På flygplatsen checkade jag in via en self service-automat och fick mina boardingkort, men ingen bag tag. Enligt informationstavlorna var incheckningen till min flight vid diskarna 52-55, så jag gick ditåt för att lämna in väskan. Ni vet den där känslan när man redan på avstånd ser en sjukt lång kö, men inte är säker på vart den tar vägen... Och man tänker med stigande desperation "Detta kan väl ändå inte vara min kö..."
Det var det, givetvis. Tre-fyra skolklasser - kanske rent av en hel gymnasieskola - stod och köade till min flight. Många stod dessutom och tjattrade i tjocka kluster så att kön såg ut som en lång, fet boaorm som svalt ett par byten. Jag spanade febrilt efter en simpel bagagge drop, men det fanns ingen. Bara kön. Och en enda tanke i mitt huvud: Här ställer jag mig inte. Jag vägrar. Vad är vitsen med att checka in i automat om man ändå ska köa i hundra år för att lämna in väskan?
Som min kollega Jessica skulle ha sagt: "nu är det var man för sig själv."
Jag gick och ställde mig precis bakom det par som höll på att checka in sina väskor vid disken. I full åsyn för boaormen. Jag höll mitt boardingkort väl synligt och försökte se ut som om jag bara ville ställa en snabb fråga till tjejen bakom disken. När paret gett sig av lyfte jag snabbt upp väskan på bandet samtidigt som jag sträckte fram pass och boardingkort och förklarade att jag redan checkat in och bara ville lämna väskan. Jag frågade inte om jag behövde ställa mig sist i kön för att göra det - jag betedde mig som om det var helt naturligt att göra det här, nu, direkt. Tjejen bakom disken såg rätt sur ut, men hon sa inget och väskan blev incheckad. Jag kunde därefter äta min medhavda frukost och passera säkerhetskontrollen i lugn och ro.
Flygtiden från Lissabon till Madrid var en timme och 20 minuter. Nästa flight, från Madrid till Valencia, tog inte ens en timme. Knappt hinner man upp så är man på väg ner igen. Däremellan satt jag tre sega timmar på Madrids flygplats (thank you TAP...) som för övrigt kändes enorm och påminde en del om Charles du Gaulles (gaterna var indelade i K, L, M etc och det gick tåg emellan terminalerna). Jag hann dock skriva detta blogginlägg ända hit.
Efter att jag landat i Valencia mötte jag upp mitt "crew" som bestod av tre killar från filmproduktionsbolaget Edithouse; Tobias (regissör), Alejandro (fotograf - och som lämpligt nog pratar spanska) och Jonas (ljud). Samt Martin (mountainbike-cyklist).
Som jag skrivit tidigare är jag i Spanien för att vara med på en filminspelning. Jag vet egentligen inte hur mycket jag får säga om filmen, så jag kommer att vara lite svävande när det gäller detaljer. (Plus att jag inte vet hur mycket jag kommer att hinna eller orka skriva, eftersom jag hörde något om 12-timmarspass...) Men bakgrunden är i alla fall att vi, A+A, håller på att ta fram ett utbildningsmaterial för en känd fordonstillverkare, och i det materialet ingår det även film.
När gänget var samlat käkade vi lunch på flygplatsen och sedan packade vi in all utrustning och allt bagage i den jättestora hyrbilen och gav oss iväg - ut från Valencia, och i riktning mot bike parken La Fenasosa. Vi åkte i flera timmar genom ett fantastiskt landskap som onekligen förde tankarna till Highway 1 - bortsett från att det inte fanns något hav. Men det fanns mäktiga berg, små genuina byar och slingrande kringelikrokvägar. Vi stannade till ett flertal gånger längs vägen för att reka och undersöka möjliga inspelningsplatser.
Tobias är den enda jag har träffat tidigare, men allt kändes ändå hur avslappnat som helst med allihop och vi hade enormt roligt under vägen.
Två episoder som jag särskilt vill minnas:
1) När Tobias gick in i en butik i utkanterna av Valencia och frågade "Hablo ingles?" och tanten i kassan blev helt vit i ansiktet och kastade sig efter sin interntelefon och skrek: "Ingles! Ingles!"
2) När vi backade bilen säkert 100 meter (ok, 50 meter) för att fota en rätt oansenlig plats (men som vi trodde skulle funka bra för att ställa upp en lastbil på) - och en förvånad gubbe i en mötande bil förgäves försökte förstå varför vi gjorde oss sånt besvär för att ta bilder just där. Lite senare kom vi ikapp samma gubbe, och när vi körde om honom låtsades jag ta en bild på honom genom rutan med min telefon. Vi hann precis se hans förvånade min (läpparna formade ett stort, runt O) innan vi hade passerat.
Anyway. Efter att ha åkt vilse några gånger (GPS:en var inte att lita på), så tog vi oss, med eskorthjälp, fram till stället vi ska bo på i tre nätter. Nämligen hemma hos den familj som äger bike parken. Om jag tyckte att vägen från mitt hotell i morse var guppig så var den rena motorvägen jämfört med detta - här skulle man egentligen ha behövt larvfötter för att ta sig fram. Vi skumpade fram i maklig takt över något som närmast kan beskrivas som en horisontell puckelpist. Till slut kom vi fram till ett stort hus som låg mitt ute i ingenstans. Och vilket hus! Snedtak, takbjälkar, uppstoppade djurhuvuden, en stor eldstad, ett jättelikt rustikt lantkök, pingisbord, biljardbord, udda möbler, märkliga prydnadssaker, fyra hundar som låg och drällde i olika hörn, höns och tuppar på gården och egen vinodling. Bland annat. Med risk för att låta klyschig - det kändes som att komma in i en film. Som att besöka Körsbärsdalen i Nangijala.
Vid halv nio blev vi serverade en riktig festmåltid av värdinnan, bestående av en grillad smörgås med svamp till förrätt och kött som vi stekte själva (på en sådan där het platta) till huvudrätt. Till detta serverades olika tillbehör samt deras egna vin. Och så rundades allt av med lite citronglass och kex. I natt kommer jag att sova ovaggat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar