Resplan

STOCKHOLM-OLBIA

NORWEGIAN AIRLINES (D84361)

Avgång: 20 september 16:20 Stockholm (ARN)

Ankomst: 20 september 19:40 Olbia (OLB)

OLBIA-STOCKHOLM

NORWEGIAN AIRLINES (D84362)

Avgång: 27 september 20:20 Olbia (OLB)

Ankomst: 27 september 23:30 Stockholm (ARN)

Hemresan och slutreflektioner

På söndagen hade jag tänkt ge solbrännan en sista touch-up genom att tillbringa förmiddagen vid poolen. Men tji fick jag, för det som började med ett ensamt, bulligt moln flöt snabbt ut och växte ihop med andra, hastigt tillkomna, moln så att hela himlen blev till ett jämngrått tak. Kort därpå började det regna, och jag rafsade ihop mina prylar och småsprang tillbaka till mitt rum. 

Jag packade istället ihop det sista, checkade ut och slog mig ner i poolbaren med en toast och en apelsinjuice. Medans jag väntade på transfern satte jag ihop en reel till Instagram, och jag hade precis publicerat den när bussen kom och plockade upp mig. Sedan blev det drygt en timmes färd till flygplatsen, eftersom det skulle stannas vid flera andra hotell och hämtas fler resenärer.

Efter att jag checkat in min väska och passerat säkerhetskontrollen handlade jag lite på tax free och sedan var det i stort sett dags att boarda. Drygt tre timmar senare landade jag i Göteborg och tog flygbussen hem.

Jag är supernöjd med resan, och tycker det är alldeles lagom att vara borta en vecka när man reser inom Europa (och det enda man gör är att sola och bada). Platanias var ett helt okej ställe, men är övertygad om att det finns finare platser på Kreta. Därför var jag förvånad över att det var så mycket skandinaver - det drällde av svenskar, norrmän och danskar - som verkade återkomma just hit varje år. (Att flera servitörer sa "tack så mycket" på knagglig svenska ger också en hint om att man kanske inte fick den där genuina, grekiska upplevelsen...) 

Dock så var Medelhavet lika ljuvligt som vanligt och utflykten till Falasarna Beach och Balos-lagunen något extra. 

Innan jag går in på slutnotan tänkte jag bara göra en reflektion kring pengar: Jag växlade till mig 200 Euro på Landvetter, men fick ta ut ytterligare 50 Euro i en bankomat. Till skillnad från i Sverige, där kort alltid funkar och kontanter ofta gör det (men inte alltid) är det precis tvärtom i Grekland: Kontanter funkar alltid. Kort ofta, men inte alltid. Framför allt taxiresor och hyra av solstolar betalas med fördel kontant. Vissa restauranger gav en till och med rabatt om man betalade kontant istället för med kort.

Värt att tänka på till nästa gång.

Här kommer slutnotan:

Paketresa, flyg Göteborg-Chania t/r med hotell i 7 nätter (utan måltider), med tilläggen incheckad väska, mat på flyget samt transfer till och från flygplatsen: 11 466 kr

Flygbuss Landvetter t/r: 239 kr

Utflykt Falsarna Beach och Balos-lagunen: 786 kr

Övrigt (mat, dryck, solstolar, taxi, shopping): Ca 8 700 kr

Totalt: Ca 21 000 kr 

Det var allt för denna gången. Nästa resa går till Kapstaden i januari. 

Chania

På lördagen var jag nere vid stranden redan klockan nio. Och stannade till strax efter tre, med en avstickare till en strandrestaurang där jag åt en hamburgare. Jag gjorde återigen ett försök att snorkla, men det var jättehöga vågor och därför typ omöjligt att a) se något, och b) hålla luftröret ovanför ytan. Jag fick helt enkelt lägga ner snorklandet och inse att jag får ta nya tag i lugnare vatten. 

Det var inte särskilt kämpigt att bara bada heller. Och det var, som alltid, med ett visst vemod jag gick upp ur Medelhavet för sista gången (den här gången). 

Efter beachen gick jag hem till hotellet, chillade lite på uteplatsen, tog en dusch och därefter bussen in till Chania. Bussresan tog ungefär en halvtimme och kostade bara 2,20 Euro.

Chania är Kretas näst största stad (efter Heraklion) och har ett gytter av gamla hus runt en charmig och färgglad hamn. Det var lite Gamla Stan-känsla bland gränderna och det fanns ett rikligt utbud av shopping. Givetvis var huvuddelen det vanliga krimskramset, men det fanns också små butiker med fina hantverk och lokala delikatesser. Guiden på utflykten i torsdags sa att Kreta var känt för sin fina olivolja och fantastiska honung, så jag köpte en flaska Extra Virgin Oil och en burk honung ”from lemon and orange blossoms”. Samt två tvålar. Och ett par silverörhängen i form av fiskar. Egentligen kan jag ju inte ha silverörhängen på grund av min nickelallergi - men nu har jag bara haft titan i öronen i snart 25 år, så jag tänkte jag skulle se om det funkar. Jag har hört att det kan gå över efter en lång paus. Åtminstone hoppas jag det…

Efter att ha strosat runt i gränderna drog jag mig ner till hamnen och hittade ett fint bord alldeles vid vattnet. Där beställde jag en ceviche, som var supergod (bättre än på Cosmos) och med det venetianska fyrtornet från 1600-talet - som är stadens mest kända symbol - mitt i blickfånget. Här såg jag solen gå ner och färga himlen i spektakulära färger innan det blev mörkt. 

Efteråt gick jag omkring en stund till i hamnen och tog en Aperol Spritz på en mysig bar. Sedan letade jag upp en taxi och åkte tillbaka till Platanias. 

Imorgon ska jag checka ut kl 12.00 och sedan kommer transferbussen vid 13.00. Sista blogginlägget kommer därför att skrivas från Sverige - troligen först på måndag kväll. 

Cosmos

Jag inledde fredagen med att gå ner till poolbaren och ta en kaffe. Jag hade två syften med detta - dels att få min dagliga dos koffein, dels att pumpa poolbar-killen på information om branden. Jag hade hört så många rykten från olika håll - det sades att den hade startat i en Lidl-butik, i en elstolpe, efter en krock med en oljetransport etc. Jag hade även hört, som jag skrivit tidigare, att branden hade krävt dödsoffer. Poolbar-killen visste fortfarande inte vad som var orsaken - dock hävdade han med bestämdhet att den enda egendom som kommit till skada var två bilar. Inga människor skulle ha råkat illa ut. Vilket var skönt att höra. 

Dock så begrundade jag denna ryktesspridning medan jag drack mitt kaffe. Var kom alla uppgifter ifrån? Det pratas ju ofta om att man måste vara källkritisk och inte sprida vilseledande information - här hade vi ett levande bevis på att rykten uppstår på lösa grunder och sprids som viskleken, ofta lika snabbt som en gräsbrand i blåsväder (pun intended.) 

Efter kaffet gick jag ner till stranden och solade och badade. Åt lunch på en strandbar - en sea bream med pommes - där jag även började prata med ett tyskt par som var i min ålder, eller kanske några år äldre. Vi pratade om resor vi gjort, eller planerade att göra, och utbytte både tips, erfarenheter och framtida ambitioner. Sedan gick jag tillbaka till min solstol och solade och badade några timmar till. 

Vid halv fem-snåret gick jag tillbaka till hotellet för att göra mig i ordning för kvällens middag. Jag hade bokat ett bord på Cosmos, en restaurang jag hittat på nätet och som var den högst belägna i hela Platanias. Här utlovades en makalös utsikt och fine dining - problemet var bara att jag hade en bokning för två. 

