Afternoon tea och världens högst belägna bar

Måndagen var en riktig lyxdag, där vi verkligen lät pengarna rulla. Efter ett osedvanligt långt morgonpass vid takpoolen gick vi ner och duschade och klädde upp oss. Sedan lämnade vi hotellet i jakt på en taxi, eftersom vi ville anlända till vårt första mål ”stunning and unbelievably fresh”. (Det var egentligen att sikta lite för högt, eftersom det räcker att gå 100 meter i den här fuktiga värmen för att bli rejält svettig. Men ändå.) Min fot hade blivit mycket bättre, så jag kunde för första gången kliva i mina platåskor och gå obehindrat i dem. Underbart.

Enligt concierge-killen skulle det finnas ett taxi stand precis bakom våran tunnelbanehållplats, Tin Hau. Vi hittade en hel rad med taxibilar där, men dessa körde tydligen bara på Hong Kong-ön – inte till Kowloon, som vi skulle till. Vi blev hänvisade till en annan taxikö, där en brysk chaufför nådigt vinkade in oss och körde oss genom ”Cross bay tunnel” och över till Kowloon och Peninsula Hotel, som är ett guldblänkande lyxhotell med svinhögt i tak.

Eftersom Hong Kong har tillhört Storbritannien har de anammat vissa brittiska traditioner – de har vänstertrafik, samma skumma eluttag och, tydligen, en tradition av att dricka afternoon tea. Enligt en artikel jag hade läst var Peninsulas afternoon tea ett måste: ”Miljön är underbar och du avnjuter ditt te med tillbehör till härlig pianomusik. Servicen är förstås i toppklass. Afternoon tea serveras mellan 14-18.”

Vi klev ur taxin utanför hotellet kl 13.59.

Inne i lobbyn fanns redan en kö, men den var inte särskilt lång, och vi blev strax visade till ett litet bord där vi fick välja te (vi valde ett som hette ”Peninsula afternoon”) och tillbehör (vi valde en sharing-meny för två). Sedan kom tekannor och ett serveringsfat i flera våningar med varma scones, cream cheese, jam, snittar med gurka, lax, bacon och kalkon samt ett antal minibakelser. Det var ljuvligt gott, och trots att vi bemödade oss med att äta långsamt så orkade vi inte med allt.

Efter ett par timmar släntrade vi proppmätta ut från Peninsula och drog oss ner mot vattnet. Här nere fanns ”Avenue of Stars” – Hong Kongs motsvarighet till Hollywoods Walk of Fame. Här skulle det finnas stjärnor i marken och handavtryck av kinesiska filmstjärnor. Dessvärre var hela avenyn avstängd på grund av en omfattande renovering, men vi hittade ändå ett ställe där vi kunde få en fin vy över vattnet. Vi hittade också en del filmiska monument i ”Garden of stars” och ”Starry Gallery” – bland annat en Bruce Lee-staty som var mycket populär att posera vid.

En stor grupp turister turades inför våra ögon om att försöka härma hans pose framför kameran (det gick sådär). Själv körde jag på den klassiska Karate Kid-posen (”tranan”).

Därefter var det dags för vårt andra utflyktsmål för dagen: Ozone.

Ozone ligger högst upp i hotellet Ritz Carlton och är världens högst belägna bar. Det är alltså inte världens högsta byggnad – men det är världens högsta bar. Självklart skulle vi hit. De öppnade klockan 17 och när vår taxi gled upp framför porten var klockan 17.15. Vi blev eskorterade till hissen av en super-service-minded tjej som pratade perfekt engelska (och konstant kallade oss ”miss Hedberg and miss Olsson”). Medan vi väntade på hissen frågade hon lite om vår resa; om det var första gången vi var här, vad vi tyckte om Hong Kong, vad vi hade gjort hittills etc. När vi sa att vi hade varit i Victoria Peak dagen innan svarade hon ”Oh, that’s wonderful! But this is better.”

Härligt.

Vi åkte upp till 118:e våningen och blev visade till en fönsterplats där vi satt som kungar. Vi hade bokstavligen hela världen – eller åtminstone hela Hong Kong – för våra fötter. Och när den mumlande servitören frågade om vi ville ”open up a tab” hörde jag mig själv säga ”yes, please”, varpå jag lämnade in mitt kort i baren.

Här skulle det inte snålas.

Vi började med att beställa in en drink (jag) respektive en Corona (Åsa). Sedan delade vi på en flaska vin. Och sedan rundade vi av med en varsin Corona. Samtidigt som solen gick ner över skyskraporna och alla neonljus tändes. Vi satt verkligen på första parkett och vi njöt av varje sekund! Med jämna mellanrum levererades en liten skål med popcorn till vårt bord (som jag tror inte att de tog betalt för dem). För övrigt var det snordyrt – en flaska vin kostade 800 dollar. Men det fick det vara värt. Vi kommer antagligen aldrig att komma tillbaka hit igen. (Men man ska aldrig säga aldrig…)

Vi satt där i nästan fyra timmar, sedan tog vi en taxi till Soho. Vi hade lite unfinished business i form av ett par blåa dörrar och en lönnkrog. Från Queens Road kunde vi ta rulltrapporna upp för branten, och där gick vi, lite otippat (och inte alls i stil med resten av dagen) in på Burger King och köpte en whopper som vi delade på, sittandes i en trappa i den mörka, varma natten. Sedan traskade vi bort till Club Feather Boa, de där blåa dörrarna som vi vid två tillfällen har försökt öppna, men som båda gångerna har varit obönhörligt låsta.

Det såg fortfarande stängt ut. Gardinerna var fördragna och inte en människa stod utanför. Längst ner vid golvet fanns en liten glipa, men vi tyckte att det såg helt svart ut innanför. Utan några förhoppningar tryckte jag ned handtaget… och dörren till Narnia öppnades.

Vi var inne.

Vi kom in i ett litet, litet rum med en liten, liten bar och några få locals som satt i en soffa. Här hängde massor med tavlor, speglar och levande ljus på väggarna och inredningsmässigt påminde det lite om Puta Madre i Göteborg. Det var supermysigt och dekadent och vi slog oss genast ner i baren och beställde en varsin drink med choklad och banan (Åsa) och en Espresso Martini (jag).

Efter detta lyckokast var vi övertygade om att vi var ”in the zone” och även skulle ta oss in på lönnbaren. Vi rumlade ner för de branta backarna tills vi kom till slutet av Graham Street och hittade ringklockan (som ligger mycket diskret), men den var inte upplyst nu heller och det hände inget när vi tryckte på den. Disappointed!

Därefter tog vi en spårvagn hem. Vi satt givetvis på övervåningen, längst fram. Och fönstren var öppna och vinden svalkade hela vägen hem till hotellet.

Det hade varit en bra dag.

Victoria Peak och Star Ferry

På söndag morgon var det business as usual: vi låg vid takpoolen, solade, badade och bloggade. Det var ljuvligt. Därefter gjorde vi oss i ordning och tog spårvagnen till Wan Chai, där vi planerade att äta lunch på ett ställe som Joey rekommenderat. På vägen dit upptäckte vi att Åsas lår var chockrosa, trots att hon hade smort in sig med faktor 30. (Eller hade hon verkligen det…?)

Några ord om vädret här: Hong Kong har subtropiskt klimat, vilket innebär att det är varmt större delen av året, även om det kan bli lite kyligt i januari-februari. De bästa månaderna att resa hit anses vara på hösten, oktober-november, när det är behaglig värme. Under sommarmånaderna är det hett och fuktigt med mycket nederbörd. Vi har dock klarat oss från regn hittills, men vi vet att det har regnat på morgnarna när vi fortfarande har legat och trynat. Även om det har varit över trettio grader i Sverige denna sommar så är det en annan typ av värme här. Jag antar att det beror på luftfuktigheten. Det spelar nämligen ingen roll om det är molnigt, disigt eller om solen har gått ner – svetten rinner konstant i hårbottnen, ansiktet, längs ryggen – ja, på hela kroppen.

Vår lunchrestaurang skulle ligga inne på ett hotell – Luk Kwok Hotel – på Gloucester Road, och efter en stunds letande på kartan hittade vi dit. Restaurangen hade dessvärre stängt för lunch klockan tre, och nu var klockan närmare fyra. Någon slags hotell manager tipsade oss om ett annat ställe i närheten där vi skulle kunna få goda dim sums; han gjorde sig till och med besväret att hämta en karta och rita ut hur vi skulle gå. När vi kom dit hade de också stängt för lunch. Men vafan… Det slutade med att vi gick in i ett ”hål-i-väggen” och beställde en varsin pizza slice och iskall öl. Det funkade som bukfylla.

Dagens utflyktsmål var Victoria Peak, en utkiksplats som man kan åka en speciell spårvagn till. Vi hade läst på nätet att det ofta var lång kö till The Peak Tram, uppemot två timmar, så flera hade rekommenderat att man istället skulle ta taxi hela vägen. (Tydligen kom man lite längre upp med spårvagnen, men det var ändå försumbart.) Vi tänkte dock att, eftersom det är lågsäsong för turister, så kanske det inte skulle vara så lång kö... Följaktligen hejdade vi en taxi och bad honom köra oss till Victoria Peak. Taxichauffören frågade om vi ville till spårvagnen eller hela vägen upp, och vi sa med en mun ”To the tram station”. När vi kom fram såg vi en ENORM kö och sa, med en mun, ”No, keep going. All the way up!”

Vi åkte uppåt, uppåt, längs slingriga vägar, lite som Highway 1, och kom till slut upp till toppen. Här fanns både ett taxi stand och en massa bussar, så det skulle inte bli några problem att ta sig tillbaka. Den första utkikspunkten var mäktig, men vi såg mest kullar och berg – inte själva staden och skyskraporna. Dock fanns det flera vandringsleder och vi valde ”The morning trail” som var några kilometer lång. Här gick vi en härlig promenad längs med djungelliknande växtlighet och fick flera fantastiska vyer över Hong Kong samtidigt som syrsorna spelade på högsta volym. Vi såg även JÄTTESTORA spindlar… Och vi såg den utkikspunkt som man kom till med spårvagnen – ett högt torn där turisterna trängdes med sina kameror. Det var säkert mäktigt att stå där uppe, men vi var helt nöjda med att ha tagit taxi för 80 dollar, vilket är ungefär vad spårvagnen kostade (tror jag).

När vi kommit tillbaka till startpunkten gick vi in på en restaurang – The Peak Outlook – och satte oss på deras lummiga bakgård och beställde in drinkar. Här satt vi medan mörkret föll och det var så mysigt med alla lampor i träden och längs muren.

Därefter gick vi för att ta en buss till Star Ferry, men kön var sjukt lång där också, så då tog vi en taxi igen. Taxichauffören pratade oerhört dålig engelska och verkade inte förstå vad Star Ferry var. På något sätt tog vi oss dit i alla fall.

Några ord om Hong Kong-bornas English skills: De är rätt skrala. För att inte säga undermåliga. Även om allt är skyltat på både kinesiska och engelska så är det väldigt få som pratar bra engelska. Till och med när man har att göra med folk i serviceyrken, som på hotell och restauranger, får man verkligen spetsa öronen för att förstå vad de säger. Men det går.

Star Ferry är (citat Vagabond-artikel) ”några små lustiga båtar som åker omkring i bukten”. De kostade bara 2,60 dollar att åka, och därifrån skulle man få en schysst vy över Hong Kongs skyline från vattnet. Det fick man, absolut, men oj vilken kort tur! Båten åkte bara fram och tillbaka mellan Hong Kong-ön och Kowloon, och var över på max tio minuter. Men vi hann i alla fall ta några bilder på de upplysta skyskraporna som speglade sig i vattnet.

Sedan var det dags att äta middag. Vi hade siktat in oss på Tim Ho Wan, som är världens billigaste Michellin-krog, och skulle ligga i närheten av pirerna. Den var dessvärre stängd på söndagar och det var märkbart mindre folk ute på stan. Hmm. Bäst att ta ett säkert kort, så vi tog rulltrapporna upp till vårt favoritområde Soho och slog oss ner på en restaurang som såg mysig ut och åt en varsin pork chop som var jättegod. Sedan gick vi återigen bort och knackade på Club Feather Boa (de blåa dörrarna med gardiner som skulle se stängt ut, men man inte skulle låta sig luras etc), men det var fortfarande ingen som öppnade. Mystiken tätnade.

Vi fortsatte i mystikens tecken och letade efter 001 – en lönnkrog som vi hade läst om på nätet: ”På 97 Wellington Street är en av stadens äldsta och trevligaste lönnbarer. En upplyst dörrklocka längst ner på Graham Street öppnar en underjordisk oas av cocktails.” Vi gick längs med smala gränder och spanade, och vi tror att vi till slut hittade ringklockan… Men den lyste inte. Och det hände inget när vi tryckte på den.

Det var helt enkelt söndag och stängt. Klockan började närma sig midnatt. Så vi tog spårvagnen hem till oss och spelade lite kort på rummet innan vi gick och la oss.

Men Club Feather Boa och 001: Vi kommer tillbaka.

Shoppinglördag med extra allt

Lördagen blev en klassisk shoppinglördag med extra allt (drinkar i coola barer, middag på en helt fantastisk restaurang och jazz i en frisersalong.)

Vi inledde dagen på samma sätt som vi inlett alla andra dagar: vid poolen. Sedan gjorde vi oss i ordning och tog spårvagnen mot Central. Vi hoppade dock av redan vid Causeway Bay, eftersom det såg ut att ligga en del ”vanliga” butiker där. Hittills har vi mest sett marknader med krimskrams ELLER jättestora varuhus med lyxbutiker som Gucci, Prada etc. Men här hittade vi faktiskt några schyssta affärer, varav en hette Brilliant, som vi båda shoppade i.

När det var dags för lunch gjorde vi det lätt för oss – vi tog spårvagnen till den uteservering vi hade varit på i torsdags och delade på en tallrik med lax- och avocadotoast, samt tog ett glas vin. Därefter strosade vi runt bland några marknader som låg i närheten innan vi tog oss upp mot Soho. För att komma dit får man ta sig upp för riktigt branta backar (tänk San Francisco), så vi sparade på vaderna och tog de berömda rulltrapporna innan vi klev av på Staunton Street, där vårt första vattenhål, Club Feather Boa, skulle ligga. Enligt vår research skulle denna bar ligga bakom ett par blåa dörrar med gardiner för, och det skulle se stängt ut. Men man skulle inte låta sig luras – (citat) ”in kommer man i världens mysigaste bar, proppfull med både locals och turister”. Vi hittade de blåa dörrarna och det såg mycket riktigt tokstängt ut. Det var det också. Vi knackade andäktigt på dörren, men ingen öppnade. Kanske var det för tidigt? Klockan var ju bara runt sex.

Vi bestämde oss för att strosa vidare, eftersom Soho inte bara är ett supermysigt område med coola barer och restauranger – här finns också roliga och udda butiker, bland annat hittade vi en asiatisk motsvarighet till Designtorget, där vi båda gjorde inköp. Sedan tog vi sikte på en annan bar som vi läst om, nämligen The Iron Fairies, som låg på Hollywood Road. Detta var ett riktigt häftigt ställe som enbart var upplyst av levande ljus. Det var fjärilar i hela taket och man satt vid små runda bord av järn. (För de riktiga stekarna fanns det speciella ugnar där de kunde sitta lite mer avskilt och vaska drinkar. Det kostade 2000 dollar att sitta där.) Vi beställde två drinkar att dela på: en Bellini (fullständigt namn: ”Naughty Girl Bellini”) och en som hette ”Smoke in a bottle”. Den sistnämnda var en riktig skapelse som färdigställdes framför våra ögon genom att servitrisen hällde något rykande ur en flaska i drinkglaset. Drinken både luktade och smakade kolgrillat. Det kan vara det märkligaste jag någonsin har druckit, men det var, konstigt nog, väldigt gott!

Efter detta gick vi bort till Ho Lee Fook, en kinesisk restaurang som låg på Elgin Street (också i Soho). Detta ställe hade vi både läst om innan (skribenten hävdade att deras Wagyu ribs var en av de topp tre godaste maträtterna hon hade ätit i hela sitt liv), OCH den fanns med på Joeys lista. När vi kom fram var det en och en halv timmes väntan på ett bord, så vi skrev upp oss på listan och gick tillbaka till Club Feather Boa, men de blåa dörrarna var fortfarande stängda. Äsch. Vi satte oss istället på en bar mitt emot och drack ett par glas vin i väntan på vårt bord. När vi hade suttit där en timme såg vi hur de blåa dörrarna öppnades och släppte in en liten klunga med folk. Men då var det ju snart dags för vår middag, så vi får komma tillbaka en annan gång.

Vi gick alltså tillbaka till restaurangen efter en och en halv timme, där vi blev visade till ett hörnbord nere i källarvåningen. Vi beställde de berömda ribsen, samt lite ris och grillad majskolv. Maten var GUDOMLIG. Alltihop. Åsa (som är rätt kräsen) hävdade att det var de godaste ribs hon ätit i hela sitt liv. Och jag kan bara hålla med. Hit måste man absolut gå om man åker till Hong Kong.

Vi rundade av kvällen med att leta oss bort till Visage One, som är en frisörsalong i en liten gränd parallellt med Hollywood Road, och som på lördagskvällar förvandlas till en intim jazzbar. Den låg verkligen undangömd, men det fanns en liten diskret skylt på dörren som skvallrade om ”haircuts”, och sedan – handskrivet på väggen i sirlig stil – ”Music nights on Saturdays, 8.30 – 11.30 pm”. Jag vet inte riktigt vad klockan var när vi kom dit, men den borde ha varit runt elva, så det var redan fullt med folk som satt på golvet och i trappan till övervåningen. Vi klämde oss ner på golvet precis innanför dörren och hann njuta av tremannabandet i en halvtimme innan det var klart. En udda och rolig upplevelse och en perfekt avslutning på dagen innan vi tog spårvagnen hem.