Sista dagen på stranden

På söndagen var det återigen strålande sol och jag tillbringade hela dagen på stranden. Det blåste fortfarande en del, men flaggan vid livvaktstornet var gul istället för röd. Lite lugnare alltså.

Havet var salt, turkost och ljummet; sanden var vit. Jag solade och badade och ville att dagen aldrig skulle ta slut.

Min resa är på totalt 8 dagar, men båda måndagarna går egentligen bort eftersom de är resdagar. Återstår alltså sex heldagar i Mexico. Av dessa har det varit soligt i fyra dagar; torsdag-söndag. Hela tisdagen regnade bort och på onsdagen var det mulet. Eftersom jag åkte på utflykt på lördagen blev det alltså sammanlagt tre dagar med sol och bad. Och jag ska vara ärlig - jag hade väldigt gärna stannat två dagar till. Om det hade varit soligt även tisdag-onsdag tror jag att jag hade varit nöjd med den här reslängden. Och jag försökte verkligen hålla modet uppe de första dagarna, när solen svek. Men nu, så här i elfte timmen av semestern, känner jag mig rånad på två dagar. Jag är inte redo att åka hem. Jag vill ha mer. Men det är ingen idé att gråta över spilld tequila.

Vid 17-tiden lämnade jag motvilligt stranden, tog den numera obligatoriska eftermiddagsdrinken i en poolbar och gick sedan upp till mitt rum. Jag duschade och tog en taxi in till Playa del Carmen. Jag tänkte avsluta semestern med stil, dvs med en bättre middag och (minst) ett glas gott vin. 

Jag strosade längs gatorna i Playa del Carmen och granskade kritiskt alla restauranger. För stökig. För omysig. För tråkig. För mycket sportbar. För turistig. För... nånting. Jag kom fram till restaurangen där jag åt svärdfisken och tittade längtansfullt in. Nej, jag kan för helvete inte gå till samma ställe två gånger. Jag stretade vidare. Till slut hittade jag en restaurang som såg otroligt mysig ut. Det var en takterrass och borden hade således utsikt över gatan och folkmyllret. Dessutom - inga inkastare utanför som ropade "Hola amiga!" så fort man närmade sig. Jag gick fram och granskade menyn och noterade att det låg en katt i trappan. I samma ögonblick kom en tjej nedför trappan och frågade "Table for one?" Som om det var helt naturligt. Jag svarade "yes" och frågade om det var deras katt. "Yes", svarade tjejen. "He's the owner." Det avgjorde saken. 

Jag blev visad till ett bord precis vid balkongräcket, beställde ett glas vin och en steak, medium. Fuck genomstekt. Det var otroligt gott. 

Sedan gick jag vidare till en bar som var lite lagom stökig och tog ytterligare ett glas vin. Där sitter jag just nu. Uppkopplad på dataroaming. Fuck wi-fi.

Imorgon kommer transferbussen redan 09.20. Trots att flyget inte går förrän 16.00. Förklaringen, som jag fått per sms från Fritidsresor, är att incheckningstiden för mitt flyg har ändrats pga "planeringen för flygplatsens verksamhet". Jag vet inte vad det betyder, men en sak vet jag med säkerhet: it's gonna be a looooong day at the airport...

Men för stunden, låt oss dricka ett glas vin och minnas den härliga dagen vid stranden. För bara några timmar sedan:

Chichen Itza

Klockan ringde 04.30 på lördag morgon. Det var dags att gå upp, göra sig i ordning och gå ner till lobbyn, där bussen skulle avgå 05.20. Det var kolsvart ute (som vilken novembermorgon som helst när man är på väg till jobbet), men till skillnad från i Sverige var det varmt i luften och syrsorna spelade.

Bussen kom i tid och sedan bar det iväg för att hämta upp fler passagerare på andra hotell. När alla var med fick vi en frukostbox vid våra platser och guiden gav lite kort information om vad som skulle hända under dagen. Därefter årerstod bara mörker och det sövande motorljudet. Jag somnade direkt. 

Efter ett par timmars åkande väcktes jag av att guiden började prata i mikrofonen. Han presenterade sig själv och sina medarbetare (chauffören, som jag inte minns vad han hette, och så en kille som hette Juan, vars uppgift var att "sköta drickat ombord"...). Själv hette han Mac och hade guidat i Chichen Itza sen 1987. Givetvis hade han Maya-ursprung. 

Bredvid mig satt en brittisk tjej som hette Tracy, och som också reste ensam. Hon hade åkt tåg mellan Chicago, Memphis och New Orleans förra året, och vi hade därför mycket att prata om. Det visades även en film på bussen - "The mysteries of Maya" och Juan gick runt i bussen och bjöd på Corona, vilket tacksamt togs emot. Klockan var ju långt över nio på morgonen.

När vi kom fram till Chichen Itza, som är en stad (eller resterna av en stad) var vi den första turistbussen att anlända. Vi fick därför lite egentid framför det mest kända landmärket, El Castillo, som är en pyramidformad byggnad med nio terrasser (motsvarande de nio himlavärldarna i mayatron) och 365 trappsteg upp till toppen, motsvarande årets dagar. Fram till 1980-talet fick man tydligen klättra upp i pyramiden, men det var givetvis en massa klåpare som bröt loss stenar, klottrade sina namn etc, vilket innebär att man numera får nöja sig med att betrakta den från marken. Tänk att det alltid är några dagisungar som ska förstöra för hela gruppen. "Folk är bäst på bio", som en kollega till mig sa. 

Efter en stunds fotograferande samlade Mac ihop gruppen och vi gjorde en timmes vandring bland byggnaderna. Han berättade om Mayakulturen och att varenda byggnad var uppförd med minutiös precision enligt alla matematiska och astronomiska formler. Akustiken var lika klar som i en kyrka, trots att vi var utomhus. En vissling genererade ett perfekt eko och man kunde följa hur den studsade mellan byggnaderna och tillbaka igen. När man stod på ett visst ställe och klappade händerna uppstod ett eko som lät helt annorlunda än klappljudet - ljudet som studsade tillbaka lät som ett fågelskrik. Hur gick det till? Och varför var det så? Enligt Mac var detta ljudet av en numera utdöd fågel, som jag tyvärr inte minns namnet på. Men han visade en bild på den och den innehöll alla regnbågens färger. Givetvis representerade den jordens befolkning.

Mayaindianerna hade inga verktyg, inga teleskop, inga mätinstrument. Ändå hade de byggt dessa tempel som inte bara var imponerande för ögat - alla berättade dessutom något om världen. Årets dagar, årets månader, när det var sommarsolstånd och när det var vintersolstånd. 

Enligt Mac var det bara 1% av Mayaindianerna som kunde läsa och skriva. Information var således makt, och den förmedlades till de övriga invånarna från toppen av El Castillo. Med den perfekta akustiken. 

Här hölls även offerceremonier. Mayaindianerna trodde inte på döden. De trodde att vi bara gick vidare till en ny dimension. Därför var det vanligt att folk frivilligt lät sig offras - de ville vidare till nästa dimension och kunde helt enkelt inte bärga sig. Döden är fortfarande inget skrämmande i Mexico - istället firas den med pompa och ståt i början av november. Man umgås med sina döda släktingar och vänner, som man är övertygade om närvarar. Stora mängder alkohol är visst också vanligt. 

Efter den guidade turen fick vi gå runt på egen hand i en timme, sedan gick vi tillbaka till bussen. Det var en befrielse att komma in i den svalkande AC:n eftersom det var ca 35 grader ute och stekande sol. Antagligen var det varmare här för att det var i inlandet - vid kusten har temperaturen konstant legat på 27-28 grader sedan jag kom hit. 

Efter Chichen Itza blev det ytterligare en timmes bussresa till ett ställe där vi skulle äta lunch. Detta hade marknadsförts som en "genuin, mexikansk by" men det var oerhört turistigt. Överallt såldes miniatyrer av El Castillo och andra souvenirer. Folk i mayaklädsel (inklusive huvudbonad med indianfjädrar) lät sig fotograferas mot betalning, och dansare i någon slags mexikansk folkdräkt uppträdde under lunchen och gick sedan runt borden med håven och skulle ha pengar. Lunchen bestod för övrigt av en mexikansk buffé som var helt ok.

Därefter besökte vi en cenote - ett underjordiskt vattenhål - där de som ville fick ta en simtur. Det var svinkallt i vattnet så jag nöjde mig med att doppa fötterna. Det var dock förvånansvärt många som badade. Men det var häftigt att gå ner där, en lång trappa ner i jorden och plötsligt stod man i en grotta med iskallt, grönt vatten. Högt ovanför såg man ett hål upp mot himlen. 

Sen var det dags att åka tillbaka. Juan gick runt och bjöd på öl och tequila vid våra säten, och jag lärde mig att jag tydligen har gjort fel det fåtal gånger jag tidigare druckit tequila. Jag trodde man skulle börja med saltet, men man ska ta tequilan först. Sen doppar man en citron- eller limeklyfta i salt och suger i sig. 

På hemresan visades en brittisk film i bussen som hette "One chance". Den var baserad på den sanna historien om Paul Potts, killen som vann "Britain's got talent" för några år sen genom att komma från ingenstans och sjunga opera som Pavarotti. Den var sådär.

Jag kom tillbaka till hotellet vid 17-tiden och kände mig helt slut. Den tidiga morgonen, stekande solen, ölen och tequilan hade tagit ut sin rätt. Jag hade inte bokat bord på någon av de finare restaurangerna och jag orkade inte åka in till Playa del Carmen. Alltså satte jag mig på stranden och såg solen gå ner innan jag åt middag i den italienska restaurangen, som har varit min "plan B" ända sen jag kom hit.

Idag är det söndag och min sista heldag här. Jag planerar att tillbringa hela dagen på stranden.

Vamos a la playa

Fredagen bjöd på sol hela dagen och jag tillbringade förmiddagen vid poolen. Jag säger "poolen", som om det bara fanns en, men det finns egentligen tre pooler att välja mellan. De är dock hårt kategoriserade: En av dem upptas främst av barnfamiljer. Där är det mycket skrik och skrän. En annan huserar stora gäng med tonåringar och twenty-something-stekare. Där är det om möjligt ännu mer skrik och skrän. Och så finns det en pool där vi andra är, det vill säga vuxna par utan barn, singlar och pensionärer. Ingenstans finns det några skyltar om att poolerna är avsedda för olika målgrupper. Men jag antar att vi alla söker oss till vår egen flock. Som en tyst överenskommelse. (Det är dock lite lockande att leka med tanken att man med självklar min skulle glida ner i stekarpoolen utan ett ord och sen inleda en konversation med någon SOM OM MAN VAR EN AV DEM. Bara fantasin sätter gränser för hur oroligt det skulle kunna bli.)  

Efter lunchen (guacamolen och tomatsalsan) hade jag tröttnat på poolen. Jag ville bada i havet - även om det fortfarande var blåsigt. Jag packade ihop mina prylar och gick ner till stranden, dumpade alltsammans i en ledig solstol och gick bara rakt ut. Det var varmare i havet än i poolen. Mycket varmare.

Eftersom det blåste så mycket var det höga vågor, vilket i sin tur betyder att jag tumlade runt i ett inferno av vattenmassor som slungades in mot land tillsammans med den uppvispade havsbottnen - inte att jag långsamt promenerade ut i ett kristallklart vatten, såg mina fötter och hittade Nemo, som amerikanarna hade påstått att man kunde göra i söndags. Det var dock sjukt kul, havet var ljummet och sanden len som sammet. Vad fan har jag gjort vid poolen?

När jag la mig i solstolen fick jag svaret. Det blåste utav bara helvete. Jag misstänker faktiskt att det är så här det känns att ligga i en takbox på motorvägen - utan tak. Men det var varma vindar och solen stekte. Jag tänkte på det där gotländska paret i Keno-reklamen som pratar om att rika människor har ju sina problem ("Naej - nu tog jag nyckeln till caben"/"Naej - nu tog jag peppar istället för salt") och jag tror att ett av deras klagomål är "Jag har sand överallt." Samtidigt som man ser att de befinner sig på någon paradisö. Det var så jag tänkte: Jag har sand överallt. Men jag är i Mexico.

Jag tillbringade hela eftermiddagen på stranden. På vägen tillbaka till mitt rum stannade jag i en poolbar och tog en drink, en så kallad rumsfösare, och tänkte att jag nog kan vänja mig vid det här livet. 

En snabb dusch senare var jag nere vid den mexikanska restaurangen, där jag föredömligt nog hade bokat bord redan i morse. Jag förberedde mig på "Only one?/Just you?"-orkanen, men den uteblev. Här var det tydligen ok att äta ensam. Härligt.

Och maten var god. Inte bara för att den innehöll hinkvis med guacamole (hey!), jag kände mig dessutom som en daredevil och beställde chicken fajitas. Kyckling ska man tydligen undvika. Låt oss hoppas att den var genomstekt.

Nu är klockan 20.30 på fredag kväll. Klockan 05.20 imorgon bitti ska jag vara i lobbyn för att åka iväg på en heldagsutflykt. Jag ska bland annat se Chichen Itza, ett mayatempel som ingår i listan över världens nya sju underverk. Ska bli fantastiskt kul!

Playa del Carmen

Just nu sitter jag på en restaurang inne i Playa del Carmen. Med risk för att låta som en wi-fi-knarkare - vilket jag är - så är uppkopplingen här alldeles för bra för att jag ska kunna låta det passera. Mitt förra blogginlägg ("Bilder") försökte jag publicera hela eftermiddagen på mitt hotell. Det gick inte. Så kom jag hit och inlägget gled iväg utan problem. Så jag tänker att det är lika bra att posta så mycket som möjligt medans jag befinner mig inom detta fantastiska nätverk.

Om torsdagen finns egentligen inte mycket att tillägga. Jag låg vid poolen. Hela dagen. Som ett batteri på laddning. Enda gången jag lämnade min solstol (förutom när jag svalkade mig i poolen) var när jag skulle äta lunch. Jag har hittat mitt lunchhak och jag tillämpar tallriksmodellen: Halva tallriken med guacamole. Halva tallriken med tomatsalsa. Till detta: en öl. 

Vid fyra-tiden gick jag tillbaka till mitt rum, tog en dusch och gjorde mig i ordning. Sen hämtade jag ut lite pengar i hotellets ATM och tog en taxi in till Playa del Carmen. Det kostade 100 mexikanska pesetos, vilket motsvarar ungefär 50 kronor. Jag strosade runt längs huvudgatorna och de såg ut som vilket turiststråk som helst: massor med butiker med souvenirer och krims-krams, restauranger och barer. Men det var ändå skönt att lämna det "gated community" jag befunnit mig i sen jag kom hit i måndags kväll. Lite störande dock med alla inkastare som står utanför alla restauranger och, ännu värre, alla som erbjuder en massage (är det någonsin någon som nappar?). Men det gäller att fästa blicken långt i fjärran och gå med bestämda steg. 

Jag gick ut och satte mig på en brygga och tittade ut över havet en lång stund. Det var ett helt fantastiskt ljus och jag försökte verkligen suga in det i ögonen och lagra det för framtiden. Sedan hittade jag en jättemysig restaurang, där jag alltså sitter just nu. Jag har ätit grillad svärdfisk och druckit det godaste vin jag druckit på länge. (Ja, vinet på hotellet lämnade mycket att önska.) Nu mår jag bra. Toppen, rent av.

Bilder

Just you?

Nä. Det blev inte beachen igår. Den sol som förföriskt tittade fram mitt på dagen flydde snabbt in bakom ett tjockt molntäcke. Och där stannade den hela dagen. Det regnade dock inte, vilket får sägas vara ett steg i rätt riktning. 

Jag gick ner till stranden en stund, men där blåste det orkanstyrka. Typ. Vågorna var jättehöga och palmkronorna låg konstant i ett horisontellt läge. 

Jag gick tillbaka till hotellområdet, slog mig ner i en poolbar och beställde en öl medan jag begrundade mitt nästa drag. Skulle jag åka in till Playa del Carmen istället? Eller helt enkelt nöja mig med att ligga vid poolen, trots att det var mulet? Innan jag hann bestämma mig fick jag sällskap i baren av Colin. Colin var en ovanligt social engelsman som gärna pratade politik. "Terrible thing, what happened in Paris", var hans öppningsfras. Åh nej. Har jag verkligen åkt till andra sidan jorden? Strax fick jag höra Colins syn på IS, kriget i Syrien, flyktingfrågan i allmänhet och muslimer i synnerhet, samt varför England borde lämna EU. "It doesn't do anything for us, you know. We're better off on our own." Han hade lösningen på allt och när han frågade om mina åsikter höll jag en låg profil. Sedan bytte jag spår och började prata om resor - jag lovordade London, vilket föll i god jord, och han kontrade med att han verkligen ville besöka Sverige. Plötsligt blev allt mer lättsamt och vi hade en ganska trevlig stund innan han avvek. 

Jag bestämde mig för att lägga mig vid poolen trots allt, och där låg jag resten av eftermiddagen. Trots att det inte var någon sol. Men det var varmt i luften och jag hade min bok.

På kvällen hade jag bokat bord på Steakhouse kl 18.45. När jag kom dit frågade hovmästaren (eller vad det var) "Just you?" Jag svarade att det var bara jag. Jag blev visad till ett bord och strax dök en servitör upp och frågade "Only one?" "Yes, only one." Tre eller fyra olika servitörer kom sedan i en strid ström med vatten, vin, bröd och meny - och alla ställde samma frågor: "Just you?" "Only one? "Are you waiting for someone?" Jag kände att jag började surna till. Det var precis som det där avsnittet i Sex and the City när Miranda ska köpa en lägenhet - on her own, hemska tanke - och alla frågar: "Just you?" 

Maten var i alla fall god, även om jag ångrar att jag tog min steak "well done" istället för "medium" (bara för att jag hade läst att man bör undvika mat som inte är helt genomstekt). Men alla tillbehör, förrätten och efterrätten var super.

Efter middagen drog jag mig tillbaka till mitt rum. Underhållningen i lobbyn är, som Colin uttryckte det, "a bit cheesy". Bestämde mig för att om vädret inte var bättre imorgon - idag - skulle jag tillbringa torsdagen inne i Playa del Carmen istället. Men guess what? Idag vaknade jag upp till strålande sol. Som en knarkare med abstinens rusade jag ner till frukosten redan halv åtta och sedan ut till en solstol. Och här ligger jag nu. Jag har nämligen upptäckt att jag har wi-fi i mobilen vid den pool som är närmast huvudbyggnaden. Så istället för att sitta i en soffa i lobbyn har detta blogginlägg skrivits från poolkanten. 

Men beachen då? Jag hade tänkt gå ner dit efter att jag skrivit klart, men nu kom det några amerikaner och berättade att det inte gick att vara där eftersom det blåste så mycket. Jag frågade dem hur länge de hade varit här och om det alltid blåste på stranden. De sa att de hade kommit i söndags, och både söndagen och måndagen hade varit helt vindstilla. Vattnet hade varit helt klart och man kunde se sina fötter hur långt ut man än gick. Det låter ju trevligt...

Just nu är jag dock helt nöjd med att det är sol. Här kommer en ögonblicksbild från min position, just nu, klockan 11 på torsdagen. Låt oss hoppas att detta väder håller i sig.

Regn, regn, regn

Jag kan lika gärna släppa bomben direkt: det regnade hela tisdagen. Ibland vräkte det ner, ibland porlade det. Några korta stunder var det soligt, och i en sådan lucka hann jag ligga raklång i ungefär 15 minuter samt ta ett snabbt dopp i en av poolerna. Jag tog det dock med jämnmod: det är 28 grader varmt och enligt alla väderappar ska det bli fint resten av veckan.

Anledningen till att jag bokade den här resan var att jag varje år någonstans i mitten av oktober får lust att lägga mig i fosterställning, dra ner rullgardinen och inte krypa ut igen förrän framåt mars. Det finns inget ljus. Det finns inget hopp. Bara ett evigt mörker. En solresa kändes därför som en rent medicinsk åtgärd. Ett tillfälle att, för att använda ett slitet uttryck, ladda batterierna som sedan länge varit inne på det röda. Och sedan kunna leva på denna energiboost fram till Filmfestivalen när man vet att pendeln har svängt och det går mot ljusare tider.

Att jag valde just Mexico var (ironiskt nog) för att det kändes solsäkert. Även om Kanarieöarna marknadsförs som ett året runt-resemål vet jag många som har haft 17 grader och mulet hela veckan när de åkt dit under vinterhalvåret. Jag är inte intresserad av 17 grader och mulet. För att vara säker på att få värme måste jag alltså åka längre bort. Och eftersom jag inte är sugen på Thailand riktade jag blicken västerut. Regnperioden här sträcker sig från juli-augusti till november, och eftersom vi nu är inne i sista veckan i november tänkte jag att det värsta borde ha klingat av. Kanske var det det sista regnet som föll igår.

Hursomhelst. Jag inledde tisdagen med att gå ner till huvudbyggnaden och äta frukost. Det är en fantastiskt fin buffé som innehåller allt man kan önska och lite till. Jag åt ägg och bacon, pannkakor med lönnsirap och en massa frukt. Sedan gick jag ut i lobbyn för att skriva ett blogginlägg om resan.

Wi-fi kan vara ett ständigt problem när man är ute och reser, och detta ställe är inget undantag. Jag hade lyckats få uppkoppling på mobilen, men det var helt omöjligt att få det på iPaden. Jag hade ingen lust att blogga i mobilen, så jag gick bort till receptionen och frågade om man inte kunde använda samma lösenord på två devices. Receptionskillen, som hette Manuel, försäkrade att det kunde man. Han tog min iPad och försökte logga in. Inget hände. Han startade om den. Inget resultat. Han rensade historiken och ändrade inställningar för cookies. Den var fortfarande stendöd. Han frågade om vi kunde prova att koppla bort wi-fi på min mobil, vilket vi gjorde. Sen kom det aldrig tillbaka på den heller. Manuel svettades. "Det måste vara något problem med servrarna..." Mmmhhmmm....

Till slut löste det sig med både mobil och platta, men det är segt och otillförlitligt och jag har ännu inte lyckats föra över några bilder från mobilen, vilket innebär att jag inte kan lägga upp dem på bloggen heller. Å andra sidan tog jag inte särskilt många bilder igår pga vädret. Jag hoppas att detta med bildöverföringen ska lösa sig senare, men tills vidare får ni helt enkelt googla på Playa del Carmen och Riu Yucatan om ni vill se hur det ser ut. 

Mitt rum är i alla fall rätt spartanskt och ser lite grekiskt ut - mest blått och vitkalkat - och jag har en terrass med utsikt mot en djungelliknande växtlighet. Städerskan viker handdukarna till svanar och andra figurer, och i badrummet finns en minibar som fylls på varannan dag. Ovanför den hänger flaskor med vodka, rom och tequila med skruvkork för omedelbar access.

Själva hotellområdet är stort och innehåller flera vita byggnader med lägenheter, en huvudbyggnad som är en dröm - eller mardröm - i rosa, lila och blanka metaller, samt många barer, restauranger och pooler. I en av poolerna kan man simma till baren. Inte långt därifrån ligger havet och sträcker ut sig i all sin blågröna prakt. Min plan igår var att strosa runt hela området och verkligen sondera terrängen, men det blev en upphackad historia: promenera en bit - ta skydd i en bar. Promenera en bit till - kasta sig in under ett tak. Jag hann som sagt med ett snabbt dopp, men mestadels satt jag i någon bar med min bok medan regnet skvalade.

På kvällen hade jag missat att man var tvungen att boka plats redan på förmiddagen om man ville äta middag i tre av restaurangerna: en mexikansk, en asiatisk och ett steakhouse. Till mitt förfogande fanns då enbart en "international" restaurang (buffé) eller den italienska restaurangen som jag ätit på kvällen innan. Jag gick in på "International" men vände direkt. Detta var samma restaurang som hade serverat frukosten, men den lila lysrörsbelysningen som hade känts helt ok vid frukosten kändes totalt ocharmig på kvällen. Ute i lobbyn var underhållningen dessutom i full gång: ett gäng mexikanare i paljetter som sjöng och dansade inför en blasé publik med simmiga blickar. Jag flydde in till italienaren och åt en pastarätt med räkor. När jag kom ut därifrån sjöng mexikanarna "I just called to say I love you", vilket var skäl nog att avstå en drink i baren. Jag drog mig istället tillbaka till mitt rum och fortsatte med min bok tills det var dags att släcka lampan. En sån här resa är inget för den besinningslöst aktive.

Nu är klockan 12 på onsdagen och solen har precis börjat titta fram efter en mulen men regnfri förmiddag. Jag har lärt mig min läxa och bokat bord på "Steakhouse" ikväll. 

Nu väntar beachen. 

Hola Mexico!

Min resa till Mexico började, rent tekniskt, redan i lördags när jag tog tåget ner till Malmö. Eftersom jag skulle flyga från Köpenhamn tidigt på måndag morgon kändes det smidigt att befinna sig en bro ifrån CPH - plus att jag fick tillfälle att tillbringa några dagar med Åsa. Det var kallt som fan i Malmö och på söndagen föll det snöflingor stora som tallriksunderlägg - eller näst intill i alla fall. Mexico kändes långt borta.

På söndag kväll fick jag ett sms från Fritidsresor med information om att det var tekniska problem på det plan jag skulle åka med och att de därför hade satt in ett annat plan från Euro Atlantic. Avgångstiden var oförändrad och min hemresa skulle inte påverkas. "Trevlig resa!" Trevlig resa? För någon som hade ägnat den senaste veckan åt att frossa i nyhetsrapporteringen med anledning av alla hemskheter i Europa och Sverige kändes det inte som ett gott omen. Men vad ska man göra?

Klockan 04.00 på måndag morgon ringde mitt alarm och jag gick upp och packade ihop mina grejer. Åsa följde med mig till Malmö C och sen tog jag Öresundståget till CPH, dit jag anlände vid halv sex på morgonen. Mitt plan skulle gå 07.50, så jag var ute i väldigt god tid. Jag tog mig till Terminal 2 och lokaliserade incheckningsdisken för min flight. Det var redan kö, men den var inte så lång. Bra. Eftersom jag bara hade sovit fyra timmar och inte ätit någon frukost hade jag planen klar: checka in väskan snabbt, ta mig igenom säkerhetskontrollen och sedan slå mig ner på någon trevlig servering. Kanske till och med hinna med en klassisk flygplatsöl i gryningen som en äkta charterresenär. Leta efter en klocka, kanske köpa nåt annat på tax free, växla lite pengar... Yeah, right.

Tiden gick och kön bakom mig växte. Dessvärre hände inget framåt. En familj med resväskor och passen i högsta hugg stod framför disken, men de verkade inte få checka in. Personalen ringde på förstärkning och till slut räknade jag till åtta stycken i uniform som stod och hukade över skärmen och pekade på något. De pratade upprört och ringde samtal. Ingen information lämnades dock till oss som stod i kön. Till slut var det någon i kön som gick fram och frågade vad som hände. När hon kom tillbaka överhörde jag att de hade problem med seatingen av passagerarna, eftersom det inte var det flygplan de hade räknat med som nu stod vid gaten. Tydligen gick det inte att bara flytta över alla passagerare till det nya planet eftersom det såg annorlunda ut. Informationen spreds som viskleken genom kön. Hur kom det sig att alla passagerare hade fått reda på detta redan igår, medan flygplatspersonalen var helt ovetande? Och inte bara ovetande - totalt handfallna och helt oförmögna att lämna någon information till oss som stod och trampade i kön. Tiden gick och min sinnesstämning växlade som en pendel mellan två ytterligheter: hat mot personalen och förakt för oss passagerare. När någon i personalen efter ungefär en timme släntrade ner till oss i kön och sa något obegripligt på danska ("uououh... probleme... uououh...") kände jag ett hastigt uppflammande hat. Och när någon i kön började klaga på att vi faktiskt hade stått här i en TIMME och att hon minsann skulle skriva till Fritidsresor och klaga för detta var helt oacceptabelt kände jag ett lika stort förakt. Vilket I-landsproblem. I nästa stund hade jag lust att skrika "Danskjävlar!" med samma emfas som Ernst-Hugo Järegård. Det här var inte min mest stabila stund.

Efter att vi hade stått där i två timmar (och jag inte ens såg slutet av kön bakom mig) beslutade man sig för att checka in alla ändå. De hade fortfarande inte löst seatingen, men "hoppades att det skulle lösa sig vid gaten". Det är ju alltid en bra idé - att skjuta på problemet... Avgångstiden hade skjutits fram till 09.00 och nu checkades alla in med en rasande fart. Mannen som checkade in min väska verkade rätt inkompetent och fick fråga en kollega om hjälp flera gånger. När han slutligen satte tagen på min väska och den rullade iväg på bandet tänkte jag att jag hoppas att det där blev rätt nu och att min väska verkligen dyker upp i Cancun. 

Jag tog mig igenom säkerhetskontrollen och gick direkt till gaten. Köpte med mig en latte och en croissant i farten, men för övrigt blev det inget strosande. Jag ville bara komma iväg. Mina medpassagerare verkade känna likadant, för här fylldes det på snabbt, trots att det fortfarande var en stund kvar tills vi skulle boarda. Och vad tror ni hände här? Personalen vid gaten hade just upptäckt att det stod ett annat plan utanför än de hade trott....

Eller riktigt så illa kanske det inte var. De var säkert medvetna om problemet innan vi kom. Det betydde dock inte att de hade löst det. Avgångstiden flyttades till 09.30 medan uniformerna hukade över sina skärmar och ringde samtal. Sedan blev det 10.00. Till slut bestämde de sig för att låta oss gå på planet, men informerade om att det var "free seating". Ni kan ju tänka er kalabaliken. Jag stod ganska långt fram när fördämningen släppte, så jag kunde promenera in med någorlunda värdighet och slå mig ner på en kanonplats med extra benutrymme. Men bakom mig kom en skenande hjord av människor som trängdes och knuffades. Det klagades och gnölades. Ungarna grät. Men till slut satt alla ner och vi kunde lämna CPH ca 10.30. 

TUIFly Nordic, som är Fritidsresors egna flygbolag (och som jag egentligen skulle åkt med) hade två flygvärdinnor med på detta Euro Atlantic-plan. När vi hade nått marschhöjd kom äntligen lite information om vad som hade hänt. Det plan som skulle ha gått från CPH till Cancun var för närvarande i Thailand och hade fått tekniska problem. På söndagen hade man alltså insett att man inte hade något plan för oss som skulle resa på måndagen. För att lösa situationen hade Fritidsresor hyrt in Euro Atlantic, som är ett portugisiskt bolag, och var väldigt tacksamma över att de kunde ställa upp så snabbt med både flygplan och personal. Dock var ju planet betydligt mindre än deras egna - 270 platser istället för 328. Som tur var var det just 270 passagerare på denna flight. Däremot var all catering beställd till det större planet, så förutom problem med seatingen hade man även problem med hur man skulle lösa plats för mat och annan logistik. "Det har jobbats febrilt bakom kulisserna" försäkrade flygvärdinnan. Ja, det är säkert möjligt, för framför kulisserna har det ju inte hänt ett skit. Men nu var vi i alla fall iväg. Tolv timmars flygresa låg och väntade som en fuktig mördarsnigel.

Det gick trots allt ganska bra. Som vanligt kunde jag inte sova, men jag pratade en del med mina medpassagerare, läste Leif GW Perssons "Grisfesten", åt och drack, vandrade lite i gångarna och till slut var det dags att landa. Klockan var 22.00 svensk tid, 16.00 lokal tid, och när jag klev ur planet möttes jag av samma fuktiga värme som när jag landade i New York i juli 2014. Sedan följde alla de där tidsödande momenten med att hämta väskan, ta sig igenom gränskontroll och tull och sedan lokalisera transferbussen. Det var faktiskt något av en chock att kliva ut ur ankomsthallen och mötas av alla researrangörer som stod och viftade med sina pärmar. Det var inte alls som i ankomsthallen på Landvetter där det står lite taxichaufförer med namnskyltar - det var snarare som om en rockstjärna hade klivit ur en limo och mötts av ett hysteriskt pressuppbåd. Tusentals pärmar i olika färger flimrade förbi och folk stod och skrek. Jag banade mig igenom hjorden med min väska och hittade till slut några tjejer i Fritidsresors uniform. De skickade mig vidare till en jättelik parkering full med bussar. Jag skulle tydligen ta nummer 15. Till slut hittade jag den och kunde kravla mig upp. Sen tog det en bra stund innan alla som skulle med den bussen verkligen var ombord, och vi lämnade flygplatsen kl 18.00 för en timmes resa till hotellet. Det var mörkt ute nu och svinkallt i bussen pga hysterisk AC. Jag kurade ihop mig som en boll med vinterjackan över mig och somnade.

Vi kom fram till mitt hotell Riu Yucatan vid 19.30. Detta är ett All Inclusive-hotell, och jag har aldrig bott på något sånt tidigare. Har hört att detta med All Inclusive kan vara lite både-och, så vi får se hur detta slutar. Redan vid incheckningen fick vi dock en försmak på vad veckan har att erbjuda - en rosa drink i handen, samtidigt som man fyllde i sina personuppgifter på en blankett. Jag var trött och hungrig och inte alls sugen på en drink. Drack dock upp den ändå, eftersom jag var så törstig...

Jag letade upp mitt rum som ligger i en angränsande byggnad, slängde in mina saker och gick tillbaka till huvudbyggnaden för att hitta något att äta. Det fanns flera restauranger att välja mellan och jag valde första bästa, en italiensk, där man kunde välja mellan buffé och a la carte. Jag beställde en pasta med lax från a la carte-menyn och ett glas rött. Maten var god men vinet var inget vidare. Kändes dessutom konstigt att bara resa sig upp och gå när man var klar, utan att betala. Sen försökte jag få igång wi-fi på telefonen, vilket så småningom lyckades, och jag kunde skicka iväg lite meddelanden. Jag hade läst innan att man bara hade fri wi-fi i 90 minuter om dagen, men det stämde inte. Wi-fi är tillgängligt dygnet runt, men bara i lobbyn. Jag har alltså ingen uppkoppling på mitt rum. Kanske är lika bra, så att jag får detoxa från all nyhetsrapportering.

Efter middagen gick jag tillbaka till mitt rum, tog en dusch och somnade. Fördelen med att resan blev så utdragen är i alla fall att jag hamnade i "rätt tid" direkt. Jag släckte lampan ca 21.30 och sov sedan till klockan 07.00. 

Idag ska jag utforska hotellet och omgivningarna lite närmare och förhoppningsvis bada! Bilder kommer i nästa blogginlägg. Until then.

Resplan

KÖPENHAMN-CANCUN

TUIfly Nordic (BLX849)
Avgång: 23 november 07:50 Köpenhamn (CPH)
Ankomst: 23 november 14:00 Cancun (CUN)


CANCUN-KÖPENHAMN

TUIfly Nordic (BLX850)

Avgång: 30 november 16:00 Cancun (CUN)
Ankomst: 1 december 08:20 Köpenhamn (CPH)