En av fördelarna
med att vara lätt jet-laggad är att man är uppe med tuppen. Bokstavligen. Vi
har nämligen tuppar och höns som går fritt här på området, och de är varken
blyga eller tysta. De går ut och in på vår terrass som de behagar och kacklar
och gal ohämmat. Igår morse när jag satt på terrassen och bloggade rasslade det
till i buskarna och ut kom två apor, gröna markattor, som strosade förbi i
sakta mak. Utöver detta finns det rikligt med andra fåglar, små ödlor och stora
gräshoppor. Det är rena djurparken.
Hursomhelst.
Eftersom vi återigen var uppe tidigt innebar det att vi var på stranden redan
klockan nio på morgonen, och då hade jag både hunnit skriva blogginlägg och äta
frukost. Vi lade beslag på två solstolar och ett parasoll alldeles vid strandkanten
– front row – och där låg vi och solade och badade hela dagen. Det var
alldeles… alldeles underbart.
Detta vatten.
Alldeles ljummet och turkost. Och denna sol. Jag önskar att jag kunde suga in
värmen och ljuset och ljudet från de dånande vågorna i en liten ask och plocka
upp en mörk tisdag i februari.
Vid ett-tiden
traskade vi upp till en strandbar för att äta lunch. Vi fick som vanligt vänta
väldigt länge på maten. Jag begriper inte hur allting kan ta så lång tid. Först
tar det en bra stund innan man ens får menyn. Sedan får man vänta på att
beställa. Därefter får man vänta jääääättelänge innan man får maten. Trots att
det inte är särskilt mycket folk och personalen inte verkar speciellt
stressade. Det är lite samma känsla som när man betraktar folk som jobbar på
apotek. Vad håller de på med? Det ser ju ut som om de bara såsar omkring där
bakom disken. Helt oberörda av att folk sitter och kramar sina kölappar och
stirrar på nummertavlan.
Men det var ju
inte så att vi hade någon tid att passa. Och maten var väldigt god. Jag åt en
hamburgare och Helena en tonfiskwrap. Vi hade även sällskap av en höna med tre
kycklingar som smög runt bland borden och letade matrester. Helt normalt.
När vi skulle
betala för lunchen upptäckte vi att vi började få ont om cash. Mina var helt
slut, eftersom jag inte fick ut något ur bankomaten igår, och Helena hade lite
US-dollar (som funkar fint som betalningsmedel här) och lite BBD. Korten hade
vi lämnat i säkerhetsboxen på rummet, eftersom vi inte ville ha med dem till
stranden. Med lätt puls räknade vi sedlarna och lyckades betala notan med en
blandning av USD och BBD. Efteråt hade vi totalt 3 USD kvar. Vilket betyder att
vi hittills har gjort av med ca 3000 kronor! Visserligen tillsammans, men på
bara två dagar! Hur var det möjligt? När vi checkade in fick vi betala en skatt
på rummet som var motsvarade knappt 600 kronor för två veckor. Återstår alltså
2 400 kronor. Som hade gått till middag fredag kväll, lunch och middag på
lördagen och lunch på söndagen. Plus att vi handlade lite proviant i en
supermarket, betalade hyra för solstolarna etc. Ja, det kanske inte var så
orimligt ändå…
På eftermiddagen
var det ganska molnigt, men det gjorde inget. Det var ju 29 grader varmt och vi
hade våra böcker. Och det var lika underbart att bada ändå. Vid ett tillfälle
tog jag med mig mobilen ut i vattnet för att ta några ”badbilder”, och flera
personer frågade storögt: ”Is your phone water-proof?” Det var ganska höga
vågor, som dels gjorde att man kunde tappa balansen, dels gjorde att jag var
tvungen att hålla upp telefonen i luften med utsträckt arm när de sköljde förbi
med full kraft. ”No”, svarade jag. ”I’m a dare-devil.”
Telefonen
klarade sig fint.
Vid halv
fem-tiden lämnade vi stranden och gick tillbaka till rummet för att hämta våra
kort och göra ett nytt försök vid bankomaten. Den här gången lyckades det, och
vi hämtade båda ut 400 BBD var. Det firade vi med att köpa en flaska vin i
supermarketen att ta med till rummet.
