Hola Lisboa!

Klockan var fem på morgonen och det var fortfarande mörkt ute när fyra trötta själar klev in på Malmö central på långfredagsmorgonen. Vår förbeställda taxi hade varit försenad eftersom taxichauffören stod på fel ställe och väntade - ett irritationsmoment man inte är upplagd för vid den här tiden på dygnet - men nu var vi i alla fall här och kunde påbörja vår resa till Lissabon. 

En Öresundsbro senare stod vi på Kastrup. Incheckningen gick smidigt och sedan hann vi både fika och växla pengar innan det var dags att boarda. 

Måns och Saga somnade direkt. Jag brukar aldrig kunna sova på flygplan, men den här gången lyckades jag faktiskt sova bort ungefär hälften av den 3,5 timmar långa restiden. Hallelujah. 

Vi landade i Lissabon kl 10 lokal tid, 11 svensk tid, gick igenom ankomsthallen, hämtade min incheckade väska och gick sedan rakt ut på gatan i 18 graders solsken. Utan att någonsin ha visat våra pass. Vi var beredda vid gränskontrollerna vid Hyllie, vid säkerhetskontrollen på Kastrup, vid boardingen på planet och när vi passerade den portugisiska gränsen, men aldrig någonsin bad någon om att få se någon slags ID-handling. Uppenbarligen är det enda man behöver för att resa mellan Danmark och Portugal ett boardingkort. 

Vi tog en taxi till mitt hotell och förundrades över hur fantastiskt fint Lissabon ser ut att vara. Staden kallas de sju kullarnas stad och det är verkligen kuperat. Gammaldags spårvagnar virvlar upp och ner längs smala kullerstensgator och i kombination med de pittoreska gränderna och tvättlinor mellan husen är det lite som San Francisco möter Rom. 

Taxin kunde inte köra hela vägen till mitt hotell, eftersom det låg längs med en brant, smal gata som slutade i en återvändsgränd. Så vi promenerade den sista biten. Jag checkade in och bytte om, sen gav vi oss iväg för att hitta Åsa & Co's hostel. På kartan såg det inte ut att vara långt ifrån mitt hotell, kanske 10-15 minuters promenad, men det fanns ingen direkt huvudgata att följa - endast ett virrvarr av slingrande smågator. Men receptionisten hade sagt att vi kunde följa spårvagnsspåren till deras gata, och det funkade fint. 

De fick dock inte checka in förrän vid 14, så vi lämnade deras väskor på hostelet och gick iväg för att få i oss lite mat. Hittade en mysig uteservering vid Praca do Comercio, ett stort torg alldeles vid floden Tejo, där vi åt lunch, kollade kartan och smidde planer. För att summera: solen värmde och livet lekte. 

Efter att de checkat in på världens mest lyhörda rum (som Måns uttryckte det: "man hör inte bara grannarnas vokaler utan till och med s-ljuden") gick vi ut för att ta en båttur längs med floden. Vi hade siktet inställt på att ta oss till området Belem för att prova på Portugals nationalbakverk, Pastel de Belem, som tillverkas enligt superhemligt recept. Men vi hade precis missat båten och hade inte lust att vänta i en timme på nästa. Så då tog vi en spårvagn istället. Den var knökfull och vi skulle åka typ 15 stationer. Packade som sillar. 

När vi äntligen kom av såg vi världens längsta kö, tvåfilig, som ringlade till caféet där de "äkta" bakverken serverades. Det fanns liknande bakverk på andra caféer i Belem, men om man skulle ha originalet var det alltså denna kö man skulle stå i. Vi enades om att det var ovärdigt och gav oss iväg för att hitta en bättre kopia. Vi vandrade upp och ner för att hitta ett mysigt ställe, men nöjde oss snart med att bara hitta ett ställe. Jag började känna att tre timmars sömn natten innan i kombination med flygresan och ett par glas vin till lunchen i solen började ta ut sin rätt. Som en sufflé som plötsligt faller ihop: "Vi sätter oss varsomhelst." Och det gjorde vi. 

Ett rätt omysigt café senare hade vi fått i oss lite socker i form av coca-cola och (oäkta) Pastel de Belem, som faktiskt var riktigt gott. Det var som ett wienerbröd där man tagit bort kanterna och bara behållit det söta klegget i mitten. Toppat med kanel och vaniljsocker. 

Vi hade otur med bussar och spårvagnar även på vägen tillbaka - vi visste inte riktigt hur bussarna gick och den spårvagn vi med säkerhet visste att vi kunde ta var givetvis proppfull. (En liten parentes: vi hade köpt tredagarskort som även gällde på hop on hop off-bussarna, men det visade sig att dessa bussar strejkade just nu...) Till slut kom vi i alla fall på en spårvagn och fick stå (nästan) hela vägen till ändhållplatsen, innan vi kunde promenera till hostelet. 

En snabb vila senare gick vi ut för att hitta en restaurang. Det hade varit varmt och soligt hela dagen men på kvällen var det kyligt. Inte läge för en uteservering alltså. Vi hittade ett mysigt ställe som låg mitt emellan våra boenden; ett hål i väggen med bara fem-sex bord, genuin känsla, bra musik och en charmig servitör. Jag och Åsa åt en pastarätt med lax och tomat som var jättegod och oväntat spicy. Efter middagen skildes vi åt och gick åt var sitt håll. "Är du säker på att du hittar?" frågade Åsa. "Ja, jag följer bara spårvagnsspåren", sa jag. "Det är lugnt." 

Det var det givetvis inte. Efter att ha följt spåren ett tag insåg jag att jag måste ha gått för långt. Jag gick tillbaka en bit. Stannade och kollade kartan. Frågade en person. Gick i den riktningen. Frågade en annan person. Gick i en ny riktning. Och insåg att jag var totalt vilse. Överallt försvann gator in i olika gränder, helt folktomma och endast upplysta av gammaldags gatubelysning. I vissa lägen kan det se charmigt ut. I andra inte. 

Till slut lyckades jag irra rätt, efter att ha gått runt i cirklar. Note to self: Kolla ut ett antal riktmärken i dagsljus. Vill inte gå vilse igen. 

Nu messade precis Åsa att de lämnar sitt hostel och är på väg till mig. (Lycka till...) 

Det är sämre väder idag, gråmulet och väderleksrapporterna hotar med regn. Vi ska börja med att besöka en marknad och sedan får vi se var dagen tar vägen.