När jag vaknade på fredagen hade jag fått ett meddelande från TUI att det nu gick att checka in på hemresan, vilket jag gjorde. Jag blev också upplyst om att transferbussen skulle hämta mig vid hotellet klockan 09.00 på lördagen. Jaha. Men än så länge hade jag en dag kvar.
Jag gick ner till poolområdet och skrev ett blogginlägg om torsdagen, sedan lade jag mig i en solstol. Jag solade och badade ett par timmar, men tog inga bilder - jag har redan många, och ni har sett flera av dem förut.
När discomusiken började dåna vid halv ett (och den överpeppade instruktören till vattengympan uppenbarade sig) såg jag det som en signal att det var dags för lunch. Men jag gick INTE till hotellets uteservering. Istället drog jag mig en bit bort till en finare restaurang som låg på en liten ”brygga” ut mot havet.
När jag kom fram visade det sig att de inte började servera lunch förrän vid 13. Jag tittade på klockan och bestämde mig för att sätta mig på en klippa ett tag.
Jag hade ju ingen brådska.
Så jag slog mig ner en bit bort och vände ansiktet mot solen, samtidigt som jag hörde vågorna klucka.
Klockan 13 återvände jag. Borden som var längst ut mot havet var redan reserverade (och alla hade dessutom plats för fyra personer.) Så jag satte mig vid ett bord för två, som stod ”en rad innanför”. Kyparen frågade ”Are you alone?” med en ton som, om man är det minsta konspiratoriskt lagd (vilket jag är), kunde uppfattas som en smula nedlåtande. ”Yes.” Sa jag. Han slängde åt mig en meny och plockade undan glas och bestick från platsen mitt emot. Jag studerade menyn och, när han återvände, beställde jag grillad sjötunga för 42 Euro, vilket var en av de dyraste rätterna. Jag tänkte att eftersom det var min sista dag, och jag redan hade ätit min beskärda del av halvtaskiga rätter, kunde unna mig en riktigt fin fisk.
Inbillade jag mig, eller var han plötsligt mycket mer ödmjuk när han lite senare svansade fram med brödet, oliverna och vinet? Eftersom jag var ensam (och möjligen en smula sjavig efter en förmiddag vid poolen) verkade det som om han förväntade sig att jag skulle beställa det billigaste på menyn.
Jag tog nådigt emot vinglaset och sedan smörjde jag kråset i godan ro medan kyparen fick sig en välbehövlig tankeställare.
Efter lunchen gick jag tillbaka till hotellrummet för att ladda min mobil (aldrig åka ifrån Powerbank…) och hämta min snorkel. Jag pratade även med Åsa en stund i telefonen när jag satt på balkongen.
Sedan gjorde jag ett snabbt stopp vid min solstol vid poolen, men några (givetvis) brittiska ungar gjorde konstant kanonkulan, skvätte vatten och skrek på varandra (en av dem hette tydligen Louie) så till den milda grad att jag fick använda all min självbehärskning för att inte resa mig upp på armbågarna och vråla ”SHUT THE FUCK UP!” så att det ekade över hela poolområdet.
Istället tog jag mitt pick och pack och flyttade över till stenbryggan och det ljuvliga Medelhavet. Där badade och snorklade jag i några timmar - och såg stora stim med blåvita fiskar som jag försökte röra vid, men de var alltid för snabba för min utsträckta hand.
När jag sedan satt på stenbryggan i kvällssolen och soltorkade, samtidigt som jag kände saltet på mina läppar, önskade jag att man kunde konservera känslan av Medelhavet, försluta den, och injicera den direkt i blodet någon gång i november när mörkret och kylan lägger sig som en våt och grå filt över hela ens existens.
När solen började gå ner gick jag upp på rummet och duschade. Sedan tog jag bussen, för sista gången, in till Palma.
Som jag skrev i rubriken hade jag hittat en lönnkrog i Palma (jag har inte varit helt overksam på balkongen på kvällarna!). Jag måste dock erkänna att rubriken var lite av en clickbait - en äkta lönnkrog för mig är som Moonshiner i Paris, som jag och Åsa hittade till genom att gå in på en vanlig pizzeria och därefter öppna en oansenlig dörr, passera ett kylrum med upphängda parmaskinkor och sedan öppna en annan dörr… Jag och Åsa letade även efter en hemlig ringklocka i DAGAR innan vi äntligen hittade lönnkrogen i Hong Kong; jag och Paula gick genom en fotoautomat i Nice och in i en hemlig bar; jag och Daniella smög in i en lönnbar via en underjordisk gång bakom en skylt om en leksaksaffär i Lower East Side i New York; jag och syrran slank in genom en SMEG kylskåpsdörr på en pub i London efter att ha bett om att få ”see the Mayor” (vilket var det hemliga lösenordet) innan vi via en brant trappa nådde baren. DET är lönnkrogar. Och jag var inte säker på att ”Door 13”, som jag hade googlat fram, riktigt höll måttet. Men det var det bästa jag hade hittat.
Jag hade läst att Door 13 var en så kallad ”speakeasy” och att man skulle behöva ett lösenord, vilket tilltalade mig. Jag skrev ett DM till deras Instagram-konto i tisdags och frågade, och dagen därpå kom svaret: Det behövdes inget lösenord, det var bara att knacka på dörren.
Besvikelsen sköljde över mig. Jag VILLE ha en kod. Nu fick jag bara hoppas att stället var svårt, snudd på omöjligt, att hitta.
Väl framme i Palma slog jag på Google Maps och började sicksacka mig framåt. Jag befann mig snart i mycket ödsliga gränder, där jag var helt ensam och det enda som hördes var mina egna fotsteg. Nu började det arta sig!
När jag till slut kom fram var det en mycket diskret skylt på den gallerförsedda dörren som uppmanade gäster att vänta utanför. Men jag hade knappt stått där en sekund förrän dörren öppnades och jag blev välkomnad in.
Det lönniga: att det låg långt in i en helt obefolkad gränd, där ingen passerar utan att ha ett ärende.
Det o-lönniga: att det inte var helt dolt och inte krävdes någon kod, något lösenord eller någon inside information för att ta sig in.
Det var ett litet ställe som låg en trappa ner från gatuplan med välvda tak och en cool, lite ”quirky” vibe - det kändes som ett ställe som Madonnas karaktär Susan skulle ha kunnat hänga på i filmen ”Desperately seeking Susan” (ni som fattar, fattar). Jag fick i alla fall sätta mig i en liten soffa som var reserverad av ett sällskap en timme senare där jag tog en drink. Musiken som spelades i högtalarna var någon form av lounge jazz, och jag noterade att det stod både ett trumset och ett piano i hörnet.
”Will there be music?” frågade jag. Värdinnan/servitrisen (som hade någon slags Baccara-look) svarade att det skulle bli ett liveframträdande vid tio. Jag tittade på klockan och såg att den var nio.
Skulle jag hänga kvar här? Eller skulle jag gå vidare till Tast Club, en av de restauranger som Lollo, via Maria, hade tipsat om, och som enligt Google Maps inte låg så långt härifrån? Jag var egentligen inte särskilt hungrig. Samtidigt hade jag inte ätit sedan lunchen vid ett. Hur sent kunde man äta? Sista bussen till Santa Ponsa gick 00.15, det visste jag, och den fick jag inte missa.
Jag sög på min drink medan jag funderade på mitt nästa drag. Sedan dök sällskapet som hade bokat min soffa upp, vilket gjorde att jag blev förvisad till baren längst bak i lokalen. Ungefär samtidigt klev musikerna fram och började ”lattja” lite (det kanske var uppvärmningen, men det kändes som något slags improviserat Aristocats-kör) och jag bestämde mig för att gå vidare. Jag kunde ju faktiskt bara ta en förrätt.
Tast Club låg gömd på en innergård i en oansenlig gränd. Om jag inte hade vetat vad jag letade efter skulle jag aldrig ha passerat här. Men det var ett coolt ställe - i brist på bättre ord skulle jag kalla det chict, men med en varm och inbjudande atmosfär. Man kände direkt att man ville vara här. Personalen var dessutom otroligt trevlig, det fanns inget ”are you just one?” eller ”are you only having a starter?”
Jag beställde en förrätt (beef tartar toast) och ett glas rött, vilket var alldeles lagom. Och mycket gott. Efter detta gav jag mig iväg mot busstationen och jag var så tacksam att jag hade tillräckligt med batteri på mobilen så jag kunde följa den blå pricken på Google Maps så att jag hittade fram i mörkret.
Vid midnatt var jag hemma på hotellet, och jag satte mig nästan genast på balkongen och skrev ett blogginlägg om dagen (detta), eftersom jag misstänker att det blir lite bestyr med packning etc imorgon bitti.
Mitt sista inlägg kommer att skrivas från Sverige, antagligen när jag sitter på tåget från Malmö till Göteborg på söndag eftermiddag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar