Ett kontor med utsikt

På måndagen skulle jag jobba. Det var en del av dealen, när jag bestämde mig för att förlänga min vistelse i Lissabon. Men jag planerade att sova ut ordentligt på morgonen eftersom jag kände att jag låg efter med sömn.

Jag vaknade dock alldeles för tidigt med jordens huvudvärk. Vad kom detta ifrån? Vi drack väl inte särskilt mycket vin igår? Då slog det mig - jag drack inget kaffe på hela dagen eftersom jag skippade frukosten och av någon anledning inte fick min espresso på restaurangen på kvällen.
Koffeinbristhuvudvärken är inte att leka med - den känns som att en kniv skär genom pannbenet och det hjälper inte med Ipren heller. Så det var bara att gå ner till frukostrestaurangen och få i sig lite flytande (mot)gift.

Efter frukosten kröp jag tillbaka upp till mitt rum och hängde upp "Stör ej"-skylten på dörren, sträckte ut mig på sängen och väntade ut huvudvärken. När det värsta klingat av skrev jag ett blogginlägg om söndagen. Och sedan var klockan nästan tre på eftermiddagen. Utan att jag hade varit utanför dörren. Än mindre öppnat datorn...

Jag packade med mig datorn och gick ut och satte mig på en uteservering med schysst utsikt över Tejo som ligger alldeles intill mitt hotell. Här satt jag och jobbade ett par timmar. En sämre arbetsplats kan man absolut ha. Men det gick ändå trögt och det kändes som om jag bara flyttade runt stycken.

Vid 18-tiden började det bli kyligt och jag gick jag iväg för att hitta en restaurang där man kunde sitta inomhus, men jag ville inte gå så långt bort så det slutade med att jag gick tillbaka till samma uteservering och beställde en tallrik med två mini-hamburgare och en skål med chips. Sedan gick jag tillbaka till mitt hotellrum och fortsatte jobba.

Framåt 21-tiden började det lossna och sedan höll jag på till 02.00. Då kändes det som om jag var inne i ett flow och hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Men jag ville inte vända på dygnet heller så jag skickade iväg det jag åstadkommit hittills och efter att ha kollat mailen nu på morgonen verkar det som om det var good enough.

Något som däremot inte är good enough är TAP Portugal - flygbolaget vars ansvariga man vill styckmörda. Har precis fått ett sms från en kollega att de har ändrat mina flygtider till Valencia imorgon. Jag orkar inte ens ta i detta just nu, så jag tänker förtränga alltsammans till ikväll och istället njuta av en sista dag i Lissabon.

Båttur, detour och otur

På söndagen traskade jag bort till Åsa & Co's hostel vid 10-tiden. Jag skippade frukosten eftersom jag hade ägnat alldeles för mycket tid åt att skriva blogginlägg från lördagen och därför var lite sen, men städerskan hade lagt en chokladhare på min kudde kvällen innan, så den stoppade jag i väskan som nödproviant.

När truppen var samlad begav vi oss ner mot Praca do Commercio för att ta en båttur. Den här gången hade vi flyt - båten låg inne och passagerarna var precis på väg ombord. Våra tredagarsbiljetter var giltiga även här och strax satt vi uppe på soldäck och kunde njuta av utsikten. 

Förutom att se Lissabon från vattnet var det två landmärken vi var sugna på att se på närmare håll: Jesusstatyn Cristo Rei som vakar över Lissabon från andra sidan floden (en kopia av den i Rio) och 25 april-bron som är misstänkt lik Golden Gate-bron i San Francisco. Vi blev inte besvikna. 

Vi klev av båten i Belem och tog oss en ordentlig titt på Padrao dos Descobrimentos, ett fantastiskt fint monument som hedrar upptäcksresanden. Framför monumentet fanns en världskarta utlagd i sten. Det är något vi verkligen har reagerat på när vi har vandrat omkring här i Lissabon - att gator, torg och trottoarer är så fantastiskt fina med små gatstenar som omsorgsfullt bildar vackra mönster. På väggar och murar finns det ofta kakelplattor som fyller samma funktion. Kakel är stort här. Liksom sardiner.

Vi hoppade på en turistbuss för att ta oss tillbaka mot stan för att äta lunch och besöka LX Market, som jag hade fått tips om av en kollega. För sent insåg vi dock att vi hade gått på fel buss och snart var vi på väg uppåt. Och uppåt. Och uppåt. Innan vi åkte brant nedåt igen. Lissabon kallas inte de sju kullarnas stad utan anledning. Det blev en oväntad detour men det var bara att gilla läget och hugga in på chokladharen. 

Väl tillbaka i Belem tog vi ett säkrare kort - spårvagnen - och hoppade av vid Carpario. Här någonstans skulle LX Market ligga, även om den exakta gatan inte var utmärkt på kartan och min kollega hade varnat mig för att den var svår att hitta. Vi började dock med att äta lunch på en härligt genuin restaurang som låg precis intill brofästet. Vår servitör hade extremt kort steglängd och dålig humor - bland annat låtsades han få ett telefonsamtal i kortläsaren när vi skulle betala. Han höll helt enkelt kortläsaren mot örat och låtsades prata. Alldeles för länge... Maten var helt ok, men framför allt var det atmosfären som gjorde lunchen. Här satt de lokala originalen och pensionärerna och åt lunch. Och så vi. 

Efter lunchen hittade vi LX Market på en innergård. Det var ett jättemysigt område med små designbutiker, outlets, caféer och restauranger. Dessvärre var det många butiker som var stängda idag eftersom det var Påskdagen. Hela området kändes därför lite sömnigt, men jag kan föreställa mig att det är ett myller av människor som strosar omkring här när allt är öppet. Vi shoppade lite grann i alla fall, bland annat köpte både jag och Åsa kubformade ljus i kakel och marmelader som låg förpackade i vad som såg ut som färgtuber. Saga köpte en klänning och Måns en burk sardiner. 

Efter detta slog vi oss ner i en bar för att släcka törsten. Detta var utanför LX Market och det såg kortvänligt ut - halvsjaskig inredning, tveksamt klientel och många tomma bord. Men medans vi satt där och spelade dök ägaren upp som ett spöke och såg lidande ut samtidigt som han pekade på våra kort och viftade med händerna. Vad är grejen? Vi hade alla beställt dricka i baren och det var inte direkt så att folk köade för att komma in. Är det nåt religiöst? Att det på något sätt är hedniskt att spela kort? Det kan ju knappast handla om att man drar ner imagen - inte på ett sånt här hak. Vi fattade ingenting, men vi drack upp snabbt och lämnade ingen dricks om man säger så. Istället bestämde vi oss för att ta en taxi till ett ställe jag hade läst om på nätet - Procopio, som skulle vara "one of the oldest and more discreet bars in Lisbon". Diskret var nyckelordet. 

Faktum var att den var så diskret att inte ens taxichauffören hittade den, utan han var tvungen att fråga några locals i området. Det visade sig att den låg på en innergård som man nådde via en trappa och ärligt talat såg det ut som en privat innergård. Vi smög runt bland husen och hittade dörren. Och det var givetvis tokstängt. Förbannade påskhelg. Och vad förbannat amatörmässigt av oss att inte kolla upp detta i förväg. 

Vi promenerade en stund längs med ödsliga gator och allt var stängt. Till slut tog vi en taxi tillbaka till Praca do Commercio (när man väl har sprängt taxi-spärren börjar man ta taxi hela tiden). Vi kollade upp när flygbussen skulle gå på måndagen och sedan gick vi tillbaka till hostelet för att komma åt wi-fi och planera kvällens middag. Det var vår sista middag ihop eftersom Åsa, Måns och Saga skulle åka hem på måndagen, och vi hade inte lust att vandra runt på måfå och enbart mötas av stängda eller fullbokade restauranger. 

I receptionen på Hostel 4U väntade dock Satan. En ung tjej som både jag och Saga hade betraktat med viss misstro redan tidigare och som nu påstod att grannarna hade klagat på oss och sagt att vi hade haft fest till fyra på morgonen: "They complained SO much. And they wanted to change rooms but we were full so I couldn't give them a new room." Därefter la hon sig till med en föraktfull min som var drygare än sirap i januari. 

Det kröp i kroppen på mig eftersom a) vi inte hade haft någon fest, b) vi definitivt inte hade varit uppe till fyra, c) om grannarna nu hade stört sig på att vi pratade i normal samtalston fram till klockan ett (eller två, om man ska vara korrekt, eftersom det blev sommartid) - varför knackade de i så fall inte på och sa till? Men kanske allra mest centralt - vet de om att det är så lyhört att vi kan höra när de gäspar? 

Åsa och Måns blev inte alls lika upprörda som jag och Saga utan lovade att vi skulle försöka vara tystare ikväll. Hmpf. 

Vi hade tänkt äta middag på Bica do sapato som ligger i hamnen och ägs av John Malkovich. Restaurangen beskrevs som minimalistisk och trendig med stora fotografier och en mysig öppen eldstad. En snabb titt på Tripadvisor visade dock att den var stängd idag. Liksom många andra. Men en hel del var ändå öppna och möjliga att boka bord på direkt via appen. Vi fastnade till slut för Babete som hade någon slags koppling till filmen "Babetes gästabud". Den såg mysig ut, hade bra recensioner och tillhörde topp tio i Lissabon när det gällde vegetariska rätter, vilket var bra för Saga. Vi bokade bord för fyra till 20.30 och tog taxi dit. 

Och det var ett jättemysigt ställe med grymt trevlig personal. Maten var god, även om Åsa råkade beställa en pastarätt som innehöll ohyggligt mycket spenat, något hon just upptäckt att hon inte gillar. Åtminstone inte den portugisiska varianten. Spenaten petades bort och låg som en klump sjögräs på tallrikskanten. Måns beställde en tonfisk tataki som vi egentligen inte visste vad det var. Sedan googlade vi det och insåg att den var rå inuti, varpå beställningen ändrades till genomstekt och sedan, vid närmare eftertanke, till medium rare. Själv åt jag en jättegod lax, men Åsa förbarmade sig över de kokta grönsakerna. Servitören hade tålamod med att våra tallrikar skickades fram och tillbaka över bordet... 

Måns blev av någon anledning behandlad som en minderårig, något vi hade otroligt roligt åt. Bland annat fick vi andra en varsin meny (både inför varmrätten och inför desserten), medans Måns fick titta med mamma. När han sedan beställde tonfisken, vilket var det dyraste på menyn, såg servitören oerhört skeptisk ut. Vi lekte med tanken på att de skulle ställa fram en pipmugg med handtag på båda sidorna till Måns, men så långt gick det inte. 

Efter middagen fick vi tips av servitören om en pub i närheten där vi skulle kunna ta en öl och spela kort. Den hette Bambu och var, givetvis, rätt sunkig och hade egentligen alldeles för hög musik. Men vi spelade en liten stund och drack öl i plastmugg innan vi tog taxi hem. Först till deras hostel. Och sedan vidare till mitt hotell.

Spårvagnar och sexhotell

På lördagen kom Åsa & Co och hämtade upp mig vid 10-tiden. Uppenbarligen hade de inte haft några som helst problem med att hitta till mitt hotell. Jag väljer att tänka att det beror på att det var dagsljus. 

Vi frågade i receptionen hur man skulle ta sig till Feira da Ladra, en marknad som var öppen på tisdagar och lördagar och som enligt uppgift sålde "a mishmash of old and new". (Och, mer detaljerat, påstods det att "this is the place to find that 80's vinyl that's missing from your collection, or that furniture piece that will add flavour to your living room.") Vi fick en vägbeskrivning och gav oss iväg. Det var betydligt svalare ute idag och regnet låg i luften. 

Marknaden var gigantisk och bestod mycket riktigt av ett mishmash, men det mesta var "old" snarare än "new" och inte direkt något som skulle "add flavour" till våra vardagsrum (eller något annat rum heller, för den delen). Vi strosade runt ett tag och tittade på porslinssardiner, kjolar med påsydda slipsar och annat skräp. Sedan gick vi ut för att försöka få plats på den omtalade 28:an - den spårvagn som virvlar upp och ner för branta backar i de trånga gränderna och som ständigt är packad till bristningsgränsen.

Men vi hade en plan. 

Vi tänkte tränga oss på, åka med till slutstationen (som inte var alltför långt bort) och sedan sitta kvar. Det gick sådär. När vi kom till slutstationen sa föraren till alla att gå av (vilket uppenbarligen även gällde oss som satt och tryckte vid fönstren och inte låtsades förstå.) 

När vi klev av såg vi en enorm kö. Här stod folk i säkert en timme, om inte mer, för att komma på 28:an. Vi blev helt matta. Skulle vi ställa oss sist och trampa? Eller försöka ta oss tillbaka på nåt annat sätt? 

Då kom en annan spårvagn, som inte alls hade särskilt många väntande. Vi gick fram och kollade om våra tredagars-biljetter gällde på den, vilket de gjorde. Det visade sig att detta var lyxturen - vagnen tog bara 24 passagerare så att alla kunde sitta värdigt, dessutom var det en guidad tur. Man pluggade helt enkelt in ett par hörlurar och valde mellan tolv språk - varav svenska var ett - och sedan gled vi förbi folkmassan som väntade på 28:an medan guiden påbörjade sin berättelse. 

Vi satt som kungar.

Efter spårvagnsturen var det dags för lunch. Vi strosade längs med shoppinggatan och insåg att det kryllade av turistställen med bilder på maten ackompanjerat av de lika obligatoriska som påträngande inkastarna. Uppradade som tennsoldater med menyer under armen. Så fort man närmade sig dök de på en - som gökur, för att använda Åsas liknelse. En kunde inte behärska sig och började vifta åt oss på 100 meters avstånd och vi vek av på en sidogata. Till slut hittade vi ett ställe som låg lite avsides. Det var varken sofistikerat eller genuint, men personalen var avslappnade (inte påflugna) och vi var hungriga. En av dem, en servitör, såg rent av så avslappnad ut att vi var tvungna att smygfotografera honom.

Jag, Måns och Åsa bestämde oss för att prova en steak med ägg. Ägg på kött förekommer överallt och vekar vara något typiskt portugisiskt. Det funkade, märkligt nog. Men köttet var platt som en pannkaka och ganska smaklöst. Inte vad jag skulle kalla en steak, utan en bukfylla.

Efter lunchen var vi på jakt efter ett ställe där vi skulle kunna ta en kaffe och spela lite kort. Det såg ut som om det skulle bli mer regn och - det är lika bra att säga det rakt ut - vi var whist-sugna helt enkelt. Det är dock inte självklart att man kan ockupera ett bord med kortspel hur länge som helst på ett normalt fik som vill ha lite ruljans på betalande gäster. Som tur var hittade vi ett riktigt skumt café med tveksamt klientel och många tomma bord. Perfekt. Här skulle vi kunna sitta ett bra tag utan att de körde ut oss. Och det gjorde vi, medans regnet strilade utanför fönstret. Det blev två omgångar med kaffe, te och någon muffinsliknande bulle (och 1-1 i set) innan vi begav oss till hostelet. 

Efter att ha sträckt ut oss en stund var det dags för en bättre middag. Jag hade läst att Portugal, liksom Spanien, självklart har tapas, men här kallas de petiscos och är lite större. Ett ställe som skulle servera goda petiscos var Bar de Valha Senhora. Vi kollade ut adressen på kartan och det var inte särskilt långt att gå dit. När vi kom fram var det fullt, men vi lyckades boka ett bord till en timme senare. Och vi visste precis var vi skulle fördriva den timmen.

Jag hade även läst om ett annat ställe som i stort sett låg runt hörnet: Pensao Amor, som tidigare varit sexhotell, men som nu var ett av Lissabons populäraste ställen för avslappnat drinkhäng. Och vilket ställe! Det var som att gå in i en labyrint av små rum där varje rum såg helt annorlunda ut än det föregående. Det var dekadent och weird och alldeles underbart - Twin Peaks möter Moulin Rouge. Röda väggar, paljettdraperier, blått UV-ljus, discokula, uppstoppade djurhuvuden och till och med en pole dance-stång mitt i ett av rummen. Den kvinnliga bartendern blandade omsorgsfullt fyra drinkar - två söta och två syrliga - och eftersom det tog sådan tid innan vi fick dem på grund av att isen var slut fick vi dem gratis. 

Efter drinken gick vi tillbaka till restaurangen och åt middag. Detta var också ett supermysigt ställe som av någon anledning körde 80-talsmusik hela kvällen. Maten var grym, även om cevichen hade så mycket chili att det brände ända ner i magsäcken. Vi neutraliserade detta med espresso och dessert. 

Sedan promenerade vi tillbaka till hostelet, tog ett och ett halvt parti whist innan vi insåg att klockan inte bara var ett, utan två på natten. Förbannade sommartid. Åsa och Måns följde mig nästan hela vägen tillbaka till mitt hotell - inte för att jag inte hittade, utan för att det var folktomt och ensligt (det var i alla fall den officiella versionen). 

Nu är det söndag och vår sista gemensamma dag i Lissabon. Den ska vi göra det mesta möjliga av. 

Hola Lisboa!

Klockan var fem på morgonen och det var fortfarande mörkt ute när fyra trötta själar klev in på Malmö central på långfredagsmorgonen. Vår förbeställda taxi hade varit försenad eftersom taxichauffören stod på fel ställe och väntade - ett irritationsmoment man inte är upplagd för vid den här tiden på dygnet - men nu var vi i alla fall här och kunde påbörja vår resa till Lissabon. 

En Öresundsbro senare stod vi på Kastrup. Incheckningen gick smidigt och sedan hann vi både fika och växla pengar innan det var dags att boarda. 

Måns och Saga somnade direkt. Jag brukar aldrig kunna sova på flygplan, men den här gången lyckades jag faktiskt sova bort ungefär hälften av den 3,5 timmar långa restiden. Hallelujah. 

Vi landade i Lissabon kl 10 lokal tid, 11 svensk tid, gick igenom ankomsthallen, hämtade min incheckade väska och gick sedan rakt ut på gatan i 18 graders solsken. Utan att någonsin ha visat våra pass. Vi var beredda vid gränskontrollerna vid Hyllie, vid säkerhetskontrollen på Kastrup, vid boardingen på planet och när vi passerade den portugisiska gränsen, men aldrig någonsin bad någon om att få se någon slags ID-handling. Uppenbarligen är det enda man behöver för att resa mellan Danmark och Portugal ett boardingkort. 

Vi tog en taxi till mitt hotell och förundrades över hur fantastiskt fint Lissabon ser ut att vara. Staden kallas de sju kullarnas stad och det är verkligen kuperat. Gammaldags spårvagnar virvlar upp och ner längs smala kullerstensgator och i kombination med de pittoreska gränderna och tvättlinor mellan husen är det lite som San Francisco möter Rom. 

Taxin kunde inte köra hela vägen till mitt hotell, eftersom det låg längs med en brant, smal gata som slutade i en återvändsgränd. Så vi promenerade den sista biten. Jag checkade in och bytte om, sen gav vi oss iväg för att hitta Åsa & Co's hostel. På kartan såg det inte ut att vara långt ifrån mitt hotell, kanske 10-15 minuters promenad, men det fanns ingen direkt huvudgata att följa - endast ett virrvarr av slingrande smågator. Men receptionisten hade sagt att vi kunde följa spårvagnsspåren till deras gata, och det funkade fint. 

De fick dock inte checka in förrän vid 14, så vi lämnade deras väskor på hostelet och gick iväg för att få i oss lite mat. Hittade en mysig uteservering vid Praca do Comercio, ett stort torg alldeles vid floden Tejo, där vi åt lunch, kollade kartan och smidde planer. För att summera: solen värmde och livet lekte. 

Efter att de checkat in på världens mest lyhörda rum (som Måns uttryckte det: "man hör inte bara grannarnas vokaler utan till och med s-ljuden") gick vi ut för att ta en båttur längs med floden. Vi hade siktet inställt på att ta oss till området Belem för att prova på Portugals nationalbakverk, Pastel de Belem, som tillverkas enligt superhemligt recept. Men vi hade precis missat båten och hade inte lust att vänta i en timme på nästa. Så då tog vi en spårvagn istället. Den var knökfull och vi skulle åka typ 15 stationer. Packade som sillar. 

När vi äntligen kom av såg vi världens längsta kö, tvåfilig, som ringlade till caféet där de "äkta" bakverken serverades. Det fanns liknande bakverk på andra caféer i Belem, men om man skulle ha originalet var det alltså denna kö man skulle stå i. Vi enades om att det var ovärdigt och gav oss iväg för att hitta en bättre kopia. Vi vandrade upp och ner för att hitta ett mysigt ställe, men nöjde oss snart med att bara hitta ett ställe. Jag började känna att tre timmars sömn natten innan i kombination med flygresan och ett par glas vin till lunchen i solen började ta ut sin rätt. Som en sufflé som plötsligt faller ihop: "Vi sätter oss varsomhelst." Och det gjorde vi. 

Ett rätt omysigt café senare hade vi fått i oss lite socker i form av coca-cola och (oäkta) Pastel de Belem, som faktiskt var riktigt gott. Det var som ett wienerbröd där man tagit bort kanterna och bara behållit det söta klegget i mitten. Toppat med kanel och vaniljsocker. 

Vi hade otur med bussar och spårvagnar även på vägen tillbaka - vi visste inte riktigt hur bussarna gick och den spårvagn vi med säkerhet visste att vi kunde ta var givetvis proppfull. (En liten parentes: vi hade köpt tredagarskort som även gällde på hop on hop off-bussarna, men det visade sig att dessa bussar strejkade just nu...) Till slut kom vi i alla fall på en spårvagn och fick stå (nästan) hela vägen till ändhållplatsen, innan vi kunde promenera till hostelet. 

En snabb vila senare gick vi ut för att hitta en restaurang. Det hade varit varmt och soligt hela dagen men på kvällen var det kyligt. Inte läge för en uteservering alltså. Vi hittade ett mysigt ställe som låg mitt emellan våra boenden; ett hål i väggen med bara fem-sex bord, genuin känsla, bra musik och en charmig servitör. Jag och Åsa åt en pastarätt med lax och tomat som var jättegod och oväntat spicy. Efter middagen skildes vi åt och gick åt var sitt håll. "Är du säker på att du hittar?" frågade Åsa. "Ja, jag följer bara spårvagnsspåren", sa jag. "Det är lugnt." 

Det var det givetvis inte. Efter att ha följt spåren ett tag insåg jag att jag måste ha gått för långt. Jag gick tillbaka en bit. Stannade och kollade kartan. Frågade en person. Gick i den riktningen. Frågade en annan person. Gick i en ny riktning. Och insåg att jag var totalt vilse. Överallt försvann gator in i olika gränder, helt folktomma och endast upplysta av gammaldags gatubelysning. I vissa lägen kan det se charmigt ut. I andra inte. 

Till slut lyckades jag irra rätt, efter att ha gått runt i cirklar. Note to self: Kolla ut ett antal riktmärken i dagsljus. Vill inte gå vilse igen. 

Nu messade precis Åsa att de lämnar sitt hostel och är på väg till mig. (Lycka till...) 

Det är sämre väder idag, gråmulet och väderleksrapporterna hotar med regn. Vi ska börja med att besöka en marknad och sedan får vi se var dagen tar vägen. 

Uppdaterad resplan

Den här resan har verkligen omgetts av ändrade förutsättningar in i det sista. Först var det hela strulet med TAP, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Sedan har det tillkommit ännu en faktor, nämligen att jag ska åka ner till Valencia för att vara med på en filminspelning för jobbets räkning. Datumen för filminspelningen har flyttats fram och tillbaka, men det slutade med att vi ska åka ner den 30 mars. 

En snabb titt på kartan visar att Valencia ligger ungefär mitt emot Lissabon, fast på andra sidan Iberiska halvön. Det kändes som en onödig detour att flyga från Lissabon till Köpenhamn den 28 mars, ta tåget upp till Göteborg, och sedan flyga (typ) hela vägen tillbaka 36 timmar senare. Så jag har förlängt min vistelse i Lissabon med två dagar och flyger därifrån direkt till Valencia, där jag möter upp filmbolaget. Dessa flygbiljetter, liksom hemresan till Göteborg den 5 april, har bokats av filmbolaget. Karma eller ödets ironi gjorde att min flight mellan Lissabon och Valencia är med TAP Portugal. You can run, but you can't hide. Jag får helt enkelt låtsas som om det inte är jag som har skrivit alla de där aggressiva mailen när jag boardar... 

Att jag egentligen hade kunnat behålla min ordinarie utresa istället för att köpa nya biljetter med Norwegian för drygt 6 000 kr väljer jag också att förtränga i det här läget. Jag har fått två bonusdagar i Lissabon (även om jag har gått med på att jobba en av dessa dagar), och jag reser ner tillsammans med Åsa & Co, vilket jag inte skulle ha gjort annars. Gott så.


KÖPENHAMN-LISSABON

Norwegian (DY3616)
Avgång: 25 mars 07:25 Köpenhamn (CPH)
Ankomst 25 mars 10:05 Lissabon (LIS)


LISSABON-VALENCIA

TAP Portugal (TP1096)
Avgång: 30 mars 08:30 Lissabon (LIS)
Ankomst: 30 mars 11:25 Valencia (VLC)


VALENCIA-FRANKFURT

Lufthansa (LH1161)
Avgång: 5 april 13:10 Valencia (VLC)
Ankomst: 5 april 15:40 Frankfurt (FRA)


FRANKFURT-GÖTEBORG

Lufthansa (LH818)
Avgång: 5 april 16:40 Frankfurt (FRA)
Ankomst: 5 april 18:15 Göteborg (GOT)

Resplan

KÖPENHAMN-LISSABON

Norwegian (DY3616)
Avgång: 25 mars 07:25 Köpenhamn (CPH)
Ankomst: 25 mars 10:05 Lissabon (LIS)


LISSABON-KÖPENHAMN

Norwegian (DY3617)

Avgång: 28 mars 11:00 Lissabon (LIS)
Ankomst: 28 mars 15:40 Köpenhamn (CPH)

Jag bokade min resa till Lissabon i oktober 2015. Det var en direktflight från Göteborg med TAP Portugal för 3 000 kr t/r. En månad innan avresan kom ett mail från flygbolaget där de informerade om att det hade blivit "some changes" i resplanen. Dessa innebar att jag, istället för att flyga hem till Göteborg den 28 mars, skulle flyga till Köpenhamn den 30 mars. "We wish you a pleasant flight". Ingen ursäkt, ingen förklaring, inget erbjudande om att betala för extra hotellnätter, inga förslag på alternativa flighter till min slutdestination. 

Därefter följde nästan två veckor av mailande med flygbolaget och resebyrån ("this is totally unacceptable" etc), långa väntetider i telefonköer och tröttsamma samtal med den ena idioten efter den andra. För att göra en lång historia kort: Jag fick en härdsmälta och TAP toksuger.

Jag bestämde mig för att avboka mina biljetter och fick tillbaka pengarna. Nu var det dock inte helt enkelt att hitta nya biljetter till ett bra pris: det är bara tre veckor kvar till avresan och det är påsk. Såvida man inte vill flyga 27 timmar enkel väg (med övernattning i Istanbul) låg biljettpriserna på runt 8 000 kr. Skulle jag verkligen betala ett sånt överpris? Vore det inte bättre att bara skita i allt och dra till London istället?

Problemet var att Åsa, Måns och Saga hade bestämt sig för att haka på min resa. De skulle flyga med Norwegian från CPH och det var inga problem med deras flight. Alltså kunde de inte avboka. Skulle jag verkligen låta TAP bestämma att de skulle åka till Lissabon, men inte jag? Det var en klassisk lose-lose situation - hur jag än gjorde skulle jag bli blåst. 

Jag bestämde mig för att boka nya biljetter hos Norwegian. Detta innebär att vi nu flyger tillsammans båda vägarna, vilket är en bonus. Baksidan är att det kostade mig 6 300 kr - plus att jag behöver ta tåget till och från CPH. Jag hade dessutom tänkt åka redan på torsdagen, så istället för fyra nätter i Lissabon blir det tre. Trots att priset är mer än dubbelt så högt.

Men nu åker vi. Fuck TAP. Jag hoppas att Lissabon levererar. 

Hemresan

Klockan 07.00 på måndag morgon, dvs 13.00 i Sverige, ringde mitt alarm. Det var dags att gå upp, packa, äta frukost och mentalt förbereda sig på den långa hemresan. Transferbussen kom som sagt redan 09.20 och jag frågade guiderna från Fritidsresor hur det kom sig att vi var tvungna att åka ut så tidigt. De hade ingen riktig förklaring, annat än att "det var många flighter som skulle avgå från Cancun idag" och att man på flygplatsen hade begärt extra marginaler för att vara säkra på att alla skulle hinna slussas igenom. Typ.

Två timmars bussresa senare (eftersom vi hämtade upp fler passagerare på andra hotell) stod jag på Cancuns flygplats i världens längsta kö. Som inte rörde sig framåt eftersom det inte fanns någon personal vid incheckningsdiskarna. (Ja, jag förstår verkligen att det behövdes marginaler...) Efter 45 minuter kom de slutligen, och efter ytterligare en stunds väntan för att de skulle logga in på sina datorer och annat administrativt pyssel kunde incheckningen börja. Kön slingrade sig långsamt framåt.

Efter att väskan var incheckad och säkerhetskontrollen passerad var det ungefär två timmar tills jag skulle boarda. Jag tillbringade den ena av dessa på TGI Fridays där jag åt en hamburgare och den andra med att planlöst vandra omkring. Sedan satt jag vid gaten i nästan en timme till, eftersom boardingen inte kom igång klockan 15.00, som det var sagt, utan först närmare 16.00. Givetvis utan någon som helst förklaring från personalen.

Till slut var vi i alla fall ombord på planet och vi kunde lämna Cancun ca 45 minuter efter utsatt tid. Personalen på detta TUIFly Nordic-plan pratade svenska med finsk brytning och hade inte gått någon charmkurs. En flygvärdinna med det blonda håret uppsatt i en stram knut som framhävde hennes höga kindben och isblå blick spände ögonen i mig: "KAFFE?!" Det lät mera som ett hot än ett erbjudande. En annan sak som var konstig var att jag bad om vin till maten, varpå den snaggade, manlige stewarden genast tog fram en kortläsare och svarade korthugget: "Det blir 65 Danska." WTF? Ingick inte vin? Det gjorde det ju på nedresan. Han var dock inte typen man argumenterade med, så jag gav honom mitt kort utan ett ord. Perkele.

Flygresan till Köpenhamn tog faktiskt bara 9,5 timmar. Det går tydligen alltid snabbare att flyga österut än västerut på grund av vindarna. Men trots att vi flög i mörkret och planet efter middagen var helt nedsläckt lyckades jag inte somna. Till slut tände jag läslampan och fortsatte med min bok. 

Vi landade på CPH strax efter 08.00 på tisdag morgon. Jag var trött. Det var kallt. Och jag skulle vänta i tre timmar på mitt SAS-plan till Göteborg. Så efter att jag hämtat min väska och passerat tull och gränskontroll var det bara att börja om från början igen - checka in väskan, passera säkerhetskontrollen, vandra omkring på flygplatsen, lokalisera gaten. Jag satt och hängde på Starbucks och försökte koppla upp mig på wi-fi. Detta eviga letande efter uppkoppling. Irritationen när det inte funkar. Glädjen när det plötsligt gör det.

Vid 11.00 var det dags att boarda. Vi fick ta en buss till flygplanet som stod och väntade en bit bort: Ett litet jävla propellerplan. Jag avskyr propellerplan. Jag föreställer mig att propellern plötsligt ska börja hacka och sedan snurra allt långsammare innan den slutligen lägger av helt på 10 000 meters höjd. Först den ena. Sedan den andra. Det blåste dessutom mycket så det var en svajig start och landning. Jag vet inte om det var ett medvetet handhavande från piloten - ett kontrollerat sätt att parera och skära genom vindarna - eller om planet helt enkelt var så lätt att det fladdrade från sida till sida på ett okontrollerat sätt. Jag satt i alla fall med axlarna uppe vid öronen hela resan, stel som en pinne. Det var långa 45 minuter. Men vi landade på Landvetter strax efter 12.00 och jag var hemma i min lägenhet vid 13.00, exakt 24 timmar efter att alarmet ringde i Playa del Carmen. 

Några reflektioner: 

Ett sånt här resmål är oerhört väderberoende. Även om man inte välkomnar regn i London eller New York heller, så finns det alltid nåt att se och göra när man befinner sig i en storstad, oavsett väder. Visst kan man göra utflykter och olika typer av aktiviteter även på en solsemester, men dessa måste man oftast boka i förväg. Så när man vaknar upp en obokad dag och tittar upp mot himlen är det med viss bävan. Är det soligt eller ska jag gå till baren direkt? 

Jag är lite dubbel till det här med All Inclusive. Jag kan på något sätt förstå att det passar barnfamiljer, eftersom all mat man kan tänka sig är tillgänglig i överflöd och hela tiden. Å andra sidan är det just detta överflöd som gör det en smula osmakligt. Precis som med allt annat i livet mister saker som är tillgängliga hela tiden sin magi. Min kollega Hanne sa, efter en semester på ett All Inclusive-hotell på Kuba, att "turisterna låg som vita valar på stranden medan ursprungsbefolkningen passade upp". Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.

Det finns säkert skiftande kvalitet på den mat som serveras på All Inclusive-hotell, men här var den riktigt bra. Bufféborden var konstant nypåfyllda och allt var fräscht, nyskuret och nyhackat. Men MÄNGDEN! Drivor med stekta hamburgare. Tunnland med kycklingklubbor. Badbaljor med glass. Och alla dessa turister som fyllde sina tallrikar till bristningsgränsen och glasen till ytspänning. Hur kan det finnas så mycket mat? När det finns så många som inte har någon alls? Jag kan säga direkt att jag inte överutnyttjade bufféerna (förutom frukostbuffén, som var fantastisk). Jag föredrog att boka bord på de restauranger som hade bordsservering. Jag rörde inte heller minibaren på mitt rum på hela veckan. Varför skulle jag sitta där och dricka egenblandad rom och cola när jag närsomhelst kunde gå till vilken bar som helst och få en riktig drink? Jag är helt enkelt inte så mycket för det här med att "passa på", men för den som är det kan jag avslöja att det finns rikliga möjligheter att bli wasted. Något den tonåring hade erfarit, som stod och spydde utanför hotellet (fortfarande med en drink i handen!) en kväll när jag var på väg tillbaka till mitt rum.

Har jag sett något av Mexico? Nej, inte alls. Förutom utflykten till Chichen Itza har jag befunnit mig inom ett gated community som hade kunnat vara var som helst på södra halvklotet. Men målet med den här resan var inte att resa runt och uppleva Mexico - målet var att få sol, ljus och värme. I det avseendet har Mexico levererat, åtminstone de sista fyra dagarna. 28 grader på land, ungefär samma i havet. Jag hoppas att jag har fått tillräckligt med D-vitamin för att klara mig fram till mars. Då tänker jag möta våren i Lissabon.