:15 Göteborg (GOT)

Ankomst: 9 september 01:00 Chania (CHQ)

CHANIA-GÖTEBORG

AEGIAN AIRLINES (A34580)

Avgång: 15 september 16:30 Chania (CHQ)

Ankomst: 15 september 19:30 Göteborg (GOT)

Hemresan och slutreflektioner

På torsdagen var jag färdigbloggad, färdigpackad och utcheckad klockan 10.00. Det innebar att jag hade drygt fyra timmar på mig att vrida ur det sista ur resan innan transfern skulle hämta mig. 

Fyra timmar - en halv arbetsdag! Det kändes som en gåva. 

Jag solade, badade och snorklade fram till lunch, sedan åt jag ännu en hawaiian burger på Bluewater Grill och tog därefter ett sista dopp i poolen inklusive en Pina Colada i poolbaren. Ett skolexempel på hur man utnyttjar de sista skälvande timmarna på en resort. 

Jag bytte om till mina reskläder i lobbyn vid receptionen, packade ner baddräkt och snorkel i resväskan och gick och satte mig utanför entrén. Prick 14.30 kom transfern och en halvtimme senare var jag på flygplatsen. Efter att ha checkat in väskan och fått mitt boardingkort ställde jag mig i en lång kö till passkontroll och security och sedan gjorde jag av med mina sista dollarsedlar i en bar nära gaten. 

Syrran skrev på WhatsApp och undrade om jag kände mig nöjd med resan eller om jag hade velat stanna längre. Och jag svarade att jag var nöjd - och insåg att jag faktiskt var det. 

Jag tror att 10 dagar är en perfekt reslängd om man bara solar och badar. Åker man inom Europa kan det till och med räcka med en vecka. 

När jag boardade planet ångrade jag att jag inte uppgraderat mig till Economy Plus för 1800 kronor - av någon anledning tyckte jag det var onödigt när jag checkade in online dagen innan, särskilt eftersom jag hade pumpat upp min mobilräkning med ungefär motsvarande belopp eftersom jag hade missat att stänga av dataroaming. Men nu låg tio timmars träsmak framför mig som en fuktig mördarsnigel.

Jag hade valt en gångplats på rad 52 och innanför mig satt den längsta man jag har sett i hela mitt liv - hans fru, som satt längst in vid fönstret, var av medellängd och nådde honom knappt till bröstet. Jag vet inte hur han lyckades veckla in sig i mittensätet, men sedan satt han med knäna inkilade mellan sätena framför oss i en ”manspread” som skulle fått Daniel Nannskog att blekna. Där har vi en som definitivt borde uppgraderat sig till Economy Plus, tänkte jag. 

Efter maten släcktes flygplanet ner och jag försökte sova. Vid ett tillfälle kände jag att jag var på väg att somna, men då blev jag så exalterad över detta att jag omedelbart blev klarvaken. Och sedan var det kört. 

Till slut landade vi i Amsterdam i alla fall, och jag hasade av planet som en trasa. Nu skulle jag tillbringa fem timmar här innan den sista flighten till Göteborg. 

Oh, the joy…

Jag fick stå i en lång kö till ännu en säkerhetskontroll och sedan i en annan till passkontroll. Därefter köpte jag en kaffe och försökte bara hålla mig vaken (vid det här laget skulle jag ha kunnat somna stående, men det var ju så dags!)

När jag satt vid gaten var det en kille som höll hov för sina medresenärer - och alla andra runt omkring - genom att direktrapportera om den pågående stormen i Göteborg. ”Det blåser 30 sekundmeter i Marstrand”, sa han exalterat på bred göteborgska samtidigt som han scrollade på sin mobil. ”Räddningstjänsten har beordrat folk att hålla sig inomhus!” 

Han sneglade runt för att försäkra sig om att alla inom tio meters radie hade uppfattat detta. ”Centralstationen är strömlös - taket har blåst av!” 

Jag såg att flera personer blev oroliga och började ringa samtal. Jag kände mig dock inte orolig. Säkerheten inom flyget är enorm, och det finns inte en chans att de skulle lyfta - eller landa - om det var förenat med några risker. 

Mycket riktigt landade vi så småningom på Landvetter utan några som helst komplikationer. Jag undrade om göteborgaren var besviken. 

Jag hämtade min resväska på bandet och tog sedan flygbussen hem. Och därmed var den här resan avslutad. 

Jag är jättenöjd och känner att jag fått ut precis det jag ville - massor med sol, bad, läsning och avkoppling. Maten på resorten var något av en besvikelse, men det är ändå en parentes i sammanhanget. Det är väldigt bekvämt att bo på All Inclusive - man ”köper” inte en drink, man ”hämtar” en. Närsomhelst. Och barerna har jag verkligen utnyttjat.

Dock ska jag inte sticka under stol med att jag åt betydligt bättre mat på Barbados, där vi bara hade frukost på hotellet. Och jag känner mig därför tveksam till om jag kommer att välja All Inclusive fler gånger. Det blir lätt lite enformigt, särskilt när man inte ens lyckas äta på alla restauranger som finns till buds inom området…

(Jag har bott på All Inclusive en gång tidigare - i Mexiko 2015 - och som jag minns det var maten lite sådär även den gången. Men självklart finns det säkert riktigt lyxiga resorts där allt är top-notch - men de kostar ju därefter.) 

Katamaranturen till Klein Curaçao var, som jag misstänkte redan innan, resans absoluta höjdpunkt. Men det beror kanske delvis på att den stack ut ifrån övriga dagar, där jag (som ”Elene” skulle uttryckt det) mest bara badade och åt på restaurang. ;)

OK, här kommer slutnotan:

Paketresa, flyg och All Inclusive, 10 dagar: 42 000 kr

Avbeställningsskydd: 2 000 kr

Flygbuss, Landvetter t/r: 239 kr

Transfer till och från flygplatsen: 1 800 kr

Snorkelutflykt med katamaran: 1 300 kr

Övrigt (mat, dryck, taxi och shopping på flygplatser, i Willemstad och på Mambo beach): Ca 3 600 kr

TOTALT: Ca 51 000 kr

Jag jämförde kostnaden med resan till Barbados, och då kom jag tydligen undan med totalt 41 000, trots att vi då var borta i 14 dagar och gjorde fler utflykter, inklusive åt en flådig nyårsmiddag på Champers som bara den gick på 2 600 kr/person.

Har priserna verkligen ökat så mycket på bara fyra år? 

Tydligen. 

Då är det bara att börja spara till nästa resa, när och vart den än går. 

För fler resor blir det. 

Tack för den här gången! 

Sista heldagen

På onsdagen gick jag raka vägen ner till stranden så fort jag hade publicerat blogginlägget. Jag stannade vid kuren för att hämta ut en beach-handduk, men istället för att fråga om mitt rumsnummer frågade kvinnan om jag var Club Guest. 

”Nej”, sa jag, och fick därefter en orange handduk. 

Jag var nu officiellt nedgraderad. 

Men det gjorde inget. 

Jag solade och badade och snorklade hela dagen. Det finns en stenmur en bit bort, som liksom ringar in Sunscape-området (och dämpar de värsta vågorna från havet) och jag hade upptäckt att det var särskilt fiskrikt där. Så jag simmade fram och tillbaka längs muren och tittade på fiskar - vid ett tillfälle simmade jag rakt igenom ett stort stim med knallblåa fiskar, som såg ut ungefär som Doris i ”Hitta Nemo”.

Vid ett av tillfällena när jag var på väg upp på stranden började jag prata med en annan snorkelbärare som var på väg ut. Han sa att han kom från Kanada, men både hans hudfärg och accent skvallrade om att han hade sitt ursprung i betydligt sydligare breddgrader. Jag frågade om han hade sett några sköldpaddor, men det hade han inte. Faktum var att de inte höll till på den här sidan av ön, utan på andra sidan, upplyste han mig om. Han visste, eftersom han åkte hit, till just denna resort, två veckor varje år. 

Verkligen? 

Om jag ville se sköldpaddor borde jag åka till Costa Rica, fortsatte han. Där fanns det så många att man snubblade över dem på stranden. 

På så sätt. 

Jag gick och åt lunch på Bluewater Grill - fish tacos - och försökte boka bord till den asiatiska restaurangen kl 13.00. 

”Login failed.”

”Login failed.”

”Login failed.”

”Restaurant is fully booked.”

Det KOKADE i mig. Men sedan bestämde jag mig för att inte låta detta störa mig och gick tillbaka till stranden för mera sol och bad. Vid ett tillfälle tog jag med mig mobilen ner i havet och försökte filma de fiskar jag såg med blotta ögat när jag stod med vattnet till midjan och tittade ner. Det gick väl sådär, men några fastnade i alla fall på bild. 

Vid fyra-tiden gick jag bort till strandbaren och tog ett glas vin med min bok. Sedan gick jag till rummet för en snabb dusch och tillbaka till en solstol för att betrakta solnedgången för sista gången - den här gången. 

Middagen blev på Da Mario, trots att jag fick sitta inomhus eftersom det var fullt på uteserveringen. Jag vägrade gå till hangaren och det var faktiskt riktigt mysigt där inne. 

Jag tänkte att jag skulle beställa något annat den här gången, men det var ingen av de andra rätterna som lockade. (Menyn bestod av tre förrätter, tre varmrätter och tre desserter - alltid samma.) Så det fick bli pasta bolognese för tredje gången sedan jag kom hit. 

Den här resan kommer inte att gå till historien som en kulinarisk höjdare. Men det var ju inte i huvudsak för maten jag kom hit. 

Kvällen avslutades som vanligt med en drink vid den upplysta poolen. 

Idag ska jag åka hem - transfern kommer kl 14.30 och innan dess tänkte jag kräma ur det sista av Karibien. Om detta, hemresan, slutreflektioner och slutnotan kommer jag att skriva när jag kommer hem till Sverige - troligen först på lördag om jag känner mig själv och mina sovvanor på flyget rätt. 

Mambo beach

Under hela den här resan har jag terroriserats av meddelanden från min mobiloperatör Telenor. Det första kom redan efter två dagar, där de hävdade att jag hade ”nått 80% av spärrsaldot för data utomlands”. För att höja saldot kunde jag messa ”MAX” följt av ett nytt saldo: 625, 2500 eller 10000. 

Jag begrep ingenting. Jag har wi-fi på resorten och enligt Telenor-appen hade jag fortfarande en bra bit över 6 GB surf kvar. Men jag orkade inte bry mig, så jag messade MAX625 och lät det bero med det. 

Två dagar senare fick jag ett nytt meddelande om att spärrsaldot nu var nått, och om jag ville öppna datatrafiken igen var jag tvungen att messa ”MAX” följt av ett nytt saldo: 625, 2500 eller 10000. 

Jag hade ju redan höjt till 625, eller? Jag messade MAX2500 för att få tyst på dem. Några dagar senare var det dags igen: ”Din surf med surfpass Världen 2 är slut”. 

Världen 2? Vad är det? Jag kollade i appen igen och enligt den hade jag fortfarande över 6 GB surf kvar. Vilket var rimligt, eftersom jag hela tiden var uppkopplad på Sunscapes wi-fi. (Enda gången jag inte hade haft wi-fi var på katamaranturen, samt när jag åkte in till Willemstad på måndagen, och även där såg jag till att logga in på lokala wi-fi-nätverk när jag satt på restaurang.)

Sedan slog det mig: jag hade inte stängt av dataroaming. Något man gjorde per automatik när man åkte utomlands förr i tiden, men nu blivit så van vid att man inte behövde göra längre. Men jag befann mig inte i EU/EES eller i USA, utan i Den Övriga Världen. (Eller Världen 2, som Telenor kallade det.) Jag stängde av dataroaming och gick återigen in i appen för att kolla mina fakturor. Och där såg jag mycket riktigt att nästa månads faktura var uppe i nästan 1700 kr - normalt brukar jag betala 330. 

Aj då. Men nu hade jag i alla fall strypt tickandet. 

Jag inledde tisdagen med att som vanligt slå mig ner med en latte och blogga om gårdagen. Därefter gjorde jag mig i ordning för en dag på Mambo beach - stranden som det amerikanska paret hade tipsat mig om, och som låg 10 minuters promenad härifrån. Jag hade fortfarande ont i foten sedan min vurpa i Willemstad, men no way att det skulle stoppa mig. (Jag sprang genom Arlanda med bruten tå när mitt pass blev stulet på Kastrup och jag med minsta möjliga marginal behövde fixa ett temporärt pass - en stukad fot var därför inget att skylla på.)

Mambo beach visade sig vara lite mer av allt, i jämförelse med Sunscape. Lite stökigare, lite lyxigare, lite mer högljutt. Här trängdes restauranger och barer med märkesbutiker - inte de där stånden med krimskrams som jag hade föreställt mig - och nere vid stranden låg sängar med tygtak på rad. Jag valde dock en enklare solstol, som praktiskt taget hade frambenen i vattnet. Strax efter att jag lagt mig tillrätta kom en man och begärde 11 dollar för den, vilket jag betalade kontant. 

Sedan solade och badade jag i ett par timmar. Vid ett tillfälle, när jag låg med armar och ben utsträckta som ett X i det ljumma vattnet, tänkte jag: ”Kan man bevara den här känslan? Är det möjligt att plocka fram den när nästa snösmocka kommer till Göteborg?”

Jag hoppas det. 

Vid 12-tiden gick jag och åt lunch på en fin restaurang och beställde fisk. En grillad red snapper med ”creamy garlic”. Det var avgjort den godaste måltid jag ätit på hela resan. 

Sedan solade och badade jag i några timmar till innan jag packade ihop för att linka tillbaka till Sunscape. 

Jag satte mig i en skuggig bar med en Campari och min mobil (jag hade ju varit offline hela dagen eftersom dataroamingen numera var avstängd). Uppkopplad på Sunscapes wi-fi kunde jag nu läsa lite nyheter och scrolla igenom Insta-flödet. 

Sedan hittade jag en lounge-soffa med mjuka kuddar i skuggan där jag låg en stund och läste min bok. 

När jag gått till rummet, duschat och bytt om för middag kände jag mig villrådig. Den italienska restaurangen var stängd på tisdagar och jag hade missat att - försöka - boka in mig på den asiatiska. Jag var trött på både Bluewater Grill och Oceana. Då återstod bara hangaren, eller World Café som det egentligen heter. 

Jag kallar den hangaren eftersom den är stor och stimmig och serverar buffé. De har olika teman varje kväll; ibland är det BBQ, ibland mexikanskt, ibland mediterranian etc. Ikväll var det ”caribbean”, och jag gick dit utan några större förhoppningar. 

Det var som en skolmatsal, komplett med ocharmig belysning och skrikande ungar. Jag granskade kritiskt alla rätter som stod till buds och såg inget som tilltalade mig, men valde till slut en ”panerad fisk” (av oklart ursprung) och en klick potatismos, samt lite grönsaker. Den såg helt enkelt ut som de fiskpanetter man brukade få i skolan och var ungefär lika ljummen och smaklös. 

Efter denna besvikelse hämtade jag en drink och satte mig i en solstol vid den upplysta poolen. I byggnaden intill pågick någon slags underhållning, och de typiska karibiska tongångarna - är det xylofon? - ackompanjerades av de förtjusta gästernas klapp och busvisslingar. Jag satt kvar vid poolen med min drink - den var så oerhört blå att jag nästan föll i trans. 

