I Amelies och Carries fotspår

Fredagen var en riktig kanondag! Vi började med en frukost på en strålande solig uteservering i våra hoods, Nation, innan vi tog tunnelbanan till Gare de l’Est. Där hade vi ambitionen att hitta den fotoautomat som Amelie besöker i filmen, ta några bilder med meddelandet ”När och var?” och sedan riva sönder dem på caféet i Montmartre, där Amelie jobbar. Även om vi inte hade några förhoppningar om att Niño skulle hitta våra bilder kändes det härligt att gå all-in på något så barnsligt! Vi misstänkte att mycket hade förändrats sedan filmen spelades in (den är ju från 2001), men vi hittade i alla fall en fotoautomat inne på stationen där vi kunde förverkliga våra fantasier. 

Därefter tog vi tunnelbanan till Porte de Clignancourt för att besöka La Recyclerie, ett brunchhak som jag hade läst om på nätet. Enligt uppgift skulle det vara en omgjord gammal tågstation där de hippa parisarna hängde. Trästolarna och de slitna fåtöljerna i den maffiga lokalen och utomhus längs med den övergivna tågrälsen är oftast fullsatta, från tidig morgon till sen kväll. Det är ett kafé, bar och restaurang i ett. Närproducerat och ekologiskt står på menyn och mycket av det som serveras kommer från de pickande hönsen och trädgårdslandet runt husknuten. Det var ett otroligt coolt ställe! Vi hade värsta flytet och kom dit precis när det öppnade, vilket innebar att vi fick en fin plats på terrassen där vi kunde smaska i oss vår brunch bestående av kycklingwraps och lite annat. Till detta drack vi ett glas rött. Kort därefter ringlade kön lång, och det var fortfarande lång kö när vi gick därifrån. 

Nästa stopp var Café des 2 Moulins i Montmartre. Här jobbade Amelie i filmen, och efter ett kort varv på insidan slog vi oss ner på uteserveringen med ett varsitt glas rött. Här rev vi sönder bilderna och förevigade vårt kollage. Mission accomplished. 

Trots att det har gått så många år är caféet fortfarande ett populärt turistmål. Det kom flera guidade turer som stannade utanför (varav en grupp nästan skrämde oss när de målmedvetet vällde fram emot oss i samlad trupp). Efter att ha blivit rånade på 28 Euro för två glas vin lämnade vi Montmartre för att ta oss tillbaka till ”hotellet” och byta om. Vi hade bokat bord på en riktigt fancy asian fusion-restaurang på kvällen - Kong - men trots detta var vi inte säkra på att bli insläppta. Eller rättare sagt, vi visste att vi skulle komma in, men inte om vi skulle få sitta där vi ville. Kong ligger högst upp i en byggnad nära Pont Neuf, och restaurangen på sjätte våningen är helt och hållet inuti en glaskupol. Jag hade sett bilder i bloggar och på restaurangens hemsida, och det såg helt fantastiskt ut. Dessutom har Carrie Bradshaw varit där. I säsongsavslutningen av Sex and the City, som utspelar sig i Paris, äter hon lunch där med Aleks ex-fru. 

Varför visste vi då inte om vi skulle komma in? Jo, jag hade läst i någon blogg, eller om det var på TripAdvisor, om något par som hade bokat bord på Kong, men blivit förvisade till ett litet rum utan fönster. De hade varit otroligt besvikna över att inte få sitta i kupolen. Vilket man kan förstå. Så när jag gjorde bokningen på nätet skrev jag uttryckligen att vi ville sitta i kupolen. Deras svar var att platserna tilldelas ”upon arrival” och att de tyvärr inte kunde garantera en plats i kupolen. De skrev också att en cocktail outfit var ”highly recommended”. Så vi nojade oss över våra kläder och om vi var tillräckligt ”Kong-mässiga”, men när vi lämnade hålet i väggen som är vårt boende kände vi oss uppklädda till tänderna och försiktigt optimistiska. 

Vi tog tunnelbanan till Louvren och passerade den berömda pyramiden, strosade längs med Seine och hittade en uteservering på en båt där vi drack en varsin Cosmopolitan. Carrie style. Sedan gick vi bort till Kong och gled utan problem igenom nålsögat. Vi var oerhört nöjda när vi blev visade till ett fint fönsterbord i kupolen, och här satt vi sedan i flera timmar. Vi drack Bellini före maten, sedan beställde Åsa grillad tonfisk och jag karamelliserade revben. Till detta: rött vin. Maten var gudomlig! Alltså riktigt, riktigt bra! Efter middagen tog vi ännu en varsin drink medan solen gick ner över Paris. Kong var ett grymt ställe som jag verkligen rekommenderar. 

Efter middagen promenerade vi bort till en jazzklubb som jag hade kollat upp. Men det var fullsatt, så då bestämde vi oss för att gå till Moonshiner istället. 

En lönnkrog.

Jag har en förkärlek för lönnkrogar. Bara tanken på att det kan finnas en bar bakom en bokhylla, eller - som i det här fallet - att man går in i en oansenlig pizzeria, öppnar en tung ståldörr som leder in i ett frysrum med upphängda parmaskinkor och därefter kommer in i en sober 20-talsmiljö a la förbudstiden med mörka läderfåtöljer och jazzmusik - ja, det kittlar mitt intresse. Vi hittade Pizza Da Vito och lönnkrogen, och det var precis så mysigt som jag hade förväntat mig.

Även här drack vi en var sin drink, men sedan slog tröttheten till. Vi vinkade in en taxi som körde oss hela vägen till ”hotellet” - dessvärre i huvudsak på enkelriktade gator och i fel riktning... Efter detta äventyr ramlade vi i säng.

Just nu sitter jag på ett café i Marais. Det är oerhört varmt och soligt och prognosen har utlovat 27 grader under eftermiddagen. 

Känns bra.