Jag hade givetvis inte gjort detta med flit. Förra lördagen när jag låg hemma i min soffa i Göteborg sökte jag upp restaurangen och valde datum och klockslag. När jag kom till ”antal” startade scrollistan på 2. Det GICK alltså inte att boka bord för en, vilket i och för sig vore skäl nog att inte gå dit. Men bilderna på utsikten var alltför lockande för att jag skulle kunna låta bli. Så jag bokade för två. 

Under veckan har jag övervägt mina alternativ. Jag skulle ju kunna vara helt ärlig och säga att jag bokat för två eftersom det uppenbarligen inte gick att boka bord för en. På så sätt skulle jag stå upp för alla soloresenärer och kanske ge dem en tankeställare. Å andra sidan skulle de ju kunna svara att de inte tar emot ensamma gäster, och jag skulle få ta en taxi tillbaka med kurrande mage och stukad självkänsla. Det andra alternativet vore att dra en vit lögn - ”mitt sällskap har tyvärr blivit sjuk”, men det skulle inte kännas rätt i magen. 

Jag grubblade fram och tillbaka, och när jag lämnade hotellet för att ta en taxi till Cosmos hade jag fortfarande inte bestämt mig för hur jag skulle göra. Recensionerna på TripAdvisor var tudelade. De flesta tyckte att maten var bra och alla var rörande överens om att utsikten var enastående. När det gällde personal och service gick åsikterna isär - en del skrev att servicen var oklanderlig och personalen uppmärksam och fantastiskt tillmötesgående - andra skrev att de var snorkiga, rent av otrevliga. På vissa sämre recensioner hade restaurangen faktiskt svarat, och tonen var tveklöst både sarkastisk och dryg. Jag bestämde mig för att gå på volley - om jag fick en positiv känsla skulle jag säga sanningen, annars skulle jag ljuga dem rakt i ansiktet. 

”Lycka till! Du är jättefin!” ropade systrarna entusiastiskt från sin uteplats när jag gav mig iväg. De satt med varsina handspeglar i högsta hugg och lade make-up inför kvällens äventyr. 

En kort men brant taxiresa senare stod jag vid ingången till Cosmos. De frågade efter mitt namn och jag sa ”Hedberg”. Mannen konsulterade sin lista, hittade mitt namn och frågade ”Two persons?” Jag rätade på ryggen och svarade ”No, it’s just me.” Nu var det dags. Men han svarade bara ”Okay. Come with me.” 

Och det var allt. Här hade jag gått och grubblat och övervägt olika strategier fram och tillbaka - och så frågade de inte ens varför jag hade bokat för två när jag uppenbarligen var ensam. 

Jag fick ett fint bord alldeles vid räcket och åt sedan en ceviche till förrätt och anka till huvudrätt. Maten var bra, men inte fantastisk. Det spelade dock inte så stor roll eftersom utsikten, solnedgången och atmosfären med den softa jazzmusiken i bakgrunden var hela grejen. Jag blev kvar i drygt två timmar och rundade av med en Espresso Martini samtidigt som jag betraktade Platanias från ovan. 

Sedan tog jag en taxi tillbaka till hotellet och slog mig ner på min uteplats med ett glas vin för att blogga om dagen. 

Imorgon är det sista heldagen. Jag planerar att vara på stranden på dagen och därefter ta mig in till Chania. 

Falasarna Beach och Balos-lagunen

Jag sov oroligt natten till torsdagen. Branden, strömavbrottet, alltsammans gjorde att jag kände mig illa till mods. Dock så hade strömmen återkommit någon gång under natten och jag kunde ladda min mobil på morgonen. 

Jag hade bokat en dagsutflykt till två stränder via Get Your Guide (som jag ofta använder) och skulle bli upphämtad vid busshållplatsen utanför Mylos supermarket kl 08.40. Jag var där i god tid innan och precis på utsatt tid dök dubbeldäckaren upp och fiskade upp mig. Dock var det tydligen någon slags uppsamlingsheat eftersom vissa passagerare skulle på en utflykt, medan andra skulle på en annan. Det var som uppgjort för att det skulle bli trubbel, och vår ”engelskspråkiga” guide drog igenom schemat på knagglig engelska i mikrofonen och det lät ungefär så här: ”You will arrive at the port…” babbel, babbel, ”after that, you will take a bus…”some of you will take a boat”, babbel, babbel, ”1:30…”, babbel, babbel, ”after that…”, babbel, babbel, ”5:30…” babbel, babbel, ”after that…” Det fanns inte en chans att man skulle komma ihåg detta och jag såg mig desperat omkring. Men mina medpassagerare såg oberörda ut och följaktligen gjorde jag det också. 

