Brooklyn Bridge och lönnbar

På tisdagen skulle det bli runt 20 grader varmt under eftermiddagen, så vi klädde oss i lager på lager när vi lämnade hotellet vid 10-tiden. Vi började med en varsin latte och croissant respektive ägg och bacon-smörgås från Starbucks vid Time’s Square, sedan tog vi tunnelbanan ner till South Ferry. 

New Yorks tunnelbana är mycket krångligare att förstå sig på än t ex Londons, som är så tydligt skyltad att även en svagbegåvad kan hitta rätt. Här stod vi istället vid ett av spåren och försökte tyda skyltarna och såg uppenbarligen så förvirrade ut att en kille kom fram och undrade om vi behövde hjälp. Han hävdade att vi stod på rätt ställe och att vi skulle ta ”R train” från denna plattform, men när tåget kom in tyckte jag att det stod ”W” på det, men var inte säker. Vi klev på ändå, och under färden växlade vi mellan att tro att vi var på rätt tåg, till att vara övertygade om att vi åkte fel. Men vi kom fram till rätt station i alla fall, oavsett om vi hade hamnat på ”R” eller ”W”. 

Väl framme gick vi in på Staten Island Ferry-terminalen för att ta färjan fram och tillbaka. Staten Island Ferry är gratis och tar ungefär 20 minuter, och syftet är att få en skymt av Frihetsgudinnan och Manhattans skyline från vattnet, vilket vi också fick. 

Efter detta tog vi en promenad genom Financial District och såg bland annat Wall Street med ”Charging Bull” och New York Stock Exchange. Vi såg även frihetstornet ONE på ganska nära håll och passerade City Hall och en del Trump-supportrar (och -motståndare) som samlats utanför rättegången med plakat. Det var dock väldigt lugnt och ingen upploppsstämning. 

Vid halv tre-tiden slog vi oss ner på en uteservering och tog en varsin pizza slice och ett glas vin. Det var jättevarmt ute - rena sommarvärmen - och både tröjan och jackan låg nu i min väska som hade förvandlats till ett bowlingklot. 

Sedan tog vi en kort tur i Chinatown innan vi styrde kosan mot Brooklyn Bridge - denna mäktiga bro som jag faktiskt inte gått över sedan jag var här med Åsa 2011. Brooklyn Bridge är New Yorks äldsta hängbro och sträcker sig över East River. Den är totalt 1,8 km lång och vi strosade fram och tillbaka i sakta mak i värmen och njöt av utsikten. Det stod en del försäljare som sålde krims-krams längs bron och alla - utan undantag - spelade ”Empire State of Mind” med Jay-Z och Alicia Keys på hög volym.

Efter bron bestämde vi oss för att leta reda på kvällens middagsställe - MarkJoseph Steakhouse - där jag hade bokat bord kl 19.30. Enligt TripAdvisor var detta en fantastisk köttrestaurang som skulle servera ”Manhattans bästa steaks” - det låg dessutom nära Brooklyn Bridge. Vi hittade restaurangen, men eftersom det var ett tag kvar så slog vi oss ner på en uteservering i närheten och spelade Friends quiz. 

Strax efter 19 gick vi dit och blev inte jätteimponerade av inredningen. Det såg ut som en sportbar, även om borden hade vita linnedukar. Men det fanns en tv i baren som visade hockey! Inte vad jag förknippar med fine dining… När sedan menyn kom in blev vi om möjligt ännu mera chockade än vi blev på Maison Pickle när de kom in med våra gigantiska toasts. Priserna var nämligen hutlösa! Den billigaste steaken kostade 68 dollar (ca 650 kr), och det fanns rätter som kostade över 100 dollar. Sen vet man ju att det tillkommer både skatt och dricks (minst 20%) på det. Ville man ha t ex pommes till köttet kostade det ytterligare 14 dollar (plus tax och tip). 

Vi övervägde våra alternativ. Skulle vi helt enkelt resa oss upp och gå? Skulle vi bara ta in en (svindyr) förrätt? Skulle vi ta en springnota? Nej, det gick ju inte, eftersom jag hade bokat bord och de hade mina kontaktuppgifter… Vi var dessutom hungriga eftersom vi bara hade ätit en pizza slice på hela dagen. 

