Palma

På tisdagen skulle jag besöka Palma, men jag inledde som vanligt med ett blogginlägg om gårdagen, denna gång från min balkong. Även denna gången strulade det när jag skulle ladda upp bilder, men jag löste det mycket snabbare nu. Dock så började jag fundera över om det kanske ändå är dags att byta mobil. Den är fem år gammal och har börjat få problem med utrymmet - jag får hela tiden rensa historik och avlasta appar för att frigöra lagringsutrymme. 

Innan jag hann lämna rummet kom en städerska förbi och undrade om jag ville få städat. De hade städat dagen innan - bäddat, plockat undan, tömt papperskorgar, torkat av - men mina kaffekoppar och vinglas hade lämnats odiskade på diskbänken. Jag frågade: ”Am I supposed to do the dishes myself?” (Det var en uppriktig fråga, inte en dryg kritik. För det fanns varken diskmedel, diskborste eller diskställ. Än mindre någon diskmaskin.)

Hon såg frågande ut. 

Jag hämtade en av mina odiskade kaffekoppar och gjorde diskrörelser med handen. ”How do I clean it?”

Hon nickade och försvann och kom strax tillbaka med en halvfull flaska med diskmedel och räckte den till mig. ”And a brush?” Hon såg frågande ut. ”Brush?” Jag upprepade diskrörelserna. ”Si.” Efter en stund kom hon tillbaka med en tvättsvamp. ”Gracias.”

Jag diskade upp mina glas och koppar, sedan gjorde jag mig i ordning och tog hissen ner till receptionen, där jag blev informerad om att jag skulle ta buss 103 som stannade bara 50 meter från hotellet. Jag skulle blippa mitt vanliga betalkort när jag klev på och när jag klev av, och jag skulle åka till ändstationen som var mitt i centrala Palma. 

Rena barnleken. 

Receptionisten gav mig även en utprintad tidtabell, men jag gissade (vilket visade sig vara korrekt) att tiderna bara var riktlinjer. Bussen gick varje halvtimme, så det var bara att ställa sig och vänta. Vid hållplatsen noterade jag att detta var en enkelriktad väg, så jag funderade lite på var jag skulle gå av när jag kom tillbaka. Två brittiska damer (det kryllar av britter här!) som också väntade vid hållplatsen sa att jag skulle gå av på samma ställe - tydligen gick bussen runt i någon slags ringlinje. 

När jag hoppat på bussen noterade jag vad min hållplats hette på den digitala skärmen som visade kommande hållplatser: Roman de Montcada 2. För säkerhets skull skrev jag upp det i mobilens anteckningsläge, eftersom man alltid tror att man ska komma ihåg såna saker. 

Men det gör man inte. 

Resan till Palma skulle ta 30 minuter, men tog 45. Ändhållplatsen visade sig vara ett gigantiskt ”bussgarage” under jord, där mängder med bussar stannade i numrerade fållor. Jag följde strömmen mot rulltrapporna och var sedan ute i solskenet. Plockade upp Google Maps för att både notera var busstationen låg och hur jag skulle orientera mig mot Gamla Stan. Sedan började jag promenera. 

Centrala Palma innehåller även ”vanliga” storstadsmiljöer som breda, trafikerade vägar som kantas av modebutiker och gallerior. Men det var ju de bilfria, vindlande gränderna i Gamla Stan jag var ute efter. Och där blev jag kvar hela dagen. 

Jag gick ut och in i små butiker och ”småshoppade” en nyckelring, te i lösvikt, två små glasburkar med honung (en med apelsinsmak och en med citronsmak) och ett par handgjorda örhängen på en marknad. 

Jag tog mig en titt på den stora gotiska katedralen, La Seu, men gick aldrig in. 

På eftermiddagen åt jag tapas på en uteservering och blev sittande en bra stund och bara tittade på folk. Senare åt jag en glass på en stentrappa och ännu lite senare slank en drink ner på en annan uteservering. 

Gamla Stan i Palma är verkligen mysigt, men om jag ska vara ärlig hade det lika gärna kunnat vara Gamla Stan i Nice. Eller i Split. Eller i Chania. Eller rent av i Stockholm. De här ställena ser ungefär likadana ut, men ändå känns de genuina och man älskar att vara där. Man vet aldrig vad som väntar runt nästa hörn - en smal gränd, en brant trappa, ett stort torg.

Det enda molnet på min himmel var min mobil, vars laddningsprocent stadigt tickade nedåt. (Aldrig åka ifrån Powerbank. Aldrig. Åka. Ifrån. Powerbank.) Det handlade inte bara om att jag ville ta bilder, jag behövde Google Maps, bland annat för att hitta tillbaka till busstationen. Visst kan man ta taxi i värsta fall, men…

Innan jag lämnade Palma ville jag utforska ett tips som jag fått av Maria: den ikoniska baren Abaco, som ligger i en 1600-talsbyggnad (ett palats), vars inredning präglas av barock- och rokokostil med kristallkronor, kandelabrar, oljemålningar och marmorstatyer. Jag hittade dit med hjälp av Google Maps och var framme 19.30. De öppnade kl 20, så jag satte mig på en trappa en bit bort och bidade min tid. 

Prick 20.00 gick jag dit och klev in i en helt annan värld. Jag slog mig ner vid bardisken och beställde en Lemon Daiquiri och noterade att min mobil var nere på 5%. Eftersom jag rådigt nog hade packat ner min laddare i väskan frågade jag en av de livréklädda bartendrarna om jag kunde få ladda min mobil bakom disken. Han tog ordlöst min mobil och laddare och försvann in bakom en stor trädörr. Kanske uppskattade han det inte. Men jag var desperat. 

Så satt jag där, mobillös, med min drink och såg mig omkring. Det fanns mängder med levande ljus, uppbyggda arrangemang av färsk frukt och gigantiska vaser med enorma buketter med liljor och andra snittblommor. Ur högtalarna strömmade enbart klassisk musik och det kändes som ett litet stycke medeltid betraktade oss från ovan. 

När jag druckit upp min drink bad jag att få tillbaka min mobil som nu var uppe på 27%. Jag tog några snabba bilder på inredningen på vägen ut (hade jag sett en skylt med fotoförbud?) innan jag med hjälp av Google Maps tråcklade mig tillbaka till busstationen i mörkret. 

Bussturen tillbaka gick snabbare och efter en halvtimme klev jag av på samma plats som jag klivit på för nästan tolv timmar och 17 000 steg sedan. (Och jag var så glad att jag hade antecknat vad hållplatsen hette, för det kom jag givetvis inte ihåg. Inte heller kunde jag känna igen omgivningen i mörkret när jag bara såg min egen spegelbild i fönstret). 

När jag kom tillbaka till hotellet skickade jag en bild på Abaco bar till Maria och fick ett snabbt svar: ”Gå upp och kolla övervåningen också.”

Fan också. Jag hade ju sett en trappa. 

Men jag ska tillbaka till Palma på torsdag, kanske även fredag kväll. Då kanske jag även får nytta av de tips på tapasrestauranger som Lollo förmedlade via Maria. 

Det är tur att man har kompisar som gör research åt en när man själv inte hinner.