På något sätt ordnade sig allting ändå. Vi som skulle starta dagen med ett besök på Falasarna Beach hamnade i en minibuss, medan övriga tågade ut på landgången till en väntande båt. Sedan bar det iväg längs kringelikrokiga vägar och vi kom till slut fram till en fantastiskt fin strand som tydligen var omnämnd på världsarvslistan eller något liknande. Här tillbringade jag drygt två timmar på en ”sunbed”, med regelbundna avstickare ner i vattnet. En Aperol Spritz slank visst också ner. 

Efter detta åkte vi tillbaka till hamnen och fick våra vouchers till båten som skulle ta oss till Balos-lagunen. Det stod i min bokningsbekräftelse att det var en segeltur, men det var snarare en ”skärgårdsbåt”, komplett med sittplatser på övre däck. Det var dock en fin tur på ungefär en timme, och sedan gick vi i land och tillbringade ungefär tre timmar vid lagunen. 

Det var löjligt varmt i vattnet. 

Vilket delvis kan bero på att det var så långgrunt - jag såg folk sitta på botten säkert 20-30 meter ut från strandkanten och de hade knappt vatten över midjan. 

Det var mängder med förrädiska stenar alldeles under ytan - vissa var hala som såpa, andra vassa och kantiga. Det var alltså inte med någon större grace man tog sig ner i det turkosa vattnet. Men efter ett tag kom jag på tricket - man måste lägga sig raklång direkt och sedan vandra utåt ”på händerna” och liksom åla sig över alla hinder. Sedan kunde man njuta i fulla drag av att ligga och flyta i en smaragdgrön lagun. Det var ljuvligt. 

Båten skulle gå tillbaka 17.15 och jag, liksom de flesta andra, gick tillbaka i ett lämmeltåg i god tid innan avgång. När jag satt uppe på däck, i sällskap med en spansk familj, såg vi hur ett par kom springandes mot båten (typ tre minuter innan avgång) och de var fortfarande jättelångt ifrån landgången. De viftade och vinkade frenetiskt medan de sprang, och som på en given signal började vi alla vinka tillbaka och pappan i den spanska familjen ropade ”Adios!” Därefter bröt vi ihop. Vi skrattade så att tårarna rann. Humor är verkligen förenande och överbryggar alla språkbarriärer. 

När vi kommit i land och jag krupit in i bussen hade jag bara en enda tanke: mat. Jag hade inte ätit ett riktigt mål mat sedan lunchen dagen innan, eftersom alla restauranger var stänga på onsdagkvällen på grund av branden/strömavbrottet. Jag åt ingen frukost heller, men köpte en baguette på båten ut till Balos. En baguette - på 36 timmar. När jag klev av bussen stod jag öga mot öga med Karma - restaurangen som ligger som en takbar ovanpå supermarketen. Jag gick genast upp för trappan och beställde en mixed souvlaki och en halv karaff vin. (Trots att jag var sjavig sedan stranden; håret hade självtorkat, jag hade fortfarande baddräkten under kläderna och en sandig handduk under armen etc), men de tog emot mig med öppna armar. 

Karma.

Medans jag smörjde kråset kom en pojke in och sprang runt bland borden för att lämna en laminerad lapp (”my parents are unemployed… me and my brothers are working hard to make our family survive…”). Han lämnade även en pryl på varje bord som han ville sälja. På mitt låg en nyckelring med ett antal berlocker. När han kom tillbaka till mitt bord sa jag (sanningsenligt) ”I love it. How much do you want?” Han svarade att han ville ha 5 Euro, och jag gav honom en 5-Euro-sedel. Han nappade åt sig sedeln och försvann ut i mörkret. 

Jag borde ha gett honom det dubbla. 

Bad och brand

På onsdagen gick jag ner till huvudgatan men svängde vänster istället för höger för att hitta en ny badplats på Platanias vidsträckta strand. Jag stannade till vid ett café och tog en kaffe, därefter vek jag av på en tvärgata som ledde ner till stranden och parkerade i en solstol. Det var strålande sol även idag och vattnet var om möjligt ännu mera ljummet och inbjudande. Jag tillbringade med andra ord flera timmar med att sola och bada i godan ro. 

Vid ett-snåret gick jag upp till en strandbar och åt lunch - chicken souvlaki. (Man kan ju inte besöka Grekland utan att ha ätit denna inhemska, kolgrillade delikatess.) Efter lunchen gick jag ner och solade och badade en stund till innan jag drog mig tillbaka till hotellet. 

Planen var att jag skulle softa lite på min uteplats med ett glas vin, därefter ta en dusch och sedan en buss in till Chania. Jag skickade ett meddelande till Åsa, ett helt oviktigt sådant där jag tipsade om en podd, och sedan satte jag min telefon på laddning. Men den laddade inte. Och jag upptäckte också att min wi-fi-koppling var borta. Liksom all belysning. 

Medans jag satt på min uteplats med ett glas vin såg jag plötsligt väldigt mycket rök på himlen. Jag gick ut en bit och kollade och såg att det definitivt brann någonstans. Gick ner till receptionen och hittade killen från poolbaren som satt i telefon. Jag frågade: ”Is there a fire?” Han medgav detta, men sa att det var i ett skogsparti ungefär en kilometer bort och att det inte fanns någon anledning till oro. Samtidigt hördes sirener och helikoptrar och röken blev allt tätare. Förkolnade löv och aska föll ner på min uteplats och jag fick vad man brukar kalla en ”bad feeling”. Jag frågade om jag borde packa mina grejer, men poolkillen sa att jag bara skulle stänga dörrar och fönster. 

Okej. Men när jag inte längre bara såg rök, utan rena eldsflammor, alldeles intill vårt hotell gick jag in och rafsade ihop allt jag hade. 

Medans jag kastade ner saker från badrumshyllan och nattduksbordet hörde jag en man utanför som skrek: ”GET THE FUCK OUT! NOW!” Oklart om detta var poolkillen eller en av hotellets gäster. 

Ibland lönar det sig att inte packa upp. Jag har flera gånger tänkt att jag borde hänga in mina kläder i garderoben, men har istället bara stått och rafsat i resväskan som har förvandlats till en enorm klädboll. Men denna försummelse gjorde att jag var ute ur mitt rum på två minuter. Systrarna från rummet intill kom springande med sina resväskor och tårarna sprutandes och jag tog rygg på dem. Vi tre hamnade till slut på en bar nere vid stranden där vi drack hinkvis med öl och turades om att försöka kontakta TUI, samtidigt som våra resväskor trängdes vid våra fötter och helikoptrar hämtade vatten i havet för att släcka branden mitt framför våra ögon. 

Och systrarna var TREVLIGA. (Inte hade de några fillers heller…) Den ena av dem fick en ångestattack och frågade storgråtande om det fanns en risk att hela Kreta skulle brinna upp. Jag förvandlades plötsligt till den trygga punkten som kunde lämna lugnande besked om att detta med all sannolikhet inte skulle ske. Dock så är det nyttigt när ens fördomar kommer på skam - vi tre förenades i denna ”krissituation”, blev vänner och hade så bra man kan utifrån omständigheterna. De hette Alexandra och Rebecka och var 31 respektive 33 år, boende i Stockholm. Jag fick låna en laddare av dem, de fick låna cash av mig. (Min stora skräck just nu är att de ska fråga efter min Instagram - där har jag ju länken till bloggen, där jag baktalat dem rejält…)

Efter några timmar fick vi besked från TUI att branden nu var släckt/inom kontroll och att vi kunde återvända till hotellet. Nu sitter jag på min uteplats igen, i totalt kolmörker eftersom elektriciteten inte funkar än. Det luktar fortfarande brandrök, men det har lättat något. Systrarna ringer frenetiskt samtal till Sverige för att berätta om vad som hänt. En av dem hade pratat med någon på hotellet som sagt att fem personer har avlidit i branden, vilket - om det stämmer - är fruktansvärt! 

Jag hoppas verkligen att elen återkommer snart, så att jag kan sätta mobilen på laddning. Dels för att jag ska på en utflykt imorgon bitti och behöver ställa larmet. Men också för att jag behöver den till typ… allt.

 

Platanias Beach

Jag vaknade i fyra-snåret av att någon bankade våldsamt på min dörr. När jag så småningom återfick sinnesnärvaron insåg jag att det inte var på min dörr, utan på grannens. Det bor två svenska systrar bredvid mig, och våra uteplatser är endast åtskilda av en tunn (icke-transparent) glasvägg. De spelar ofta hög musik och ringer telefonsamtal till kompisar i Sverige med högtalaren på. Jag har vid det här laget lärt känna dem betydligt mer än vad jag önskar. Om man så säger. 

Jag lyckades somna om till slut och låg och drog mig till halv tio. Sedan gick jag ner till poolbaren och beställde en kaffe, innan det var dags att dra sig till beachen. 

Platanias ligger ungefär 1 mil sydväst om Chania och är, som jag nämnt tidigare, en renodlad turistort. Här finns egentligen bara en massa hotell, samt en huvudgata med massor av restauranger och butiker (som säljer precis det ni kan föreställa er). Det är egentligen inte särskilt mysigt - Taormina på Sicilien var till exempel betydligt mysigare, trots att det också var turistigt. 

Jag gick ner till huvudgatan, vek av på en tvärgata som ledde ner till stranden och slog mig ner i en solstol. Där blev jag sedan kvar hela dagen. Det var trettio grader varmt och säkert 26-27 grader i vattnet. Fick även användning för mina badskor - inte för att det var stenigt, utan för att sanden var skållhet! Som Åsa sa - badskorna är ett av de bästa inköp jag någonsin gjort. Jag provade att snorkla, men jag såg inte en enda fisk. Det var ganska höga vågor, vilket gjorde vattnet lite grumligt, och jag gick inte så långt ut. Ska testa att gå ut längre imorgon. Det var dock lika härligt som vanligt att bada i Medelhavet, så det går ingen nöd på mig. 

Jag åt lunch på en strandrestaurang - spaghetti bolognese (utan parmesan) - sedan fortsatte eftermiddagen i samma stil. Bad, sol etc. På vägen hem gick jag in i den andra supermarketen jag spanat in, som var betydligt mer välfylld än den föregående, och inhandlade lite proviant. 

När jag satt på uteplatsen var systrarna åter igång med sina telefonsamtal. De berättade för någon i Sverige om hur de ”stängt stället”, att de druckit ”säkert tio shots” och den ena av dem hade blivit utelåst och stått och bankat på dörren mitt i natten. Jo tack, jag vet… Samtalet fortsatte med detaljerade beskrivningar om kvällens utsvävningar och jag kunde närapå HÖRA läppförstoringarna genom glasväggen. 

Efter en snabb vila tog jag en dusch och gick ner till huvudgatan för att äta middag. Hittade ett mysigt ställe som hette Mylos, och som var en slags djungelliknande ”garden restaurant” med växtlighet på väggar och tak. Beställde en sea bass (havsabborre) och överraskade mig själv med att ta ett glas vitt till den. Det var mycket gott. 

Efter middagen strosade jag en stund längs huvudgatan innan jag återvände till min uteplats för att runda av med ett glas vin och lite bloggande. 

Imorgon eftermiddag ska jag åka in till Chania.