Vid ett-snåret gick jag upp till en strandbar och åt lunch - chicken souvlaki. (Man kan ju inte besöka Grekland utan att ha ätit denna inhemska, kolgrillade delikatess.) Efter lunchen gick jag ner och solade och badade en stund till innan jag drog mig tillbaka till hotellet.
Planen var att jag skulle softa lite på min uteplats med ett glas vin, därefter ta en dusch och sedan en buss in till Chania. Jag skickade ett meddelande till Åsa, ett helt oviktigt sådant där jag tipsade om en podd, och sedan satte jag min telefon på laddning. Men den laddade inte. Och jag upptäckte också att min wi-fi-koppling var borta. Liksom all belysning.
Medans jag satt på min uteplats med ett glas vin såg jag plötsligt väldigt mycket rök på himlen. Jag gick ut en bit och kollade och såg att det definitivt brann någonstans. Gick ner till receptionen och hittade killen från poolbaren som satt i telefon. Jag frågade: ”Is there a fire?” Han medgav detta, men sa att det var i ett skogsparti ungefär en kilometer bort och att det inte fanns någon anledning till oro. Samtidigt hördes sirener och helikoptrar och röken blev allt tätare. Förkolnade löv och aska föll ner på min uteplats och jag fick vad man brukar kalla en ”bad feeling”. Jag frågade om jag borde packa mina grejer, men poolkillen sa att jag bara skulle stänga dörrar och fönster.
Okej. Men när jag inte längre bara såg rök, utan rena eldsflammor, alldeles intill vårt hotell gick jag in och rafsade ihop allt jag hade.
Medans jag kastade ner saker från badrumshyllan och nattduksbordet hörde jag en man utanför som skrek: ”GET THE FUCK OUT! NOW!” Oklart om detta var poolkillen eller en av hotellets gäster.
Ibland lönar det sig att inte packa upp. Jag har flera gånger tänkt att jag borde hänga in mina kläder i garderoben, men har istället bara stått och rafsat i resväskan som har förvandlats till en enorm klädboll. Men denna försummelse gjorde att jag var ute ur mitt rum på två minuter. Systrarna från rummet intill kom springande med sina resväskor och tårarna sprutandes och jag tog rygg på dem. Vi tre hamnade till slut på en bar nere vid stranden där vi drack hinkvis med öl och turades om att försöka kontakta TUI, samtidigt som våra resväskor trängdes vid våra fötter och helikoptrar hämtade vatten i havet för att släcka branden mitt framför våra ögon.
Och systrarna var TREVLIGA. (Inte hade de några fillers heller…) Den ena av dem fick en ångestattack och frågade storgråtande om det fanns en risk att hela Kreta skulle brinna upp. Jag förvandlades plötsligt till den trygga punkten som kunde lämna lugnande besked om att detta med all sannolikhet inte skulle ske. Dock så är det nyttigt när ens fördomar kommer på skam - vi tre förenades i denna ”krissituation”, blev vänner och hade så bra man kan utifrån omständigheterna. De hette Alexandra och Rebecka och var 31 respektive 33 år, boende i Stockholm. Jag fick låna en laddare av dem, de fick låna cash av mig. (Min stora skräck just nu är att de ska fråga efter min Instagram - där har jag ju länken till bloggen, där jag baktalat dem rejält…)
Efter några timmar fick vi besked från TUI att branden nu var släckt/inom kontroll och att vi kunde återvända till hotellet. Nu sitter jag på min uteplats igen, i totalt kolmörker eftersom elektriciteten inte funkar än. Det luktar fortfarande brandrök, men det har lättat något. Systrarna ringer frenetiskt samtal till Sverige för att berätta om vad som hänt. En av dem hade pratat med någon på hotellet som sagt att fem personer har avlidit i branden, vilket - om det stämmer - är fruktansvärt!
Jag hoppas verkligen att elen återkommer snart, så att jag kan sätta mobilen på laddning. Dels för att jag ska på en utflykt imorgon bitti och behöver ställa larmet. Men också för att jag behöver den till typ… allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar