Birthday!

På lördagen var det min 50-årsdag och vi planerade att tillbringa den i horisontalläge på beachen. Efter att vi ätit lite frukost (vi har kylskåp, vattenkokare och pulverkaffe på rummet, och vi hade inhandlat lite mjölk, yoghurt och frallor) gick vi till ”the paid beach” och bokade två solstolar på front row. Det kostade 45 Euro - 7 Euro mer än om vi hade valt de bakre raderna - och vi tyckte inte att det fanns någon anledning att snåla. 

Här låg vi sedan på första parkett och solade och badade hela dagen. Det var 27 grader i luften och (gissar jag) 25 grader i vattnet. Jag fick en del telefonsamtal, sms och DM:s från nära och kära som uppmärksammade den stora dagen, vilket var fantastiskt trevligt, och jag passade på att skriva ett blogginlägg om fredagen under parasollet. Vid ett-tiden gick vi och käkade lunch, spaghetti bolognese, på en uteservering. 

Vid fyra-tiden var det drink o’clock, och vi slog oss ner på La Terazza där vi hade ätit lunch på fredagen med varsin färgglad cocktail. Sedan solade och badade vi lite till, innan vi gick tillbaka till hotellet för att duscha och byta om inför kvällens middag. 

Jag hade bokat bord på L”Della Tortuga kl 21 och vi fick ett fint bord alldeles intill muren mot havet. Det var supermysigt och kändes som ett värdigt ställe att fira födelsedag på. 

Jag beställde en pork tenderloin med rostad potatis och karamelliserat äpple. Camilla beställde ankbröst med apelsin och några andra tillbehör. 

När vi skulle beställa vin upptäckte jag att de inte sålde vin på glas, utan enbart på flaska. Jag föreslog att vi skulle ta in en flaska och Camilla såg ut som om jag just föreslagit att vi skulle köpa hela restaurangen. ”En flaska??!!” Jag tyckte inte det var konstigt, men såg att det faktiskt fanns ett vin som såldes som halvflaska. 

Vilket kändes oerhört futtigt. 

Men detta beställde vi trots allt, och när vi fått in den och satt och smuttade på våra glas i väntan på maten insåg Camilla att det inte skulle räcka. ”Alla andra har helflaskor”, sa hon häpet när hon såg sig omkring. Och sedan beställde vi en halvflaska till och njöt av den superba måltiden samtidigt som vi hörde vågornas kluckande och en pianist som spelade på håll. 

Efter middagen tog vi en sväng i de mysiga gränderna i de gamla kvarteren innan vi strosade mot vårt hotell. 

Jag kände dock inte att jag ville gå och lägga mig riktigt än och föreslog att vi skulle ta en drink, vilket Camilla nappade på. Dock så visade det sig att de flesta barer höll på att stänga, och vi blev effektivt bortmotade överallt. Ett ställe avfärdade oss med repliken ”we’re a restaurant” (när vi frågade om vi kunde ta en drink) och vi kände oss rent av förolämpade. Vad var det frågan om? Klockan var bara strax efter 23. Och det var lördag! 

Till slut gick vi till ett ställe som vi skämtat om tidigare - både baren och klientelet såg nämligen lite sjaskiga ut - men här välkomnades vi med öppna armar och vi beställde tacksamt en varsin Pina Colada. 

De funkade som sängfösare och någon timme senare var vi tillbaka på rummet för vår sista natt i Monterosso. 

Idag har vi vandrat till Vernazza - by nummer två om man räknar från norr till söder. Om detta berättar jag mer imorgon. 

Mot Monterosso!

På fredagen var det dags att lämna hotell Bologna och dra vidare norrut. Jag hade bokat tågbiljetter till oss kl 13.42, men eftersom vi var tvungna att checka ut redan kl 11 hade vi några sista timmar att fördriva i Pisa. Det var varmt och soligt när vi gav oss iväg med våra ryggsäckar, och efter att ha lokaliserat tågstationen vandrade vi runt på jakt efter någonstans att sitta i skuggan. Men vi hittade inga gräsplättar eller parkbänkar och bestämde oss till slut för att slå oss ner vid en staty på torget och därefter ta en varsin latte macchiato på en uteservering som hade ett slags tak bestående av växtlighet. 

Strax efter 13 strosade vi tillbaka till tågstationen och såg på den stora tavlan att vårt tåg, med slutstation Milano, skulle gå från spår 5. Jag blir alltid lite förvånad över att tåg som man legat hemma i soffan och bokat för flera månader sedan faktiskt kommer på utsatt tid - men det gjorde det. Och sedan tog det bara drygt en timme innan vi klev av i Monterosso al Mare och stod öga mot öga med det ljuvliga Medelhavet som glittrade inbjudande i eftermiddagssolen. 

Vi följde strandpromenaden som kantades av barer och uteserveringar och letade med hjälp av Google Maps upp den lilla turistbutik där vi enligt Booking skulle checka in på vårt hotell Affittacamere Da Flo. Hotellet låg vägg i vägg med turistbutiken och ägarna drev dem båda. Vi fick nyckeln till vårt rum, nr 4, som man tog sig till via en brant trappa. Det var vitmålat och spartanskt men hade allt man behöver för två nätter - och om man lutar sig ut från fönstret kan man se havet. 

Efter att vi packat upp tog vi på oss badkläder under tunna tunikor och strosade iväg för att äta en sen lunch. Vi hittade ett fantastiskt ställe där vi fick ett bord med utsikt över havet och beställde bruschetta och vin. Här satt vi som kungar och smörjde kråset innan vi släntrade ner till stranden för att ta oss ett dopp. 

Stranden är indelad i en ”free beach” och en ”paid beach”. Eftersom klockan var närmare 18 valde vi gratisstranden och la våra handdukar direkt på stranden. Vi badade varsin gång och Medelhavet var lika ljummet och underbart som jag mindes det. Efter att vi soltorkat gick vi tillbaka till hotellet för att duscha, och sen stack vi ut igen. 

Jag hade kollat upp en fiskrestaurang som hette Ciak, och vi bestämde oss för att försöka få bord där. Den låg på andra sidan den tunnel som skiljer den nya delen av Monterosso (där vi bor) från den gamla delen (där de finaste gränderna ligger). På vägen dit passerade vi av en slump den restaurang vi skulle äta middag på imorgon (läs: idag). Jag hade mailat dem säkert sex eller sju gånger under sommaren utan framgång innan jag slutligen ringde dem och på sprakig lina och halvtaskig engelska fick beskedet att de ”inte läser mail”. Dock hävdade de att jag nu hade en bokning med en sea view, men jag hade ingen skriftlig bekräftelse, så vi gick dit och kollade läget. En servitris plockade upp en handskriven bokningslista, och ja, där stod det mycket riktigt ”Madelin”, 2/9 kl 21.00. 

Perfekt. 

Vi hittade Ciak och hade tur att faktiskt få ett bord på den smockfulla uteserveringen. Vi beställde en fisk att dela på - den var avsedd för två personer - och när den kom in med huvud och allt såg vi storögt på hur servitören med van hand benade ur den. 

Det var otroligt gott! 

Efter middagen tog vi en promenad i de upplysta gränderna innan vi gick tillbaka till hotellet. 

Idag ska vi tillbringa hela dagen på stranden. Faktum är att jag redan har badat och just nu ligger på en solstol vid front row. 

Sämre kan man inleda sin 50-årsdag. 

Staden och tornet

Trots att sängen på vårt rum lämnar en del övrigt att önska - den är stenhård - sov vi som klubbade sälar hela natten. På morgonen ägnade jag ett par timmar till att skriva blogginlägg, med en halvtidspaus för att äta frukost i hotellets matsal. Detta är det enda av de hotell vi kommer att bo på som har frukost, och vi blev glatt överraskade över utbudet. Här fanns scrambled eggs, bacon, yoghurt, müsli, bröd, diverse pålägg, flera olika juicer, färska frukter etc och vi försåg oss rikligt. 

När blogginlägget var publicerat och vi gjort oss i ordning gick vi ut på stan i riktning mot det lutande tornet. Klockan var strax efter 11, och vi hade en förbokad biljett till att gå in - och upp - kl 14. Vädret var helt perfekt med växlande sol och moln och runt 25 grader. 

Pisa är inte så stort - med ca 90 000 invånare är det ungefär lika stort som Gävle - men det är tydligen en av de äldsta städerna i Italien och har rikligt med smala och mysiga gränder. Floden Arno rinner genom staden, och vi stannade på en bro för att föreviga den med dagens första selfie. 

Väl framme vid det 55 meter höga tornet gjorde vi som alla andra, nämligen fotograferade det ur alla möjliga vinklar. Enligt uppgift lutar det idag 5 grader, och det var märkligt hur mycket det syntes från vissa perspektiv och nästan inte alls från andra. (”Här ser det ju inte så farligt ut!” … ”Men titta, nu ser man verkligen att det lutar!” … ”Men Gud vad det lutar!”) Anledningen till att det lutar är att marken under är rik på vatten och lera, vilket inte är de bästa förutsättningarna för att bygga ett högt torn. Ändå har det stått där sedan 1372. (Mellan 1990 och 2001 var det dock stängt för restaurering.)

Vi strosade vidare och köpte en varsin gelato - den ljuvliga italienska glassen - som vi intog på en parkbänk i solen. Kryssade runt i gränderna, tittade på folk och rörde oss i en halvcirkel tillbaka till piazzan med tornet för att invänta vår time slot. 

Vi lämnade in våra väskor i en bemannad disk och sedan tågade vi in i tornet tillsammans med den grupp turister som också hade bokat tid till 14. Den stenbelagda spiraltrappan upp till toppen innehöll nästan 300 trappsteg i allt snävare cirklar - och man kände verkligen lutningen på vägen upp. Det påminde nästan om att ta sig upp i Lustiga Huset. Väl uppe belönades vi av en härlig utsikt över Pisa och katedralen, och vi stannade uppe i tornet i nästan en halvtimme innan vi tripp-trapp-trippade hela vägen ner. 

Vi intog lunch på den turistiga gågatan i närheten av tornet, jag åt parmaskinka med melon, syrran en panini. Sedan gick vi vidare, genom den största shoppinggatan Corso Italia (där undertecknad köpte en tunn, glittrig poncho för 10 Euro) och tillbaka till hotellet för en snabb dusch.  

Därefter gick vi ut i kvällssolen igen. Jag hade kollat upp en restaurang i förväg som hette Osteria dei Cavalieri. Den låg i ett tornhus från 1200-talet, ”mitt i det historiska hjärtat av Pisa” och hade mängder av utmärkelser från både TripAdvisor och Michelin. Faktum är att vi hade passerat den av en slump tidigare under dagen (men då var det stängt) och vi bestämde oss för att försöka få ett bord på kvällen. Efter en varsin Mango Mojito på en uteservering gick vi således dit, men det var fullt. När vi besviket vände oss om frågade servitrisen om vi kunde tänka oss att komma tillbaka om en timme - och i så fall sitta vid ett av de fyra eller fem bord som stod ute på gatan - nappade vi tacksamt på detta erbjudande. 

Vi fördrev denna timme med att gå tillbaka till det lutande tornet för att kolla in hur det såg ut nattetid. Sedan stod vi en stund och lyssnade på en man som spelade fiol i skenet av gatubelysningen. Kända, klassiska stycken vars toner rann som ett pärlband genom den italienska natten och jag lämnade några Euro i hans fiolfodral innan vi gick tillbaka till restaurangen. 

Klockan var nu halv tio och vårt bord var uppdukat på gatan. Vi beställde båda ”white fish fillet with seasonal sides”, vilket var makalöst gott. Till detta drack vi vin och doppade bröd i en lokal olivolja som vi båda enades om var den godaste olivolja vi någonsin smakat. 

Efter detta strosade vi hemåt i den ljumma natten. 

Idag lämnar vi Pisa och tar tåget till Monterosso al Mare - den nordligaste av de fem byar som ingår i Cinque Terre. 

Buongiorno Pisa!

Den här resan till Cinque Terre skulle egentligen ha gjorts redan 2020 - men precis som med min och Daniellas New York-resa i påskas blev den uppskjuten pga pandemin. Den är med andra ord mycket välplanerad och efterlängtad. Eftersom vi kommer att vandra en del mellan byarna har jag lånat en ryggsäck av Åsa och den var färdigpackad redan på tisdagsmorgonen (!). Så tidigt har jag aldrig packat inför en resa, men jag kände att jag var tvungen att tänka till ett extra varv för att få ihop packningen på bästa sätt. 

På onsdagen tog jag i alla fall flygbussen från Korsvägen till Landvetter vid halv åtta, vilket innebär att jag var framme en halvtimme senare. Eftersom jag redan hade packat alla vätskor i den förslutningsbara plastpåsen och checkat in online var det bara att scanna QR-koden och glida igenom säkerhetskontrollen. Sedan köpte jag en smoothie och satte mig och tittade på folk innan det var dags att gå till gaten. 

Att flyga till Arlanda går snabbt - knappt har planet kommit upp i marschhöjd förrän det är på väg ner igen. När jag sedan slog av flygplansläget på mobilen rasslade det in ett par sms från syrran och efter en lång promenad genom Arlanda - där jag först gick för långt - hittade vi på varandra. 

Jag hade checkat in även våran resa online, eftersom jag hade fått ett mail från Lufthansa att planet var ”nearly full” och de uppmanade så många passagerare som möjligt att även checka in sitt handbagage för att frigöra utrymme i kabinen. Vi hade givetvis inga planer på att checka in våra ryggsäckar - men som jag skrivit tidigare i denna blogg så litar jag inte på att jag har en plats förrän jag har boardingkortet i handen. 

Nu hade vi i alla fall säkrat två platser på rad 10, vilket var bra eftersom vi hade så tajt bytesmarginal i Frankfurt. Enligt tidtabellen skulle vi ha 45 minuter på oss, men detta är ju som bekant en sanning med modifikation eftersom gaten stänger en kvart innan. Min erfarenhet är att 30 minuter på Frankfurts flygplats kan vara allt från lugna gatan till en logistisk mardröm. Vi hoppades på det förstnämnda och gick bort till säkerhetskontrollen på Arlanda. 

När vi kom fram letade vi efter de små genomskinliga påsarna som krävs till vätskorna, eftersom syrran inte hade packat i ordning sina än. När vi inte hittade dem frågade vi en grupp flygplatspersonal som stod och hängde i ett hörn, och de informerade oss att den här säkerhetskontrollen var helt ny och inte krävde att man la vätskorna separat. Faktum var att man fick ta med sig (citat) ”hur mycket vätskor som helst”. Vilket jag tyckte var väldigt märkligt. Så var det nämligen inte på Landvetter, men så var det i alla fall här, och vi gled båda igenom utan problem - syrran dessutom med en vattenflaska som innehöll betydligt mer än 100 ml. 

Hoppas det blir så här på alla flygplatser i framtiden. 

En bruschetta och ett glas vin respektive cider senare var det dags att boarda. Men planet som vi skulle åka med var lite försenat till gaten och sedan skulle det städas. Vilket innebar att vi kom iväg ungefär 20 minuter efter utsatt tid. I högtalarna sa de att de ändå räknade med att landa i tid, så jag hade inte gett upp hoppet. Och vi landade i tid. Men…

Vi landade inte vid en gate, utan långt åt helvete från själva flygplatsbyggnaden, vilket innebar att vi skulle forslas med buss till terminalen. Då hade vi ju ingen fördel av att sitta långt fram i planet, eftersom bussen skulle invänta alla andra muppar innan den åkte. Vi stod och trampade inne på bussen och tittade oavbrutet på klockan medan tidsfönstret krympte och våra medpassagerare i maklig takt tog sig nedför trapporna från planet. Till slut var alla ombord, och bussen tog oss till terminal 1, vilket var rätt terminal. Dock var detta A-gaterna och vi skulle till B3. Vi följde skyltarna småspringandes längs med kilometerlånga rullband. Vi vek runt ett hörn och upptäckte att vi skulle ner en våning. Utanför hissarna stod horder med folk och väntade så jag sa att vi skulle ta trapporna. Vi sprang nedför trapporna och vidare längs ännu en korridor. Sedan skulle vi tydligen upp en våning igen. Vid hissarna stod återigen pöbeln och blockerade. Jag skrek till syrran i panik - trapporna! Och sedan sprang vi upp för en massa trappor med våra ryggsäckar bumpandes på ryggen och vidare genom terminalen. 

En stillastående rulltrappa kom som en sista käftsmäll innan vi kom fram till gaten ungefär två minuter innan den skulle stänga. 

Och sen tog det ändå lång tid innan vi var igenom och därefter blev vi sittandes i ännu en buss som skulle forsla oss till det väntande planet - som lyfte ungefär en timme efter utsatt tid. Men det spelade ingen roll. Nu var vi ombord och vi skulle ha bubbel. 

Dessvärre satt vi på rad 31 och flygvärdinnorna passerade oss med sina vagnar utan en blick för att påbörja serveringen framifrån. När de äntligen arbetat sig ner till oss och vi fått vår Prosecco och lite chips och jordnötter påbörjades nedstigningen. Vilket innebar att jag fortfarande hade ett glas bubbel i handen vid touchdown på Pisa Airport. 

Värdigt. 

Vi tog en taxi till vårt hotell som heter Bologna och checkade in. Efter att ha sträckt ut oss på sängen en stund var det dags att ge sig ut på stan och äta middag. Jag hade kollat upp några ställen i förväg, och vi bestämde oss för en restaurang som hette Gusto al 129. Enligt uppgift var det många som ansåg att de serverade ”Italiens bästa pizza”, vilket man givetvis får ta med en nypa salt. Men det låg inte alltför långt från hotellet så vi gav oss iväg. 

Kvällen var härligt ljummen med ganska hög luftfuktighet och vi strosade längs med kanalen, över en bro och förbi flera piazzor - små torg - med mängder av uteserveringar. De såg mysiga men aningen turistiga ut. Våran restaurang låg i ett område som var betydligt mer low-key - på en bakgata där det var helt folktomt. Men när vi öppnade dörren var det alldeles lagom många där, vilket innebar att vi fick det sista lediga bordet direkt. 

Det var en ganska mysig restaurang som kändes väldigt lokal. Här satt inga turister, förutom vi, och en del locals kom till och med dit för att hämta hem pizza  i traditionella kartonger. 

Jag beställde en vegetarisk pizza med mozzarella, röda och gula tomater samt basilika; syrran en som bland annat innehöll skinka och pistaschnötter. Till detta drack vi ett var sitt glas lokalt, toscanskt vin. 

Det var gudomligt. 

Efter middagen slog tröttheten till, och vi strosade tillbaka till hotellet i den ljumma natten. 

Idag ska vi utforska Pisa lite närmare. 

Resplan

GÖTEBORG-STOCKHOLM

SAS (SK142)

Avgång: 30 augusti 09:45 Göteborg (GOT)

Ankomst: 30 augusti 10:45 Stockholm (ARN)

STOCKHOLM-FRANKFURT

Lufthansa (LH803)

Avgång: 30 augusti 13:15 Stockholm (ARN)

Ankomst: 30 augusti 15:25 Frankfurt (FRA)

FRANKFURT-PISA

Lufthansa (LH7402)

Avgång: 30 augusti 16:10 Frankfurt (FRA)

Ankomst: 30 augusti 17:40 Pisa (PSA)

PISA-FRANKFURT

Lufthansa (LH7401)

Avgång: 9 september 10:20 Pisa (PSA)
Ankomst: 9 september 11:55 Frankfurt (FRA)

FRANKFURT-STOCKHOLM

Lufthansa (LH806)

Avgång: 9 september 13:45 Frankfurt (FRA)

Ankomst: 9 september 15:50 Stockholm (ARN)

STOCKHOLM-GÖTEBORG

SAS (SK165)

Avgång: 9 september 17:45 Stockholm (ARN)

Ankomst: 9 september 18:40 Göteborg (GOT)

Hemresan och slutreflektioner

Efter att vi hade packat ihop, checkat ut och lämnat in våra resväskor till förvaring gick vi ut på stan utan någon särskild plan, förutom att ta ett sista bett av the Big Apple. (Egentligen vill man inte bara ta ett "bett" - man vill sluka det så att fruktsafterna sprutar innan man spottar ut kärnorna på samma sätt som Clint Eastwood spottar ut tuggtobak. Men vi hade bara fem timmar kvar och, trots ett ambitiöst schema, hade vi bara hunnit gnaga på skalet under den vecka som gått.)

Vi strosade bort till Starbucks på Time's Square där vi inhandlade frukost som vi avnjöt i den röda trappan i solskenet. Sedan gick vi in i några butiker där jag shoppade lite, tittade på street dance och promenerade genom Bryant Park där vi tog en vätskepaus inne på en restaurang och spelade Friends quiz. Vi trodde att vi hade många frågekort kvar, men plötsligt märkte vi att vi hade gått runt. Ställningen var just då 339-336 till Daniella. Eftersom hon både hade svarat på första och sista frågekortet skulle jag egentligen ha fått svara på sex frågor till, så vi enades om att det blev typ oavgjort. Och att vi båda kan orimligt mycket om Friends.

Vi fortsatte att strosa genom New York och drog oss så småningom, motvilligt, tillbaka till Yotel. Våran flight skulle gå från Newark kl 20.30 och vi hade en förbokad transfer som skulle hämta oss utanför hotellet kl 16.00. När vi satt i lobbyn och väntade fick jag ett sms om att flighten var försenad och skulle avgå en timme senare, 21.35. Detta innebar att vi skulle landa på Island bara en kvart innan vår nästa flight skulle gå, vilket kändes sådär. Samt att vi skulle behöva tillbringa över fyra timmar på Newark innan vi kom iväg.

Vi var hungriga nu, så vi bestämde oss för att äta en riktig brakmiddag på Newark så fort vi kom fram, eftersom jag hade ett vagt minne av att jag och Åsa ångrade att vi inte hade gjort det när vi åkte hem 2011. Newark är mycket mindre än JFK, där vi landade förra lördagen, och som jag mindes det fanns det väldigt få restauranger på Newark efter att man passerat säkerhetskontrollen. Vi ville dessutom till varje pris undvika att behöva köpa den där baguetten igen.

Resan till flygplatsen kan ta allt mellan 30 och 60 minuter, beroende på trafiken. Just den här gången gick det på en halvtimme, och vi behövde inte betala något extra för tullar etc, vilket vi fick göra när vi åkte från JFK till Manhattan. Inne på flygplatsen höll vi oss till planen och beställde in en varsin burgare, vilket satt som ett smäck. När vi sedan checkade in våra resväskor vid en bemannad disk påpekade jag att vi bara hade en kvart på oss i Reykjavik, och mannen bakom disken sa att "Icelandair är medvetna om problemet" och att planet till Stockholm skulle vänta på oss.

Innan vi kom iväg var vi dock två timmar försenade. I högtalaren sades något om problem med vädret på Island, vilket gjorde att planet var försenat till oss. Vi fick alltså stå och vänta medan de städade planet, och sedan tog det i vanlig ordning lång tid innan alla var ombord och hade krånglat färdigt i mittgången med sitt bagage. Vi satt i alla fall tillsammans den här gången, och hade skaffat hörlurar så att vi kunde titta på film. 

På grund av vindarna brukar resan österut gå snabbare än västerut, och flygresan var faktiskt nästan en timme kortare än den var när vi flög till New York, vilket innebar att den tog ungefär fem timmar och en kvart. Daniella lyckades sova lite på vägen, medan jag var vaken hela natten. Som jag brukar. När det var ungefär en halvtimme kvar stoppade jag en steward (som såg ut precis som skådisen James Corden) och frågade: "Will there be any announcements about connecting flights?" På skärmen framför mig såg jag nämligen att vi beräknades landa ungefär en halvtimme EFTER att våran flight till Stockholm skulle gå. James Corden såg obekväm ut. "We're trying to reach them, but there's no answer." Jag: "What?" James: "They will try to wait, but it depends on the boarding process." Hur kunde han veta det om de nu inte fick tag på någon? Jag: "And if they don't wait - when is the next flight to Stockholm?" James: "I think it's only one flight a day, so tomorrow morning." Jag: "TOMORROW MORNING?!!" Jag uppfylldes av ett hastigt uppflammande hat. Han backade undan med armarna utslagna i en urskuldande gest. Och sedan fick vi ingen mer information.

När planet hade landat och var på väg att taxa in mot gaten meddelades det i högtalarna att de som skulle vidare till UK eller Irland kunde stanna i hall D, som vi landade vid, medan passagerare till övriga destinationer skulle behöva gå igenom en passkontroll. "Check the monitors for information." Det var allt de sa. De visste redan att vårt plan hade gått, men de ville inte ta konflikten.

De soporna.

Jag klampade förbi flygvärdinnorna och James Corden som stod uppställda vid utgången med stela leenden utan att ge dem så mycket som en blick. När vi väl kom in fanns vårat plan givetvis inte med på informationstavlan och vi fick besöka en service desk. Medan vi stod i kön kollade jag mobilen och det visade sig att jag hade fått ett sms där det stod att vi var ombokade till en flight som skulle gå 16.25. Vi skulle alltså inte behöva övernatta här, men det var en klen tröst när klockan var strax efter åtta på morgonen. När det blev vår tur slängde vi fram våra boardingkort till en kvinna som uttryckslöst knappade på sin dator. Sedan fick vi nya boardingkort och ett gäng vouchers så att vi skulle kunna äta och dricka under de drygt åtta timmar vi skulle tillbringa på denna gudsförgätna plats.

Åtta timmar. En hel jävla arbetsdag.

Jag påpekade att de hade sagt i New York att flighten skulle vänta på oss (och behärskade mig för att inte stampa med foten i golvet och skrika "NI LOVADE!"). Jag informerade också om att detta innebar att jag skulle missa mitt tåg till Göteborg och att jag därför skulle bli tvungen att ta in på hotell en natt i Stockholm och boka nya tågbiljetter till dagen därpå. Hennes svar: "Vårt ansvar är bara att ta er till er final destination." Jag KOKADE. Hon räckte över en broschyr med en mailadress som man kunde höra av sig till om man ville "försöka" kräva ersättning. Och jag tänkte bittert för mig själv: Ni vet inte vem ni har att göra med. Jag jagade Travellink i åtta månader - jag ska jaga er i resten av mitt liv om det krävs.

Vi köpte lite frukost för våra vouchers och jag var så trött att jag nästan kände mig yr. Flygplatsen var dessutom helt öde och jag vet inte hur vi tog oss igenom dessa timmar - förutom att stirra tomt framför oss eller ner i våra mobiler. Några timmar senare åt vi även lunch för våra vouchers och jag bokade ett rum på samma hotell vid Centralen som jag bodde natten innan vi åkte, plus nya tågbiljetter till Göteborg på måndagen. Detta kostade mig ungefär 2 000 kr. 

Och ja - jag vet att värre saker kan hända och att pengar bara är pengar. Men det blev ett trist slut på resan, som för övrigt hade varit fantastisk. Jag stör mig på att man aldrig verkar kunna räkna med att flygtider hålls nuförtiden. När Åsa och jag åkte hem från Sicilien i höstas var flyget tre timmar försenat; när jag åkte hem från London i somras var det en och en halv timme försenat. Och så nu detta. Oftast får man dessutom bara någon diffus bortförklaring om "väderförhållanden" - om man ens får någon förklaring.

Plus det faktum att de alltid överbokar alla flighter. Jag vet inte hur många meddelanden jag hörde i Reykjavik om överbokade flighter, där de sökte frivilliga som kunde tänka sig att åka dagen efter istället. Utöver att flygbolagen då skulle stå för hotell och transport till och från flygplatsen erbjöd de även mutor på 400 Euro om man kunde ge upp sin plats. 

Vad är det frågan om? En bokad och betald flygbiljett betyder alltså bara att man kanske kommer med och att tiderna är högst preliminära. 

Vi kom i alla fall iväg på utsatt tid och landade på Arlanda vid 21.20. Jag lyckades till och med sova någon timme på planet av ren utmattning. När vi hade hämtat våra väskor och kommit ut i ankomsthallen skildes våra vägar - jag skulle ta Arlanda Express till Stockholm C och Daniella skulle bli hämtad av Marcus. Vi enades i alla fall om att resan hade varit en succé, men att vi nu var väldigt, väldigt trötta och att hemresan hade lämnat lite smolk i bägaren.

Dock så vet jag att när det här har lagt sig kommer jag bara att komma ihåg allt som var bra. 

New York är en fantastisk stad, och det är underbart att vara där. Men det är DYRT. Ett glas vin kostade efter skatt och dricks 235 kronor (visserligen var detta på Upper East Side, som är ett snobbigt område, men ändå). En lunch eller middag med två glas vin gick alltid på 700-900 kr per person. Vi försökte hålla nere kostnaderna genom att promenera mycket, ta tunnelbanan och ibland bara ta en korv med bröd, lite pommes eller en sub till lunch/middag. Men det går inte att blunda för att pengarna har rullat.

Lyckligtvis har vi spridit ut många kostnader över tid - flyget bokades och betalades t ex redan i september och ESTA (visum) i december. Vi bokade och betalade även transfer till och från flyget och diverse inträden i förväg. Men slutsummeringen är ändå saftig (alla kostnader per person):

Flyg Sthlm-New York t/r: 5 568 kr
ESTA: 940 kr
Hotell i NY, 7 nätter: 7 915 kr
Transfer till och från flygplatsen: 1 500 kr
Top of the Rock: 350 kr
Friends Experience: 495 kr
Artechouse: 320 kr
9/11 Memorial: 460 kr
Dinner Experience, One: 2 000 kr
Övrigt (mat, dryck, taxi, shopping): Ca 12 000 kr

Totalt: 31 548 kr

För min del har det utöver detta även gått pengar till:

MJ the musical (2 biljetter): 7 000 kr
Tågbiljetter till och från Sthlm: 2 260 kr
Två hotellnätter i Sthlm: 1 400 kr

Totalt: 10 660 kr

Lite svettigt känns det när man ser allt i en enda klump. Men kommer det att avskräcka mig från att åka tillbaka? Nej! Jag är inte färdig med New York. Däremot kommer jag att försöka ta en direktflight nästa gång.

Nästa resa blir dock inom Europa, till Cinque Terre i slutet av augusti.

Vi hörs då.

Vi försmäktar på Island

Våran hemresa börjar kännas kusligt lik min helvetesresa hem från New York 2017. Två timmars försening från Newark resulterade i en missad anslutning till Stockholm i Reykjavik. Här har vi nu suttit i TIMMAR på jordens mest ödsliga flygplats. 

Om allt vill sig väl lyfter vi 16.25 lokal tid (18.25 svensk tid) och landar på Arlanda 21.35. 

Information och service från Icelandair har varit i det närmaste obefintlig och ett mycket syrligt blogginlägg med slutreflektioner är att vänta.

Jag känner mig inte som Gösta i Sällskapsresan (”Detta är sista gången jag reser med Sun Trip”) utan snarare som Harvey Keitel i Thelma & Louise: ”Your misery is gonna be my God damn mission in life.”

De goda nyheterna är att strulet med Blogger-appen verkar ha löst sig och att jag nu lyckats ladda upp alla bilder på de blogginlägg där det tidigare var lite svajigt. 

Man får vara glad åt det lilla.