Båttur, detour och otur

På söndagen traskade jag bort till Åsa & Co's hostel vid 10-tiden. Jag skippade frukosten eftersom jag hade ägnat alldeles för mycket tid åt att skriva blogginlägg från lördagen och därför var lite sen, men städerskan hade lagt en chokladhare på min kudde kvällen innan, så den stoppade jag i väskan som nödproviant.

När truppen var samlad begav vi oss ner mot Praca do Commercio för att ta en båttur. Den här gången hade vi flyt - båten låg inne och passagerarna var precis på väg ombord. Våra tredagarsbiljetter var giltiga även här och strax satt vi uppe på soldäck och kunde njuta av utsikten. 

Förutom att se Lissabon från vattnet var det två landmärken vi var sugna på att se på närmare håll: Jesusstatyn Cristo Rei som vakar över Lissabon från andra sidan floden (en kopia av den i Rio) och 25 april-bron som är misstänkt lik Golden Gate-bron i San Francisco. Vi blev inte besvikna. 

Vi klev av båten i Belem och tog oss en ordentlig titt på Padrao dos Descobrimentos, ett fantastiskt fint monument som hedrar upptäcksresanden. Framför monumentet fanns en världskarta utlagd i sten. Det är något vi verkligen har reagerat på när vi har vandrat omkring här i Lissabon - att gator, torg och trottoarer är så fantastiskt fina med små gatstenar som omsorgsfullt bildar vackra mönster. På väggar och murar finns det ofta kakelplattor som fyller samma funktion. Kakel är stort här. Liksom sardiner.

Vi hoppade på en turistbuss för att ta oss tillbaka mot stan för att äta lunch och besöka LX Market, som jag hade fått tips om av en kollega. För sent insåg vi dock att vi hade gått på fel buss och snart var vi på väg uppåt. Och uppåt. Och uppåt. Innan vi åkte brant nedåt igen. Lissabon kallas inte de sju kullarnas stad utan anledning. Det blev en oväntad detour men det var bara att gilla läget och hugga in på chokladharen. 

Väl tillbaka i Belem tog vi ett säkrare kort - spårvagnen - och hoppade av vid Carpario. Här någonstans skulle LX Market ligga, även om den exakta gatan inte var utmärkt på kartan och min kollega hade varnat mig för att den var svår att hitta. Vi började dock med att äta lunch på en härligt genuin restaurang som låg precis intill brofästet. Vår servitör hade extremt kort steglängd och dålig humor - bland annat låtsades han få ett telefonsamtal i kortläsaren när vi skulle betala. Han höll helt enkelt kortläsaren mot örat och låtsades prata. Alldeles för länge... Maten var helt ok, men framför allt var det atmosfären som gjorde lunchen. Här satt de lokala originalen och pensionärerna och åt lunch. Och så vi. 

Efter lunchen hittade vi LX Market på en innergård. Det var ett jättemysigt område med små designbutiker, outlets, caféer och restauranger. Dessvärre var det många butiker som var stängda idag eftersom det var Påskdagen. Hela området kändes därför lite sömnigt, men jag kan föreställa mig att det är ett myller av människor som strosar omkring här när allt är öppet. Vi shoppade lite grann i alla fall, bland annat köpte både jag och Åsa kubformade ljus i kakel och marmelader som låg förpackade i vad som såg ut som färgtuber. Saga köpte en klänning och Måns en burk sardiner. 

Efter detta slog vi oss ner i en bar för att släcka törsten. Detta var utanför LX Market och det såg kortvänligt ut - halvsjaskig inredning, tveksamt klientel och många tomma bord. Men medans vi satt där och spelade dök ägaren upp som ett spöke och såg lidande ut samtidigt som han pekade på våra kort och viftade med händerna. Vad är grejen? Vi hade alla beställt dricka i baren och det var inte direkt så att folk köade för att komma in. Är det nåt religiöst? Att det på något sätt är hedniskt att spela kort? Det kan ju knappast handla om att man drar ner imagen - inte på ett sånt här hak. Vi fattade ingenting, men vi drack upp snabbt och lämnade ingen dricks om man säger så. Istället bestämde vi oss för att ta en taxi till ett ställe jag hade läst om på nätet - Procopio, som skulle vara "one of the oldest and more discreet bars in Lisbon". Diskret var nyckelordet. 

Faktum var att den var så diskret att inte ens taxichauffören hittade den, utan han var tvungen att fråga några locals i området. Det visade sig att den låg på en innergård som man nådde via en trappa och ärligt talat såg det ut som en privat innergård. Vi smög runt bland husen och hittade dörren. Och det var givetvis tokstängt. Förbannade påskhelg. Och vad förbannat amatörmässigt av oss att inte kolla upp detta i förväg. 

Vi promenerade en stund längs med ödsliga gator och allt var stängt. Till slut tog vi en taxi tillbaka till Praca do Commercio (när man väl har sprängt taxi-spärren börjar man ta taxi hela tiden). Vi kollade upp när flygbussen skulle gå på måndagen och sedan gick vi tillbaka till hostelet för att komma åt wi-fi och planera kvällens middag. Det var vår sista middag ihop eftersom Åsa, Måns och Saga skulle åka hem på måndagen, och vi hade inte lust att vandra runt på måfå och enbart mötas av stängda eller fullbokade restauranger. 

I receptionen på Hostel 4U väntade dock Satan. En ung tjej som både jag och Saga hade betraktat med viss misstro redan tidigare och som nu påstod att grannarna hade klagat på oss och sagt att vi hade haft fest till fyra på morgonen: "They complained SO much. And they wanted to change rooms but we were full so I couldn't give them a new room." Därefter la hon sig till med en föraktfull min som var drygare än sirap i januari. 

Det kröp i kroppen på mig eftersom a) vi inte hade haft någon fest, b) vi definitivt inte hade varit uppe till fyra, c) om grannarna nu hade stört sig på att vi pratade i normal samtalston fram till klockan ett (eller två, om man ska vara korrekt, eftersom det blev sommartid) - varför knackade de i så fall inte på och sa till? Men kanske allra mest centralt - vet de om att det är så lyhört att vi kan höra när de gäspar? 

Åsa och Måns blev inte alls lika upprörda som jag och Saga utan lovade att vi skulle försöka vara tystare ikväll. Hmpf. 

Vi hade tänkt äta middag på Bica do sapato som ligger i hamnen och ägs av John Malkovich. Restaurangen beskrevs som minimalistisk och trendig med stora fotografier och en mysig öppen eldstad. En snabb titt på Tripadvisor visade dock att den var stängd idag. Liksom många andra. Men en hel del var ändå öppna och möjliga att boka bord på direkt via appen. Vi fastnade till slut för Babete som hade någon slags koppling till filmen "Babetes gästabud". Den såg mysig ut, hade bra recensioner och tillhörde topp tio i Lissabon när det gällde vegetariska rätter, vilket var bra för Saga. Vi bokade bord för fyra till 20.30 och tog taxi dit. 

Och det var ett jättemysigt ställe med grymt trevlig personal. Maten var god, även om Åsa råkade beställa en pastarätt som innehöll ohyggligt mycket spenat, något hon just upptäckt att hon inte gillar. Åtminstone inte den portugisiska varianten. Spenaten petades bort och låg som en klump sjögräs på tallrikskanten. Måns beställde en tonfisk tataki som vi egentligen inte visste vad det var. Sedan googlade vi det och insåg att den var rå inuti, varpå beställningen ändrades till genomstekt och sedan, vid närmare eftertanke, till medium rare. Själv åt jag en jättegod lax, men Åsa förbarmade sig över de kokta grönsakerna. Servitören hade tålamod med att våra tallrikar skickades fram och tillbaka över bordet... 

Måns blev av någon anledning behandlad som en minderårig, något vi hade otroligt roligt åt. Bland annat fick vi andra en varsin meny (både inför varmrätten och inför desserten), medans Måns fick titta med mamma. När han sedan beställde tonfisken, vilket var det dyraste på menyn, såg servitören oerhört skeptisk ut. Vi lekte med tanken på att de skulle ställa fram en pipmugg med handtag på båda sidorna till Måns, men så långt gick det inte. 

Efter middagen fick vi tips av servitören om en pub i närheten där vi skulle kunna ta en öl och spela kort. Den hette Bambu och var, givetvis, rätt sunkig och hade egentligen alldeles för hög musik. Men vi spelade en liten stund och drack öl i plastmugg innan vi tog taxi hem. Först till deras hostel. Och sedan vidare till mitt hotell.