Från underjorden till himlen

På lördagen kom vi iväg tidigt, och redan i nio-snåret strosade vi genom Marais i morgonsolen. Vi hittade ett café med uteservering och slog oss ner för en lätt frukost samtidigt som vi såg staden vakna till liv. Efteråt ägnade jag ett par timmar åt att blogga om fredagen medan Åsa läste en bok och tog en liten tur bland butikerna. När jag var klar med blogginlägget messade vi varandra på WhatsApp och slöt upp för en gemensam promenad genom Marais. Ödet, och kanske en undermedveten drift, gjorde att vi befann oss ett stenkast från Chez Janou när det var dags för lunch. Och den här gången hade vi flyt - de öppnade köket kl 12, och nu var klockan 11.55. Vi kunde alltså välja och vraka bland platserna, och slog oss ner vid ett bord på den supermysiga uteserveringen. Solen stekte och temperaturen började närma sig 30-strecket, så vi valde ett bord i skuggan där vi avnjöt en helt formidabel lunch. Åsa åt gratinerade musslor och jag carpaccio på tonfisk. Till detta delade vi på en flaska vitt. Det var ljuvligt. 

Efter lunchen promenerade vi i sakta mak mot metron. Jag skulle besöka katakomberna på eftermiddagen och Åsa skulle under tiden koppla av i en park, Jardin du Luxembourg. Anledningen till att Åsa inte skulle med till katakomberna var att de ligger 20 meter under jorden, och hon tycker att det är tillräckligt klaustrofobiskt att åka tåg genom Hallandsåsen. 

Under Paris gator finns i alla fall ett 30 mil långt nätverk av tunnlar där mer än sex miljoner döda parisare vilar. Tunnelsystemet skapades ursprungligen under romartiden när de bröt kalksten i gångarna, medan massgravarna skapades på 1700-talet, då kyrkogårdarna var överfulla och myndigheterna beslutade att flytta de döda till katakomberna av sanitetsskäl. 1786 inleddes flytten som tog 15 månader. Miljontals ben och ruttnande kroppar transporterades på kärror nattetid genom Paris gator för att inte väcka uppmärksamhet, och nu pryder dessa skelettt och benrester gångarna på ett smått makabert sätt. Och eftersom jag har en faiblesse för dödskallar och spökhistorier ville jag absolut se detta. 

Benkamrarna utgör dock bara en liten del av den underjordiska labyrinten. Tunnlarna har även använts som vinkällare, tillflyktsorter och högkvarter för franska motståndsrörelsen under andra världskriget. På 1990-talet hittades ett underjordiskt casino i en av tunnlarna. Nuförtiden finns en hel subkultur av fransmän som ägnar sig åt så kallad ”urban exploration”. De tar sig ner via tunnelbanor och andra ingångar och ordnar bland annat fester.  

Hursomhelst. Jag skulle till katakomberna och Åsa till Jardin du Luxembourg, som låg längs med samma tunnelbanelinje. Dessvärre visade det sig att den tunnelbanestation vi skulle byta linje på var avstängd, så när vi hade åkt några hållplatser i en riktning stod tåget stilla en bra stund, sedan åkte det tillbaka till samma station som vi hade klivit på. Jag hade en förköpt biljett med en bestämd inträdestid, 14.30, och klockan tickade nu betänkligt. Det hela slutade med att jag fick vifta in en taxi på gatan och lämna min väska i armarna på Åsa, eftersom man bara fick ta in väskor som var 40x60 cm i katakomberna. Det enda jag hade med mig var alltså plånboken och mobilen, som jag höll i handen. Måtte inte mobilen ladda ur nu - för hur ska vi då få tag på varandra?

Taxin släppte av mig vid katakomberna och jag gled förbi hela kön med min mobilvoucher. Jag fick en audioguide, som enligt uppgift skulle ta två timmar, och gick ner för 130 trappsteg. Sedan påbörjade jag min vandring i de smala, svagt upplysta gångarna. Jag visste att det skulle vara mörkt och fuktigt, och säkert lite kusligt, men jag var inte beredd på att det skulle vara så läskigt som det var. Det berodde inte på skeletten. Det berodde heller inte på att jag var 20 meter under jorden. 

Det berodde på att jag var helt ensam. 

Det var jag ju naturligtvis inte. Katakomberna är en välbesökt turistattraktion och jag hade ju sett hur kön ringlade lång utanför. Och då och då mötte jag en annan ensam själ eller en liten grupp. Men stora delar av min vandring såg jag faktiskt inte till en enda människa. Det enda jag hörde var mina egna fotsteg som ekade i tystnaden. Jag vek runt ett hörn och såg ännu en lång, smal gång som virvlade in i mörkret. Både framför mig och bakom mig var det stendött - i dubbel bemärkelse. Tankarna började irra. Är det meningen att man ska gå tillbaka samma väg eller kommer man ut någon annanstans? Kan man gå vilse? Jag fick för mig att jag hade läst någonstans att folk kunde försvinna i katakomberna. Hur vet de att alla som har gått ner verkligen kommer upp igen? 

Den typen av tankar är besvärande när man möts av grinande dödskallar med tomma ögonhålor. 

Men jag kom ju ut, såklart. Och det tog bara ca en timme, eftersom audioguiden strulade och blev en något fragmenterad upplevelse. Men det var ju främst för att uppleva miljön jag var där, och den fanns det ju inget att klaga på. 

Jag messade till Åsa och vi stämde träff utanför ingången till Jardin du Luxembourg. Två tunnelbanehållplatser senare möttes vi där och gick genast och tog en drink på en uteservering. Vi fällde upp kartan och gick igenom vårt nästa drag. 

Vi hade en förköpt biljett till Montparnassetornet, men det var ingen bestämd tid och tornet var öppet till kl 23. Vi ville gå bort till Eiffeltornet. Vi ville se all den street art som skulle finnas att beskåda i 13:e arr. Vi ville hitta en schysst restaurang att äta middag på. Vi ville en massa saker. Men tiden räcker inte till!

Vi bestämde oss för att promenera bort till Montparnasse, som låg ganska nära, och kolla in Paris från ovan. Tornet är 56 våningar högt, vilket ger en schysst vy över staden. Här fanns även en liten champagnebar, och vi slog oss ner på min sarong och drack lite bubbel samt delade på två våfflor under den knallblå himlen.

Från Paris källare till Paris takterrass på ett par timmar. 

Därefter tog vi tunnelbanan bort till Eiffeltornet, men blev besvikna över att de hade spärrat in hela området så att man var tvungen att betala inträde om man ville ha närkontakt med tornet. Så dåligt! Sist jag var här, 2008, kunde man ströva fritt överallt och till exempel stå rakt under tornet utan att det kostade något. Det var bara om man ville åka upp som det var kö och kostade pengar. 

Vi slog oss ner i en park en bit bort och beundrade tornet på håll. Sedan var det dags att hitta en middagsrestaurang.

Vilket var lättare sagt än gjort. Området runt Eiffeltornet är nog inte det bästa ur ett gastronomiskt perspektiv, eller så hade vi bara otur, eftersom vi vandrade länge och väl utan att hitta något. Vi ville absolut sitta utomhus och vi tyckte att alla restauranger vi passerade såg grymt ocharmiga ut, eller så låg de för nära en hårt trafikerad väg, eller så var det något annat som kändes fel. ”Vi har råd att vara kräsna”, sa jag bestämt och syftade på att det var vår sista kväll. Men när vi hade sick-sackat oss igenom hela 7:e arr, började jag krokna. Det slutade med att vi hamnade på en restaurang som åtminstone hade vita dukar på borden, även om den kändes sådär. Vi åt båda hamburgare, vilka var helt ok, men inget jag kommer drömma om på nätterna. 

Och sedan var det typ dags att åka hem. Men vi hade ännu en lönnkrog i bakfickan, så vi letade upp adressen till ”Little red door” och tog tunnelbanan dit. Vi hittade mycket riktigt en mycket liten, röd dörr på en smal sidogata - men den flankerades också av en dörrvakt och en lång kö. 

Disappointed! Det kändes ju inte särskilt lönnigt! 

Vi strosade vidare till en uteservering där vi drack en varsin Espresso Martini, och sedan tog vi tunnelbanan hem. Klockan var nu långt över ett på natten och vi skulle bli upphämtade av en förbokad taxi kl halv fem...