Idag är det min sista heldag här och förutom att sola, bada, snorkla och läsa ska jag göra ett sista försök att boka in mig på den asiatiska restaurangen. 

Fingers crossed. 

Willemstad

På måndagen tillbringade jag förmiddagen vid beachen - låg och läste, badade och snorklade. Business as usual med andra ord. Jag passade även på att äta en ”gratislunch” på resorten innan jag gick till mitt rum, duschade och bytte om. 

Klockan tre gick jag bort till receptionen och bad dem ordna en taxi. Det visade sig att det var ett fast pris på 20 dollar in till Willemstad, så amerikanerna hade haft rätt. Det svenska paret sa att det kostade 5 dollar, jag vet inte var de fått det ifrån. Hursomhelst så hade jag växlat till mig 100 dollar innan jag åkte för just sådana här ärenden. (De använder sig både av så kallad Antillergulden och US-dollar här, och jag tyckte det var bäst med en valuta jag hade lite koll på.)

Taxifärden tog inte mer än en kvart och sedan klev jag ut i den tryckande värmen. Chauffören sa att han hade stannat vid ett taxi-stopp, så när jag ville åka hem kunde jag bara ställa mig här igen. Perfekt. 

Framför mig tronade Queen Emma Bridge, en flytande pontonbro från 1888 som förbinder stadsdelarna Punda och Otrabanda med varandra. Det är faktiskt den enda flytande träbron i världen och jag promenerade genast över till andra sidan och strosade runt en bra stund bland de färgglada byggnaderna. Sedan gick jag tillbaka över bron och satte mig i en bar i skuggan med utsikt över kanalen. Jag beställde en strawberry daquiri och bevittnade flera broöppningar - men till skillnad från att resa sig på mitten fördes hela bron åt sidan så att den låg parallellt med strandkanten. Lite som armen på en vinylspelare. När jag druckit upp min drink var jag närapå att ta en ofrivillig springnota eftersom jag blivit så van vid att allt ingick. Jag kom på mig innan det var försent och betalade med kort. 

Jag strosade vidare i gränderna som mest bestod av typiska turistbutiker. Det var samma typ av prylar som finns i turistbutiker i hela världen, men jag blev faktiskt sugen på att köpa en liten prydnads-sköldpadda för 10 dollar. Fast var skulle jag ha den? Den skulle bara kännas som ett hån eftersom jag ju aldrig lyckades se några havssköldpaddor. 

Jag gick vidare och stannade till vid den stora ”skulpturen” som utgjorde ordet CURAÇAO - och väntade ut alla turister som satt i bokstäverna så att jag kunde få en ”ren” bild. Sen slog jag mig själv ner i C:et och tittade på folk. 

När jag gick vidare för att leta reda på en restaurang klev jag snett med mina höga platåskor på någon ojämnhet och föll huvudstupa i marken. En man skyndade genast fram för att kolla om jag var okej och jag flög upp lika fort som jag föll ner. ”Det är okej”, sa jag och linkade bort till en bänk. Det gjorde ont i foten, förmodligen någon slags stukning. Skit också. 

Som tur var låg en mysig bodega som hette La Boheme alldeles mitt emot, så jag gick dit och slog mig tacksamt ner vid ett bord. Jag beställde någon fiskrätt som visade sig vara enormt spicy, men väldigt god. Till detta drack jag två stora glas vatten och två glas vin. 

När solen började gå ner gick jag tillbaka mot bron för att kolla in den spektakulära belysningen som jag sett på nätet. På vägen dit gick jag in och köpte sköldpaddan för en 10-dollarssedel. Den kanske kunde betyda tur. 

Jag satt vid vattnet och såg både himlen och bron förändras för varje minut. Det var väldigt fint. 

När det blivit kolmörkt gick jag bort till taxistoppet, som var helt öde. Det tog säkert en kvart innan en bil dök upp, och jag hann nästan bli lite bekymrad där jag stod helt ensam och spanade. Det var en kvinnlig chaufför, och av någon anledning gjorde det mig lite lättad. 

I färden tillbaka såg jag att jag hade fått ett mail som påminde mig om att min transfer skulle hämta mig utanför resorten på torsdag kl 14.30. 

Usch då. 

Att inviga en snorkel

På söndagen tänkte jag testa frukosten på Oceana - den som var lite finare och endast för Club Guests. Jag uppgav mitt rumsnummer och kvinnan vid entrén bläddrade fram och tillbaka i en pärm med en bekymrad rynka i pannan. 

”Are you a Club Guest, honey?”

”I guess so”, svarade jag och förklarade att jag redan ätit middag på Oceana två gånger. 

Hon svarade att restaurangen var öppen för alla på kvällen. (Det var inte vad som uppgavs i appen!) Det var bara frukosten som var exklusivt för medlemmar. Vilket jag tydligen inte var, trots allt. 

Nähä. 

Jag lommade iväg till hangaren och hämtade en latte och satte mig att blogga om gårdagen i en solstol under ett halmparasoll. Jag tänkte hålla mig undan solen även idag och tillbringade därför hela förmiddagen med att ligga och läsa i skuggan. 

Vid lunch gick jag bort till Bluewater Grill och åt en hawaiian burger. Jag behövde inte ens titta på menyn innan jag beställde, eftersom jag vid det här laget visste att den inte ändrades. Någonsin. 

När klockan blev 13.00 loggade jag in i appen för att boka bord på den asiatiska restaurangen. Den här gången lyckades jag fylla i antal, klockslag och mitt rumsnummer, men när jag sedan tryckte på ”Reserve” fick jag meddelandet ”Login failed.” Jag provade igen med samma resultat. Jag loggade ur appen och in igen. ”Restaurant is fully booked.”

Det var det sjukaste. 

Jag gick jag bort till min solstol och hämtade snorkeln som jag köpt kvällen innan och hoppade i. 

Första gången jag testade att snorkla var på Santorini år 2000. Då gillade jag det inte alls; jag tyckte det var obehagligt att andas under vatten och fick hela tiden vatten i snorkeln med efterföljande kallsupar. Andra gången var 17 år senare, när vi var på kryssning i Karibien och gjorde en snorkelutflykt vid Cozumel. Den gången var känslan helt annorlunda - det gick lätt att andas och det var ljuvligt att simma runt bland de färgglada fiskarna. Tredje gången var på Barbados och fjärde gången i fredags - båda dessa tillfällen i samband med katamaranturer. Och de gav mersmak. 

Jag hade sett att det var många som snorklade här på Sunscape och jag hade med blotta ögat sett fiskstim när jag badade. Så det kändes som en vettig investering att skaffa en egen snorkel. 

Och jag snorklade i TIMMAR. 

Det finns nämligen en hel värld under ytan att upptäcka. Återigen önskade jag att min mobil var vattentät, och kanske var den det (i alla fall enligt vissa uppgifter), men känslan jag hade när jag översköljdes av vatten på katamaranen och oroade mig för att mobilen skulle sluta fungera låg fortfarande alltför nära i tiden och jag vågade helt enkelt inte ta risken. 

(Vissa saker kanske också bara ska upplevas live och inte dokumenteras - som ABBA Voyage i London och Michael Jackson-musikalen i New York.)

När solen började gå ner rundade jag av med en drink i en bar, och sedan gick jag till rummet och bytte om. 

Eftersom jag inte hade fått bord på den asiatiska restaurangen gick jag tillbaka till Oceana och beställde en ceviche och en lax utan att titta på menyn. Jag visste åtminstone att detta var gott, vilket det var. 

Idag ska jag åka in till Willemstad. Det ser jag fram emot!