Falasarna Beach och Balos-lagunen

Jag sov oroligt natten till torsdagen. Branden, strömavbrottet, alltsammans gjorde att jag kände mig illa till mods. Dock så hade strömmen återkommit någon gång under natten och jag kunde ladda min mobil på morgonen. 

Jag hade bokat en dagsutflykt till två stränder via Get Your Guide (som jag ofta använder) och skulle bli upphämtad vid busshållplatsen utanför Mylos supermarket kl 08.40. Jag var där i god tid innan och precis på utsatt tid dök dubbeldäckaren upp och fiskade upp mig. Dock var det tydligen någon slags uppsamlingsheat eftersom vissa passagerare skulle på en utflykt, medan andra skulle på en annan. Det var som uppgjort för att det skulle bli trubbel, och vår ”engelskspråkiga” guide drog igenom schemat på knagglig engelska i mikrofonen och det lät ungefär så här: ”You will arrive at the port…” babbel, babbel, ”after that, you will take a bus…”some of you will take a boat”, babbel, babbel, ”1:30…”, babbel, babbel, ”after that…”, babbel, babbel, ”5:30…” babbel, babbel, ”after that…” Det fanns inte en chans att man skulle komma ihåg detta och jag såg mig desperat omkring. Men mina medpassagerare såg oberörda ut och följaktligen gjorde jag det också. 

På något sätt ordnade sig allting ändå. Vi som skulle starta dagen med ett besök på Falasarna Beach hamnade i en minibuss, medan övriga tågade ut på landgången till en väntande båt. Sedan bar det iväg längs kringelikrokiga vägar och vi kom till slut fram till en fantastiskt fin strand som tydligen var omnämnd på världsarvslistan eller något liknande. Här tillbringade jag drygt två timmar på en ”sunbed”, med regelbundna avstickare ner i vattnet. En Aperol Spritz slank visst också ner. 

Efter detta åkte vi tillbaka till hamnen och fick våra vouchers till båten som skulle ta oss till Balos-lagunen. Det stod i min bokningsbekräftelse att det var en segeltur, men det var snarare en ”skärgårdsbåt”, komplett med sittplatser på övre däck. Det var dock en fin tur på ungefär en timme, och sedan gick vi i land och tillbringade ungefär tre timmar vid lagunen. 

Det var löjligt varmt i vattnet. 

Vilket delvis kan bero på att det var så långgrunt - jag såg folk sitta på botten säkert 20-30 meter ut från strandkanten och de hade knappt vatten över midjan. 

Det var mängder med förrädiska stenar alldeles under ytan - vissa var hala som såpa, andra vassa och kantiga. Det var alltså inte med någon större grace man tog sig ner i det turkosa vattnet. Men efter ett tag kom jag på tricket - man måste lägga sig raklång direkt och sedan vandra utåt ”på händerna” och liksom åla sig över alla hinder. Sedan kunde man njuta i fulla drag av att ligga och flyta i en smaragdgrön lagun. Det var ljuvligt. 

Båten skulle gå tillbaka 17.15 och jag, liksom de flesta andra, gick tillbaka i ett lämmeltåg i god tid innan avgång. När jag satt uppe på däck, i sällskap med en spansk familj, såg vi hur ett par kom springandes mot båten (typ tre minuter innan avgång) och de var fortfarande jättelångt ifrån landgången. De viftade och vinkade frenetiskt medan de sprang, och som på en given signal började vi alla vinka tillbaka och pappan i den spanska familjen ropade ”Adios!” Därefter bröt vi ihop. Vi skrattade så att tårarna rann. Humor är verkligen förenande och överbryggar alla språkbarriärer. 

När vi kommit i land och jag krupit in i bussen hade jag bara en enda tanke: mat. Jag hade inte ätit ett riktigt mål mat sedan lunchen dagen innan, eftersom alla restauranger var stänga på onsdagkvällen på grund av branden/strömavbrottet. Jag åt ingen frukost heller, men köpte en baguette på båten ut till Balos. En baguette - på 36 timmar. När jag klev av bussen stod jag öga mot öga med Karma - restaurangen som ligger som en takbar ovanpå supermarketen. Jag gick genast upp för trappan och beställde en mixed souvlaki och en halv karaff vin. (Trots att jag var sjavig sedan stranden; håret hade självtorkat, jag hade fortfarande baddräkten under kläderna och en sandig handduk under armen etc), men de tog emot mig med öppna armar. 

Karma.

Medans jag smörjde kråset kom en pojke in och sprang runt bland borden för att lämna en laminerad lapp (”my parents are unemployed… me and my brothers are working hard to make our family survive…”). Han lämnade även en pryl på varje bord som han ville sälja. På mitt låg en nyckelring med ett antal berlocker. När han kom tillbaka till mitt bord sa jag (sanningsenligt) ”I love it. How much do you want?” Han svarade att han ville ha 5 Euro, och jag gav honom en 5-Euro-sedel. Han nappade åt sig sedeln och försvann ut i mörkret. 

Jag borde ha gett honom det dubbla.