Hemresan och slutreflektioner

På söndagen hade vi ställt klockan på 08.00. Utcheckningen var kl 10.00 och vår transfer till flygplatsen skulle komma kl 10.30. Trots att vi varken hade packat eller städat kvällen innan gick det rätt snabbt att röja upp, och sedan satt vi och rullade tummarna medan diskmaskinen surrade och vi väntade på att Mrs Josipa skulle komma och inspektera lägenheten.

Strax efter tio kom hon och kollade att inget var trasigt, sedan var vi "good to go". En stor, svart bil (med samma chaufför som körde oss hit i onsdags) väntade på oss utanför lägenheten, och en kort bilresa senare stod vi på flygplatsen. Tack och hej.

Det var strålande sol och jättevarmt ute när vi gick från parkeringen till avgångshallen med våra kabinväskor. Den som kunde lägga sig på en strand ändå... Jag kollade väderprognosen för Göteborg på YR, och det kändes måttligt roande att återvända till "mulet och duggregn".

Vi checkade in i en incheckningsautomat, fick våra boardingkort och gick sedan igenom säkerhetskontrollen. Det är verkligen smidigt att resa med enbart handbagage, förutom det faktum att man bara får ha med sig ett begränsat antal vätskor. Både Camilla och Daniella hade stretchat sina plastpåsar till maximum, och det slutade med att jag fick ta Camillas fotcreme i min påse och Daniella fick lämna sina schampoo- och balsamflaskor i lägenheten. Själv var jag tvungen att lämna både en schampooflaska och en solskyddscreme, eftersom de innehöll mer än 100 ml.

Vår flight från Split gick enligt plan kl 13.00 och flögs av Croatia Airlines, som ingår i Star Alliance. Vi var rätt hungriga, och blev därför gruvlig besvikna när det enda vi fick att förtära var en liten påse med små salta kex. När vi väl hade landat i Frankfurt kunde vi dock äta en sista måltid tillsammans innan Camilla och Daniella gick för att borda sitt plan till Arlanda. Efter att vi hade kramats hej då hade jag ytterligare drygt fyra timmar att slå ihjäl innan min boarding till Göteborg skulle starta.

Oh, the joy...

Jag hittade ett lugnt ställe där jag kunde slå upp min laptop och blogga om lördagens utflykt till Krka Waterfalls. Med ett glas vin. (Det var ju fortfarande semester...) När jag så småningom skulle ta mig till min gate visade det sig att jag var tvungen att passera ytterligare en säkerhetskontroll. Jag tackade min lyckliga stjärna för att jag inte hade köpt en flaska Martini och en Likör 43 i tax freen, vilket jag hade planerat men till slut struntat i. Dessa hade jag i så fall blivit tvungen att lämna ifrån mig. Men jag kan inte låta bli att förundras över dessa otippade säkerhetskontroller. Jag hade ju redan passerat en sådan i Split, där jag hade plockat upp alla vätskor och min dator i separata boxar på rullbandet, och blivit scannad och visiterad på alla sätt. När är man safe? Det var samma sak när jag och Åsa flög hem från Hong Kong - när vi landade på Arlanda och skulle vidare till Köpenhamn blev vi tvungna att passera både en passkontroll och en säkerhetskontroll, trots att vi redan hade gjort detta innan vi lämnade Hong Kong, och trots att vi aldrig hade varit "utanför gaterna".

Mycket märkligt.

Hursomhelst. Jag kom igenom säkerhetskontrollen och kunde leta reda på min gate, där boardingen startade strax efter kl 21. En buss tog oss till det väntande Lufthansa-planet, och vi lyfte planenligt kl 21.35. Prick 23.10 landade vi på Landvetter, efter en ganska skakig inflygning genom ett dimmigt Göteborg. Jag tog flygbussen till Korsvägen och klev in i min lägenhet ungefär vid midnatt. Och rasade genast i säng.

Resan till Kroatien var över.

Några slutreflektioner:

Vi är mycket nöjda med resan och kan alla tänka oss att återvända till Kroatien. Split är verkligen en fantastiskt mysig stad, och det Adriatiska havet är kristallklart och underbart. Överlag känns det väldigt rent här, om man jämför med till exempel Spanien och Grekland. Dessutom var avsaknaden av påträngande försäljare och så kallade inkastare vid restauranger påtaglig. Atmosfären var casual och laid-back. Transporterna (åtminstone med Uber) var snorbilliga. Men jag är fortfarande osäker på vad som är det kroatiska köket. Spanien har sina tapas, Italien sin pasta och Hong Kong sina dim sums. Men vad är egentligen Kroatiens signaturrätt? Jag vet inte. Klart är i alla fall att vi har ätit både medioker mat och fantastisk mat under vår (alltför korta) vistelse här.

Ok, här kommer slutnotan:

Flyg Göteborg-Split t/r: 3 200 SEK
Boende i lägenhet, 4 nätter: 2 300 SEK (per person)
Transfer till och från flygplatsen: 300 SEK (per person)
Utflykt till Krka National Park: 600 SEK
Övrigt (transporter, mat och shopping): 5 100 SEK

Totalt: 11 500 SEK

Jag vet inte när och var nästa resa går. Jag har tagit tjänstledigt från jobbet i fem månader för att läsa en termin filmvetenskap på Göteborgs universitet och lever just nu på CSN, vilket inte tillåter några större utsvävningar.

Men jag siktar på att göra en weekendresa i påsk, till någon storstad i Europa.

Vi får se...

Krka National Park

På lördagen var det dags för en utflykt till nationalparken Krka. Jag hade gjort bokningen via Slavi, Booking-agenten som jag har messat med på Whats App, och hon hade ordnat en bil som skulle hämta oss utanför lägenheten kl 08.45. Ett par minuter försenad kom en liten minibuss i hög hastighet och stannade med skrikande däck. Chauffören, Mikael, störtade ut och bad om ursäkt för att han var sen. Han var lång och gänglig och ett enda stort, skevt leende. Det var omöjligt att inte tycka om honom.

Vi packade in oss i minibussen, i vilken vi hade sällskap av ett par i 55-årsåldern från England. Till en början sa de inte så mycket, men sedan visade de sig vara så där härligt, artigt, brittiskt trevliga.

Bilturen till Skradin tog knappt en timme och gick längs med en motorväg som kantades av berg och gröna kullar. Kl 09.50. klev vi ur på en bilparkering och Mikael förklarade att vi skulle ta båten till nationalparken som gick kl 10.00. Han skulle visa oss vägen och även köpa våra biljetter.

Och sedan satte han iväg i en jäkla fart! Vi andra gick efter i maklig takt och småpratade och tittade på omgivningarna. Jag såg hur Mikael vände sig om flera gånger och tittade efter oss med ett stressat ansiktsuttryck. "Hörni, vi får nog rappa på lite!" sa jag. "Vaddå, håller vi på att missa båten?" undrade Camilla. "Ja, det verkar så", sa jag. "Den går ju om två minuter."

Jag gick ikapp Mikael och bad om ursäkt för att vi var så långsamma. Han slog ödmjukt ut med armarna i en urskuldande gest - "no, no - there's absolutely no problem!" Svetten rann längs med tinningarna, samtidigt som han pekade mot båten och sa att vi skulle gå dit och ställa oss medan han fixade våra biljetter. Och sedan störtade han iväg igen. Ungefär 20 sekunder innan båten gick kom han springande med våra biljetter med andan i halsen. (Han såg dock lika glad ut som tidigare). Mikael informerade oss om att vi skulle ta båten tillbaka till Skradin kl 13.30, och att han skulle möta oss "där borta" (han pekade på en liten mur).

"Got it." Nu var vi på egen hand. (Och Mikael kunde ta igen sig några timmar på något café...)

Det var rätt fullt på båten, men vi lyckades klämma oss ner någonstans i mitten på övre däck. Och sedan gled vi iväg i ett grönt sagolandskap, i ungefär 20 minuter, innan vi var framme.

Krka är en av Kroatiens åtta nationalparker och sträcker sig över 109 kvadratkilometer längs floden Krka. Det mest omtalade och besökta området är vattenfallen Skradinski Buk i den nedre delen av parken. Här kastar sig vattnet ned för 17 fall av olika storlek längs en sträcka på 800 meter innan det slutar i en turkosskimrande lagun.

Det är oerhört mäktigt.

Och man kan bada där.

Vi började dock med att ta en promenad runt området. Det fanns en trail som man kunde följa, som tog oss riktigt nära vattenfallen, genom skogar, förbi porlande bäckar och längs med gröna sjöar som var fulla med fiskar. Vi stannade och tog bilder hela tiden - runt varenda krön uppenbarade sig nämligen ett nytt Kodak Moment. 

När vi hade gått hela varvet runt kunde vi inte hålla oss längre - vi var tvungna att hoppa i. Dock ville vi inte lämna våra väskor och kläder obevakade, så vi delade upp oss. Först gick jag och Daniella i. Det var lite småklurigt att ta sig ner (brant och stenigt) och vattnet var både strömt och fullt med stora stenar som man fick passa sig för, men... det var magiskt! Och jag kommer för alltid att minnas känslan av att ligga och flyta i det gröna, skummande vattnet med de dånande vattenfallen som scenisk backdrop. 

Efter en stund gick Daniella upp, och Camilla gjorde mig sällskap i vattnet. Jag erbjöd mig senare att byta av Daniella så att hon kunde gå i igen, men hon kände sig nöjd. Så då låg jag kvar en stund till. Och bara njöt.

Till slut gick jag motvilligt upp och vi satte oss alla tre på en gräsplätt och soltorkade. Det var 27 grader varmt och 45 minuter tills vi skulle ta båten tillbaka. Ett ungt par som satt i närheten råkade ut för en getingattack (det var en helt enorm geting som snarare såg ut som en humla i storlek) och tjejen sprang skrikande upp. (Daniella: "Jag känner verkligen med henne.") Killen tog genast av sig en av sina flip-flops och reste sig upp som en tennsoldat med värsta machominen och började vifta med den mot getingen som en machete. (Vi refererade senare till händelsen som "han med stortoffeln"). 

Vid halv två tog vi båten tillbaka till Skradin, efter tre underbara timmar i parken. Mikael och det engelska paret mötte upp oss vid muren, och sedan var det dags att åka till Trogir. Resan dit skulle ta 45-50 minuter och vi var helt utsvultna. Som tur var hade våra medresenärer en öppnad chipspåse som de gentilt delade med sig av, vilket vi tacksamt tog emot.

Så här beskrivs Trogir i en researtikel jag hittade på nätet: "Den gamla stadskärnan finns med på Unescos världsarvlista och kan erbjuda ett stort utbud av mysiga restauranger, butiker och även en liten marknad där man kan hitta det mesta. Man kan lätt slå ihjäl ett par timmar med att bara njuta av gamla byggnader och kloster som ligger inklämda längs trånga kullerstensgator. Nere längs med strandpromenaden trängs turister och båtfolk. Folkliv och musik råder så gott som dygnet runt."

Det lät ju trevligt. Dessvärre hann vi inte se något alls av Trogir, eftersom vi bara fick en timme till förfogande och vi var TVUNGNA att hitta en restaurang pronto. Mikael visade oss "the main street" och sa att vi skulle ses igen vid bilen om en timme. Vi gick in på första bästa restaurang och beställde lunch (och trots gårdagens fiasko gav jag en grillad tonfisk, denna gång med asien-inspirerad sallad, en chans - och det var supergott!). När vi väl hade fått in maten, ätit och betalat så var det dags att gå tillbaka till bilen.

Det kändes lite surt. Men vi gjorde i alla fall ett kort fotostopp längs med bergen där vi fick en schysst utsikt över Trogir och Split från ovan. Alltid något.

Vid 17-tiden var vi tillbaka vid vår lägenhet. Vi tog det lugnt ett tag och gjorde oss i ordning inför en sista kväll i Split. Vi hade övervägt att stanna i våra hoods, men vi kände alla tre att vi verkligen ville åka in till city. En Uber-resa senare (med en ovanligt pratsam chaufför) stod vi återigen vid strandpromenaden och kunde ge oss in i de virvlande gränderna.

Vi gick faktiskt förbi Bokeria Kitchen and Wine Bar ännu en gång med mössan i handen, men de gav oss återigen nobben. Det var fullbokat. Vi strosade vidare och hittade till slut en mysig restaurang, som jag har glömt vad den hette, men vi åt i alla fall en fantastiskt god middag där. Camilla och Daniella åt pasta och jag åt en steak med gräddig tryffelsås som smälte i munnen. Till detta delade vi på en flaska vin. Livet var gott.

Sedan gick vi tillbaka till den "takbar" som vi hade varit på första kvällen i Split och drack en varsin drink. Den softa loungemusiken hade ersatts av renodlad disco och det var påtagligt mycket mer folk där, med allt vad det innebär av reserverade bord för stekare med ishinkar.

Det var lördag.

Vi satt där i någon timme med våra drinkar, och sedan tog vi en Uber hem.

Jag och Camilla satte oss på vår terrass och drack lite vin, pratade och skrattade. Plötsligt, från ingenstans, dök en oerhört arg man upp på gatan nedanför oss.

"It's past midnight!!! People are trying to sleep!"
Jag hoppade till.
"Oh! I'm sorry!"
"No sorry! No sorry! I´ll call the police!!!"
Han hytte hotfullt med näven åt oss innan han ilsket klampade iväg.

Jag och Camilla tittade på varandra som två fyraåringar som just blivit påkomna med fingrarna i syltburken. Men vafan...? Daniella, som stod inne i badrummet och tvättade av sig sminket, hade hört alltsammans och trodde inte sina öron.

Klockan var i och för sig halv ett. Och, eftersom vi inte var helt nyktra, kanske vi var mer högljudda än vi trodde. Men ändå. Det var lördag. Kan man inte bara be någon vara lite tystare utan att hota med polisen? Vi tyckte att han överreagerade. Men vi gick i alla fall in och la oss.

Och sedan la sig tystnaden över Stobrec den sista dagen.

På söndagen var det dags att åka hem.

Några ord om Villa de Lux

Tänkte att jag skulle nämna några ord om vårt boende här i Stobrec. Vi hyr alltså en lägenhet, vilket jag inte alls är van vid. Jag brukar alltid bo på vanliga hotell, men syrran har ofta hyrt lägenhet, och kan därför göra en mer rättvis jämförelse av standarden.

Enligt henne är detta det bästa lägenhetshotell hon bott på någonsin. Och jag måste hålla med om att det verkligen är "ljust fräscht". Köket känns helt nyrenoverat. Hall, kök och vardagsrum flyter ihop i ett enda stort rum, men med en liten trappa mellan kök och vardagsrum. Vi har en stor terrass med utsikt över poolen och bergen. Sedan finns det ett badrum och två sovrum - jag och Daniella sover i det ena och Camilla i det andra.

Dock har inredaren haft en mystisk förkärlek för kristallkronor, kristallknoppar på dörrar och skåp och annat bling-bling. Det ska förmodligen representera lyx, men känns snarare vulgärt 80-tal.

Vi har i alla fall trivts bra här under vår alltför korta tid i Kroatien.

Idag har vi varit på en helt magisk utflykt till Krka National Park. Om den berättar jag mer om imorgon kväll, när jag ska tillbringa nästan sju (7) timmar på Frankfurts flygplats innan jag boardar planet till Göteborg.

Bada, bada, bada

På fredagen var det strålande sol i stort sett hela dagen. Hurra! Direkt efter frukosten drog vi iväg på jakt efter den mytomspunna "natural beach" som skulle ligga i närheten av kyrkan. Vi passerade en turistinformation på vägen och stack in huvudet och frågade om vägen. Kvinnan bakom disken såg mycket frågande ut. "Natural beach? What is that?" Jag förklarade att den kvinna vi hyrde lägenhet av hade sagt att det fanns en "Public beach" och en "Natural beach". Hon bara skakade på huvudet och pekade på en stor karta på väggen och visade var alla stränder låg. Det fanns hur många som helst! Och vi skulle mycket riktigt gå i riktning mot kyrkan och sedan ta en av alla trapporna som ledde ner till stränderna.

Vi hittade en fin plats där vi bredde ut våra handdukar. Och sedan låg vi och solade och badade hela dagen. Det var 29 grader varmt i luften och det kändes faktiskt lite varmare i vattnet än igår.

Och detta vatten.

Jag tror aldrig jag har sett så kristallklart vatten någon gång i hela mitt liv. Bottnen var lika tydlig som om man hade lagt några stenar på botten av ett vattenglas och tittade ner. Helt makalöst.

Vid tre-tiden gick vi upp för trapporna och letade reda på en taverna där vi kunde äta lunch. Vi åt alla spaghetti bolognese, och det var supergott i all sin enkelhet, men vi besvärades även denna gång av oerhört påflugna getingar. Daniella sprang upp och ner från bordet och viftade hysteriskt och drog till sig en del uppmärksamhet från övriga gäster. Så pass mycket uppmärksamhet att två äldre herrar skämtsamt väste "Bzzz!" till henne när vi gick därifrån...

Vi gick tillbaka till våra handdukar, som vi hade lämnat på stranden, men tog fel väg ner och blev därför tvungna att gå upp för en jättelång trappa och sedan ner för en annan. Efter detta träningspass badade vi och solade en stund till, innan det var dags att gå tillbaka (uppför trapporna) och hem till lägenheten.

Vi hade bestämt oss för att åka in till Split även ikväll och gjorde oss i ordning i sakta mak. Vi hade som vanligt väldiga problem med att stänga dörren till terrassen - den är konstruerad på ett mycket märkligt sätt och man måste dra den inåt/bakåt/uppåt/utåt i en lång svepande rörelse som vi aldrig har lyckats räkna ut exakt hur den går till. Ibland funkar det bara, ibland kan man hålla på hur länge som helst utan att den går att stänga. Sjukt irriterande. Just igår kväll var det helt hopplöst. Vi drog till dörren "så gott det gick" innan vi beställde en Uber och strax var vi tillbaka i den härliga staden, där vi återigen strosade omkring i gränderna.

Jag kan inte nog understryka hur mysigt det är här. Man går runt i en labyrint av smala gränder och plötsligt viker man runt ett hörn och där öppnar sig ett stort torg. Sedan virvlar man in i nästa labyrint av gränder innan man kommer ut på ett nytt torg. Överallt finns det små butiker, restauranger och uteserveringar.

Vi letade reda på Bokeria Kitchen & Wine Bar, som vi hade gått förbi dagen innan, och som Hellan hade rekommenderat i en kommentar på min Instagram. Det var dock fullbokat. Vi försökte boka bord till dagen därpå, men det var fullt då också. Typiskt. Detta ställe får stå på min mentala kom ihåg-lista till nästa gång jag är i Split. Det såg verkligen fantastiskt ut, och det hade även fått oerhört goda recensioner på Tripadvisor.

Vi hamnade på ett annat ställe som såg mysigt ut, men skenet bedrog. Det var en riktig turistfälla, som lika gärna hade kunnat ha bilder på maten i menyn. Faktum är att det hade underlättat, för då hade jag inte valt tonfisk med grillade grönsaker. In kom nämligen något som såg ut som en platt fläskkotlett, ackompanjerad av en sorglig liten hög med grönsaker. Camilla och Daniella valde lax, och även om fisken var god så hade den inga vidare tillbehör. Det de trodde var potatis såg ut som en liten skål med alger.

Vi var inte nöjda.

Daniella lindrade besvikelsen med lite glass på ett Gelato-ställe, och sedan tog vi en vanlig taxi tillbaka hem. (Vi försökte boka en Uber, men lyckades inte förstå var "pick up-pointen" var. Tydligen kunde vi inte boka den till vår exakta GPS-position, kanske för att många delar av innerstaden är bilfria. Samtidigt stod vi ju på en gata med bilar, så vi fattade inte varför vi inte kunde få hit bilen. Och sedan surnade vi till och tog en vanlig taxi, eftersom det drällde av såna i närheten. Men det blev lite dyrare än Uber.)

När vi kom tillbaka satt vi en stund på terrassen och drack vin. Sedan lyckades Camilla, mirakulöst, stänga terrassdörren. "Hur gjorde du?" frågade jag. Det visste hon inte. Så vi får se hur det går idag.

Idag ska vi på utflykt till Koka Waterfalls. Det ser jag verkligen fram emot.

Stranden och Staden

På torsdagen åt vi frukost på terrassen innan vi begav oss till stranden. Enligt väderprognosen skulle det bli växlande sol och moln, men det såg ärligt talat rejält disigt ut på himlen när vi promenerade iväg. Det var dock 27 grader varmt ute, så det gick ingen nöd på oss.

Vi gick till "the public beach", som är en anlagd stenstrand ungefär 300 meter från vår lägenhet. Så fort vi kom fram tog vi ett dopp i havet, och det var något varmare än i poolen, men bara marginellt. Skulle tippa på 22 grader. Jag hade hoppats på minst 25! Men jag har för mig att jag har läst eller hört någonstans att Adriatiska havet brukar vara kallare än övriga Medelhavet. När man väl hade doppat sig var det såklart superskönt och vi badade en bra stund.

Sedan låg vi på stranden i några timmar. Diset på himlen blev allt tjockare för att så småningom bli helt mulet. Enbart en svag ljusglimt påminde om att det fanns en sol någonstans. Äsch.

Eftersom det var så mulet smorde vi inte in oss med någon solskyddsfaktor, trots att jag hade en med mig. När vi sedan kom tillbaka till lägenheten hade Daniella bränt sig på ryggen och baksidan av benen. Helt ofattbart! Det hade ju inte varit någon sol! Jag och Camilla hade inte bränt oss alls, men jag tror att vi hade en bättre grundfärg än vad Daniella hade.

Vi tillbringade ett par timmar på vår terrass, där vi åt "lunch" (mackor och kaffe), samt drack vin och satt och pratade. Det var några sjukt ettriga getingar som terroriserade oss, vilket innebar att Daniella regelbundet genomförde någon slags avancerad regndans (hoppade upp och ner och sprang ut och in) ackompanjerad av fasansfulla skrik.

Vi har alla våra fobier. Om det dessutom hade dykt upp spindlar på terrassen hade dårhuset blivit komplett.

Vid fem-tiden duschade vi och gjorde oss i ordning för en tur in till Split.

Split är Kroatiens näst största stad och har en befolkning på ca 180 000. Vi bor ca 7 km utanför, i ett område som heter Stobrec. För att veta var vi skulle ta vägen kollade vi upp restauranger på Tripadvisor som låg centralt och hade fått goda recensioner. Vi fastande för en som hette Chops Grill Steak and Seafood. Jag beställde en Uber till restaurangens adress och det kostade bara ca 100 SEK, trots att vi åkte i ca 25 minuter. (Att det tog 25 minuter var för övrigt väldigt märkligt, eftersom hemresan bara tog typ 12 minuter.)

Hursomhelst. Vi blev avsläppta vid strandpromenaden som kantades av restauranger, marknadsstånd och palmer. I vattnet låg stora lyxyachter och guppade och Camilla tyckte att det såg ut ungefär som i Monaco. Eftersom jag aldrig har varit där kan jag inte avgöra det, men det var i alla fall otroligt mysigt. Vi vandrade omkring i de smala gränderna, som påminde om Gamla Stan i Stockholm, tittade på byggnader och gick in i ett par butiker. Sedan letade vi oss till Chops Grill Steak and Seafood, där vi smörjde kråset med Surf and Turf, grillad svamp, seasonal salad och pommes. Mycket, mycket gott.

Vi strosade vidare genom centrala Split och hamnade till slut på en upphöjd uteservering med pulserande loungemusik (kan knappast kallas takterrass eftersom det bara var en trappa upp, men ändå). Här drack vi smarriga drinkar och satt och pratade i ett par timmar innan vi tog en Uber hem.

Idag ska vi testa "the natural beach".

Hej Split!

Idén till att resa till Split föddes på en tapas-restaurang i Göteborg förra hösten. Jag hade besök av syrran och hennes två döttrar, Paula och Daniella, och vi konstaterade att vi inte hade varit på någon resa, bara vi fyra, sedan vi var i Barcelona i månadsskiftet augusti/september 2013. Att vi valde just Split berodde på att ingen av oss hade varit där, men vi var alla sugna på att åka dit. Att åka i början av september kändes också som den perfekta tidpunkten - vattnet har blivit ordentligt uppvärmt under sommaren, och de värsta horderna av turister har flytt fältet. Med andra ord: det är ett gyllene tillfälle att klämma ut de sista soltimmarna innan vi går in i det totala mörker som brukar lägga sig som en blöt filt över tillvaron från november till mars.

När vi skulle boka resan i våras upptäckte Paula att den krockade med en av hennes resor när hon skulle resa runt i USA och Kanada för att se Metallica på sju (7) ställen. Där tappade vi en i  kvartetten. Det var tråkigt, men jag, Camilla och Daniella bestämde oss för att åka ändå.

Jag lämnade ett gråkallt och regnigt Göteborg i går morse och tog Flygbussen till Landvetter i mycket god tid. Med tanke på hur jag sprang genom Arlanda på väg till och från Hong Kong kände jag nämligen att det var dags för en värdig flygplatsupplevelse: Strosa genom tax free-butikerna. Sitta och ta en öl. Hasa bort till gaten.

Flygresan till München tog knappt två timmar och sedan mötte jag Camilla och Daniella, som hade flugit från Arlanda, vid gate H28. Därifrån till Split tog det bara en timme. Härligt.

Vi reser alla med enbart handbagage, så det var bara att knalla ut i ankomsthallen och leta reda på killen som höll upp en iPad med texten "Villa de Lux". Jag hade bokat en transfer till och från boendet, som är en lägenhet en bit utanför city, och vi blev körda fram till huset av en klädsamt tystlåten chaufför i en stor, svart bil. När han hade burit ut våra väskor frågade vi honom om han visste var vi kunde få tag i nyckeln, men han bara ryckte på axlarna och drog iväg. Utan att vi ens hade betalat honom.

Hmm. Vi gick fram till porten och insåg att huset bestod av fyra olika lägenheter. På baksidan låg några personer i poolen, men för övrigt såg vi inte till någon som verkade vara "in charge". Vi knackade på en dörr, men ingen öppnade. Mystiskt. Jag tog upp mobilen och messade till Slavi, kvinnan jag hade varit i kontakt med om transfer, utflykter etc, och hon svarade genast att "Mrs Josipa is around the street... just arriving." Och strax därpå dök mycket riktigt en blond kvinna upp som släppte in oss i vår lägenhet, visade oss runt och förklarade lite praktikaliteter på knagglig engelska. Jag nämnde att vi inte hade betalat chauffören, och fick svaret att det gjorde jag till henne. Faktum var att hon ville ha betalt för allt på en gång: boendet, transfer och den dagsutflykt vi ska göra till Krka Waterfalls. Så vi tog alltihop på mitt kort, och sedan kommer Camilla och Daniella att swisha över sin del. I skrivande stund ser jag att de nu har dragit beloppet: 9 672 SEK. Delat på tre blir det 3 224 SEK. Inte särskilt dyrt för boende i fyra dagar, transfer till och från flygplatsen och en heldagsutflykt!

Det är verkligen en mysig lägenhet (bilder kommer i senare inlägg), men med en mycket speciell bling-bling stil som för tankarna till Dallas eller Falcon Crest... Mrs Josipa hade lämnat en flaska vin till oss som en välkomstgest, vilken vi öppnade så fort hon gått ut genom dörren. Det var 26 grader varmt och solen började gå ner över bergen när vi satt på vår terrass med utsikt över poolen. Man kan ha det sämre.

Efter en snabb dusch bestämde vi oss för att kolla in omgivningarna. Mrs Josipa hade förklarat hur man tog sig till "the main street" som skulle vara full med restauranger, affärer etc. Det var också där som "the public beach" låg. Tydligen fanns det även en "natural beach" i närheten av kyrkan, som skulle vara finare. Vi kommer att testa båda.

Vi strosade i den riktning som hon beskrivit, men lyckades ändå hamna på avvägar och fick fråga oss fram. Till slut kom vi fram till strandpromenaden, där det mycket riktigt låg en del restauranger. Men det kändes inte riktigt så fullsmockat som jag hade föreställt mig. Det märks att vi inte är inne i själva Split, utan i någon form av förort. Vi hittade i alla fall en restaurang som var rätt mysig, där Camilla och Daniella åt en varsin pizza och jag grillad fisk. Sedan gick vi till en supermarket och handlade lite frukost till imorgon (idag) innan vi promenerade hem i mörkret.

Jag och Daniella bestämde oss för att ta ett kvällsdopp i den upplysta poolen, som skulle vara uppvärmd, men som visade sig vara rätt kall. Jag gick dock i ändå, bara för att, medan Daniella stod och hukade vid sidan om...

Jag försökte blogga lite i sängen innan jag somnade, men jag var helt slut och fick ge upp efter bara några rader. Nu är klockan tio på torsdag morgon och jag har skrivit klart blogginlägget på terrassen. Det är dags att äta frukost.

Resplan

GÖTEBORG-MÜNCHEN

Lufthansa (LH2429)

Avgång: 12 september 12:05 Göteborg (GOT)

Ankomst: 12 september 13:50 München (MUC)

MÜNCHEN-SPLIT

Lufthansa (LH1716)

Avgång: 12 september 15:15 München (MUC)

Ankomst: 12 september 16:30 Split (SPU)

SPLIT-FRANKFURT

Lufthansa (LH6005)

Avgång: 16 september 13:00 Split (SPU)

Ankomst: 16 september 14:50 Frankfurt (FRA)

FRANKFURT-GÖTEBORG

Lufthansa (LH820)

Avgång: 16 september 21:35 Frankfurt (FRA)
Ankomst: 16 september 23:10 Göteborg (GOT)

Hemresan och slutreflektioner

Klockan fem på fredag morgon ringde vårt alarm. Enligt booking.com erbjöd vårt hotell en fri shuttle till flygplatsen, men när vi hade varit och frågat i receptionen kvällen innan visade det sig att man var tvungen att boka den minst 24 timmar innan. Vi orkade inte hålla på och strula med tunnelbanor och air train med våra resväskor så tidigt på morgonen (dessutom var pengarna på våra Octopus cards slut), så vi bestämde oss för att ta taxi hela vägen.

Flyget gick 09.20, så vi ville vara på flygplatsen senast klockan 07.00 för att ha goda marginaler. Vi visste inte riktigt hur lång tid det skulle ta till flygplatsen, men enligt Google Maps skulle det ta 35 minuter med bil. Med tanke på kinesernas arbetsvanor var det mycket möjligt att det skulle vara rusningstid, så vi ville lämna hotellet redan vid 06.00.

Vi lämnade vårt hotellrum vid halv sex, checkade ut och bad concierge-killen att fixa en taxi till Hong Kong International, terminal 1. Resan gick sedan mycket smidigt och vi stod på flygplatsen redan kvart över sex. Det kostade totalt 400 dollar.

Vi lokaliserade SAS-disken och fick sedan köa en bra stund innan vi kom fram. Sedan fick vi våra boardingkort och väskorna taggades och åkte iväg på rullbandet. Vi tittade på varandra och konstaterade torrt: ”Undrar om vi någonsin ser dem igen.” Eftersom vi var så tidiga stod det inga platser på våra boardingkort. Tydligen skulle vi få dem vid gaten. Vi blev dock ”erbjudna” att uppgradera från ekonomiklass till PLUS för den nätta summan 2500 dollar. Även om det var frestande (vi hade ju blivit gratis uppgraderade till PLUS på hitresan), så tyckte vi att det var lite för dyrt, så vi tackade nej. Vi tänkte dock att, om vi bara hade is i magen vid gaten och inte gav oss tillkänna för tidigt, så kanske ekonomiplatserna skulle ta slut och vi skulle bli uppgraderade ändå…

Vi passerade säkerhetskontrollen och letade reda på något ställe där vi kunde äta frukost. Vi var extremt trötta, eftersom vi bara hade sovit i tre timmar. (Själv hade jag dessutom bara sovit fyra timmar natten innan.) En kaffe och croissant senare piggnade jag till lite grann i alla fall. När jag öppnade plånboken upptäckte jag våra Ocopus-kort, som vi skulle ha återlämnat för att få tillbaka vår deposit på 50 dollar var. Det skulle vi ha gjort på någon tunnelbanestation, men jag hade läst att man även kunde göra det på flygplatsen. Så vi letade reda på en ”customer information”-disk, men fick beskedet att det kunde man bara göra vid air train. Den låg ju utanför säkerhetskontrollen och vi hade verkligen inte lust att ta oss ut igen för att leta reda på den. Typiskt.

Vi funderade på om vi skulle köpa en varsin vinflaska från Hong Kong, något vin som inte fanns hemma och som hade kinesiska tecken på etiketten, men vi orkade inte gå och leta. Mina dollar var för övrigt helt slut, och Åsa gjorde slut på sina sista 40 dollar på lite godis innan det var dags att gå till gaten. Som låg rätt långt bort (vi fick ta tåg dit).

Enligt plan så höll vi en låg profil vid gaten, men när vi slutligen lämnade fram våra boardingkort vid disken så låg våra nya boardingkort (med våra platser på) redan färdigutprintade, så vi hade inget för att vi hade avvaktat. Inte hade vi blivit uppgraderade heller. Vi satt i ekonomiklass på rad 55.

När vi boardade planet passerade vi de breda, sköna sätena på PLUS innan vi kom bort till de trånga sätena i ekonomiklass där vi satt nästan längst bak. Som boskap. Vi funderade på om vi hade gjort bort oss som inte tagit chansen att uppgradera (det var ju ändå 11 timmars flygning), men samtidigt var vi så trötta att vi borde kunna sova bort en del av resan. För säkerhets skull tog vi även en varsin sömntablett.

Trots detta sov vi inget vidare. Vi halvslumrade lite till och från, men det var svårt att hitta en bekväm sovposition när väl träsmaken hade satt in.

Klockan 14.25 landade vi på Arlanda, vilket var en kvart före utsatt tid. Bra. Vi hade nämligen bara haft 40 minuter mellan landning och nästa plans take-off, så varje extra minut var värdefull. Otroligt värdefull visade det sig, eftersom vi först var tvungna att passera en seg passkontroll där mitt temporära pass konfiskerades och makulerades, eftersom det bara hade varit giltigt för en resa till Hong Kong och tillbaka till Sverige.

Jag var återigen en passlös medborgare.

Till Danmark kan man dock ta sig med enbart körkort som ID-handling.

Efter att vi krånglat oss igenom en (om möjligt) ännu segare säkerhetskontroll, där jag dessutom blev slumpmässigt utvald för en extra kontroll, fick vi återigen springa genom Arlanda för att hinna till gaten i tid. Vad hände med alla de där härligt, softa timmarna när man planlöst strosar genom tax free-butikerna och tar en flygplatsöl i lugn och ro?

Resan till Köpenhamn tog i alla fall bara drygt en timme och sedan var vi tillbaka på Kastrup. Den tjyvaktiga flygplatsen. Jag höll ett fast grepp om väskan när vi gick genom avgångshallen och passerade den incheckningsautomat där brottet hade begåtts en dryg vecka tidigare.

Nu var det bara en sak kvar. Väskorna. Skulle de komma, eller skulle vi behöva ställa oss i kö för att anmäla dem försvunna?

De kom. Båda två. Och sedan tog vi tåget till Malmö och vidare till Åsas lägenhet där vi välkomnades med både middag och vin.

Resan till Hong Kong var officiellt över.

Några slutreflektioner:

Vi är otroligt nöjda med resan och tycker båda att Hong Kong är en helt fantastisk stad. Men den började KATASTROFALT. Min skadade fot, passet som stals, all stress och panik innan det löste sig och sedan Åsas försvunna väska på det. Trots detta har vi konstaterat att vi har haft en otrolig tur i oturen:

1)    Det var tur att det var mitt pass som stals, istället för Åsas. Jag hade nämligen med mig både körkort och en papperskopia på mitt pass. Åsa hade lagt ur sitt körkort hemma, och hade alltså inte kunnat identifiera sig för polisen på Arlanda.

2)    Det var tur att vi åkte via Arlanda. Trots att jag innan resan hade känt att det var lite bakvänt att först åka från Göteborg till Köpenhamn, för att sedan ta sig upp till Arlanda. Men om mellanlandningen istället hade skett i Helsingfors eller Paris eller någon annanstans utanför Sverige så hade jag inte kunnat ordna ett temporärt pass.

3)    Det var tur att det var Åsas väska som försvann, istället för min. Jag hade nämligen ingen bag tag kvar, eftersom den satt fastklistrad på baksidan av mitt boardingkort (som stals tillsammans med passet). Hur skulle jag ha förklarat för kineserna på Hong Kongs flygplats att jag hade en incheckad väska, men ingen bag tag?

4)    Det var tur att vi blev gratis uppgraderade till PLUS på utresan – när vi verkligen behövde det.

5)    Det var tur att vi inte köpte några vinflaskor på Hong Kongs flygplats. Dessa hade vi fått lämna ifrån oss vid den otippade säkerhetskontrollen på Arlanda, eftersom man inte får ha med sig några vätskor över 100 ml genom en säkerhetskontroll.

6)    Det var tur att jag, när jag kom fram till Åsa i fredags kväll, lyckades boka en tid för att skaffa ett nytt pass redan nu på måndag, den 13 augusti. Jag ska nämligen resa igen om bara en månad och man har ju hört på nyheterna att folk har fått vänta i MÅNADER för att få tid för att skaffa pass.

Däremot känns det fortfarande olustigt att mitt pass är på drift.

Även om det är spärrat.

För övrigt är vi som sagt jättenöjda med resan. Vårt hotell, Metropark Causeway Bay, var ett fyrstjärnigt hotell med bra läge, men vi tyckte båda att det snarare höll trestjärnig status. När man kom in i lobbyn kändes det rätt flådigt med blänkande interiör och uniformerad personal som bar väskor och höll upp dörrar. Men rummet var helt ordinärt och hade typ inga förvaringsutrymmen (vilket i och för sig inte utgjorde något problem de första tre dagarna när Åsa inte hade något att packa upp). Hotellrestaurangen var svindyr och totalt ocharmig. Det som höjde betyget var takpoolen. Den var helt fantastisk. Dock hade vi önskat att den var öppen dygnet runt, eller åtminstone till midnatt, istället för att stänga redan kl 21.

Med tanke på att Hong Kong har varit en brittisk koloni trodde vi att de skulle prata bättre engelska, men det var bara på de riktigt lyxiga hotellen (t ex Peninsula, där vi intog vårt afternoon tea, och Ritz Carlton, där vi besökte takbaren Ozone) som personalen pratade perfekt engelska. För övrigt var det en glidande skala mellan helt oförståeligt och förståeligt.

Något annat vi reagerade på var att kulturen skilde sig så mycket från vad vi är vana vid i Europa i allmänhet och USA i synnerhet. I USA, servicens förlovade hemland, möts man alltid av gnistrande leenden vart man än vänder sig.

Kineserna fjäskar inte.

Även om de aldrig var otrevliga, så log de nästan aldrig. De svarade kort och koncist på frågor och räckte över en kaffe eller biljett eller vad man nu hade bett om under tystnad och med stenansikten. (Ett ansiktsuttryck som för övrigt hade förfinats till perfektion av poolkillen på vårt hotell.) På något konstigt sätt var denna tjurighet ändå charmig. Den kändes autentisk och inte påklistrad och falskt inställsam.

Vi hörde sällan någon som skrattade eller flamsade – men de verkade inte direkt olyckliga för det. Kanske har de en annan slags humor än vad vi har? Vi tyckte nämligen att det verkade som att de gånger folk faktiskt skrattade var när det gick riktigt illa för någon…

Och de sov. På tunnelbanan, på spårvagnen och alla andra ställen där man kunde sitta ner såg vi sovande kineser. Kanske är de helt utarbetade? Vi fick aldrig riktigt kläm på vilka arbetstider de hade, men när vi tog tunnelbanan till Tung Chung på torsdagen var det rusningstrafik vid halv tio på förmiddagen. Kanske hade de redan jobbat sedan fem på morgonen och nu var på väg på lunch?

Och de köade. Vid busshållplatserna såg vi ibland köer på 20-30 meter där de stod prydligt uppradade och snällt väntade på sin tur.

Och de sörplade. Och rapade. Men det gör man tydligen på många ställen i Asien. Jag tror till och med att det anses artigt; att man visar sin uppskattning.

Det kändes tryggt i Hong Kong. Till skillnad från i USA var det till exempel aldrig några säkerhetskontroller någonstans och vi såg eller hörde aldrig någon varning för ficktjuvar, inte ens nere i tunnelbanan. Och aldrig någonsin, ens när vi gick i mörka gränder, kändes stämningen det minsta hotfull. Det var dessutom väldigt rent på gatorna. Varenda fimp, pappersmugg och bananskal slängdes ordentligt i de orangea papperskorgar som stod utposterade lite varstans.

Staden som sådan var lika cool som New York. Dock lärde vi oss att de mysigaste områdena alltid ligger på höjden. Man måste lämna de stora, trafikerade gatorna där bussar och spårvagnar går och istället ge sig upp för de branta backarna. Ska man till Soho kan man med fördel ta rulltrapporna.

Research innan man åker är ovärderligt. Vi var så otroligt nöjda med vår lista som innehöll en perfekt mix av stränder, barer, restauranger och utflyktsmål. Och vi prickade av precis allt, utom Hong Kong Museum of History och ett tempel som hette Chi Lin Nunnery, som vi medvetet strök. Dessutom toppade vi upp listan med ytterligare tips från Sara och Joey, men där hann vi inte beta av allt.

Octopus-kortet var grymt smidigt. Vi laddade det med 200 dollar första dagen, plus toppade upp med ytterligare 50 dollar sista dagen, och för detta åkte vi hur mycket spårvagn och tunnelbana som helst. Synd bara att vi glömde lämna tillbaka dem innan vi åkte hem, vilket innebar att vår deposit på 50 dollar brann inne.

Saker vi missade:

Vi hade velat besöka en karaoke-bar, eftersom det känns så typiskt asiatiskt. Och vi gjorde faktiskt ett försök, men den baren var bara öppen för de som bodde på hotellet, och sedan blev det aldrig av att vi kom iväg till någon annan. Trots att vi faktiskt hade en adress.

Vi hade gärna haft några dagar till för att utforska fler stränder. Totalt badade vi bara på tre: Repulse Bay, Big Wave Beach och en strand på ön Cheung Chau. Framför allt Big Wave Beach var en helt underbar strand. Men vår fantastiska takpool med utsikt över skyskraporna var ändå ett schysst tröstpris.

Vi borde ha rekat var man hittar roliga affärsområden. Varken Åsa eller jag är intresserade av att gå i stora malls och gallerior (och gatumarknaderna var verkligen inte vår grej). Vi är heller inte intresserade av (eller har råd med) lyxbutiker som Louis Vuitton eller Prada. Eller att gå in på H&M, Zara och andra butiker som ändå finns hemma. Så vad var vi då ute efter? Vi ville hitta de där udda småbutikerna, de som säljer allt från punkiga accessoarer till roliga prylar. Och de var svåra att hitta. Följaktligen har vi inte shoppat särskilt mycket. Men det var inte vårt huvudmål med resan i alla fall.

Ok, då återstår bara en sak. Att redogöra för vad detta har kostat:

Flyg Hong Kong t/r: 7000 kr 

Hotell, tio nätter: 7000 kr

Övrigt (mat, dryck, transporter, shopping, utflykter): Ca 13 000 kr

Totalt: 27 000 kr

Dessutom fick jag betala nästan 1000 kronor för ett temporärt pass.

Nästa resa blir en långweekend till Split redan om en månad.

Då ska jag ha ett riktigt pass.

Until then.