I Amelies och Carries fotspår

Fredagen var en riktig kanondag! Vi började med en frukost på en strålande solig uteservering i våra hoods, Nation, innan vi tog tunnelbanan till Gare de l’Est. Där hade vi ambitionen att hitta den fotoautomat som Amelie besöker i filmen, ta några bilder med meddelandet ”När och var?” och sedan riva sönder dem på caféet i Montmartre, där Amelie jobbar. Även om vi inte hade några förhoppningar om att Niño skulle hitta våra bilder kändes det härligt att gå all-in på något så barnsligt! Vi misstänkte att mycket hade förändrats sedan filmen spelades in (den är ju från 2001), men vi hittade i alla fall en fotoautomat inne på stationen där vi kunde förverkliga våra fantasier. 

Därefter tog vi tunnelbanan till Porte de Clignancourt för att besöka La Recyclerie, ett brunchhak som jag hade läst om på nätet. Enligt uppgift skulle det vara en omgjord gammal tågstation där de hippa parisarna hängde. Trästolarna och de slitna fåtöljerna i den maffiga lokalen och utomhus längs med den övergivna tågrälsen är oftast fullsatta, från tidig morgon till sen kväll. Det är ett kafé, bar och restaurang i ett. Närproducerat och ekologiskt står på menyn och mycket av det som serveras kommer från de pickande hönsen och trädgårdslandet runt husknuten. Det var ett otroligt coolt ställe! Vi hade värsta flytet och kom dit precis när det öppnade, vilket innebar att vi fick en fin plats på terrassen där vi kunde smaska i oss vår brunch bestående av kycklingwraps och lite annat. Till detta drack vi ett glas rött. Kort därefter ringlade kön lång, och det var fortfarande lång kö när vi gick därifrån. 

Nästa stopp var Café des 2 Moulins i Montmartre. Här jobbade Amelie i filmen, och efter ett kort varv på insidan slog vi oss ner på uteserveringen med ett varsitt glas rött. Här rev vi sönder bilderna och förevigade vårt kollage. Mission accomplished. 

Trots att det har gått så många år är caféet fortfarande ett populärt turistmål. Det kom flera guidade turer som stannade utanför (varav en grupp nästan skrämde oss när de målmedvetet vällde fram emot oss i samlad trupp). Efter att ha blivit rånade på 28 Euro för två glas vin lämnade vi Montmartre för att ta oss tillbaka till ”hotellet” och byta om. Vi hade bokat bord på en riktigt fancy asian fusion-restaurang på kvällen - Kong - men trots detta var vi inte säkra på att bli insläppta. Eller rättare sagt, vi visste att vi skulle komma in, men inte om vi skulle få sitta där vi ville. Kong ligger högst upp i en byggnad nära Pont Neuf, och restaurangen på sjätte våningen är helt och hållet inuti en glaskupol. Jag hade sett bilder i bloggar och på restaurangens hemsida, och det såg helt fantastiskt ut. Dessutom har Carrie Bradshaw varit där. I säsongsavslutningen av Sex and the City, som utspelar sig i Paris, äter hon lunch där med Aleks ex-fru. 

Varför visste vi då inte om vi skulle komma in? Jo, jag hade läst i någon blogg, eller om det var på TripAdvisor, om något par som hade bokat bord på Kong, men blivit förvisade till ett litet rum utan fönster. De hade varit otroligt besvikna över att inte få sitta i kupolen. Vilket man kan förstå. Så när jag gjorde bokningen på nätet skrev jag uttryckligen att vi ville sitta i kupolen. Deras svar var att platserna tilldelas ”upon arrival” och att de tyvärr inte kunde garantera en plats i kupolen. De skrev också att en cocktail outfit var ”highly recommended”. Så vi nojade oss över våra kläder och om vi var tillräckligt ”Kong-mässiga”, men när vi lämnade hålet i väggen som är vårt boende kände vi oss uppklädda till tänderna och försiktigt optimistiska. 

Vi tog tunnelbanan till Louvren och passerade den berömda pyramiden, strosade längs med Seine och hittade en uteservering på en båt där vi drack en varsin Cosmopolitan. Carrie style. Sedan gick vi bort till Kong och gled utan problem igenom nålsögat. Vi var oerhört nöjda när vi blev visade till ett fint fönsterbord i kupolen, och här satt vi sedan i flera timmar. Vi drack Bellini före maten, sedan beställde Åsa grillad tonfisk och jag karamelliserade revben. Till detta: rött vin. Maten var gudomlig! Alltså riktigt, riktigt bra! Efter middagen tog vi ännu en varsin drink medan solen gick ner över Paris. Kong var ett grymt ställe som jag verkligen rekommenderar. 

Efter middagen promenerade vi bort till en jazzklubb som jag hade kollat upp. Men det var fullsatt, så då bestämde vi oss för att gå till Moonshiner istället. 

En lönnkrog.

Jag har en förkärlek för lönnkrogar. Bara tanken på att det kan finnas en bar bakom en bokhylla, eller - som i det här fallet - att man går in i en oansenlig pizzeria, öppnar en tung ståldörr som leder in i ett frysrum med upphängda parmaskinkor och därefter kommer in i en sober 20-talsmiljö a la förbudstiden med mörka läderfåtöljer och jazzmusik - ja, det kittlar mitt intresse. Vi hittade Pizza Da Vito och lönnkrogen, och det var precis så mysigt som jag hade förväntat mig.

Även här drack vi en var sin drink, men sedan slog tröttheten till. Vi vinkade in en taxi som körde oss hela vägen till ”hotellet” - dessvärre i huvudsak på enkelriktade gator och i fel riktning... Efter detta äventyr ramlade vi i säng.

Just nu sitter jag på ett café i Marais. Det är oerhört varmt och soligt och prognosen har utlovat 27 grader under eftermiddagen. 

Känns bra.

Bonjour Paris!

Klockan tre på torsdagsmorgonen ringde väckarklockan, och det var dags för mig och Åsa att bege oss till Köpenhamns flygplats. Jag hade tagit tåget till Malmö på onsdagen efter jobbet och vi hade ägnat gårdagskvällen åt att bland annat se om filmen "Amelie från Montmartre". Utöver att det är en underbar film i största allmänhet som omedelbart försätter en i den där härligt, franska stämningen gav den också inspiration till andra aktiviteter. Jag återkommer till detta i ett senare blogginlägg.

Hursomhelst. Vi hade alltså bara sovit i några timmar när vi i rask takt promenerade genom ett sovande Malmö med våra kabinväskor efter oss. Det tog ungefär 20 minuter att gå till centralen och sedan tog vi tåget över bron och klev in på CPH strax efter halv fem. Efter lite lagom krångel med self service-automaten ramlade våra boardingkort ut och strax var vi igenom säkerhetskontrollen och kunde slå oss ner på ett frukostställe. Där delade vi på en Tuborg och en baguette med lax, ägg och majonnäs som var fantastiskt god. Sedan var det dags att boarda och innan vi visste ordet av hade vi landat i Paris. Flygresan tog nämligen bara en och en halv timme, vilket betydde att vi var framme före 08.00 på morgonen. Trots sömnbrist och öl var det dock för mycket begärt att någon av oss skulle kunna sova, och vi var följaktligen svintrötta när vi hasade ut på CDG för att lokalisera vår transport. Jag hade förbokat en taxi som skulle ta oss direkt till hotellet och när vi klev ut i ankomsthallen stod där mycket riktigt en uniformerad man och höll upp en iPad med mitt namn. Vi blev tacksamt lotsade till en bil och sedan tog det bara 40 minuter innan vi blev avsläppta utanför en misstänkt spartansk skylt i en misstänkt spartansk gränd.

Innan jag går in på vårt boende måste jag (till mitt försvar) ge lite bakgrund. Paris är indelat i 20 arrondissement (typ stadsdelar). Varje arrondissement har en siffra där den lägsta startar i city center och sedan räknas siffrorna upp i en spiral runt staden, ungefär som en kanelbulle. Montmartre ligger till exempel i 18:e arr, medan Eiffeltornet ligger i 7:e. Jag hade bokat ett hotell i Nation, som ligger i 11:e. Hotellet tickade av alla kriterier jag söker efter när jag bokar boende i en storstad: bra läge, bra pris, bra recensioner och fri wi-fi. Kanske att priset var misstänkt bra, för vi betalar bara 2000 kronor för tre nätter. Alltså 2000 kronor tillsammans. Det blir drygt 300 kronor per natt och person. Men det var inget vandrarhem med allt vad det innebär av våningssängar och delade badrum - detta var ett riktigt hotell där vi skulle ha eget rum och eget badrum. Och även om det såg enkelt ut på bilderna så hade hotellet ändå fått 7,9 i betyg på en 10-gradig skala och vi resonerade som så att man är ju inte på rummet i alla fall. Så vi slog till.

När vi klev in i lobbyn möttes vi av en man som såg lite lagom tilltufsad ut. Han bläddrade i ett anteckningsblock (ingen dator...) och sedan fick vi en nyckel (inget kort...) och blev hänvisade till vad som måste vara världens minsta hiss där vi trängde oss in med våra väskor. Vårt rum, nr 22, ligger på andra våningen och är verkligen ingen höjdare. Det KAN vara det sunkigaste ställe jag bott på i hela mitt liv. Och då har jag ändå bott på en del tvåstjärniga hotell i London. Bilder kommer i ett senare blogginlägg, men som en liten trailer kan jag avslöja att vårt badrum är ungefär lika stort som en flygplanstoalett. Sjukt lyhört är det också...

Vi bestämde oss för att inte låta oss nedslås av detta, så efter en kort vila på sängen (där lakanen kändes lite fuktiga) gav vi oss ut för att utforska Paris. Det hade varit mulet hela morgonen och enligt prognosen skulle det komma lite lätt regn under eftermiddagen. Det gjorde dock inte så mycket, eftersom det ändå var varmt och vår första utflykt var till Atelier des Lumieres där vi skulle se en spektakulär Van Gogh-utställning. Atelier des Lumieres är ett gammalt järngjuteri som har förvandlats till ett digitalt galleri, och flera av konstnärens tavlor projiceras på väggar och golv i galleriet. Man går alltså bokstavligt talat in i tavlorna som växer fram och fadas ut till musik. Det var riktigt coolt. Efter detta fortsatte vi vår promenad genom staden, stannade till för en cappuccino respektive café latte, tittade in i små butiker och bara njöt av att vara här. 

Vi arbetade oss  målmedvetet mot Marais, som är det äldsta kvarteret i Paris och (enligt uppgift) kanske det mysigaste och samtidigt det trendigaste. Här finns mängder med caféer, restauranger, konstgallerier och butiker. Och när det var dags att äta middag kände vi båda att vi inte var klara med Marais. Vi förbannade det faktum att vi inte tog en extra semesterdag eftersom tre dagar känns som en oerhört ynklig tid för att hinna med allt vi vill göra. Men vi planerar i alla fall att återvända till Marais på lördag. 

Middagen hade vi tänkt inta på Chez Janou, en fransk bistro som jag hade läst om på TripAdvisor. Enligt alla omdömen var detta en ”stimmig intim kvarterskrog med högt tempo och skönt stökig miljö” och ”den där restaurangen du letat efter” och det utlovades även ”emellanåt lite lagom otrevligt bemötande”. 

Perfekt.

Dessvärre var det enbart det sistnämnda vi fick ta del av idag. Vi hittade stället redan på eftermiddagen och det såg fantastiskt ut, med en massa folk och en härlig uteservering. Vi försökte boka bord till kvällen, men blev bortviftande. Vi gick tillbaka vid halv sex för att chansa på ett bord, eftersom vi tänkte att alla som ätit sen lunch och brunch borde vara klara, medan middagsgästerna inte kommit än. Alltså kanske det fanns en lucka. Det gjorde det också - köket var stängt och det var enbart baren som var öppen. Tydligen stängde man ner köket mellan 16.00-20.00 eftersom (citat) ”i Frankrike äter man aldrig middag före 20.00.” Vi gick slokörade därifrån och hittade en annan restaurang där vi beställde en varsin pasta och ett glas vin. Tydligen kunde man äta middag vid den här tiden i alla fall, om dock inte på Chez Janou. Gott var det i alla fall, och sedan tog vi en taxi till ”hotellet” för att lämna lite påsar med dagens inköp och ladda våra mobiler innan vi tog tunnelbanan till Montmartre.

Där strosade vi runt ett bra tag i de mysiga kvarteren i kvällssolen. Vi gick upp till Sacre Coeur och förbi den ikoniska kvarnen vid Moulin Rouge innan vi slog oss ner med en varsin Mojito på en uteservering. 

Och sedan var det dags att åka hem och sova. Idag ska vi återvända till Montmartre. Vi har nämligen lite unfinished business att ta hand om. 

Resplan

KÖPENHAMN-PARIS

Air France (AF1351)

Avgång: 30 maj 06:15 Köpenhamn (CPH)

Ankomst: 30 maj 08:15 Paris (CDG)

PARIS-KÖPENHAMN

Air France (AF1750)

Avgång: 2 juni 07:05 Paris (CDG)

Ankomst: 2 juni 08:55 Köpenhamn (CPH)