Uppdaterad resplan

Den här resan har verkligen omgetts av ändrade förutsättningar in i det sista. Först var det hela strulet med TAP, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Sedan har det tillkommit ännu en faktor, nämligen att jag ska åka ner till Valencia för att vara med på en filminspelning för jobbets räkning. Datumen för filminspelningen har flyttats fram och tillbaka, men det slutade med att vi ska åka ner den 30 mars. 

En snabb titt på kartan visar att Valencia ligger ungefär mitt emot Lissabon, fast på andra sidan Iberiska halvön. Det kändes som en onödig detour att flyga från Lissabon till Köpenhamn den 28 mars, ta tåget upp till Göteborg, och sedan flyga (typ) hela vägen tillbaka 36 timmar senare. Så jag har förlängt min vistelse i Lissabon med två dagar och flyger därifrån direkt till Valencia, där jag möter upp filmbolaget. Dessa flygbiljetter, liksom hemresan till Göteborg den 5 april, har bokats av filmbolaget. Karma eller ödets ironi gjorde att min flight mellan Lissabon och Valencia är med TAP Portugal. You can run, but you can't hide. Jag får helt enkelt låtsas som om det inte är jag som har skrivit alla de där aggressiva mailen när jag boardar... 

Att jag egentligen hade kunnat behålla min ordinarie utresa istället för att köpa nya biljetter med Norwegian för drygt 6 000 kr väljer jag också att förtränga i det här läget. Jag har fått två bonusdagar i Lissabon (även om jag har gått med på att jobba en av dessa dagar), och jag reser ner tillsammans med Åsa & Co, vilket jag inte skulle ha gjort annars. Gott så.


KÖPENHAMN-LISSABON

Norwegian (DY3616)
Avgång: 25 mars 07:25 Köpenhamn (CPH)
Ankomst 25 mars 10:05 Lissabon (LIS)


LISSABON-VALENCIA

TAP Portugal (TP1096)
Avgång: 30 mars 08:30 Lissabon (LIS)
Ankomst: 30 mars 11:25 Valencia (VLC)


VALENCIA-FRANKFURT

Lufthansa (LH1161)
Avgång: 5 april 13:10 Valencia (VLC)
Ankomst: 5 april 15:40 Frankfurt (FRA)


FRANKFURT-GÖTEBORG

Lufthansa (LH818)
Avgång: 5 april 16:40 Frankfurt (FRA)
Ankomst: 5 april 18:15 Göteborg (GOT)

Resplan

KÖPENHAMN-LISSABON

Norwegian (DY3616)
Avgång: 25 mars 07:25 Köpenhamn (CPH)
Ankomst: 25 mars 10:05 Lissabon (LIS)


LISSABON-KÖPENHAMN

Norwegian (DY3617)

Avgång: 28 mars 11:00 Lissabon (LIS)
Ankomst: 28 mars 15:40 Köpenhamn (CPH)

Jag bokade min resa till Lissabon i oktober 2015. Det var en direktflight från Göteborg med TAP Portugal för 3 000 kr t/r. En månad innan avresan kom ett mail från flygbolaget där de informerade om att det hade blivit "some changes" i resplanen. Dessa innebar att jag, istället för att flyga hem till Göteborg den 28 mars, skulle flyga till Köpenhamn den 30 mars. "We wish you a pleasant flight". Ingen ursäkt, ingen förklaring, inget erbjudande om att betala för extra hotellnätter, inga förslag på alternativa flighter till min slutdestination. 

Därefter följde nästan två veckor av mailande med flygbolaget och resebyrån ("this is totally unacceptable" etc), långa väntetider i telefonköer och tröttsamma samtal med den ena idioten efter den andra. För att göra en lång historia kort: Jag fick en härdsmälta och TAP toksuger.

Jag bestämde mig för att avboka mina biljetter och fick tillbaka pengarna. Nu var det dock inte helt enkelt att hitta nya biljetter till ett bra pris: det är bara tre veckor kvar till avresan och det är påsk. Såvida man inte vill flyga 27 timmar enkel väg (med övernattning i Istanbul) låg biljettpriserna på runt 8 000 kr. Skulle jag verkligen betala ett sånt överpris? Vore det inte bättre att bara skita i allt och dra till London istället?

Problemet var att Åsa, Måns och Saga hade bestämt sig för att haka på min resa. De skulle flyga med Norwegian från CPH och det var inga problem med deras flight. Alltså kunde de inte avboka. Skulle jag verkligen låta TAP bestämma att de skulle åka till Lissabon, men inte jag? Det var en klassisk lose-lose situation - hur jag än gjorde skulle jag bli blåst. 

Jag bestämde mig för att boka nya biljetter hos Norwegian. Detta innebär att vi nu flyger tillsammans båda vägarna, vilket är en bonus. Baksidan är att det kostade mig 6 300 kr - plus att jag behöver ta tåget till och från CPH. Jag hade dessutom tänkt åka redan på torsdagen, så istället för fyra nätter i Lissabon blir det tre. Trots att priset är mer än dubbelt så högt.

Men nu åker vi. Fuck TAP. Jag hoppas att Lissabon levererar. 

Hemresan

Klockan 07.00 på måndag morgon, dvs 13.00 i Sverige, ringde mitt alarm. Det var dags att gå upp, packa, äta frukost och mentalt förbereda sig på den långa hemresan. Transferbussen kom som sagt redan 09.20 och jag frågade guiderna från Fritidsresor hur det kom sig att vi var tvungna att åka ut så tidigt. De hade ingen riktig förklaring, annat än att "det var många flighter som skulle avgå från Cancun idag" och att man på flygplatsen hade begärt extra marginaler för att vara säkra på att alla skulle hinna slussas igenom. Typ.

Två timmars bussresa senare (eftersom vi hämtade upp fler passagerare på andra hotell) stod jag på Cancuns flygplats i världens längsta kö. Som inte rörde sig framåt eftersom det inte fanns någon personal vid incheckningsdiskarna. (Ja, jag förstår verkligen att det behövdes marginaler...) Efter 45 minuter kom de slutligen, och efter ytterligare en stunds väntan för att de skulle logga in på sina datorer och annat administrativt pyssel kunde incheckningen börja. Kön slingrade sig långsamt framåt.

Efter att väskan var incheckad och säkerhetskontrollen passerad var det ungefär två timmar tills jag skulle boarda. Jag tillbringade den ena av dessa på TGI Fridays där jag åt en hamburgare och den andra med att planlöst vandra omkring. Sedan satt jag vid gaten i nästan en timme till, eftersom boardingen inte kom igång klockan 15.00, som det var sagt, utan först närmare 16.00. Givetvis utan någon som helst förklaring från personalen.

Till slut var vi i alla fall ombord på planet och vi kunde lämna Cancun ca 45 minuter efter utsatt tid. Personalen på detta TUIFly Nordic-plan pratade svenska med finsk brytning och hade inte gått någon charmkurs. En flygvärdinna med det blonda håret uppsatt i en stram knut som framhävde hennes höga kindben och isblå blick spände ögonen i mig: "KAFFE?!" Det lät mera som ett hot än ett erbjudande. En annan sak som var konstig var att jag bad om vin till maten, varpå den snaggade, manlige stewarden genast tog fram en kortläsare och svarade korthugget: "Det blir 65 Danska." WTF? Ingick inte vin? Det gjorde det ju på nedresan. Han var dock inte typen man argumenterade med, så jag gav honom mitt kort utan ett ord. Perkele.

Flygresan till Köpenhamn tog faktiskt bara 9,5 timmar. Det går tydligen alltid snabbare att flyga österut än västerut på grund av vindarna. Men trots att vi flög i mörkret och planet efter middagen var helt nedsläckt lyckades jag inte somna. Till slut tände jag läslampan och fortsatte med min bok. 

