Bridgetown

På måndagen hade vi bestämt oss för att utforska Bridgetown, Barbados huvudstad. Efter frukosten frågade vi i receptionen hur vi skulle ta oss dit, och det fanns tydligen en buss som gick alldeles i närheten. Den kostade 3,50 BBD, vilket är ca 18 kronor.  Som hittat.

Vi promenerade i sakta mak i den brännande hettan och hittade den lilla busshållplatsen där vi ställde oss och väntade medan svetten rann i stora rännilar längs med ryggen. Någon tidtabell fanns givetvis inte, men receptionisten sa att bussarna skulle gå ungefär var tionde minut. Medan vi stod där saktade hur många taxibilar och minibussar som helst in vid hållplatsen; de tutade, vevade ner rutorna, viftade och ropade att vi skulle åka med. Vi hade ju sett att det fanns ”riktiga” bussar, så vi skakade frenetiskt på huvudet och svarade ”we’re waiting for the bus”. Men till slut var det en som svarade ”this is the bus.” Det var samma pris också, 3,50 BBD. Okej då.

Vi hoppade in i minibussen och trängde oss ner bland ett gäng andra passagerare. Det var en ryckig färd med många hårda inbromsningar och tutningar, och man satt på hårda plastsäten som hade sett sina bästa dagar. Ingen AC och inga säkerhetsbälten fanns det heller. Men vi kom fram till Bridgetown efter kanske 20-25 minuters skumpande och klev rakt ut i en vägg av hetta.

Vi måste hitta en bar. Nu, direkt.

Vi visste inte i vilken riktning vi skulle gå, men eftersom vi var i en huvudstad tänkte vi att det skulle myllra av mysiga caféer, restauranger och barer. Men så var det inte. Vi vandrade planlöst åt olika håll och det enda vi möttes av var sunkiga gränder eller trista gator med supermarkets och apotek. Till slut vek vi i alla fall av på en karakteristisk shoppinggata, där försäljarna stod och sålde krimskrams och ropade ”only 10 dollars!” efter en. Men inte heller här fanns så mycket som ett café. Jag började få samma känsla som när jag och Daniella vandrade runt i Orlando och inte kunde hitta några mysiga områden. Var det här allt? Eller går vi bara runt i cirklar på fel gator? Hettan var tryckande nu. Till slut hittade vi en liten butik där vi kunde gå in och fråga om vägen till en restaurang. Butiksägaren var väldigt hjälpsam och förklarade att vi skulle gå ner mot vattnet och följa boardwalken och sedan gå över en bro. Där skulle det finnas massor med restauranger och barer.

Vi hittade boardwalken och passerade bron och där, på andra sidan, låg en restaurang med uteservering på andra våningen och en stor skylt med texten ”Enjoy an ice-cold Banks beer today!”

Bingo.

Vi fick ett bord vid balkongräcket och där satt vi en bra stund och drack våra iskylda öl och isvatten och kände hur livsandarna började återvända.

Därefter strosade vi vidare, men ärligt talat tyckte vi inte att det var särskilt mycket att se. Vi bestämde oss därför för att äta lunch i Bridgetown, och sedan dra oss tillbaka till våra hoods. Vi gick in på en strandrestaurang som hette Pirate’s Cove, men de serverade bara buffé, och det var vi inte sugna på. Vi gick vidare längs med den mjölvita stranden och hittade ett annat ställe, men det var enbart för hotellgäster. Till slut fick vi ett bord på en restaurang som hette ”Lobster’s alive”. Vi fick sitta inomhus, men det var ändå okej eftersom det var ”öppna väggar” så vi kunde fortfarande se stranden och havet. Vi beställde båda ”catch of the day”, vilket visade sig vara mahi-mahi. Det var fantastiskt gott – helt klart den godaste måltid jag har ätit hittills på den här resan. (Vi hade dock kunnat vara utan den obligatoriska ”underhållningen”, som bestod av en liten man i tight leopardmönstrad skjorta som vaggade på höfterna och sjöng smörballader.)

Efter lunchen haffade vi en taxi som stod utanför och frågade vad det skulle kosta att åka till Dover beach. Mannen svarade 35 USD och vi tackade för oss och stretade vidare mot bussterminalen. Strax satt vi återigen inklämda i en liten minibuss och svettades ymnigt. Så när vi kom tillbaka till hotellet gick vi raka vägen till vårt rum och bytte om till badkläder innan vi kastade oss i poolen. Det var underbart.

Resten av kvällen satt vi på vår terrass och drack vin och pratade. Vi hoppade över middagen eftersom vi hade ätit en så sen lunch, och nöjde oss med chips och jordnötter, som vi hade inhandlat tidigare. Det kändes imorse, eftersom jag vaknade med huvudvärk. Men det var inget som en Ipren inte kunde råda bot på.

Idag är det nyårsafton. Vi ska tillbringa dagen på stranden, och ikväll ska vi äta en flådig fyrarättersmiddag vid ett waterfront table på Champers, en restaurang som fått högsta betyg på TripAdvisor.