När jag kollade
mitt saldo upptäckte jag något märkligt. 1937 kronor låg fortfarande som
reserverat sedan mitt misslyckade uttagsförsök igår. Men nu låg det ytterligare
1937 kronor reserverat. Exakt samma belopp. Trots att jag bara fått ut pengar
en av gångerna. Jag loggade in på Swedbank och skickade ett meddelande till
kundtjänst för att uppmärksamma dem på detta. Det stod att de skulle svara inom
två bankdagar. To be continued.
Efter detta var
det dags att ge sig i kast med den undermåliga duschen för att försöka skölja
bort all sand och även tvätta håret. ”Vi ses om ett par timmar”, sa jag till
Helena innan jag gick in. Men det gick faktiskt över förväntan.
När det var dags
för middag föreslog jag att vi skulle gå till hotellrestaurangen och köra en
favorit i repris – fish cakes. Dels var det billigt (jag var en smula bekymrad
över hur snabbt pengarna rullade och nu kanske jag dessutom hade blivit blåst
på nästan 2000 kronor), dels var det jättegott. Och vi hade ju inte sett några
andra restauranger som vi hemskt gärna ville gå till. Helena tyckte det var en
toppenidé, så vi släntrade bort och fick en plats på uteserveringen. Eller
rättare sagt – alla bord var upptagna, men vi frågade om vi kunde sitta på
barstolar och äta på själva ”räcket” runt uteserveringen, vilket var brett nog
för att få plats med tallrikar. Det fick vi.
Det fanns flera
anledningar till att vi inte ville sitta inomhus. Dels vill man inte sitta
inomhus per se. Och dels hade de ett band som spelade jättehög musik, så att
man knappt kunde prata. Och denna musik. Varje kväll spelas ”gamla godingar”
som ”Baby I love your way”, ”Easy like Sunday morning”, ”Give me the beat boys
and free my soul” osv på hög volym. Det var samma sak när jag var i Mexico. Det
är som om musik från 2000-talet inte har hittat hit än; här kör man på säkra kort,
gärna smöriga ballader. Och en hel del reggae. Men det var rätt mysigt ändå,
och det visade sig att både jag och Helena kunde texten till det mesta...
Vi hade tänkt
avrunda kvällen på vår terrass med lite vin, men vi hade inga glas på rummet.
Så Helena frågade vår servitör om det var ok att vi lånade med oss våra
vattenglas. Han svarade att ”you’re not supposed to do that”, men att han
skulle se mellan fingrarna. Han gav oss en liten blinkning. Perfekt. Sedan gick
Helena på toaletten medan jag satt kvar och väntade på att få betala. Då kom en
annan servitör och började plocka
bort våra tallrikar och i ögonvrån såg jag hur han sträckte sig efter våra
vattenglas.
”Noooo!” ropade
jag förskräckt.
Alltför gällt.
Han stirrade på
mig. ”You’re not finished?” Jag tittade på de tomma vattenglasen, de tomma
tallrikarna och de tomma ölglasen. Med all värdighet jag kunde uppbåda svarade
jag långsamt. ”No…”
Sedan bad jag om
notan. Han släntrade iväg. När Helena kom tillbaka berättade jag om ”dramat”,
och, med stigande desperation, att jag inte visste hur länge jag skulle kunna
hålla glasen. Hon föreslog att hon skulle gå iväg med dem i förväg, medan jag
väntade på notan. När hon hade sicksackat sig förbi en vakt med bytet kom jag
på att jag hade nyckeln till vårt rum i min väska. Och som vanligt tog det en
evighet innan jag fick notan. Det kröp i kroppen på mig, så till slut gick jag
bort till baren och sa helt sonika ”I want to pay.” Där bakom stod servitören
som skulle komma med notan (och som hade försökt ta glasen) och pysslade med
något annat i lugn och ro. Hade jag inte gått fram hade jag nog suttit kvar där
än.
50 BBD senare
gick jag i rask takt bort mot vårt rum och hittade Helena och glasen vid
poolområdet. Hon hade också kommit på, för sent, att hon inte hade någon nyckel,
men ville inte gå tillbaka till brottsplatsen. Vi skrattade enormt mycket åt detta
när vi slutligen hällde upp ett varsitt glas vin på vår terrass och spelade en
omgång ”0 till 100” innan vi gick och la
oss vid 23-tiden.
Det hade varit
en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar