På lördagen kom Åsa & Co och hämtade upp mig vid 10-tiden. Uppenbarligen hade de inte haft några som helst problem med att hitta till mitt hotell. Jag väljer att tänka att det beror på att det var dagsljus.
Vi frågade i receptionen hur man skulle ta sig till Feira da Ladra, en marknad som var öppen på tisdagar och lördagar och som enligt uppgift sålde "a mishmash of old and new". (Och, mer detaljerat, påstods det att "this is the place to find that 80's vinyl that's missing from your collection, or that furniture piece that will add flavour to your living room.") Vi fick en vägbeskrivning och gav oss iväg. Det var betydligt svalare ute idag och regnet låg i luften.
Marknaden var gigantisk och bestod mycket riktigt av ett mishmash, men det mesta var "old" snarare än "new" och inte direkt något som skulle "add flavour" till våra vardagsrum (eller något annat rum heller, för den delen). Vi strosade runt ett tag och tittade på porslinssardiner, kjolar med påsydda slipsar och annat skräp. Sedan gick vi ut för att försöka få plats på den omtalade 28:an - den spårvagn som virvlar upp och ner för branta backar i de trånga gränderna och som ständigt är packad till bristningsgränsen.
Men vi hade en plan.
Vi tänkte tränga oss på, åka med till slutstationen (som inte var alltför långt bort) och sedan sitta kvar. Det gick sådär. När vi kom till slutstationen sa föraren till alla att gå av (vilket uppenbarligen även gällde oss som satt och tryckte vid fönstren och inte låtsades förstå.)
När vi klev av såg vi en enorm kö. Här stod folk i säkert en timme, om inte mer, för att komma på 28:an. Vi blev helt matta. Skulle vi ställa oss sist och trampa? Eller försöka ta oss tillbaka på nåt annat sätt?
Då kom en annan spårvagn, som inte alls hade särskilt många väntande. Vi gick fram och kollade om våra tredagars-biljetter gällde på den, vilket de gjorde. Det visade sig att detta var lyxturen - vagnen tog bara 24 passagerare så att alla kunde sitta värdigt, dessutom var det en guidad tur. Man pluggade helt enkelt in ett par hörlurar och valde mellan tolv språk - varav svenska var ett - och sedan gled vi förbi folkmassan som väntade på 28:an medan guiden påbörjade sin berättelse.
Vi satt som kungar.
Efter spårvagnsturen var det dags för lunch. Vi strosade längs med shoppinggatan och insåg att det kryllade av turistställen med bilder på maten ackompanjerat av de lika obligatoriska som påträngande inkastarna. Uppradade som tennsoldater med menyer under armen. Så fort man närmade sig dök de på en - som gökur, för att använda Åsas liknelse. En kunde inte behärska sig och började vifta åt oss på 100 meters avstånd och vi vek av på en sidogata. Till slut hittade vi ett ställe som låg lite avsides. Det var varken sofistikerat eller genuint, men personalen var avslappnade (inte påflugna) och vi var hungriga. En av dem, en servitör, såg rent av så avslappnad ut att vi var tvungna att smygfotografera honom.
Jag, Måns och Åsa bestämde oss för att prova en steak med ägg. Ägg på kött förekommer överallt och vekar vara något typiskt portugisiskt. Det funkade, märkligt nog. Men köttet var platt som en pannkaka och ganska smaklöst. Inte vad jag skulle kalla en steak, utan en bukfylla.
Efter lunchen var vi på jakt efter ett ställe där vi skulle kunna ta en kaffe och spela lite kort. Det såg ut som om det skulle bli mer regn och - det är lika bra att säga det rakt ut - vi var whist-sugna helt enkelt. Det är dock inte självklart att man kan ockupera ett bord med kortspel hur länge som helst på ett normalt fik som vill ha lite ruljans på betalande gäster. Som tur var hittade vi ett riktigt skumt café med tveksamt klientel och många tomma bord. Perfekt. Här skulle vi kunna sitta ett bra tag utan att de körde ut oss. Och det gjorde vi, medans regnet strilade utanför fönstret. Det blev två omgångar med kaffe, te och någon muffinsliknande bulle (och 1-1 i set) innan vi begav oss till hostelet.
Efter att ha sträckt ut oss en stund var det dags för en bättre middag. Jag hade läst att Portugal, liksom Spanien, självklart har tapas, men här kallas de petiscos och är lite större. Ett ställe som skulle servera goda petiscos var Bar de Valha Senhora. Vi kollade ut adressen på kartan och det var inte särskilt långt att gå dit. När vi kom fram var det fullt, men vi lyckades boka ett bord till en timme senare. Och vi visste precis var vi skulle fördriva den timmen.
Jag hade även läst om ett annat ställe som i stort sett låg runt hörnet: Pensao Amor, som tidigare varit sexhotell, men som nu var ett av Lissabons populäraste ställen för avslappnat drinkhäng. Och vilket ställe! Det var som att gå in i en labyrint av små rum där varje rum såg helt annorlunda ut än det föregående. Det var dekadent och weird och alldeles underbart - Twin Peaks möter Moulin Rouge. Röda väggar, paljettdraperier, blått UV-ljus, discokula, uppstoppade djurhuvuden och till och med en pole dance-stång mitt i ett av rummen. Den kvinnliga bartendern blandade omsorgsfullt fyra drinkar - två söta och två syrliga - och eftersom det tog sådan tid innan vi fick dem på grund av att isen var slut fick vi dem gratis.
Efter drinken gick vi tillbaka till restaurangen och åt middag. Detta var också ett supermysigt ställe som av någon anledning körde 80-talsmusik hela kvällen. Maten var grym, även om cevichen hade så mycket chili att det brände ända ner i magsäcken. Vi neutraliserade detta med espresso och dessert.
Sedan promenerade vi tillbaka till hostelet, tog ett och ett halvt parti whist innan vi insåg att klockan inte bara var ett, utan två på natten. Förbannade sommartid. Åsa och Måns följde mig nästan hela vägen tillbaka till mitt hotell - inte för att jag inte hittade, utan för att det var folktomt och ensligt (det var i alla fall den officiella versionen).
Nu är det söndag och vår sista gemensamma dag i Lissabon. Den ska vi göra det mesta möjliga av.