Vi landade på CPH strax efter 08.00 på tisdag morgon. Jag var trött. Det var kallt. Och jag skulle vänta i tre timmar på mitt SAS-plan till Göteborg. Så efter att jag hämtat min väska och passerat tull och gränskontroll var det bara att börja om från början igen - checka in väskan, passera säkerhetskontrollen, vandra omkring på flygplatsen, lokalisera gaten. Jag satt och hängde på Starbucks och försökte koppla upp mig på wi-fi. Detta eviga letande efter uppkoppling. Irritationen när det inte funkar. Glädjen när det plötsligt gör det.

Vid 11.00 var det dags att boarda. Vi fick ta en buss till flygplanet som stod och väntade en bit bort: Ett litet jävla propellerplan. Jag avskyr propellerplan. Jag föreställer mig att propellern plötsligt ska börja hacka och sedan snurra allt långsammare innan den slutligen lägger av helt på 10 000 meters höjd. Först den ena. Sedan den andra. Det blåste dessutom mycket så det var en svajig start och landning. Jag vet inte om det var ett medvetet handhavande från piloten - ett kontrollerat sätt att parera och skära genom vindarna - eller om planet helt enkelt var så lätt att det fladdrade från sida till sida på ett okontrollerat sätt. Jag satt i alla fall med axlarna uppe vid öronen hela resan, stel som en pinne. Det var långa 45 minuter. Men vi landade på Landvetter strax efter 12.00 och jag var hemma i min lägenhet vid 13.00, exakt 24 timmar efter att alarmet ringde i Playa del Carmen. 

Några reflektioner: 

Ett sånt här resmål är oerhört väderberoende. Även om man inte välkomnar regn i London eller New York heller, så finns det alltid nåt att se och göra när man befinner sig i en storstad, oavsett väder. Visst kan man göra utflykter och olika typer av aktiviteter även på en solsemester, men dessa måste man oftast boka i förväg. Så när man vaknar upp en obokad dag och tittar upp mot himlen är det med viss bävan. Är det soligt eller ska jag gå till baren direkt? 

Jag är lite dubbel till det här med All Inclusive. Jag kan på något sätt förstå att det passar barnfamiljer, eftersom all mat man kan tänka sig är tillgänglig i överflöd och hela tiden. Å andra sidan är det just detta överflöd som gör det en smula osmakligt. Precis som med allt annat i livet mister saker som är tillgängliga hela tiden sin magi. Min kollega Hanne sa, efter en semester på ett All Inclusive-hotell på Kuba, att "turisterna låg som vita valar på stranden medan ursprungsbefolkningen passade upp". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Det finns säkert skiftande kvalitet på den mat som serveras på All Inclusive-hotell, men här var den riktigt bra. Bufféborden var konstant nypåfyllda och allt var fräscht, nyskuret och nyhackat. Men MÄNGDEN! Drivor med stekta hamburgare. Tunnland med kycklingklubbor. Badbaljor med glass. Och alla dessa turister som fyllde sina tallrikar till bristningsgränsen och glasen till ytspänning. Hur kan det finnas så mycket mat? När det finns så många som inte har någon alls? Jag kan säga direkt att jag inte överutnyttjade bufféerna (förutom frukostbuffén, som var fantastisk). Jag föredrog att boka bord på de restauranger som hade bordsservering. Jag rörde inte heller minibaren på mitt rum på hela veckan. Varför skulle jag sitta där och dricka egenblandad rom och cola när jag närsomhelst kunde gå till vilken bar som helst och få en riktig drink? Jag är helt enkelt inte så mycket för det här med att "passa på", men för den som är det kan jag avslöja att det finns rikliga möjligheter att bli wasted. Något den tonåring hade erfarit, som stod och spydde utanför hotellet (fortfarande med en drink i handen!) en kväll när jag var på väg tillbaka till mitt rum.

Har jag sett något av Mexico? Nej, inte alls. Förutom utflykten till Chichen Itza har jag befunnit mig inom ett gated community som hade kunnat vara var som helst på södra halvklotet. Men målet med den här resan var inte att resa runt och uppleva Mexico - målet var att få sol, ljus och värme. I det avseendet har Mexico levererat, åtminstone de sista fyra dagarna. 28 grader på land, ungefär samma i havet. Jag hoppas att jag har fått tillräckligt med D-vitamin för att klara mig fram till mars. Då tänker jag möta våren i Lissabon. 

Sista dagen på stranden

På söndagen var det återigen strålande sol och jag tillbringade hela dagen på stranden. Det blåste fortfarande en del, men flaggan vid livvaktstornet var gul istället för röd. Lite lugnare alltså.

Havet var salt, turkost och ljummet; sanden var vit. Jag solade och badade och ville att dagen aldrig skulle ta slut.

Min resa är på totalt 8 dagar, men båda måndagarna går egentligen bort eftersom de är resdagar. Återstår alltså sex heldagar i Mexico. Av dessa har det varit soligt i fyra dagar; torsdag-söndag. Hela tisdagen regnade bort och på onsdagen var det mulet. Eftersom jag åkte på utflykt på lördagen blev det alltså sammanlagt tre dagar med sol och bad. Och jag ska vara ärlig - jag hade väldigt gärna stannat två dagar till. Om det hade varit soligt även tisdag-onsdag tror jag att jag hade varit nöjd med den här reslängden. Och jag försökte verkligen hålla modet uppe de första dagarna, när solen svek. Men nu, så här i elfte timmen av semestern, känner jag mig rånad på två dagar. Jag är inte redo att åka hem. Jag vill ha mer. Men det är ingen idé att gråta över spilld tequila.

Vid 17-tiden lämnade jag motvilligt stranden, tog den numera obligatoriska eftermiddagsdrinken i en poolbar och gick sedan upp till mitt rum. Jag duschade och tog en taxi in till Playa del Carmen. Jag tänkte avsluta semestern med stil, dvs med en bättre middag och (minst) ett glas gott vin. 

Jag strosade längs gatorna i Playa del Carmen och granskade kritiskt alla restauranger. För stökig. För omysig. För tråkig. För mycket sportbar. För turistig. För... nånting. Jag kom fram till restaurangen där jag åt svärdfisken och tittade längtansfullt in. Nej, jag kan för helvete inte gå till samma ställe två gånger. Jag stretade vidare. Till slut hittade jag en restaurang som såg otroligt mysig ut. Det var en takterrass och borden hade således utsikt över gatan och folkmyllret. Dessutom - inga inkastare utanför som ropade "Hola amiga!" så fort man närmade sig. Jag gick fram och granskade menyn och noterade att det låg en katt i trappan. I samma ögonblick kom en tjej nedför trappan och frågade "Table for one?" Som om det var helt naturligt. Jag svarade "yes" och frågade om det var deras katt. "Yes", svarade tjejen. "He's the owner." Det avgjorde saken. 

Jag blev visad till ett bord precis vid balkongräcket, beställde ett glas vin och en steak, medium. Fuck genomstekt. Det var otroligt gott. 

Sedan gick jag vidare till en bar som var lite lagom stökig och tog ytterligare ett glas vin. Där sitter jag just nu. Uppkopplad på dataroaming. Fuck wi-fi.

Imorgon kommer transferbussen redan 09.20. Trots att flyget inte går förrän 16.00. Förklaringen, som jag fått per sms från Fritidsresor, är att incheckningstiden för mitt flyg har ändrats pga "planeringen för flygplatsens verksamhet". Jag vet inte vad det betyder, men en sak vet jag med säkerhet: it's gonna be a looooong day at the airport...

Men för stunden, låt oss dricka ett glas vin och minnas den härliga dagen vid stranden. För bara några timmar sedan:

Chichen Itza

Klockan ringde 04.30 på lördag morgon. Det var dags att gå upp, göra sig i ordning och gå ner till lobbyn, där bussen skulle avgå 05.20. Det var kolsvart ute (som vilken novembermorgon som helst när man är på väg till jobbet), men till skillnad från i Sverige var det varmt i luften och syrsorna spelade.