Det slutade med att vi båda beställde det billigaste på menyn - kyckling med broccoli (vilket jag inte ens gillar) för 35 dollar (plus…) och lite pommes för 14 dollar (plus…) Samt ett varsitt glas rött för 16 dollar (plus…). Portionerna var gigantiska och helt OK, men inte alls värt pengarna. Hur kunde detta ställe ha fått så höga betyg? Jag var tvungen att kolla TripAdvisor igen, och häpnade över lovorden. Det var ju inte ens mysigt här! Vi var otroligt besvikna, snudd på skärrade. 

Efter att ha ätit upp en tredjedel och blivit rånade på ett ansenligt belopp hailade vi in en taxi och drog som en löning. Vi visste nämligen precis var vi skulle slicka såren - på en lönnbar. 

Backroom är en av endast två lönnbarer i New York som faktiskt opererade under förbudstiden på 1920- och 1939-talet. Taxichauffören som släppte av oss på den oansenliga gatan på Lower East Side undrade varför vi skulle gå av här, och vi log i mjugg. ”Vi ska till en bar”. Sedan smet vi ner för trapporna under skylten ”Toy company” och genom en underjordisk gång och uppför några trappor. Bakom en dörr dolde sig en supermysig bar med rödaktig belysning och inte alls särskilt mycket folk. Vi beställde en varsin drink som traditionsenligt serverades i tekoppar (ölflaskor serverades i bruna papperspåsar!) och slog oss ner vid ett litet bord och bara njöt av atmosfären. 

Det kändes som en härlig avslutning på en dag som - bortsett från middagsfiaskot - hade varit riktigt bra. 

Vi tog taxi tillbaka till hotellet och Daniella somnade omedelbart. Själv låg jag vaken i flera timmar och försökte ladda upp bilder på mitt förra blogginlägg. Jag vet inte varför det strular; jag har både startat om mobilen, rensat bort appar för att frigöra mer utrymme, deletat och laddat upp igen, men ingenting funkar. Just nu ser det ut som om bilderna laddar efter en liten stund, men något knas är det. 

Jag ska försöka ladda upp bilder även på detta inlägg, men jag kan tyvärr inte lova något. 

Midtown

Måndagens plan var att bocka av några kända landmärken i Midtown. Vi började dock med att promenera bort till Time’s Square där vi köpte frukost på Starbucks, vilken vi intog sittandes på en trottoarkant i solskenet. (På Starbucks skriver de alltid ut ens namn på beställningen, och det blir alltid - utan undantag - fel. Denna gång stod det ”Danella” och ”Madilyn” på våra påsar med croissant respektive blåbärsscone). 

Det var varmare ute idag, runt 15 grader, och de svaga vindarna var inte alls lika kyliga som igår. Så vi satt en bra stund i solen och mumsade innan vi promenerade bort till Rockefeller Center. Vi hade förköpt biljetter till utkiksplatsen, Top of the Rock, så jag trodde att vi bara skulle kunna glida in, men riktigt så enkelt var det inte. Vi var tvungna att visa upp vår digitala voucher i en disk, och sedan fick vi riktiga pappersbiljetter med en specifik time slot: 12.50. Det var drygt en timme kvar, så vi satte oss på en bänk i närheten och spelade Friends Quiz, vilket jag mycket påpassligt hade lagt ner i väskan. 

Runt 12.40 var vi tillbaka vid entrén, men blev effektivt bortviftande av en livstrött vakt som sa att tiden inte var inne än. ”Go away!” Okej. Vi backade några steg, men bara fem minuter senare vrålade han mot den klunga som stod och trampade att alla som hade biljetter till 12.50 kunde ställa sig i kön. Några minuter senare följde vi lämmeltåget in genom en snitslad bana och så småningom in i en hiss som tog oss upp till 70:e våningen i en hissnande (haha) fart. 

Och denna utsikt. Detta är tredje gången jag är här, men jag tröttar aldrig på vyerna över Manhattan från ovan. Vi stannade där uppe i närmare 40 minuter och tog givetvis massor med bilder. Sedan var det dags att ta sig till Grand Central Station för att äta en sen lunch. 

Jag har varit inne på Grand Central Station tidigare, eftersom det är en anrik och mäktig byggnad. Jag visste dock inte att det fanns en fisk- och skaldjursrestaurang på nedervåningen - Grand Central Oyster Bar. Detta upptäckte jag av en slump när jag gjorde research inför resan, och på bilderna såg det fantastiskt fint ut med välvda tegeltak, mysig belysning och bord med rödvitrutiga dukar. Jag hade bokat bord här kl 14.30, och när vi kom ut från Rockefeller Center var klockan runt 14.00. Helt perfekt tid för att promenera till Grand Central Station, tänkte jag belåtet. 

Dessvärre drabbades vi av samma fenomen som jag och syrran råkade ut för i London när vi letade efter ABBA arena. Google Maps lurade oss i olika riktningar och vi gick runt i cirklar medans tiden tickade. Den blå pricken på kartan rörde sig oroligt runt Grand Central Station, men av någon anledning gick det inte att komma helt rätt. Så fort jag trodde att det låg runt nästa hörn visade det sig att vi redan hade passerat stationen, och när vi sedan gick tillbaka i samma riktning som vi kom ifrån hoppade pricken till en helt annan plats. Det KOKADE i mig. Vi hejdade två personer och frågade om vägen, och båda pekade åt något håll som inte alls stämde med Google Maps. Vi gick med allt snabbare steg och till slut såg vi en oansenlig ingång till Grand Central Terminal, vilket är tunnelbanan, så vi gick in där och antog att den måste vara ihopkopplad med tågstationen på något sätt. Vi småsprang genom smala, ödsliga gångar med lågt i tak, uppför trappor och vidare i en ny gång, utan att ha en aning om i vilken riktning vi rörde oss. Till slut hittade vi på något mirakulöst sätt ut till den stora hallen, där vi frågade en man i skyddsväst om Oyster bar. Han pekade ut riktningen och till slut lyckades vi hitta restaurangen. Med andan i halsen och en kvart sena gick vi in med all värdighet vi kunde uppbåda och hoppades att vi fortfarande hade vårt bord. Det hade vi. Faktum var att det inte alls var särskilt mycket folk där, så vi hade nog inte behövt en bokning. 

Oyster Bar var i alla fall precis så mysigt som jag hade föreställt mig och maten var fantastisk. Jag åt grillad svärdfisk och Daniella lax. Till detta drack vi vitt vin. Vi satt där en bra stund och sedan gick vi och spanade in Grand Central Station och slutligen ut genom den mäktiga entré vi borde ha kommit in genom. (Precis när vi hade lämnat Oyster Bar föreslog jag att Daniella skulle filma mig när jag springer mot baren i vild panik. Det gjorde hon, och detta filmklipp har vi skrattat gott åt efteråt.)

Nu var vi mätta och belåtna och hade ingen mer tid att passa. Vi tog oss en närmare titt på Chrysler Building, som ligger helt nära Grand Central Station, och sedan strosade vi i riktning mot Empire State Building. 

På 230 Fifth Avenue ligger en takbar som jag hamnade på av en slump när jag var här 2014. Jag mindes att man hade Empire State Building mitt i blickfånget, så det kändes som en bra idé att runda av dagen med ett par drinkar där. När vi kom upp var det fortfarande ljust ute, så vi slog oss ner med en varsin drink och spelade lite Friends quiz medan vi väntade in solnedgången. Sedan tog vi ännu en drink i skenet av takbarens mysiga belysning och en upplyst Empire State Building. 

Vi gick vidare till Time’s Square, där vi hade börjat dagen, och slog oss ner på de ikoniska röda trapporna som av någon outgrundlig anledning hade varit avspärrade de tidigare dagarna. Vi satt här en stund och tog in allt myller av folk, neonljus och skärmar. Sedan promenerade vi till hotellet och köpte med oss lite pommes och mayo som vi åt på rummet. 

Idag ska vi ta oss till lower Manhattan. Vi får väl se om vi stöter på några Trump-supportrar, med tanke på att han ställs inför rätta idag. 

Det går inte att publicera bilder på bloggen just nu, och jag vet inte varför. :(

Vi chillar i Central Park

På söndagen vaknade jag i fem-snåret, vilket var i tidigaste laget eftersom vi hade somnat vid midnatt. Jag var dock inte förvånad, eftersom det alltid brukar bli så. Jag försökte somna om, men efter ett par timmar gav jag upp och skrev istället ett blogginlägg om hitresan medan Daniella snusade gott bredvid. 

Efter att jag hade publicerat inlägget var det dags att göra sig i ordning för en dag på stan - närmare bestämt Upper West Side och Upper East Side, samt Central Park. Jag hade bokat brunch på Maison Pickle kl 12.30, så vi gav oss iväg strax före 11.00. Enligt Google Maps skulle det ta 44 minuter att promenera de 40 gatorna, men jag vet sedan tidigare att det inte stämmer eftersom Google inte räknar med att man måste stanna vid rödljus hela tiden. (Ett misstag som höll på att bli ödesdigert när jag skulle hinna med min 4th of July-kryssning 2017). 

Vi hade bara gått några hundra meter när vi bestämde oss för att återvända till hotellet för att ta på oss mer kläder. Även om solen sken från en klarblå himmel och temperaturen var tio-elva grader så blåste det emellanåt isvindar. (Daniella: Man kanske kan köpa en tröja nånstans? Jag: Nej, nej. Vi går tillbaka.) Efter denna lilla detour och rustade i lager på lager gav vi oss iväg. 

Vi köpte en varsin kaffe på Starbucks och promenerade norrut med siktet inställt på Maison Pickle. Jag hade läst om detta ställe i en blogg på nätet och det skulle enligt uppgift vara ”det bästa brunchstället på Upper West Side”. Recensionerna på TripAdvisor var mycket bra, och eftersom det tydligen ofta var kö tyckte jag det var säkrast att boka bord. Vi kom fram redan 11.45, alltså 45 minuter för tidigt, och restaurangen såg ganska oansenlig ut från gatan. Ingen kö var det heller. Ett ställe man bara hade passerat, om man inte hade vetat bättre… Vi gick in för att kolla om vi kunde få bordet tidigare, och det kunde vi. Och sedan blev vi visade till ett bord på nedervåningen, där det var smockfullt med folk. Vilket ställe! Vilken atmosfär! 

En överentusiastisk servitör rabblade upp vilka rätter han rekommenderade och sedan lämnade han oss att botanisera i den gigantiska menyn. Daniella valde till slut french toast med ägg och ost och jag en rätt som hette ”Fried chicken and toast”. Till detta drack vi Mimosa. När maten kom in blev vi helt chockade - jag har aldrig sett så stora portioner i hela mitt liv! På min tallrik låg tre gigantiska brödskivor staplade på varandra med två friterade kycklingfiléer ovanpå. Samt strösslat bacon och lönnsirap. Kombinationen låter kanske knepig, men det var faktiskt riktigt gott. Dock gick det bara att äta ca en fjärdedel och sedan fick jag med mig resterna i en doggy bag. (Jag hade aldrig för avsikt att äta upp resten, men det kändes oartigt på något sätt att tacka nej till doggy bagen med orden ”nej tack, ni kan slänga det”.) Daniella lyckades få i sig förvånansvärt mycket av sin toast och blev aldrig erbjuden någon doggy bag. 

Hursomhelst. Vi lämnade Maison Pickle proppmätta och gick ut i solskenet och bort mot Central Park. Här strosade vi runt på måfå i flera timmar, och la oss till och med på gräset och solade en stund. Så länge det inte blåste var det riktigt varmt, men isvindarna kom och gick tyvärr under hela dagen. 

Djurlivet var rikt i parken. Utöver fåglar såg vi massor av ekorrar och vid en sjö såg vi även ett par sköldpaddor. Först trodde vi inte att de var riktiga, utan någon slags prydnader som placerats ut på stenarna. De var nämligen HELT orörliga och satt som förstenade i samma position. Men plötsligt såg vi att en av dem rörde lite på huvudet. Lite senare såg vi en unge som simmade omkring och som försökte ta sig upp på en sten, men hela tiden misslyckades. Och när vi väl hade sett en såg vi plötsligt hur många sköldpaddor som helst, det kryllade av dem! Kändes lite otippat, jag trodde de levde i betydligt varmare klimat.

Vi kryssade oss igenom stora delar av parken och sedan gick vi ut på andra sidan - Upper East Side. Här hade jag kollat upp ett ställe som vi skulle kunna äta en enklare middag på - Papaya King. Det är en New York-institution som har funnits i 90 år och som tydligen serverar stadens bästa hot dogs med mängder av spännande tillbehör och tropiska fruktjuicer som pikant detalj. Jag hade läst att Papaya King hotas av nedläggning eftersom byggnaden ska rivas till förmån för någon bank eller liknande, och många New York-bor är upprörda och skriver insändare. Jag ville verkligen besöka denna ikoniska ”sylta” medans tid fanns, men det var bara ett problem: vi var inte hungriga. Brunchen som vi ätit för fem timmar sedan höll oss fortfarande i sitt grepp. 

Vi strosade genom Upper East Side i riktning mot Papaya King och slog oss ner på en uteservering där vi tog ett glas vin. Sedan bestämde vi oss för att leta reda på stället ändå; kanske kunde man bara köpa nåt litet?

När vi väl kom fram satt det en skylt på dörren att man hade flyttat ”across the street”, och så en adress. Vi gick dit, men möttes bara av ”flyttgubbar” och en lokal i fullständig röra. En av gubbarna sa att Papaya King skulle öppna igen på tisdag. Disappointed. Kanske kommer vi tillbaka, kanske inte. Men nu vet vi i alla fall var det är.

Vi hailade in en taxi och tog oss tillbaka till hotellet, eftersom vi var alldeles för frusna för att gå mer. När vi kom dit spelade vi lite Friends quiz på sängen och  sedan åt vi middag på hotellets restaurang. En burgare för min del och en pasta för Daniella. Redan kl 21 gick vi och la oss för natten, och undertecknad somnade i samma stund som jag la huvudet på kudden.

Good morning New York!

Ända sedan jag för första gången besökte New York tillsammans med Åsa 2011 har jag känt att jag vill åka hit regelbundet. Kanske var tredje år eller så. Och jag var faktiskt här 2014 och 2017 på egen hand, och skulle åka hit i april 2020 tillsammans med min systerdotter Daniella. Dock satte pandemin stopp för detta, och jag fick istället ägna åtta månader till att jaga Travellink för att få tillbaka våra pengar. Även en resa till Cinque Terra ställdes in under detta mörka år, så nu, 2023, är det helt enkelt dags att göra om 2020 så som det borde ha varit: New York i april och Cinque Terra i augusti/september. 

Rent tekniskt började min resa till New York redan på fredagen den 31 mars då jag tog tåget till Stockholm. Jag sov en natt på ett hotell nära Centralen och tog sen Arlanda Express vid halv tio-tiden för att möta upp Daniella, vars tåg från Gävle skulle komma in 10.08. Dessvärre var det något tekniskt strul i tågtrafiken och efter att tåget fortfarande stod kvar på Gävle C efter 45 minuter (utan någon prognos på när det skulle lösa sig) klev hon av tåget och fick istället skjuts till Arlanda av sin pappa. Jag och Daniella hade intensiv sms- och telefonkontakt och även Åsa och Camilla blev engagerade i strulet. Men strax före halv tolv möttes vi i alla fall på Terminal 5 och resan kunde äntligen börja på riktigt.

Vi checkade in via automat och fick svara på en ansenlig mängd frågor (vilket man alltid får när man ska till USA) innan bag tags och boardingkort ramlade ut. Sedan gick vi och lämnade in våra resväskor via en obemannad bag drop, vilket innebär att man själv väger och scannar väskans streckkod innan den skickas iväg på rullbandet. Min vägde tydligen 12 kg, Daniellas 10 kg. Vi får se vad de väger när vi åker hem…

Säkerhetskontrollen gick smidigt och strax satt vi med en varsin cider respektive bubbel och firade att vi, trots det inledande tågstrulet, nu var på väg. Några småinköp och toalettbesök senare var det dags att boarda den första flighten mot Reykjavik, som skulle ta ca 3 timmar. 

Jag har aldrig rest med Icelandair tidigare, men det såg ut att vara ungefär samma standard som SAS. Dock så ingick ingen mat eller dryck, vilket gjorde mig lite fundersam. Å andra sidan är det fullt möjligt, rent av troligt, att jag tackat nej till måltider när jag gjorde bokningen, eftersom jag konsekvent tackar nej till alla erbjudanden om extra service, avbokningsskydd, försäkringar och personlig assistans när jag bokar flyg. Det fanns givetvis mat till försäljning - ett skralt utbud av mackor och snacks - så vi köpte en varsin baguette och tänkte att det blir säkert en varm måltid på den långa flighten till New York. Sedan tillbringade vi resan med att läsa högt ur min blogg från USA-resan 2017, när vi var i Florida och Karibien för att fira syrrans 50-årsdag. 

När vi landat i Reykjavik var det bara en timme tills vi skulle boarda nästa flight, vilket var alldeles lagom för att hinna sträcka på sig, köpa vattenflaskor och besöka restrooms. Dock så var det någon försening vid gaten och vi stod en evighet i en svinlång kö som inte rörde sig framåt. Ungefär här hade vi också upptäckt att vi inte blivit seatade tillsammans - jag skulle tydligen sitta på 12B och Daniella på 13B. Jag hade inte kollat våra platser när vi checkade in i automaten på Arlanda, utan bara förutsatt att vi skulle sitta bredvid varandra. Vilket otroligt rookie-misstag! Vi skulle givetvis försöka förmå någon att byta plats med oss, men med tanke på att våra platser var i mitten av raden, och inte någon av de eftertraktade fönster- eller gångplatserna, hade vi inte mycket att förhandla med.

När boardingen äntligen satte igång, ungefär 45 minuter efter utsatt tid, visade det sig givetvis att ingen av våra medresenärer ville byta plats med oss. Trots att vi log rart, rent av vädjande, och förklarade att vi reste tillsammans. Men de vägrade. Så vi fick helt enkelt sitta på varsin rad. Här spolierades min plan om att vi skulle ägna resan åt att spela det Vänner-quiz som jag införskaffat just för detta tillfälle. Ingen av oss kunde heller koppla in våra hörlurar till flygplanets Entertainment-system eftersom vi båda har iPhones och deras hörlurar passar inte i vanliga uttag (om man inte sätter på en typ ”dongel”, men det hade vi båda glömt.) Som en sista käftsmäll ingick ingen mat på denna resa heller - som ändå var drygt sex timmar lång. Är Icelandair ett lågprisbolag? Det enda som fanns till försäljning var samma sorgliga meny som fanns på den förra flighten - så vi köpte en varsin baguette igen (och vin!). Innan vi lyfte laddade jag blixtsnabbt ner några avsnitt av Freakshow så att jag skulle kunna lyssna på dem trots att mobilen var i flygplansläge och sedan bar det av. 

Resan gick, trots allt, hyfsat bra och jag lyckades till och med halvslumra lite i den klassiska sitta-framåtlutad-och-vila-huvudet-på-den-nedfällda-brickan-positionen. Strax före 20.00, lokal tid, flög vi in över New York, vars miljontals ljus glittrade i nattmörkret och förstärktes av helt otroliga blixtar som lyste upp hela himlen i flera sekunder. 

Efter att vi landat stod vi återigen i en otroligt lång och seg kö för att passera US Customs and Border, och efter detta hämtade vi våra väskor och ringde den förbeställda transfern som skulle ta oss till hotellet. Det gick oerhört smidigt och efter bara 10 minuter dök han upp i en svart ”Chevy Suburban” och transporterade oss värdigt hela vägen till Manhattan. Dock fick vi punga ut med 30 dollar för tullar etc, trots att vi redan hade betalat transfern i förväg. Han förklarade ingående hur det hängde ihop, men vi orkade inte sätta oss in i systemet och bara betalade när vi klev ur utanför hotellet. 

Vi bor på Yotel, som ligger på 10th Avenue, nära Time’s Square. Exakt detta hotell bodde jag på 2014, så det är lite nostalgiskt att komma tillbaka till detta ”högteknologiska” och neonskimrande ställe. Förra gången hade jag ett riktigt lyxigt rum med fönster från golv till tak, nu har vi ett lite mer modest rum - men med samma coola vibe. 

Vi slängde in väskorna och gick direkt ut igen för att ta oss en titt på Time’s Square, eftersom jag ville att Daniella skulle få en ”flavour” av New York innan vi gick och la oss. Efter detta köpte vi en varsin korv med bröd och gick tillbaka till hotellet. På vägen började det spöregna, så vi var dyngsura när vi äntligen kom tillbaka. Men då var det bara att klä av sig, borsta tänderna och krypa ner i den ljuvliga sängen. Klockan var midnatt när vi släckte ljuset. 

Idag, söndag, ska det bli soligt och närmare 10 grader. Vi ska tillbringa hela dagen på Upper West Side, Upper East Side och Central Park. 

Resplan

STOCKHOLM-REYKJAVIK

Icelandair (FI307)

Avgång: 1 april 13:55 Stockholm (ARN)

Ankomst: 1 april 15:10 Reykjavik (KEF)

REYKJAVIK-NEW YORK

Icelandair (FI615)

Avgång: 1 april 17:00 Reykjavik (KEF)

Ankomst: 1 april 19:10 New York (JFK)

NEW YORK-REYKJAVIK

Icelandair (FI622)

Avgång: 8 april 20:30 New York (EWR)
Ankomst: 9 april 06:15 Reykjavik (KEF)

REYKJAVIK-STOCKHOLM

Icelandair (FI306)

Avgång: 9 april 07:35 Reykjavik (KEF)

Ankomst: 9 april 12:45 Stockholm (ARN)