Mot Vernazza!

På söndagen var det dags att lämna Monterosso och bege sig mot Vernazza - till fots. Vi gick ner till våra värdar i turistbutiken för att be om mer pulverkaffe så att vi kunde få i oss lite koffein innan vandringen och när vi hade packat ihop allt i våra ryggsäckar gav vi oss iväg. Vi hade först tänkt stanna och äta frukost i Monterosso, men klockan var redan halv tio och vi ville komma iväg innan det blev allt för hett. (Syrran hade gnagt lite på en överbliven fralla, men för övrigt gav vi oss alltså iväg på fastande mage.) Vi köpte dock med oss vattenflaskor samt gick in på tågstationen för att köpa biljetter till vandringsleden. 

Vissa vandringsleder i Cinque Terre är gratis, andra kräver ett Cinque Terre Card eller en enkelbiljett för 7,50 Euro. Leden mellan Monterosso och Vernazza är  en av de som kostar pengar. 

När vi köpte biljetten blev vi även informerade om att lederna mellan Corniglia och Manarola samt mellan Manarola och Riomaggiore för tillfället var avstängda. De gör tydligen så ibland på grund av rasrisk etc. Det var bara den sista av dem som vi hade tänkt vandra, men där hade jag redan läst att det fanns en alternativ led som var ”mycket ansträngande” och krävde ”mycket god fysisk kondition”. Damen i biljettluckan bekräftade detta. ”Si, veeery steep stairs.” Hon rekommenderade oss att ta tåg eller båt denna sträcka istället, och vi sa till varandra att vi inte behövde bestämma detta nu. Låt oss först se hur dagens strapats utvecklar sig. 

Leden mellan Monterosso och Vernazza är 3,6 km lång och beskrevs som ”medel” i tuffhetsgrad. Den skulle börja med en lång och ansträngande trappa, men sedan skulle man belönas med en härlig vandring bland vinodlingar och citronträd och utsikt över havet. Och mycket riktigt startade vandringen med en lång och ansträngande trappa. När vi kom upp för den tänkte jag ”härligt, nu är det värsta över.”

Det var det inte. 

Efter att ha passerat en så kallad check point där vi fick visa upp våra biljetter vek vi runt ett krön och möttes av Den Riktiga Trappan. 

Den som aldrig tog slut. 

Någonsin. 

(Jag gillar att promenera och gick med lätthet 20 000 steg om dagen i New York. Men där var det platt. Och jag hade ingen tung ryggsäck.) 

Även när vi tagit oss upp för denna kom det fler trappor - både uppför och nedför - med jämna mellanrum hela vägen till Vernazza. Även om det givetvis var mest nedför den sista biten. Men varje gång jag trodde det var slut kom det ytterligare en. Och ytterligare en. 

Vi stannade givetvis och vilade flera gånger (läs: stod och flåsade med svetten rinnande i hårbotten, längs halsen och utmed ryggen). Enligt mig var detta mer ansträngande än ”medel”, men det handlar ju såklart om vilken kondition man har från början…

Dock så var det oerhört fint och vyerna fantastiska. Och det var verkligen värt allt slit när vi så småningom såg Vernazza från ovan med sina färgglada hus och den lilla hamnen. 

När vi kom ner till byn letade vi genast upp en restaurang där vi kunde sitta i skuggan. När vi slagit oss ner påpekade Camilla att jag hade nåt vitt i mungiporna - troligen fradga - och sedan beställde vi in en var sin pasta, två stora flaskor vatten, en Cola Zero (Camilla) och ett glas rött (jag). 

Efter lunchen var det dags att hitta hotellet, vilket skulle bli något av en klassisk skattjakt. Anna, kvinnan som ägde hotellet, hade nämligen kontaktat mig via WhatsApp ett par dagar tidigare och meddelat att hon tyvärr inte kunde möta oss när vi skulle checka in. Hon hade skickat en utförlig vägbeskrivning, kompletterat med bilder, och nycklarna skulle finnas i en liten box som man öppnade med en kod. 

Det var rena rama Fångarna på fortet. 

Vi lokaliserade adressen, som låg i en smal gränd, men varken brevlådan eller den lilla nyckelboxen såg ut som på hennes bilder. På hennes bild var brevlådan brun, här var den grön. Den svarta boxen hade dessutom ett annat varumärke. Vi testade att knappa in koden ändå, men det hände givetvis ingenting. Till slut ringde jag upp Anna och slog på videosamtal så att jag kunde visa henne var vi stod och vad vi gjorde. Anna visade sig vara en äldre dam med blonderat hår som pratade knackig engelska. Hon upprepade samma kod igen - 2022 - och instruerade oss att trycka på den lilla knappen under siffrorna. 

”Uuuuuuundeeeer! Uuuundeeeer! Puuuuuush!” 

Till slut öppnade sig boxen och blottade två nycklar. Den ena ledde till porten, den andra till ännu en dörr som man nådde efter en liten korridor. Efter ännu en liten korridor såg vi dörr nr 2, som var vårt rum. Det var olåst. Det var ett stort rum med separat pentry och dusch/toalett (som man nådde via några höga trappsteg). Mycket enkelt, men perfekt läge med utsikt över huvudgatan. Vi packade upp våra grejer och gjorde oss i ordning för ett eftermiddagsdopp, men när vi skulle lämna rummet undrade vi hur vi skulle låsa dörren dit. De två nycklar vi fått passade inte till våran dörr, men så kom vi på att vi hade sett en till nyckelknippa på ett bord inne på rummet. En av dessa funkade. Så nu går vi runt som vaktmästare med en hel hög nycklar (”sju nycklar!” som Gunde skulle sagt) skramlandes i väskan. 

Vi gick ner till hamnen och tog ett varsitt dopp i det alldeles gröna vattnet. Det finns en pytteliten sandstrand här, men vi valde att lägga oss på klipporna istället. Här skrev jag även ett blogginlägg om lördagen och sedan gick vi till en bar och tog en varsin Aperol Spritz. 

Innan vi gick till rummet bokade vi bord på en restaurang till 20.30. Sedan duschade vi och chillade lite på rummet innan vi strosade ner till hamnen där vi fick se en grym solnedgång innan vi åt en härlig middag bestående av pasta med räkor (Camilla) och grillad fisk och skaldjur (jag). 

Idag ska vi ligga på klipporna hela dagen och därefter äta middag på ett spektakulärt ställe som jag bokat i förväg. 

Birthday!

På lördagen var det min 50-årsdag och vi planerade att tillbringa den i horisontalläge på beachen. Efter att vi ätit lite frukost (vi har kylskåp, vattenkokare och pulverkaffe på rummet, och vi hade inhandlat lite mjölk, yoghurt och frallor) gick vi till ”the paid beach” och bokade två solstolar på front row. Det kostade 45 Euro - 7 Euro mer än om vi hade valt de bakre raderna - och vi tyckte inte att det fanns någon anledning att snåla. 

Här låg vi sedan på första parkett och solade och badade hela dagen. Det var 27 grader i luften och (gissar jag) 25 grader i vattnet. Jag fick en del telefonsamtal, sms och DM:s från nära och kära som uppmärksammade den stora dagen, vilket var fantastiskt trevligt, och jag passade på att skriva ett blogginlägg om fredagen under parasollet. Vid ett-tiden gick vi och käkade lunch, spaghetti bolognese, på en uteservering. 

Vid fyra-tiden var det drink o’clock, och vi slog oss ner på La Terazza där vi hade ätit lunch på fredagen med varsin färgglad cocktail. Sedan solade och badade vi lite till, innan vi gick tillbaka till hotellet för att duscha och byta om inför kvällens middag. 

Jag hade bokat bord på L”Della Tortuga kl 21 och vi fick ett fint bord alldeles intill muren mot havet. Det var supermysigt och kändes som ett värdigt ställe att fira födelsedag på. 

Jag beställde en pork tenderloin med rostad potatis och karamelliserat äpple. Camilla beställde ankbröst med apelsin och några andra tillbehör. 

När vi skulle beställa vin upptäckte jag att de inte sålde vin på glas, utan enbart på flaska. Jag föreslog att vi skulle ta in en flaska och Camilla såg ut som om jag just föreslagit att vi skulle köpa hela restaurangen. ”En flaska??!!” Jag tyckte inte det var konstigt, men såg att det faktiskt fanns ett vin som såldes som halvflaska. 

Vilket kändes oerhört futtigt. 

Men detta beställde vi trots allt, och när vi fått in den och satt och smuttade på våra glas i väntan på maten insåg Camilla att det inte skulle räcka. ”Alla andra har helflaskor”, sa hon häpet när hon såg sig omkring. Och sedan beställde vi en halvflaska till och njöt av den superba måltiden samtidigt som vi hörde vågornas kluckande och en pianist som spelade på håll. 

Efter middagen tog vi en sväng i de mysiga gränderna i de gamla kvarteren innan vi strosade mot vårt hotell. 

Jag kände dock inte att jag ville gå och lägga mig riktigt än och föreslog att vi skulle ta en drink, vilket Camilla nappade på. Dock så visade det sig att de flesta barer höll på att stänga, och vi blev effektivt bortmotade överallt. Ett ställe avfärdade oss med repliken ”we’re a restaurant” (när vi frågade om vi kunde ta en drink) och vi kände oss rent av förolämpade. Vad var det frågan om? Klockan var bara strax efter 23. Och det var lördag! 

Till slut gick vi till ett ställe som vi skämtat om tidigare - både baren och klientelet såg nämligen lite sjaskiga ut - men här välkomnades vi med öppna armar och vi beställde tacksamt en varsin Pina Colada. 

De funkade som sängfösare och någon timme senare var vi tillbaka på rummet för vår sista natt i Monterosso. 

Idag har vi vandrat till Vernazza - by nummer två om man räknar från norr till söder. Om detta berättar jag mer imorgon. 

Mot Monterosso!

På fredagen var det dags att lämna hotell Bologna och dra vidare norrut. Jag hade bokat tågbiljetter till oss kl 13.42, men eftersom vi var tvungna att checka ut redan kl 11 hade vi några sista timmar att fördriva i Pisa. Det var varmt och soligt när vi gav oss iväg med våra ryggsäckar, och efter att ha lokaliserat tågstationen vandrade vi runt på jakt efter någonstans att sitta i skuggan. Men vi hittade inga gräsplättar eller parkbänkar och bestämde oss till slut för att slå oss ner vid en staty på torget och därefter ta en varsin latte macchiato på en uteservering som hade ett slags tak bestående av växtlighet. 

Strax efter 13 strosade vi tillbaka till tågstationen och såg på den stora tavlan att vårt tåg, med slutstation Milano, skulle gå från spår 5. Jag blir alltid lite förvånad över att tåg som man legat hemma i soffan och bokat för flera månader sedan faktiskt kommer på utsatt tid - men det gjorde det. Och sedan tog det bara drygt en timme innan vi klev av i Monterosso al Mare och stod öga mot öga med det ljuvliga Medelhavet som glittrade inbjudande i eftermiddagssolen. 

Vi följde strandpromenaden som kantades av barer och uteserveringar och letade med hjälp av Google Maps upp den lilla turistbutik där vi enligt Booking skulle checka in på vårt hotell Affittacamere Da Flo. Hotellet låg vägg i vägg med turistbutiken och ägarna drev dem båda. Vi fick nyckeln till vårt rum, nr 4, som man tog sig till via en brant trappa. Det var vitmålat och spartanskt men hade allt man behöver för två nätter - och om man lutar sig ut från fönstret kan man se havet. 

Efter att vi packat upp tog vi på oss badkläder under tunna tunikor och strosade iväg för att äta en sen lunch. Vi hittade ett fantastiskt ställe där vi fick ett bord med utsikt över havet och beställde bruschetta och vin. Här satt vi som kungar och smörjde kråset innan vi släntrade ner till stranden för att ta oss ett dopp. 

Stranden är indelad i en ”free beach” och en ”paid beach”. Eftersom klockan var närmare 18 valde vi gratisstranden och la våra handdukar direkt på stranden. Vi badade varsin gång och Medelhavet var lika ljummet och underbart som jag mindes det. Efter att vi soltorkat gick vi tillbaka till hotellet för att duscha, och sen stack vi ut igen. 

Jag hade kollat upp en fiskrestaurang som hette Ciak, och vi bestämde oss för att försöka få bord där. Den låg på andra sidan den tunnel som skiljer den nya delen av Monterosso (där vi bor) från den gamla delen (där de finaste gränderna ligger). På vägen dit passerade vi av en slump den restaurang vi skulle äta middag på imorgon (läs: idag). Jag hade mailat dem säkert sex eller sju gånger under sommaren utan framgång innan jag slutligen ringde dem och på sprakig lina och halvtaskig engelska fick beskedet att de ”inte läser mail”. Dock hävdade de att jag nu hade en bokning med en sea view, men jag hade ingen skriftlig bekräftelse, så vi gick dit och kollade läget. En servitris plockade upp en handskriven bokningslista, och ja, där stod det mycket riktigt ”Madelin”, 2/9 kl 21.00. 

Perfekt. 

Vi hittade Ciak och hade tur att faktiskt få ett bord på den smockfulla uteserveringen. Vi beställde en fisk att dela på - den var avsedd för två personer - och när den kom in med huvud och allt såg vi storögt på hur servitören med van hand benade ur den. 

Det var otroligt gott! 

Efter middagen tog vi en promenad i de upplysta gränderna innan vi gick tillbaka till hotellet. 

Idag ska vi tillbringa hela dagen på stranden. Faktum är att jag redan har badat och just nu ligger på en solstol vid front row. 

Sämre kan man inleda sin 50-årsdag. 