Bussen kom i tid och sedan bar det iväg för att hämta upp fler passagerare på andra hotell. När alla var med fick vi en frukostbox vid våra platser och guiden gav lite kort information om vad som skulle hända under dagen. Därefter årerstod bara mörker och det sövande motorljudet. Jag somnade direkt. 

Efter ett par timmars åkande väcktes jag av att guiden började prata i mikrofonen. Han presenterade sig själv och sina medarbetare (chauffören, som jag inte minns vad han hette, och så en kille som hette Juan, vars uppgift var att "sköta drickat ombord"...). Själv hette han Mac och hade guidat i Chichen Itza sen 1987. Givetvis hade han Maya-ursprung. 

Bredvid mig satt en brittisk tjej som hette Tracy, och som också reste ensam. Hon hade åkt tåg mellan Chicago, Memphis och New Orleans förra året, och vi hade därför mycket att prata om. Det visades även en film på bussen - "The mysteries of Maya" och Juan gick runt i bussen och bjöd på Corona, vilket tacksamt togs emot. Klockan var ju långt över nio på morgonen.

När vi kom fram till Chichen Itza, som är en stad (eller resterna av en stad) var vi den första turistbussen att anlända. Vi fick därför lite egentid framför det mest kända landmärket, El Castillo, som är en pyramidformad byggnad med nio terrasser (motsvarande de nio himlavärldarna i mayatron) och 365 trappsteg upp till toppen, motsvarande årets dagar. Fram till 1980-talet fick man tydligen klättra upp i pyramiden, men det var givetvis en massa klåpare som bröt loss stenar, klottrade sina namn etc, vilket innebär att man numera får nöja sig med att betrakta den från marken. Tänk att det alltid är några dagisungar som ska förstöra för hela gruppen. "Folk är bäst på bio", som en kollega till mig sa. 

Efter en stunds fotograferande samlade Mac ihop gruppen och vi gjorde en timmes vandring bland byggnaderna. Han berättade om Mayakulturen och att varenda byggnad var uppförd med minutiös precision enligt alla matematiska och astronomiska formler. Akustiken var lika klar som i en kyrka, trots att vi var utomhus. En vissling genererade ett perfekt eko och man kunde följa hur den studsade mellan byggnaderna och tillbaka igen. När man stod på ett visst ställe och klappade händerna uppstod ett eko som lät helt annorlunda än klappljudet - ljudet som studsade tillbaka lät som ett fågelskrik. Hur gick det till? Och varför var det så? Enligt Mac var detta ljudet av en numera utdöd fågel, som jag tyvärr inte minns namnet på. Men han visade en bild på den och den innehöll alla regnbågens färger. Givetvis representerade den jordens befolkning.

Mayaindianerna hade inga verktyg, inga teleskop, inga mätinstrument. Ändå hade de byggt dessa tempel som inte bara var imponerande för ögat - alla berättade dessutom något om världen. Årets dagar, årets månader, när det var sommarsolstånd och när det var vintersolstånd. 

Enligt Mac var det bara 1% av Mayaindianerna som kunde läsa och skriva. Information var således makt, och den förmedlades till de övriga invånarna från toppen av El Castillo. Med den perfekta akustiken. 

Här hölls även offerceremonier. Mayaindianerna trodde inte på döden. De trodde att vi bara gick vidare till en ny dimension. Därför var det vanligt att folk frivilligt lät sig offras - de ville vidare till nästa dimension och kunde helt enkelt inte bärga sig. Döden är fortfarande inget skrämmande i Mexico - istället firas den med pompa och ståt i början av november. Man umgås med sina döda släktingar och vänner, som man är övertygade om närvarar. Stora mängder alkohol är visst också vanligt. 

Efter den guidade turen fick vi gå runt på egen hand i en timme, sedan gick vi tillbaka till bussen. Det var en befrielse att komma in i den svalkande AC:n eftersom det var ca 35 grader ute och stekande sol. Antagligen var det varmare här för att det var i inlandet - vid kusten har temperaturen konstant legat på 27-28 grader sedan jag kom hit. 

