måndag 30 december 2019

Dover beach

En av fördelarna med att vara lätt jet-laggad är att man är uppe med tuppen. Bokstavligen. Vi har nämligen tuppar och höns som går fritt här på området, och de är varken blyga eller tysta. De går ut och in på vår terrass som de behagar och kacklar och gal ohämmat. Igår morse när jag satt på terrassen och bloggade rasslade det till i buskarna och ut kom två apor, gröna markattor, som strosade förbi i sakta mak. Utöver detta finns det rikligt med andra fåglar, små ödlor och stora gräshoppor. Det är rena djurparken.

Hursomhelst. Eftersom vi återigen var uppe tidigt innebar det att vi var på stranden redan klockan nio på morgonen, och då hade jag både hunnit skriva blogginlägg och äta frukost. Vi lade beslag på två solstolar och ett parasoll alldeles vid strandkanten – front row – och där låg vi och solade och badade hela dagen. Det var alldeles… alldeles underbart.

Detta vatten. Alldeles ljummet och turkost. Och denna sol. Jag önskar att jag kunde suga in värmen och ljuset och ljudet från de dånande vågorna i en liten ask och plocka upp en mörk tisdag i februari.

Vid ett-tiden traskade vi upp till en strandbar för att äta lunch. Vi fick som vanligt vänta väldigt länge på maten. Jag begriper inte hur allting kan ta så lång tid. Först tar det en bra stund innan man ens får menyn. Sedan får man vänta på att beställa. Därefter får man vänta jääääättelänge innan man får maten. Trots att det inte är särskilt mycket folk och personalen inte verkar speciellt stressade. Det är lite samma känsla som när man betraktar folk som jobbar på apotek. Vad håller de på med? Det ser ju ut som om de bara såsar omkring där bakom disken. Helt oberörda av att folk sitter och kramar sina kölappar och stirrar på nummertavlan.

Men det var ju inte så att vi hade någon tid att passa. Och maten var väldigt god. Jag åt en hamburgare och Helena en tonfiskwrap. Vi hade även sällskap av en höna med tre kycklingar som smög runt bland borden och letade matrester. Helt normalt.

När vi skulle betala för lunchen upptäckte vi att vi började få ont om cash. Mina var helt slut, eftersom jag inte fick ut något ur bankomaten igår, och Helena hade lite US-dollar (som funkar fint som betalningsmedel här) och lite BBD. Korten hade vi lämnat i säkerhetsboxen på rummet, eftersom vi inte ville ha med dem till stranden. Med lätt puls räknade vi sedlarna och lyckades betala notan med en blandning av USD och BBD. Efteråt hade vi totalt 3 USD kvar. Vilket betyder att vi hittills har gjort av med ca 3000 kronor! Visserligen tillsammans, men på bara två dagar! Hur var det möjligt? När vi checkade in fick vi betala en skatt på rummet som var motsvarade knappt 600 kronor för två veckor. Återstår alltså 2 400 kronor. Som hade gått till middag fredag kväll, lunch och middag på lördagen och lunch på söndagen. Plus att vi handlade lite proviant i en supermarket, betalade hyra för solstolarna etc. Ja, det kanske inte var så orimligt ändå… 

På eftermiddagen var det ganska molnigt, men det gjorde inget. Det var ju 29 grader varmt och vi hade våra böcker. Och det var lika underbart att bada ändå. Vid ett tillfälle tog jag med mig mobilen ut i vattnet för att ta några ”badbilder”, och flera personer frågade storögt: ”Is your phone water-proof?” Det var ganska höga vågor, som dels gjorde att man kunde tappa balansen, dels gjorde att jag var tvungen att hålla upp telefonen i luften med utsträckt arm när de sköljde förbi med full kraft. ”No”, svarade jag. ”I’m a dare-devil.”

Telefonen klarade sig fint.

Vid halv fem-tiden lämnade vi stranden och gick tillbaka till rummet för att hämta våra kort och göra ett nytt försök vid bankomaten. Den här gången lyckades det, och vi hämtade båda ut 400 BBD var. Det firade vi med att köpa en flaska vin i supermarketen att ta med till rummet. 

När jag kollade mitt saldo upptäckte jag något märkligt. 1937 kronor låg fortfarande som reserverat sedan mitt misslyckade uttagsförsök igår. Men nu låg det ytterligare 1937 kronor reserverat. Exakt samma belopp. Trots att jag bara fått ut pengar en av gångerna. Jag loggade in på Swedbank och skickade ett meddelande till kundtjänst för att uppmärksamma dem på detta. Det stod att de skulle svara inom två bankdagar. To be continued.

Efter detta var det dags att ge sig i kast med den undermåliga duschen för att försöka skölja bort all sand och även tvätta håret. ”Vi ses om ett par timmar”, sa jag till Helena innan jag gick in. Men det gick faktiskt över förväntan.

När det var dags för middag föreslog jag att vi skulle gå till hotellrestaurangen och köra en favorit i repris – fish cakes. Dels var det billigt (jag var en smula bekymrad över hur snabbt pengarna rullade och nu kanske jag dessutom hade blivit blåst på nästan 2000 kronor), dels var det jättegott. Och vi hade ju inte sett några andra restauranger som vi hemskt gärna ville gå till. Helena tyckte det var en toppenidé, så vi släntrade bort och fick en plats på uteserveringen. Eller rättare sagt – alla bord var upptagna, men vi frågade om vi kunde sitta på barstolar och äta på själva ”räcket” runt uteserveringen, vilket var brett nog för att få plats med tallrikar. Det fick vi.

Det fanns flera anledningar till att vi inte ville sitta inomhus. Dels vill man inte sitta inomhus per se. Och dels hade de ett band som spelade jättehög musik, så att man knappt kunde prata. Och denna musik. Varje kväll spelas ”gamla godingar” som ”Baby I love your way”, ”Easy like Sunday morning”, ”Give me the beat boys and free my soul” osv på hög volym. Det var samma sak när jag var i Mexico. Det är som om musik från 2000-talet inte har hittat hit än; här kör man på säkra kort, gärna smöriga ballader. Och en hel del reggae. Men det var rätt mysigt ändå, och det visade sig att både jag och Helena kunde texten till det mesta...

Vi hade tänkt avrunda kvällen på vår terrass med lite vin, men vi hade inga glas på rummet. Så Helena frågade vår servitör om det var ok att vi lånade med oss våra vattenglas. Han svarade att ”you’re not supposed to do that”, men att han skulle se mellan fingrarna. Han gav oss en liten blinkning. Perfekt. Sedan gick Helena på toaletten medan jag satt kvar och väntade på att få betala. Då kom en annan servitör och började plocka bort våra tallrikar och i ögonvrån såg jag hur han sträckte sig efter våra vattenglas.
”Noooo!” ropade jag förskräckt.

Alltför gällt.

Han stirrade på mig. ”You’re not finished?” Jag tittade på de tomma vattenglasen, de tomma tallrikarna och de tomma ölglasen. Med all värdighet jag kunde uppbåda svarade jag långsamt. ”No…”

Sedan bad jag om notan. Han släntrade iväg. När Helena kom tillbaka berättade jag om ”dramat”, och, med stigande desperation, att jag inte visste hur länge jag skulle kunna hålla glasen. Hon föreslog att hon skulle gå iväg med dem i förväg, medan jag väntade på notan. När hon hade sicksackat sig förbi en vakt med bytet kom jag på att jag hade nyckeln till vårt rum i min väska. Och som vanligt tog det en evighet innan jag fick notan. Det kröp i kroppen på mig, så till slut gick jag bort till baren och sa helt sonika ”I want to pay.” Där bakom stod servitören som skulle komma med notan (och som hade försökt ta glasen) och pysslade med något annat i lugn och ro. Hade jag inte gått fram hade jag nog suttit kvar där än.

50 BBD senare gick jag i rask takt bort mot vårt rum och hittade Helena och glasen vid poolområdet. Hon hade också kommit på, för sent, att hon inte hade någon nyckel, men ville inte gå tillbaka till brottsplatsen. Vi skrattade enormt mycket åt detta när vi slutligen hällde upp ett varsitt glas vin på vår terrass och spelade en omgång ”0 till 100” innan vi gick och la  
oss vid 23-tiden.

Det hade varit en bra dag.




















Inga kommentarer:

Skicka en kommentar