Mot Västindien!

Ända sedan vi var på kryssning i Västindien när min syrra fyllde 50 har jag velat åka tillbaka. Den gången gjorde det stora fartyget bara korta stopp på Haiti, Jamaica och Cozumel, men de gav verkligen mersmak. Så förra vintern, när jag inte hade råd att åka någonstans på grund av att jag hade varit tjänstledig för studier hela hösten, bestämde jag mig för att åka till Västindien nästa år. Det vill säga i år. Frågan var bara vilken ö jag skulle välja. De flesta av de karibiska öarna har vita potatismjölsstränder, svajande palmer och strålande sol från en klarblå himmel. Det vill säga allt man behöver när man har kravlat sig igenom några deppiga månader av totalt mörker och helst av allt bara vill ligga i fosterställning i väntan på ljuset. Men vissa av de karibiska öarna marknadsförde sig som smekmånadsparadis, andra verkade främst rikta in sig på barnfamiljer. Dessa gick givetvis bort. Så jag fastnade för Barbados, som även verkade ha lite nattliv och sevärdheter. Dessutom är det en liten ö – endast 23 kilometer bred vid sin bredaste plats, och ungefär 34 kilometer lång. Det vill säga lagom stor för att man ska hinna utforska både ljuvliga paradisstränder och underjordiska grottor, samt beta av några romtillverkare. Barbados är också den ö som ligger längst österut och därmed utanför orkanbältet. Saken var klar.

Jag hade först tänkt resa ensam, men så frågade min kollega Helena om hon kunde hänga på. Och det kunde hon såklart. Så vi bokade resan i början av juni, och sedan har vi räknat dagarna. Till en början rätt sporadiskt, men mot slutet med allt större frenesi. Nu var det äntligen dags!

Jag hade varit hemma i Gävle under julhelgen, så vi skulle flyga från Arlanda. Helena fick alltså ta tåget från Göteborg till Stockholm någon dag innan, och sova hos en kompis. Sedan tog hon taxi till flygplatsen och jag fick skjuts av pappa. (Jag har haft min beskärda del av signalfel och annat strul, så tåget var uteslutet som färdmedel.) Jag kom i alla fall fram till Arlanda strax före fem, och precis när jag skulle gå in genom svängdörren till terminalen kom Helena ut ur den. Det kändes nästan som på film.

Incheckningsautomaten spottade bara ut boardingkort och bag tags till Frankfurt, varför vi ställde oss i kön till en bemannad disk. Där möttes vi av en överpeppad man som nästan verkade mer exalterad över våran resa än vad vi själva var. (Till mitt försvar så var klockan halv sex på morgonen och jag hade bara rävsovit i ett par timmar, med hopp om att kunna sova lite på den långa flighten.) Han förklarade i alla fall att flighten från Stockholm till Frankfurt inte var sammankopplad med flighten från Frankfurt till Barbados, men detta löste han med några enkla knapptryck. Ut kom nya boardingkort och bag tags och strax åkte väskorna iväg på rullbandet. Adios! Sedan var det bara att ta sig igenom säkerhetskontrollen, ta den obligatoriska flygplatsölen och boarda Lufthansas plan till Frankfurt.

Ombord serverades enbart kaffe och någon slags cementerad bulle, men vi tänkte att det var ok eftersom det var en så kort resa. Det här var ju bara en transportsträcka till den riktiga flighten, där vi äntligen skulle avnjuta en varm måltid och ett glas vin. Eller två. I Frankfurt var det bara att ta sig direkt till gaten, och det var som vanligt en rejäl långpromenad på diverse rullband och ett antal hissar upp och ner mellan våningsplan, och sedan var det dags att gå ombord. Men det var inte Lufthansa som väntade på oss, utan Eurowings. Vilket är Lufthansas lågprisbolag. Hmmm.

Vi har bokat resan genom Ving, men det är en så kallad reguljär paketresa, inte en charterresa. Det betyder att Ving har sytt ihop paketet med flyg, transfer och boende, men de har ingen personal med på planet och vi är här på egen hand. Och uppenbarligen hade de bokat in oss på ett lågprisflyg över Atlanten, även om det stod i bokningen att det var Lufthansa. (Men det kanske stod att flighten var ”operated by Eurowings” någonstans i blindskrift.) Hursomhelst. Det var ett plan som hade en rad med fyra platser i mitten, och sedan två platser på varje sida om gångarna. Vi satt inklämda i mitten av en fyrsitsrad, och jag skänkte en tanke till den där flinpellen på Arlanda. Varför hade han inte placerat oss på en tvåsits? På hemresan ska jag vara mer alert vid incheckningen.

Även flygvärdinnorna tillhörde B-laget. Jag har aldrig varit med om en långsammare service. När de äntligen kom ut med maten fanns ingen drickavagn i sikte. Brukar man inte få drycken först? Men vi var vrålhungriga, så vi åt upp maten och satt sedan och väntade en bra stund innan de irriterande långsamt arbetade sig igenom gångarna med drickavagnarna. Vin ingick naturligtvis inte, det fick man betala för. Så när ”Helenas” flygvärdinna tog hennes beställning väste jag: ”Ta två flaskor direkt. Man vet aldrig när de kommer tillbaka.” Jag gjorde samma sak när ”min” flygvärdinna slutligen behagade dyka upp (”two please”, för säkerhets skull med fingrarna som ett v-tecken i luften), och tjejen som satt till höger om mig nickade imponerat och följde mitt exempel.

Resan gick för övrigt smidigt, även om jag naturligtvis inte sov på hela vägen. Istället tittade jag på två filmer; först ”The greatest showman”, som man absolut borde ha sett på bio, eftersom det var en musikalfilm a la Moulin Rouge med spektakulära scenerier och bra musik. Sedan en riktigt skruvad film som hette ”Game night”, som jag fortfarande inte kan avgöra om det var en skräckfilm, thriller eller komedi. Som vanligt var jag uppe och vandrade vid några tillfällen också.

Strax före kl 16.00, lokal tid, landade vi på Barbados, vilket var en halvtimme efter utsatt tid. Som två blinkande mullvadar gick vi ut i solskenet och den 30-gradiga värmen. Aaaaaahhhhh! Vi hämtade våra väskor och tog oss snabbt igenom passkontroll och tull, innan vi forslades till vårt hotell i den förbokade transfern.

Vårt hotell heter Time Out, och efter lite pappersexercis i receptionen blev vi visade till vårt rum, nummer 100. Det var stort och rymligt med två härliga sängar och en liten terrass. Här kommer vi att trivas! Vi tog en snabb dusch och upptäckte att just den lämnade en del övrigt att önska. Det kom typ sju strålar ur den, så det kan nog ta sin tid att skölja ur schampoo och balsam. Men det får bli ett senare problem. Efter denna lättare uppfräschning strosade vi ner till hotellets restaurang och beställde fish cakes, vilket ska vara en lokal specialitet. Det var fantastiskt gott! Till detta serverades en superstark Bajan Hot Pepper Sauce, vilket vi sköljde ner med den iskalla inhemska ölen Deputy. Nu var livet gott.

Och vi höll oss vakna till klockan 21, vilket innebär att vi har hamnat hyfsat rätt i tid, innan vi kröp ner i de svala lakanen och släckte lampan.

Jag har inte varit så aktiv med fotograferandet än, så nu blir det bara bilder på vårt rum och på den ljuvliga fish caken. Men det kommer mera.