Efter Chichen Itza blev det ytterligare en timmes bussresa till ett ställe där vi skulle äta lunch. Detta hade marknadsförts som en "genuin, mexikansk by" men det var oerhört turistigt. Överallt såldes miniatyrer av El Castillo och andra souvenirer. Folk i mayaklädsel (inklusive huvudbonad med indianfjädrar) lät sig fotograferas mot betalning, och dansare i någon slags mexikansk folkdräkt uppträdde under lunchen och gick sedan runt borden med håven och skulle ha pengar. Lunchen bestod för övrigt av en mexikansk buffé som var helt ok.

Därefter besökte vi en cenote - ett underjordiskt vattenhål - där de som ville fick ta en simtur. Det var svinkallt i vattnet så jag nöjde mig med att doppa fötterna. Det var dock förvånansvärt många som badade. Men det var häftigt att gå ner där, en lång trappa ner i jorden och plötsligt stod man i en grotta med iskallt, grönt vatten. Högt ovanför såg man ett hål upp mot himlen. 

Sen var det dags att åka tillbaka. Juan gick runt och bjöd på öl och tequila vid våra säten, och jag lärde mig att jag tydligen har gjort fel det fåtal gånger jag tidigare druckit tequila. Jag trodde man skulle börja med saltet, men man ska ta tequilan först. Sen doppar man en citron- eller limeklyfta i salt och suger i sig. 

På hemresan visades en brittisk film i bussen som hette "One chance". Den var baserad på den sanna historien om Paul Potts, killen som vann "Britain's got talent" för några år sen genom att komma från ingenstans och sjunga opera som Pavarotti. Den var sådär.

Jag kom tillbaka till hotellet vid 17-tiden och kände mig helt slut. Den tidiga morgonen, stekande solen, ölen och tequilan hade tagit ut sin rätt. Jag hade inte bokat bord på någon av de finare restaurangerna och jag orkade inte åka in till Playa del Carmen. Alltså satte jag mig på stranden och såg solen gå ner innan jag åt middag i den italienska restaurangen, som har varit min "plan B" ända sen jag kom hit.

Idag är det söndag och min sista heldag här. Jag planerar att tillbringa hela dagen på stranden.

Vamos a la playa

Fredagen bjöd på sol hela dagen och jag tillbringade förmiddagen vid poolen. Jag säger "poolen", som om det bara fanns en, men det finns egentligen tre pooler att välja mellan. De är dock hårt kategoriserade: En av dem upptas främst av barnfamiljer. Där är det mycket skrik och skrän. En annan huserar stora gäng med tonåringar och twenty-something-stekare. Där är det om möjligt ännu mer skrik och skrän. Och så finns det en pool där vi andra är, det vill säga vuxna par utan barn, singlar och pensionärer. Ingenstans finns det några skyltar om att poolerna är avsedda för olika målgrupper. Men jag antar att vi alla söker oss till vår egen flock. Som en tyst överenskommelse. (Det är dock lite lockande att leka med tanken att man med självklar min skulle glida ner i stekarpoolen utan ett ord och sen inleda en konversation med någon SOM OM MAN VAR EN AV DEM. Bara fantasin sätter gränser för hur oroligt det skulle kunna bli.)  

Efter lunchen (guacamolen och tomatsalsan) hade jag tröttnat på poolen. Jag ville bada i havet - även om det fortfarande var blåsigt. Jag packade ihop mina prylar och gick ner till stranden, dumpade alltsammans i en ledig solstol och gick bara rakt ut. Det var varmare i havet än i poolen. Mycket varmare.

Eftersom det blåste så mycket var det höga vågor, vilket i sin tur betyder att jag tumlade runt i ett inferno av vattenmassor som slungades in mot land tillsammans med den uppvispade havsbottnen - inte att jag långsamt promenerade ut i ett kristallklart vatten, såg mina fötter och hittade Nemo, som amerikanarna hade påstått att man kunde göra i söndags. Det var dock sjukt kul, havet var ljummet och sanden len som sammet. Vad fan har jag gjort vid poolen?

