Hemresan

På söndagen hade jag ställt klockan på 07.00 för att hinna packa innan 08.00, när vi hade bestämt att vi skulle äta frukost. Jag hade legat och skrivit blogginlägg om Highland-turen till sent på natten och var aptrött när klockan ringde. Men en dusch och några koppar kaffe senare var jag ändå "good to go". Efter frukosten checkade vi ut och hoppade på flygbussen som stannar precis framför vårt hotell, Cityroomz. Vi har verkligen varit nöjda med boendet - inte för att det är särskilt glamoröst eller ens hade frukosten inkluderad - men läget!

Vi anlände till Edinburghs flygplats vid kvart över nio, vilket kändes som gott om tid eftersom mitt flyg inte gick förrän 11.10. Vi trodde till och med att vi skulle hinna dra en avgörande omgång i whist innan jag var tvungen att boarda, men det visade sig vara för mycket begärt - rutinerna på flygplatsen var nämligen extremt krångliga och omständliga. Det började redan vid incheckningen, där jag var tvungen att stå i en jättekö för att checka in min väska och få boardingkortet. Ni vet de där smidiga self service-automaterna där man checkar in på egen hand? De fanns inte. Eller rättare sagt - de fanns inte för KLM. Åtminstone var det vad flygplatspersonalen sa när jag frågade. Så jag ställde mig i den långa kön. Bara för att, en evighet senare när jag befann mig någonstans i mitten, upptäcka att det visst fanns såna automater, men de var placerade längs med själva kösystemet, så att man liksom passerade dem medans man köade. Man kunde alltså inte komma åt dem utan att stå i kö till de vanliga incheckningsdiskarna, men för att använda dem måste man lämna kön. Hur tänkte de där?

Åsa, Måns och Saga hade åkt med till flygplatsen trots att deras flyg till Köpenhamn inte gick förrän 12.35. Och nu verkade det som att de var för tidiga för att få checka in. Krångel på alla fronter alltså. Till slut var vi alla igenom första hindret och begav oss till säkerhetskontrollen. Här stod personal och skyfflade runt folk åt olika håll och efter att jag lagt jacka, väska, iPad och kängor i lådan fick jag vänta en evighet vid bandet innan den kom igenom. Det var dessutom flera band som gick igenom samma "scanner" och efteråt gick banden åt lite olika håll, så det var oklart var min låda skulle hamna. När jag väl fått tag på den dök en vakt omedelbart upp och sa att jag måste flytta på mig och jag tassade irriterad iväg med mina prylar i strumplästen.

Väl igenom säkerhetskontrollen låg min gate, 1K, längst bort. Och Edinburghs flygplats var betydligt större än vad jag hade trott. Inte så att det blev stressigt, men när vi väl kom fram till min gate var det i stort sett dags för mig att gå ombord. Så vi sa hej då där och då, och sedan gick Åsa, Måns och Saga iväg för att ta en fika.

Jag landade i Amsterdam på utsatt tid, fick gå igenom ytterligare en (normal) säkerhetskontroll och sedan hade jag två och en halv timme att slå ihjäl innan flyget till Göteborg skulle gå. Så jag satte mig i en bar och skrev ett blogginlägg från lördagen. Då fick jag ett meddelande från Åsa att deras flyg var två och en halv timme försenat och att de fortfarande var kvar i Edinburgh! "Måns och jag har precis beställt in varsin haggis... Ska det vara på det här sättet så går vi all in!" Bra tänkt. Eller inte...

Flyget till Göteborg gick också enligt plan och jag landade strax efter halv sex och var hemma i lägenheten ungefär kvart över.

Jag är helnöjd med resan till Edinburgh och tror absolut att jag kommer att återvända. Men nästa gång vill jag åka dit mitt i sommaren, när det är varmare. Kanske blir det så småningom en rundtur i hela Storbritannien, där Edinburgh är ett av flera stopp? Nästa resa går dock till Berlin, 12-14 juni. Jag ska åka dit med jobbet och om den resan blir det minsta lik den vi gjorde till Venedig för två år sedan kan jag säga redan nu att jag inte kommer att ha tid att blogga. Men jag ska göra en sammanfattning när jag kommer hem och lägga upp lite bilder. 

Until then. 

Bland ekorrar och pandor

På lördagen unnade vi oss lite sovmorgon och åt inte frukost förrän strax efter nio. Sedan tog vi det fortsatt lugnt eftersom somliga av oss, aka undertecknad, behövde tvätta håret, vilket tar sin tid. Åtminstone om jag ska torka det. Strax före elva var vi i alla fall ute och strosade längs med Prince Street. Idag hade vi ingen tid att passa, det var varmt och soligt och vi vek följaktligen av på de sidogator vi kände för och gled ut och in i de butiker vi hade lust med. 

Men vädret i Edinburgh är verkligen knepigt. Ena stunden är det varmt och strålande sol, nästa sekund är himlen jämngrå och det blåser isvindar. Sedan regnar det. Sen är det soligt igen. Jag tror aldrig jag har varit i en stad med så omväxlande väder i hela mitt liv. Eller i en stad som har en katedral, en staty eller ett monument i varenda gathörn. Gatorna går dessutom än upp, än ner. Inte riktigt så branta som i San Francisco, men på vissa ställen är det inte långt ifrån. Det är fint här.

Vår plan var att bestiga Arthur's Seat under lördagen, det där berget som ligger mitt i stan och där man enligt uppgift skulle belönas med en grym utsikt efter den mödosamma vägen upp. Enligt en expedit på All Saints kunde man se ända till Glasgow från toppen av Arthur' Seat under en klar dag, så vi var verkligen sugna. Men så vek vi runt ett gathörn och höll på att frysa ihjäl av kastvindarna. Och då kändes det plötsligt inte lika självklart att ge sig upp på ett berg.

Vi bestämde oss för att fundera på saken över lite te och scones inne på ett supermysigt, gammaldags café. Det slutade med att vi bestämde oss för att strapatsen trots allt inte var värt det under rådande omständigheter. Arthur's Seat får helt enkelt stå på min mentala restlista till nästa gång jag är i Edinburgh. 

Vi strosade vidare och försökte beta av områden vi inte varit i tidigare och hittade bland annat en underbar prylbutik som hette Studio One där vi alla shoppade. Och sen gick vi in på en pub där Åsa helt enkelt beställde in fyra pints till oss allihop. (Don't ask, don't tell...) Servitrisen ställde inga frågor och snart satt vi där med en varsin öl och spelade whist. 

Efter ett par timmar drog vi oss tillbaka till hotellet, lämnade dagens byten (shoppingpåsarna) och gick till The Red Squirrel, stället där vi hade blivit nekade att komma in i torsdags kväll eftersom vi hade minderåriga i sällskapet och klockan var efter 20.00. Normalt sett vill man ju inte uppmuntra ett sånt ställe genom att komma tillbaka, men nu var klockan bara halv sex och vi ville verkligen gå dit. Och den här gången var det inga problem att komma in. Vi såg servitrisen som nekat oss sist, men det var oklart om hon kände igen oss. Oavsett så var vi inne nu, och vi beställde nådigt våra hamburgare (som var supergoda). Därefter var det dags att runda av vår weekend i Edinburgh med ett besök hos barberaren.

Ända sedan vi kom till hit i onsdags hade vi planerat ett besök på Panda & Sons, en lönnkrog förklädd till barberarsalong, som jag hade läst om på nätet. Enligt uppgift skulle det bakom den anspråkslösa fasaden finnas en modern pub som serverade udda cocktails, och på lördagar fanns det dessutom gratis popcorn till alla. Vi letade oss målmedvetet fram till Queens Street och började nagelfara gatan efter nr 79. Det var Åsa spm såg skylten först - en diskret liten panda på andra sidan vägen. På glasdörren stod det "Panda & Sons Barbershop" samt pris för en "haircut". Ingenting tydde på att det fanns en krog där inne, eller att det ens var öppet. Men så såg vi en grupp människor gå fram till dörren, som plötsligt öppnades av en vakt på insidan. Gruppen gled in, försvann nedför trappan och var sedan spårlöst försvunna. Vi gick spända fram till dörren och öppnade...

