På lördagen kom vi iväg tidigt, och redan i nio-snåret strosade vi genom Marais i morgonsolen. Vi hittade ett café med uteservering och slog oss ner för en lätt frukost samtidigt som vi såg staden vakna till liv. Efteråt ägnade jag ett par timmar åt att blogga om fredagen medan Åsa läste en bok och tog en liten tur bland butikerna. När jag var klar med blogginlägget messade vi varandra på WhatsApp och slöt upp för en gemensam promenad genom Marais. Ödet, och kanske en undermedveten drift, gjorde att vi befann oss ett stenkast från Chez Janou när det var dags för lunch. Och den här gången hade vi flyt - de öppnade köket kl 12, och nu var klockan 11.55. Vi kunde alltså välja och vraka bland platserna, och slog oss ner vid ett bord på den supermysiga uteserveringen. Solen stekte och temperaturen började närma sig 30-strecket, så vi valde ett bord i skuggan där vi avnjöt en helt formidabel lunch. Åsa åt gratinerade musslor och jag carpaccio på tonfisk. Till detta delade vi på en flaska vitt. Det var ljuvligt.
Efter lunchen promenerade vi i sakta mak mot metron. Jag skulle besöka katakomberna på eftermiddagen och Åsa skulle under tiden koppla av i en park, Jardin du Luxembourg. Anledningen till att Åsa inte skulle med till katakomberna var att de ligger 20 meter under jorden, och hon tycker att det är tillräckligt klaustrofobiskt att åka tåg genom Hallandsåsen.
Under Paris gator finns i alla fall ett 30 mil långt nätverk av tunnlar där mer än sex miljoner döda parisare vilar. Tunnelsystemet skapades ursprungligen under romartiden när de bröt kalksten i gångarna, medan massgravarna skapades på 1700-talet, då kyrkogårdarna var överfulla och myndigheterna beslutade att flytta de döda till katakomberna av sanitetsskäl. 1786 inleddes flytten som tog 15 månader. Miljontals ben och ruttnande kroppar transporterades på kärror nattetid genom Paris gator för att inte väcka uppmärksamhet, och nu pryder dessa skelettt och benrester gångarna på ett smått makabert sätt. Och eftersom jag har en faiblesse för dödskallar och spökhistorier ville jag absolut se detta.
Benkamrarna utgör dock bara en liten del av den underjordiska labyrinten. Tunnlarna har även använts som vinkällare, tillflyktsorter och högkvarter för franska motståndsrörelsen under andra världskriget. På 1990-talet hittades ett underjordiskt casino i en av tunnlarna. Nuförtiden finns en hel subkultur av fransmän som ägnar sig åt så kallad ”urban exploration”. De tar sig ner via tunnelbanor och andra ingångar och ordnar bland annat fester.
Hursomhelst. Jag skulle till katakomberna och Åsa till Jardin du Luxembourg, som låg längs med samma tunnelbanelinje. Dessvärre visade det sig att den tunnelbanestation vi skulle byta linje på var avstängd, så när vi hade åkt några hållplatser i en riktning stod tåget stilla en bra stund, sedan åkte det tillbaka till samma station som vi hade klivit på. Jag hade en förköpt biljett med en bestämd inträdestid, 14.30, och klockan tickade nu betänkligt. Det hela slutade med att jag fick vifta in en taxi på gatan och lämna min väska i armarna på Åsa, eftersom man bara fick ta in väskor som var 40x60 cm i katakomberna. Det enda jag hade med mig var alltså plånboken och mobilen, som jag höll i handen. Måtte inte mobilen ladda ur nu - för hur ska vi då få tag på varandra?
Taxin släppte av mig vid katakomberna och jag gled förbi hela kön med min mobilvoucher. Jag fick en audioguide, som enligt uppgift skulle ta två timmar, och gick ner för 130 trappsteg. Sedan påbörjade jag min vandring i de smala, svagt upplysta gångarna. Jag visste att det skulle vara mörkt och fuktigt, och säkert lite kusligt, men jag var inte beredd på att det skulle vara så läskigt som det var. Det berodde inte på skeletten. Det berodde heller inte på att jag var 20 meter under jorden.
Det berodde på att jag var helt ensam.
Det var jag ju naturligtvis inte. Katakomberna är en välbesökt turistattraktion och jag hade ju sett hur kön ringlade lång utanför. Och då och då mötte jag en annan ensam själ eller en liten grupp. Men stora delar av min vandring såg jag faktiskt inte till en enda människa. Det enda jag hörde var mina egna fotsteg som ekade i tystnaden. Jag vek runt ett hörn och såg ännu en lång, smal gång som virvlade in i mörkret. Både framför mig och bakom mig var det stendött - i dubbel bemärkelse. Tankarna började irra. Är det meningen att man ska gå tillbaka samma väg eller kommer man ut någon annanstans? Kan man gå vilse? Jag fick för mig att jag hade läst någonstans att folk kunde försvinna i katakomberna. Hur vet de att alla som har gått ner verkligen kommer upp igen?
Den typen av tankar är besvärande när man möts av grinande dödskallar med tomma ögonhålor.
Men jag kom ju ut, såklart. Och det tog bara ca en timme, eftersom audioguiden strulade och blev en något fragmenterad upplevelse. Men det var ju främst för att uppleva miljön jag var där, och den fanns det ju inget att klaga på.
Jag messade till Åsa och vi stämde träff utanför ingången till Jardin du Luxembourg. Två tunnelbanehållplatser senare möttes vi där och gick genast och tog en drink på en uteservering. Vi fällde upp kartan och gick igenom vårt nästa drag.
Vi hade en förköpt biljett till Montparnassetornet, men det var ingen bestämd tid och tornet var öppet till kl 23. Vi ville gå bort till Eiffeltornet. Vi ville se all den street art som skulle finnas att beskåda i 13:e arr. Vi ville hitta en schysst restaurang att äta middag på. Vi ville en massa saker. Men tiden räcker inte till!
Vi bestämde oss för att promenera bort till Montparnasse, som låg ganska nära, och kolla in Paris från ovan. Tornet är 56 våningar högt, vilket ger en schysst vy över staden. Här fanns även en liten champagnebar, och vi slog oss ner på min sarong och drack lite bubbel samt delade på två våfflor under den knallblå himlen.
Från Paris källare till Paris takterrass på ett par timmar.
Därefter tog vi tunnelbanan bort till Eiffeltornet, men blev besvikna över att de hade spärrat in hela området så att man var tvungen att betala inträde om man ville ha närkontakt med tornet. Så dåligt! Sist jag var här, 2008, kunde man ströva fritt överallt och till exempel stå rakt under tornet utan att det kostade något. Det var bara om man ville åka upp som det var kö och kostade pengar.
Vi slog oss ner i en park en bit bort och beundrade tornet på håll. Sedan var det dags att hitta en middagsrestaurang.
Vilket var lättare sagt än gjort. Området runt Eiffeltornet är nog inte det bästa ur ett gastronomiskt perspektiv, eller så hade vi bara otur, eftersom vi vandrade länge och väl utan att hitta något. Vi ville absolut sitta utomhus och vi tyckte att alla restauranger vi passerade såg grymt ocharmiga ut, eller så låg de för nära en hårt trafikerad väg, eller så var det något annat som kändes fel. ”Vi har råd att vara kräsna”, sa jag bestämt och syftade på att det var vår sista kväll. Men när vi hade sick-sackat oss igenom hela 7:e arr, började jag krokna. Det slutade med att vi hamnade på en restaurang som åtminstone hade vita dukar på borden, även om den kändes sådär. Vi åt båda hamburgare, vilka var helt ok, men inget jag kommer drömma om på nätterna.
Och sedan var det typ dags att åka hem. Men vi hade ännu en lönnkrog i bakfickan, så vi letade upp adressen till ”Little red door” och tog tunnelbanan dit. Vi hittade mycket riktigt en mycket liten, röd dörr på en smal sidogata - men den flankerades också av en dörrvakt och en lång kö.
Disappointed! Det kändes ju inte särskilt lönnigt!
Vi strosade vidare till en uteservering där vi drack en varsin Espresso Martini, och sedan tog vi tunnelbanan hem. Klockan var nu långt över ett på natten och vi skulle bli upphämtade av en förbokad taxi kl halv fem...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar