World Trade Center

Vi inledde fredagen med att handla frukost på Starbucks och ta med den tillbaka till rummet. Sedan låg vi och drog oss ett tag innan vi duschade och gjorde oss i ordning för vår sista heldag i New York. 

När vi gav oss iväg mot tunnelbanan förvånades vi återigen över det omväxlande vädret - hur kunde det vara så kallt idag när det var så varmt igår? Det skulle inte regna i alla fall, så vi fick vara nöjda med det. 

Vi klev av tunnelbanan vid slutstationen World Trade Center och gick först åt fel håll innan vi med hjälp av Google Maps lyckades lokalisera de två gigantiska hål som markerar var tvillingtornen en gång stod. Det är en spöklik känsla att titta ner i avgrunden, även om ”väggarna” är vackert utsmyckade med långsamt strilande vatten och ”kanterna” har namnen på alla som omkom i attackerna ingraverade. 

Efter detta passerade vi en turistbutik och jag föreslog att vi skulle gå in och kolla om vi kunde köpa hörlurar så att vi kunde kolla på film på flyget hem. De hade hörlurar för 140 kronor och jag sa att vi behövde två par. ”Två?” sa Daniella med uppspärrade ögon. ”Kan vi inte dela?” Jag tyckte vi skulle ha varsitt par - dels för att vi kanske inte vill se samma sak, dels för att en av oss i så fall får titta på den andres skärm istället för den som är mitt framför en. Det var dessutom inte särskilt dyrt. (Framför allt inte när man tänker på hur pengarna har rullat för övrigt.) Daniella velade och jag fick till slut säga till gubben i kassan att vi bara skulle ha ett par, trots allt. 

Lite senare ångrade sig Daniella och vi gick tillbaka till samma butik. Gubben plockade fram ett par hörlurar så fort han såg oss komma in genom dörren. 

När det var dags för lunch uppstod det där fenomenet som jag har varit med om många gånger förr, nämligen att man går och går och går och inte hittar nånting. Och man ställer sig frågan: Hur kan det vara möjligt? I en storstad som New York/Orlando/Paris/Catania? Vi gick runt i cirklar och passerade knappt några restauranger alls - och de få ställen vi såg var totalt ocharmiga. Vi stretade vidare och till slut hittade vi i alla fall en jättemysig taverna där vi båda åt pasta. 

Trägen vinner. 

Efter lunchen var det dags för ett besök på 9/11 Memorial. Jag hade bokat biljetter till oss kl 14.30, och trots att det stod att man skulle få gå förbi kön fick vi ändå köa ett tag tillsammans med andra som också hade förköpt biljetter. (Det var dock ett smart drag att förköpa - vi överhörde nämligen några som hade gått dit på vinst och förlust, och de blev nekade inträde eftersom det var fullt.) Till slut kom vi in i alla fall, och sedan tillbringade vi ungefär två timmar på museet där vi långsamt tog oss igenom alla utställningshallar med föremål, filmklipp och personliga berättelser från attackerna. Trots att det var mycket folk var stämningen mycket dämpad och jag kände att jag blev lite lipig och hade en klump i halsen. Samtidigt reflekterade jag lite över hur det kommer sig att just detta känns så makabert - det var ju trots allt ”bara” 3000 människor som dog, medan t ex jordbävningen i Turkiet för ett tag sedan skördade över 50 000 liv. Men det beror väl på att 9/11 inte var någon naturkatastrof och att genomförandet var så spektakulärt. Samt att det skedde i USA. 

Jag besökte 9/11 Memorial 2014 och det känns som om det var mycket större nu. Man fick dessutom inte fotografera i samma utsträckning längre - det var bara i den första hallen som man fick ta bilder. Men det räckte gott. 

Efter museet var det dags att åka upp i One World Observatory - USA:s högsta byggnad - där vi hade bokat en All Inclusive Dinner Experience kl 18.30. Det betydde att vi skulle smörja kråset med en trerätters middag vid ett fönsterbord på 101:a våningen. Men först ville vi ta en titt på utsikten från 102:a våningen. 

Inklusive spiran är One 541 meter högt, vilket motsvarar 1776 fot, vilket motsvarar året för USA:s självständighetsförklaring. Vi var med andra ord bra mycket högre upp här än vi var på Top of the Rock. Och utsikten var verkligen enastående. Vi gick runt och tittade en bra stund och köpte även en varsin Prosecco medan vi väntade in vår middagstid. 

Prick 18.30 gled vi in i restaurangen och blev visade till vårt fönsterbord. Här satt vi sedan och åt en finfin middag med bland annat en steak som var så mör att den smälte i munnen medans solen gick ner över Manhattan. En värdig avslutning på denna resa. 

Men det var inte över med detta. Som en sista grej hade jag tänkt att vi skulle ta oss till Café Wha i Greenwich Village för lite livemusik. Så vi tog en taxi dit, men blev stoppade i dörren av en vakt. Det var fullt. Vi trugade och lirkade (och Daniella försökte till och med muta honom med cash), men han var omutbar. Dock tipsade han oss om ett annat ställe som hette Groove, så vi gick dit istället och tog ett glas. Ett band som körde covers på gamla disco-låtar fick oss till och med att dansa lite innan vi hailade in en taxi och åkte hem. 

Nu har vi packat ihop våra saker och ska strax checka ut från Yotel. Sedan har vi ytterligare fem timmar på oss att kräma ur det sista ur New York innan vår förbokade transfer kör oss till Newark. 

The Friends Experience

Vi inledde gårdagen med att äta frukost på hotellet. Det kostade 22 dollar per person (plus tip), och utbudet var ganska skralt. Vi fick dock i oss både flingor med mjölk, scrambled eggs och pannkakor med lönnsirap (vilket var i stort sett vad som fanns) samt något blaskigt som skulle föreställa kaffe. Sedan tog vi hissen tillbaka till vårt rum på 26:e våningen och gjorde oss i ordning. 

Torsdagen var veckans varmaste dag, även om det var molnigt och väderapparna hotade med ”heavy rain” på kvällen. Jag stoppade därför ner min regnjacka i väskan innan vi gav oss iväg mot dagens första stopp: The Friends Experience. 

The Friends Experience är en ”upplevelsetur” där man går runt i olika miljöer från tv-serien Vänner, som t ex Monicas och Rachels lägenhet, Joeys och Chandlers lägenhet samt Central Perk. Det fanns även rekvisita, kläder, fakta, kuriosa och mycket, mycket mer. För två Vänner-nördar var detta en riktig höjdare och vi njöt i fulla drag. 

Det var superbra arrangerat, eftersom man släpptes in gruppvis så det blev aldrig för mycket folk. Personalen var också mycket hjälpsamma och erbjöd sig hela tiden att ta bilder på oss med våra egna mobiler - även om det också fanns så kallade fotostationer där de tog professionella bilder som man sedan kunde köpa (men det var inget krav). Om man skulle köpa samtliga bilder skulle det kosta 40 dollar, men vi hoppade över detta. Dock så har vi fått en kod så att vi kan ladda ner en av bilderna (vilket ingick i biljettpriset). 

Sammanlagt var vi där inne och botaniserade i drygt en timme innan vi passerade gift shopen, där vi båda gjorde inköp.

När vi kom ut kände jag några regndroppar så jag plockade fram regnjackan och Daniella gick in på ett supermarket och köpte ett paraply. Men det blev bara några droppar - efter några minuter slutade det och det blev inget mer regn på hela dagen. 

Väderapparna är opålitliga. 

Vi passerade Flatiron Building och rörde oss därefter i riktning mot Chelsea Market - en saluhall i närheten av Meatpacking District som har massor med restauranger och små butiker. Planen var att vi skulle köpa med oss något ätbart som vi kunde äta utomhus, eftersom det var så himla varmt och vi enligt svenskt manér ville ”passa på”. Vi passade även på att ta ett vätskestopp i en halvsunkig bar (som nästan hade uteservering) på vägen dit. 

En annan anledning till att vi gick till Chelsea Market var att vårt nästa stopp - Artechouse - låg där. Artechouse är en konsthall som visar digitala konstinstallationer på väggar, tak och golv (art + tech + house). Jag och Åsa besökte en liknande utställning i Paris - då var det en hyllning till Van Gogh. Denna utställning var en hyllning till färgen magenta. Vi hade köpt biljetter till kl 18.00, så det blev helt perfekt att köpa en varsin tortilla inne på Chelsea Market och avnjuta utomhus innan vi klev in i ”magentaverse”. 

Det var en drömmig, snudd på hypnotiserande upplevelse att omslutas av de rörliga bilderna och det kändes verkligen som om man åkte runt i ett rosafärgat universum. 

Efter denna ”tripp” gick vi ut i värmen och siktade in oss på ännu en lönnbar. Detta var ett ställe som hette ”Patent Pending” och låg i ”Radio Wave Building”, där Nikola Tesla en gång suttit och experimenterat med radiovågor. På dagtid är detta ett vanligt café, men på kvällstid öppnar man en vikvägg som döljer en bar längre in. Jag hade läst på nätet att man skulle slå in en viss kod för att få komma in (vilket tilltalade mig), men till min besvikelse stod det en hostess och väntade och vi blev typ insläppta direkt. Den här baren var alltså långt ifrån lika lönnig som Backroom, där vi var i tisdags. Det enda som gjorde den lönnig var att det från utsidan såg ut som ett stängt och nedsläckt café, vilket gjorde att man lätt skulle kunna passera. Om man däremot öppnade dörren och gick nedför trapporna i mörkret så var man praktiskt taget inne. 

Vi slog oss ner och tog en drink, och även om det inte kändes som en riktig lönnbar var det i alla fall en cool inredning med mycket fokus på elektricitet och glödlampor - som en hyllning till Tesla. Efter drinken började vi dra oss tillbaka mot våra hemtrakter. 

Jag hade mina platåskor, och även om de är bekväma är de inte riktigt gjorda för att gå 20 000 steg - vilket är ungefär vad vi går varje dag. Jag hade med andra ord rejält ont i fötterna när vi gick in på Hard Rock Café för att få i oss lite mat innan det var läggdags. 

Vi fick en plats i baren och jag beställde bruschetta och ett glas rött, medan Daniella tog en chicken sandwich (som när den kom in såg ut som en hamburgare). 

När vi kom tillbaka till hotellrummet visades till vår stora glädje Vänner på tv, vilket vi somnade till. 

Greenwich Village och MJ the musical

Vädret är verkligen omväxlande här. Efter tre dagar med sol och ständigt stigande temperaturer bjöd gårdagen på blygsamma 10 grader, dimma och duggregn. Idag, torsdag, ska det däremot bli 25 grader (vissa väderappar hävdar 27!) och imorgon blir det mer modest med runt 15 grader. Det är bara att anpassa sig. 

Vi gjorde oss ingen brådska ut i grådiset och kom därför inte iväg förrän strax före 12. Sedan tog vi en timslång promenad söderut i jakt på dagens första stopp: Vänner-huset som ligger i korsningen Bedford/Grove. På vägen dit passerade vi Perry Street, så vi passade även på att vika av där för att fota Carrie Bradshaws trappa. 

Greenwich Village och West Village är egentligen de mysigaste områdena på Manhattan - här finns inga skyskrapor, trafiken är lugnare och många hus kantas av de ikoniska brandstegarna på utsidan. Dock gjorde vädret att området inte riktigt kom till sin rätt, så jag tror inte att Daniella fick ”the full experience” av the Village. Eventuell besvikelse över detta försvann dock omedelbart när vi lokaliserat Vänner-huset. Efter att ha fotograferat byggnaden ur alla vinklar gick vi in på Little Owl - restaurangen som ligger bakom de blå markiserna i bottenvåningen - för att äta brunch. 

Little Owl var supermysigt och väldigt litet, och jag hade inte bokat bord. Som tur var fanns det ett bord ledigt och vi slog oss ner. Brunch serverades tydligen bara på helgerna, så det blev lunch istället, vilket funkade fint. Daniella beställde hamburgare och jag lax med grillade tomater. Samt vin. Det var oerhört gott, och jag skänkte en snabb tanke till det där överskattade steakhouset vi var på dagen innan. Hrmpf. Så här ska det se ut!

Vi satt där ett bra tag innan vi gav oss iväg i riktning mot Soho. Enligt uppgift skulle det vara ett bra shoppingområde, men det visade sig vara främst märkesbutiker. Dock fanns det en del ”vanliga” butiker och vi hittade faktiskt en som hade rea där vi båda gjorde inköp. Jag köpte även en liten lampa på MoMA Design Store. Vi kryssade oss igenom Soho och gick sedan in på ett café för att släcka törsten med en cola respektive apelsinjuice. Därefter letade vi rätt på en tunnelbana och tog oss tillbaka till våra hoods. 

På kvällen skulle vi se MJ the musical på Neil Simon Theatre. Jag bokade biljetterna i november och de kostade 3500 kronor. Styck. Givetvis fanns det billigare biljetter om man ville sitta långt bak - men även de kostade en bra bit över 1000 kronor. Jag tänkte  att detta inte var något att snåla på - hur ofta är vi i New York och går på musikal? Att jag precis fått en summa pengar från mitt förra jobbs konkursbo hjälpte också till. Så jag bokade helt enkelt biljetter till oss i mitten på rad 1. (Och bjöd Daniella på biljetten, eftersom jag gjorde detta på eget bevåg.)

Efter att ha chillat en stund på rummet gav vi oss iväg mot Neil Simon Theatre och tog en korv med bröd på vägen. Jag hade fått mail från arrangören att man skulle komma 30-60 minuter innan start, så vi kom fram strax efter 19. Det var redan kö, och medans vi stod där blev kön bakom oss längre och längre och längre. Vi undrade småhuttrande varför de uppmanade folk att komma så tidigt, när de ändå inte släppte in oss? Efter en halvtimmes köande började insläppet och vi kunde glida in och sätta oss i värmen på första raden. 

Vi satt som kungar. 

Jag kunde ta på scenen. 

Och det fanns inga störande huvuden i vägen. 

Showen var makalöst bra. Myles Frost, som spelade Michael, var så lik originalet i sitt sätt att prata, sjunga och röra sig att det var kusligt. Jag förstår verkligen att han har blivit prisad i Tony Awards - jag tror jag läste att han var den yngsta Tony Award-vinnaren någonsin. Handlingen kretsade kring Michaels förberedelser av Dangerous Tour i början av 1990-talet, men innehöll även tillbakablickar till hans tidigare liv och karriär. En annan kille spelade Michael som liten i Jackson 5 och ytterligare en spelade honom som tonåring. De var också fantastiska, ja, hela casten var grym! 

Det var en explosion av musik och dans. Scenen ändrade hela tiden karaktär och basen vibrerade tungt i golvet och hela kroppen. Och de var mitt framför oss. Vi kunde se varenda svettdroppe, varenda åder i pannan. Vi var helt exalterade. 

Det var helt enkelt vansinnigt jävla skitbra!

Givetvis fick man inte fotografera under showen. Men precis som när jag var på ABBA Voyage kändes det nästan som en lättnad. Det var skönt att stoppa undan mobilen och bara vara närvarande i nuet. Dock så har jag snott några bilder från Google till detta blogginlägg (om nu bilderna publiceras…) 

Efter showen hade vi tänkt gå ut och äta, eftersom vi bara hade ätit lunch och en korv med bröd på hela dagen. Men vi var helt slut efter denna urladdning och kände inte alls för att sätta oss på en stimmig restaurang. Så vi köpte en varsin sub på Subway och gick tillbaka till hotellet, där vi låg i sängen och kollade på Youtube-klipp från showen och intervjuer med vår nya idol Myles Frost. 

När jag släckte lampan hörde jag fortfarande Beat it ringande i huvudet.