När jag la mig i solstolen fick jag svaret. Det blåste utav bara helvete. Jag misstänker faktiskt att det är så här det känns att ligga i en takbox på motorvägen - utan tak. Men det var varma vindar och solen stekte. Jag tänkte på det där gotländska paret i Keno-reklamen som pratar om att rika människor har ju sina problem ("Naej - nu tog jag nyckeln till caben"/"Naej - nu tog jag peppar istället för salt") och jag tror att ett av deras klagomål är "Jag har sand överallt." Samtidigt som man ser att de befinner sig på någon paradisö. Det var så jag tänkte: Jag har sand överallt. Men jag är i Mexico.

Jag tillbringade hela eftermiddagen på stranden. På vägen tillbaka till mitt rum stannade jag i en poolbar och tog en drink, en så kallad rumsfösare, och tänkte att jag nog kan vänja mig vid det här livet. 

En snabb dusch senare var jag nere vid den mexikanska restaurangen, där jag föredömligt nog hade bokat bord redan i morse. Jag förberedde mig på "Only one?/Just you?"-orkanen, men den uteblev. Här var det tydligen ok att äta ensam. Härligt.

Och maten var god. Inte bara för att den innehöll hinkvis med guacamole (hey!), jag kände mig dessutom som en daredevil och beställde chicken fajitas. Kyckling ska man tydligen undvika. Låt oss hoppas att den var genomstekt.

Nu är klockan 20.30 på fredag kväll. Klockan 05.20 imorgon bitti ska jag vara i lobbyn för att åka iväg på en heldagsutflykt. Jag ska bland annat se Chichen Itza, ett mayatempel som ingår i listan över världens nya sju underverk. Ska bli fantastiskt kul!

Playa del Carmen

Just nu sitter jag på en restaurang inne i Playa del Carmen. Med risk för att låta som en wi-fi-knarkare - vilket jag är - så är uppkopplingen här alldeles för bra för att jag ska kunna låta det passera. Mitt förra blogginlägg ("Bilder") försökte jag publicera hela eftermiddagen på mitt hotell. Det gick inte. Så kom jag hit och inlägget gled iväg utan problem. Så jag tänker att det är lika bra att posta så mycket som möjligt medans jag befinner mig inom detta fantastiska nätverk.

Om torsdagen finns egentligen inte mycket att tillägga. Jag låg vid poolen. Hela dagen. Som ett batteri på laddning. Enda gången jag lämnade min solstol (förutom när jag svalkade mig i poolen) var när jag skulle äta lunch. Jag har hittat mitt lunchhak och jag tillämpar tallriksmodellen: Halva tallriken med guacamole. Halva tallriken med tomatsalsa. Till detta: en öl. 

Vid fyra-tiden gick jag tillbaka till mitt rum, tog en dusch och gjorde mig i ordning. Sen hämtade jag ut lite pengar i hotellets ATM och tog en taxi in till Playa del Carmen. Det kostade 100 mexikanska pesetos, vilket motsvarar ungefär 50 kronor. Jag strosade runt längs huvudgatorna och de såg ut som vilket turiststråk som helst: massor med butiker med souvenirer och krims-krams, restauranger och barer. Men det var ändå skönt att lämna det "gated community" jag befunnit mig i sen jag kom hit i måndags kväll. Lite störande dock med alla inkastare som står utanför alla restauranger och, ännu värre, alla som erbjuder en massage (är det någonsin någon som nappar?). Men det gäller att fästa blicken långt i fjärran och gå med bestämda steg. 

Jag gick ut och satte mig på en brygga och tittade ut över havet en lång stund. Det var ett helt fantastiskt ljus och jag försökte verkligen suga in det i ögonen och lagra det för framtiden. Sedan hittade jag en jättemysig restaurang, där jag alltså sitter just nu. Jag har ätit grillad svärdfisk och druckit det godaste vin jag druckit på länge. (Ja, vinet på hotellet lämnade mycket att önska.) Nu mår jag bra. Toppen, rent av.