Staden och tornet

Trots att sängen på vårt rum lämnar en del övrigt att önska - den är stenhård - sov vi som klubbade sälar hela natten. På morgonen ägnade jag ett par timmar till att skriva blogginlägg, med en halvtidspaus för att äta frukost i hotellets matsal. Detta är det enda av de hotell vi kommer att bo på som har frukost, och vi blev glatt överraskade över utbudet. Här fanns scrambled eggs, bacon, yoghurt, müsli, bröd, diverse pålägg, flera olika juicer, färska frukter etc och vi försåg oss rikligt. 

När blogginlägget var publicerat och vi gjort oss i ordning gick vi ut på stan i riktning mot det lutande tornet. Klockan var strax efter 11, och vi hade en förbokad biljett till att gå in - och upp - kl 14. Vädret var helt perfekt med växlande sol och moln och runt 25 grader. 

Pisa är inte så stort - med ca 90 000 invånare är det ungefär lika stort som Gävle - men det är tydligen en av de äldsta städerna i Italien och har rikligt med smala och mysiga gränder. Floden Arno rinner genom staden, och vi stannade på en bro för att föreviga den med dagens första selfie. 

Väl framme vid det 55 meter höga tornet gjorde vi som alla andra, nämligen fotograferade det ur alla möjliga vinklar. Enligt uppgift lutar det idag 5 grader, och det var märkligt hur mycket det syntes från vissa perspektiv och nästan inte alls från andra. (”Här ser det ju inte så farligt ut!” … ”Men titta, nu ser man verkligen att det lutar!” … ”Men Gud vad det lutar!”) Anledningen till att det lutar är att marken under är rik på vatten och lera, vilket inte är de bästa förutsättningarna för att bygga ett högt torn. Ändå har det stått där sedan 1372. (Mellan 1990 och 2001 var det dock stängt för restaurering.)

Vi strosade vidare och köpte en varsin gelato - den ljuvliga italienska glassen - som vi intog på en parkbänk i solen. Kryssade runt i gränderna, tittade på folk och rörde oss i en halvcirkel tillbaka till piazzan med tornet för att invänta vår time slot. 

Vi lämnade in våra väskor i en bemannad disk och sedan tågade vi in i tornet tillsammans med den grupp turister som också hade bokat tid till 14. Den stenbelagda spiraltrappan upp till toppen innehöll nästan 300 trappsteg i allt snävare cirklar - och man kände verkligen lutningen på vägen upp. Det påminde nästan om att ta sig upp i Lustiga Huset. Väl uppe belönades vi av en härlig utsikt över Pisa och katedralen, och vi stannade uppe i tornet i nästan en halvtimme innan vi tripp-trapp-trippade hela vägen ner. 

Vi intog lunch på den turistiga gågatan i närheten av tornet, jag åt parmaskinka med melon, syrran en panini. Sedan gick vi vidare, genom den största shoppinggatan Corso Italia (där undertecknad köpte en tunn, glittrig poncho för 10 Euro) och tillbaka till hotellet för en snabb dusch.  

Därefter gick vi ut i kvällssolen igen. Jag hade kollat upp en restaurang i förväg som hette Osteria dei Cavalieri. Den låg i ett tornhus från 1200-talet, ”mitt i det historiska hjärtat av Pisa” och hade mängder av utmärkelser från både TripAdvisor och Michelin. Faktum är att vi hade passerat den av en slump tidigare under dagen (men då var det stängt) och vi bestämde oss för att försöka få ett bord på kvällen. Efter en varsin Mango Mojito på en uteservering gick vi således dit, men det var fullt. När vi besviket vände oss om frågade servitrisen om vi kunde tänka oss att komma tillbaka om en timme - och i så fall sitta vid ett av de fyra eller fem bord som stod ute på gatan - nappade vi tacksamt på detta erbjudande. 

Vi fördrev denna timme med att gå tillbaka till det lutande tornet för att kolla in hur det såg ut nattetid. Sedan stod vi en stund och lyssnade på en man som spelade fiol i skenet av gatubelysningen. Kända, klassiska stycken vars toner rann som ett pärlband genom den italienska natten och jag lämnade några Euro i hans fiolfodral innan vi gick tillbaka till restaurangen. 

Klockan var nu halv tio och vårt bord var uppdukat på gatan. Vi beställde båda ”white fish fillet with seasonal sides”, vilket var makalöst gott. Till detta drack vi vin och doppade bröd i en lokal olivolja som vi båda enades om var den godaste olivolja vi någonsin smakat. 

Efter detta strosade vi hemåt i den ljumma natten. 

Idag lämnar vi Pisa och tar tåget till Monterosso al Mare - den nordligaste av de fem byar som ingår i Cinque Terre.