En fjunig yngling i någon slags vaktuniform frågade genast efter "ID". Jag frågade hur gammal man skulle vara och han svarade "18". "They're both 18", sa jag, som om det var den naturligaste saken i världen. Ynglingen, som knappt såg ut att vara myndig själv, tittade skeptiskt på oss och förklarade att vi inte skulle bli insläppta utan att uppvisa giltigt ID. Åsa och jag tittade på varandra och insåg att slaget var förlorat. Det var inte läge att lirka eller försöka sig på en long shot i form av "Do you know who I am?!" Istället gick vi ut på gatan igen medan besvikelsen sköljde över oss. Faaaan! Jag hade förträngt hur pissigt det var att inte ha åldern inne och fundera på saker som "undrar om de kollar leg" och "tänk om vi inte kommer in". Men nu var det som det var, så fram tills jag besöker Edinburgh nästa gång får svaret om vad som kan finnas nedanför trappan hos Panda & Sons Barbershop vila i dunkel. 

Vi gick istället till kvarterskrogen mitt emot vårt hotell. Här fick vi tag på ett schysst bås med bord, beställde in te och cafe latte och satt där och spelade whist. Och när vi sedan avslutade partiet på Måns och Sagas rum framåt midnatt hade vi nått den olidligt spännande ställningen 3-3 i set. En sämre lördagkväll kan man absolut ha!

The Highlands

På fredagen var det dags för en heldagsutflykt till The Highlands. Bussen skulle gå vid 08.00 från korsningen Parliament Square/High Street och man skulle checka in "no later than 07.45". Vi hade givetvis kollat upp var det låg dagen innan, men vi var osäkra på hur lång tid det skulle ta att gå dit och bestämde oss för att lämna hotellet redan kl 07.00 för att vara på den säkra sidan (och förhoppningsvis sno åt oss de bästa platserna i bussen). Eftersom vi inte skulle hinna äta frukost innan ville vi även handla med oss lite matsäck, så vi stannade till vid en butik på vägen och försedde oss med mackor, kaffe och fruktsallader. Trots detta var vi framme strax efter halv åtta och fick följaktligen de bästa platserna i bussen (längst fram).

Solen sken från en klarblå himmel, trots att alla väderappar hade hotat med regn, och ett svagt hopp började spira ("de där klåparna på YR har väl haft fel förr?"). Hoppet släcktes dock snabbt av Kenny, vår busschaufför och guide som var iklädd kilt (givetvis) och en mössa med någon slags horn (lite mer oväntat): "Don't let this weather fool you. There is a 90% chance of heavy rain this afternoon." Kenny gick därefter igenom praktikaliteter som vikten av att passa tiden vid varje stopp (han poängterade även att han inte skulle vänta på några eftersläntrare utan helt sonika dra iväg på utsatt tid, oavsett om alla var där eller inte). Dessutom pekade han på den stoppknapp som satt i taket ovanför alla säten och sa sedan: "Unless your head is falling off your body - don't push that button". 

Got it.

Nu kanske Kenny har fått en lite orättvis beskrivning där han framstår som en smula vrång och burdus, men inget kunde vara mer fel - han var sjukt engagerad, kunnig och underhållande. Under hela resan berättade han historier om de platser vi passerade och de människor som befolkat dem, till exempel Mary, Queen of the Scots, MacDonaldklanen och William Wallace (Braveheart). Vissa av historierna var förinspelade och hade bakgrundsljud, som en radioteater, medan andra drogs live i mikrofonen. Dock ska man inte underskatta kombon sövande motorljud + långa berättelser på svårbegriplig skotska - det var med andra ord många i bussen som blundade en stund under de emellanåt långa berättelserna (Måns och Saga sov redan innan vi kommit ut ur Edinburgh). 

Turen hade ett antal längre, officiella stopp men också många bonusstopp, där passagerarna släpptes ut i ca 10 minuter för att kunna fotografera. Vårt första officiella stopp var efter ca 1,5 timmar i en liten pittoresk by som hette Pitlochry. Här stannade vi en halvtimme för att sträcka på benen och inhandla kaffe innan vi drog vidare norrut. Vi gjorde sedan ett bonusstopp i den karga naturen i Cairngorms National Park och körde igenom Inverness, (eller som Kenny kallade den: "the crappiest city in the world") innan vi vid tolvtiden var framme vid den mytomspunna sjön Loch Ness, där vi skulle stanna i två timmar.

Loch Ness är lång och smal, nästan som en flod, men man ska inte låta sig luras: den är så djup att man kan ställa Eiffeltornet på botten av sjön utan att det skulle sticka upp, och den innehåller mer vatten än alla Englands och Wales' sjöar tillsammans. Gott om plats för att gömma ett rejält odjur alltså...

Sedan odjuret i Loch Ness först nämndes i tidningarna 1933 har många påstått sig ha sett det, men ingen har lyckats komma med övertygande bevis. Av de trettio passagerare som var med på våran busstur var det bara fyra som trodde att "Nessie" fanns på riktigt, vilket framkom genom en direkt fråga från Kenny med efterföljande handuppräckning. Oss övriga 26 kallade han "non-believers", och ett återkommande tema var att vi "non-believers of you-know-who" skulle få ångra oss bittert innan resan var slut. "Don't say I haven't warned you". Vid ett tillfälle bröt han av det potpurri av säckpipa och skotsk folkmusik som spelades i högtalarna mellan historieberättandet och tillägnade nästa låt "the 26 non-believers in the bus". Varpå låten "There may be trouble ahead" spelades. Vi skrattade alla hjärtligt, men ärligt talat vet jag inte om vi var HELT säkra på att det var ett skämt: för hur mycket kan man egentligen lita på en man med hornmössa som kör runt i de ensliga högländerna fem dagar i veckan, året om?

De flesta andra som var med på bussturen valde att köpa biljetter till en båttur under stoppet vid Loch Ness, men vi var helt nöjda med att utöva vår "monster spotting" från strandkanten (samt från en restaurang med sjöutsikt). I samma ögonblick som båten med de andra passagerarna åkte ut på den gråkalla sjön började det regna, men vi satt tryggt inne i värmen och mumsade på fish and chips. 

När vi lämnade Loch Ness hade Kenny förvarnat oss om att det skulle bli kurviga vägar. Eller, som han uttryckte det: "If you have ever experienced motion sickness in your life - this is when it will come back". Och det var verkligen smalt och slingrigt - dock utan att Kenny körde det minsta lugnare. (Jag var helt opåverkad av detta eftersom jag utan problem kan åka snurrkaruseller och läsa i bilar, medan Åsa, Måns och Saga, som alla har anlag för åksjuka, fick överkonsumera åksjuketuggummin för att mota Olle i grind.)

Vi hade haft hyfsat fint väder hela förmiddagen, men under eftermiddagen regnade det mer eller mindre hela tiden. Jättetråkigt! Särskilt som vi passerade det ena landmärket efter det andra, som till exempel Ben Nevis, som är Storbritanniens högsta berg, och Glen Coe, en dal som omges av höga berg, och som anses vara en av de mest spektakulära och vackraste platserna i hela Skottland. Kenny berättade att nästan alla utomhusscener i Harry Potter-filmerna har spelats in vid Glen Coe, och det är lätt att förstå varför - det är nämligen en otroligt trolsk och mäktig plats. De tre högsta bergen, som ligger alldeles intill varandra, kallas "the three sisters of Glen Coe" (Faith, Hope and Charity) och när man blickar upp på dem är det omöjligt att inte känna sig ödmjuk inför naturen. 

Efter besöket i Glen Coe var det mer eller mindre raka spåret tillbaka till Edinburgh. När vi började närma oss avslöjade Kenny att "Nessies hämnd" nu skulle verkställas: Först skulle han sjunga för oss i mikrofonen ("I have a really bad voice... Your ears will bleed..."), sedan skulle han spela Lady GaGa. 

Nessies hämnd var egentligen trefaldig, men varken jag, Åsa, Måns eller Saga minns vad som var det tredje straffet, trots att vi verkligen har grubblat idag. För min del kan det delvis bero på att jag inte ens såg Lady GaGa som ett straff, utan tvärtom uppskattade "Bad romance" på hög volym i samma stund som vi åkte in i stan. (Jag uppskattade även Kennys sång, fast av helt andra orsaker.) En annan orsak till att vi inte minns det tredje straffet kan vara att Kenny skämtade, berättade historier och spelade så mycket musik genom hela resan att det var svårt att hålla isär allt.

Strax efter åtta på kvällen var vi i alla fall tillbaka vid High Street. Vi letade upp en schysst restaurang och rundade av dagen med en riktig brakmåltid (steak med ört- och vitlökssmör) och ett glas rött, plus dessert. Även denna gång frågade Måns: "What's the legal age for drinking?" Och även denna gång blev svaret "18". Måns beställde en cola. 

Efter middagen promenerade vi tillbaka till hotellet och såg det upplysta Edinburgh Castle mot den svarta natthimlen. Vi konstaterade att vi var jättenöjda med dagens utflykt, lite bittra över regnet, och väldigt glada att vi har ännu en dag i den här fantastiska staden innan vi måste åka hem.

Old Town, Old Cinema and Not Old Enough

Vi inledde torsdagen med att äta frukost på hotellet. Den ingick inte i priset, men kostade bara 5 pund, vilket kändes rätt prisvärt. Utbudet var dessutom helt ok.

Efter frukosten tog vi det lugnt på rummet en timme innan vi gick ut på stan. Vi promenerade mot Old Town och passade på att gå in i några butiker som vi spanat in kvällen innan (men som då var stängda) samt tog en vätskepaus på en pub där vi hade väldigt roligt åt en bok som jag hade köpt och som visade flödesscheman som hjälper en att fatta rätt beslut i olika situationer, t ex "Should I cut my hair?", "Can I call in sick?", "Can I wear this shirt in public?", "Am I too old for this party?" Etc. Sjukt rolig. Efter vätskepausen vandrade vi vidare och kom slutligen fram till foten av Arthur's Seat - ett berg som ligger mitt i stan och som man kan "hika" uppför om man vill ha en fantastisk utsikt över Edinburgh. Vi bestämde oss för att göra detta på lördag om vädret tillåter.

Vi vandrade vidare och kom till slut bort till Grass Market, där vi åt en enkel lunch i form av toasts och wraps på en pub som hette Beehive Inn. Efter lunchen var det dags för en eftermiddagsföreställning på Dominion Cinema. Jag har snöat in lite på att hitta udda biografer på mina resmål - i San Francisco var det Castro, en biograf från 1920-talet som visade double features av gamla klassiker, och i London var det Electric Cinema, där man bland annat kunde boka en "front row bed". Dominion Cinema är en biograf från 1938 i Art Deco-stil som jag hade läst om på Tripadvisor och som enligt uppgift skulle vara något utöver det vanliga. Självklart skulle vi gå dit! Vi förbokade biljetter till "Far from the madding crowd" innan vi åkte och sedan var det bara att dra kortet i kassan så trillade biljetterna ut. 

Dominion ligger i stadsdelen Morningside, som (enligt Wikipedia), räknas som en förort till Edinburgh. "Förort" kanske är att ta i, men gatan vi skulle till fanns inte med på vår citykarta som vi hade fått när vi checkade in på hotellet, så det låg definitivt utanför själva stadskärnan. Föredömligt nog hade jag dock printat ut två egna kartor från Google maps där Dominion var utmärkt - en översiktskarta som även visade var slottet låg (som referenspunkt) och en inzoomad variant som visade namnen på gatorna runt omkring bion. På så sätt skulle vi hitta det utan att behöva slå på data-roamingen. Rutinerad? Jag? 

Det var en rätt lång promenad innan vi kom fram, men sedan fick vi vår belöning - fluffiga skinnsoffor med fotpallar och sidobord där man kunde ställa sitt vinglas, vatten, godis etc. Här satt vi som kungar! Filmen var helt okej också; ett romantiskt kostymdrama med ett antal oväntade twists innan det härligt svulstiga men förutsägbara slutet.

Efter filmen gick vi hem till hotellet och kopplade av med lite whist. Vi har en pågående turnering där jag och Saga spelar mot Åsa och Måns. Just nu står det 1-1 i set. 

Strax efter nio begav vi oss iväg till "The red squirrel", en restaurang som vi spanat in tidigare. Den ligger nära vårt hotell, ser mysig och lagom stimmig ut och finns även med i Bookings resemålsguide. Vi gick in och bad om ett bord för fyra. Servitrisen frågade om någon av oss var under 18, vilket vi svarade ja på. "Tyvärr, inga minderåriga efter 20.00." WTF? "Men... vi ska bara äta middag", sa vi och tänkte att det måste vara någon slags missuppfattning. Men nej, servitrisen förklarade att eftersom de hade en bar fick inga minderåriga vistas i lokalen efter 20.00. "Försök med en restaurang." "Är inte detta en restaurang?" "Jo, men vi har en bar." "Har inte alla restauranger en bar?" Etc. Servitrisen var faktiskt, trots allt, ganska trevlig och gjorde sitt bästa för att tipsa oss om andra ställen som kanske skulle släppa in oss. Men vi var ändå slokörade/chockade/provocerade när vi gick därifrån. Vad är det för jävla lag - att man måste vara över 18 för att äta en bit mat efter kl 20? I Storbritannien är det tydligen lagligt att dricka öl och vin på restaurang från att man fyllt 16 år om man beställer drycken till mat (Måns hade kollat upp detta...), men den lagen blir ju så att säga rätt meningslös om man inte får beställa mat.

Vi gick till en italiensk restaurang i närheten av hotellet som var rätt upplyst och o-charmig, men det var kallt som fan ute och vi skulle upp tidigt dagen därpå (idag) och orkade inte leta. De släppte i alla fall in oss och Måns frågade servitören "What's the legal age for drinking here?" Varpå servitören svarade "18." Måns beställde en cola. 

Måns och Saga åt pizza och jag och Åsa spaghetti bolognese - och maten var faktiskt överraskande god. Nu är det fredag kväll och vi har varit på en härlig busstur genom the Highlands hela dagen. Om den berättar jag mer imorgon.

Good night Edinburgh!

Jag bokade min resa till Edinburgh så tidigt som i augusti förra året. Jag hade nyss kommit hem från en drygt fem veckor lång rundresa i USA och led av posttraumatisk stress, aka efter-resan-blues, och insåg att jag inte skulle ta mig igenom hösten och vintern utan att ha en resa att se fram emot. Att det blev just Edinburgh hade flera orsaker: 1) Jag ville åka till nåt ställe jag aldrig varit på tidigare; 2) Jag hade länge varit nyfiken på Skottland; och 3) Tjejen som satt bredvid mig på planet mellan Houston och New Orleans hade precis varit där, och hon sa att det var fantastiskt. Precis som med London-resan i påskas hade jag planerat att resa ensam, men precis som då - när jag fick oväntat sällskap av Paula - har jag även denna gång fått oplanerat, men sjukt roligt, resesällskap i form av Åsa, Måns och Saga.

Jag lämnade ett grått och kyligt Göteborg strax efter sju på onsdagmorgonen och tog flygbussen till Landvetter. Som vanligt packade jag inte en pryl dagen innan - det tillhör mina rutiner att packa samma morgon. Inte för att jag nödvändigtvis måste ha "vardagsedge" genom att vänta till sista minuten, utan för att jag tycker det är smidigast att göra mig i ordning själv innan jag packar (och en tredjedel av packningen ligger ju ändå i necessären - typ). 

Jag flög med KLM via Amsterdam och allt flöt på med samma precision som i tomtenissarnas verkstad på julafton. På Schipol - som är sjukt stor - förundrades jag över detta väloljade maskineri som en flygplats ändå är, med alla dessa tusentals människor som ska slussas i olika riktningar; genom passkontroller och säkerhetskontroller; upp och ner för rulltrappor och längs markgående rullband (som ibland känns kilometerlånga); mellan byggnader och till slut kanske även med buss ut till flygplanet innan det kan lyfta på sin förutbestämda tidslucka. Det är liksom upplagt för att det ska bli strul, men märkligt nog så blir det oftast inte det. (När man cyklar till jobbet räcker det däremot oftast med ett vägarbete för att det ska bli strul.)

När jag hade tagit mig till min gate och väntade på att få boarda uppenbarade sig plötsligt en stor grupp pensionärer. Jag hade precis rest mig upp och släntrat bort mot kön som började avta, men nu blockerade de min väg - även om det var lite oklart om de faktiskt stod i kö. De hade liksom bildat en klunga, ungefär som en "huddle" i amerikansk fotboll, och snart stod det klart att det var den stackare som stod i mitten av klungan som hade allas biljetter. Jag bestämde mig för att ljudlöst glida förbi dem på innern, men i exakt detta ögonblick upplöstes klungan och alla hamnade istället framför mig. Och där stod jag, bakom ett vajande bomullsfält, och bidade min tid innan jag äntligen kom på planet mot Edinburgh.

Jag hade med mig Alexander Bards bok "Nätokraterna" som även om den är från 2000 uppvisar en kuslig pricksäkerhet i sin beskrivning av vårt framtida (nutida) informationssamhälle. Språkligt är den dessutom rätt svårtuggad, vilket gjorde att jag var tvungen att fokusera, vilket i sin tur gjorde att resan gick snabbt. När jag landat och tagit mig igenom UK Border slog jag mig ner i ankomsthallen och en timme senare kom Åsa, Måns och Saga med sitt plan från Köpenhamn. Hurra!

Vi tog flygbussen in till centrum och bestämde oss för att gå av vid West End, eftersom vårt hotell skulle ligga i det området. Det gjorde det - bokstavligen. När vi klivit av bussen låg hotellet nämligen rakt över gatan. Efter att vi checkat in tog vi en jungfrutur längs med Princes Street, som är en av huvudgatorna, och kände på stämningen. Edinburgh är ungefär lika stort som Göteborg - vilket innebär att det är greppbart - och vårt mål är att hinna finkamma hela staden innan vi reser hem på söndag. Under eftermiddagen spanade vi in Edinburgh Castle, som ligger på en utslocknad vulkan mitt i stan, och Scott Monument - världens största monument som har rests för en författare (sir Walter Scott). Vi tittade in i några butiker, bland annat en Dr Martens, där både jag och Saga gjorde våra första inköp ("fluffy socks" för mig respektive skotskrutig klänning för Saga). Sedan drog vi oss in på en sidogata där vi åt en tidig middag på en pub. Efter att ha levt på "flygplanssnacks" hela dagen satt en Nicholson Burger (utan cheddarost) och en Stella som ett smäck.

Vädret idag har varit helt ok, växlande sol och moln, men på kvällen blev det riktigt kyligt så vi fick gå tillbaka till hotellet och ta på oss mera kläder. Sen gav vi oss ut på en ny promenad och hittade flera mysiga områden med restauranger och caféer i ytterkanterna av Old Town. Och apropå "old" - byggnaderna här känns väldigt gamla - snudd på medeltida - och det är väldigt mycket tinnar och torn överallt. Vi skojade om att invånarna kanske hade fått någon slags komplex när de skulle bygga sina hus i skuggan av slottet, men eftersom New Town är från 1700-talet så är nog Old Town helt enkelt... Old. Inte så mycket "ljust och fräscht" med andra ord. Men oerhört pittoreskt och mysigt.

Vi letade oss fram till Elephant House, ett café som säger sig vara "platsen där Harry Potter föddes", för att runda av kvällen med en fika. Enligt vissa uppgifter skulle J.K. Rowling ha börjat skriva sina första rader om Harry Potter på en servett just här, men efter lite research på nätet verkar det som om uppgifterna går isär om när, var och hur historien om Harry Potter egentligen uppstod. Klart är i alla fall att J.K. Rowlings har bott i Edinburgh och att hon har besökt Elephant House - det fanns både bildbevis och tidningsartiklar på väggarna. Som man brukar säga - det gäller att göra det mesta möjliga av minsta möjliga. Vi gick i alla fall in som vanliga mugglare och delade på två magiskt goda chokladfudge med vaniljglass. Sedan strosade vi tillbaka till hotellet och spelade några parti whist innan vi sa godnatt. 

Resplan

GÖTEBORG-AMSTERDAM

KLM (KL1154)
Avgång: 13 maj 09:15  Göteborg (GOT)
Ankomst: 13 maj 10:50 Amsterdam (AMS)


AMSTERDAM-EDINBURGH

KLM (KL1281)

Avgång: 13 maj 12:20 Amsterdam (AMS)
Ankomst: 13 maj 12:45 Edinburgh (EDI)

EDINBURGH-AMSTERDAM

KLM (KL1280)
Avgång: 17 maj 11:10  Edinburgh (EDI)
Ankomst: 17 maj 13:40 Amsterdam (AMS)


AMSTERDAM-GÖTEBORG

KLM (KL1159)

Avgång: 17 maj 16:10 Amsterdam (AMS)
Ankomst: 17 maj 17:40 Göteborg (GOT)