Några ord om Grand Beach Hotel Surfside

Jag berättade ju lite om hotellet redan i mitt första inlägg från Miami, där jag även la upp bilder från min svit. Egentligen finns det inte så mycket mer att säga, mer än att jag är hur nöjd som helst, men här kommer lite bilder i alla fall.

Key West

På söndagen hade jag bokat en dagsutflykt till Key West. Bussen skulle hämta mig utanför hotellet redan 06.15 så jag ställde klockan på 05.30. Det var kolsvart ute när jag gick upp.

Jag tog på mig bikini under kläderna och packade ner en handduk, solskyddsfaktor, bok, plånbok, mobilen och iPaden i axelväskan. Den blev som ett bowlingklot. Forcerade även ner en långärmad kofta eftersom det ibland är så mycket AC på bussen att det blir svinkallt. (Och gissa vad - det var så mycket AC på bussen att det var svinkallt.)

Klockan sex åkte jag ner till lobbyn för att hinna köpa en caffe latte "to go", men utanför hissen blev jag genskjuten. Bussen var redan här och stod med dörren öppen och motorn igång. Jag frågade om vi skulle åka nu direkt (klockan var ju inte kvart över än), och det skulle vi. Lätt irriterad över detta klev jag på bussen - utan något kaffe eller ens en vattenflaska med mig.

Jag var helt ensam på bussen, bortsett från chauffören och en guide. Tydligen hade de hämtat upp mig först eftersom mitt hotell låg längst norrut. Nu följde nästan två timmars snirklande genom Miami för att hämta upp övriga 55 resenärer som skulle med samma tur. De sista hämtades inte förrän kvart i åtta. Vilken sovmorgon! Trots detta var flera av dem försenade. Ett gäng spanjorer, som var de sista att kliva på, kom långsamt gående ungefär tio minuter efter utsatt tid. De gjorde sig ingen brådska och jag satt och hetsade upp mig. 

När de väl kommit på, ivrigt tjattrande, kunde vi äntligen påbörja resan söderut. Guiden hälsade alla välkomna och undrade hur många språk vi ville ha guidningen på. English? Espanol? Italiano? Francais? Russkiy? Tydligen talade han minst fem språk, men som tur var nöjde sig mina medresenärer med engelska och spanska. 

En annan sak som var bra var att bussen gjorde ett stopp vid en mack redan efter en halvtimme för att vi alla skulle kunna handla frukost. Underbart! Jag fick mitt kaffe, en coca-cola och en munk och världen blev plötsligt en bättre plats.

Key West är den västligaste av Florida Keys, vilket i sin tur är ett pärlband av öar som sträcker sig som en svans från sydligaste delen av Florida ner mot Cuba. (Faktum är att Key West ligger betydligt närmare Cuba än Miami.) Vår guide berättade att skillnaden mellan en "island" och en "key" är att en "island" har berg och kullar, precis som fastlandet, medan en "key" är helt platt. Florida Keys ligger bara en meter över havet. På ena sidan ligger Atlanten; på andra sidan den mexikanska golfen. 

För att ta sig ut till Key West åker man över en serie broar. Jag har sett fantastiska bilder på de här broarna på nätet - hur de graciöst och krispigt vita sträcker sig över det turkosa vattnet och förbinder öarna med varandra. Men det var inte alls den synen som mötte mig idag eftersom himlen hade öppnat sig och det fullkomligt öste ner. Himlen var verkligen helt mörkgrå, regnet piskade mot rutorna och bussens vindrutetorkare gick för högtryck i ungefär två och en halv timme. Det fanns inget som tydde på att det någonsin skulle sluta. Inget.

Men när vi var ungefär en timme från Key West upphörde regnet helt plötsligt - man kunde bokstavligen se en kant på himlen mellan det mörka, gråa och det ljusa, vita. Ja, för det var inte riktigt så tursamt att det var klarblå himmel och soligt - det var mulet. Men efter morgonens oväder hade jag sänkt kraven och var tacksam över att det var uppehåll. 

Vi kom fram till Key West klockan tolv och skulle få sex timmar där innan bussen gick tillbaka. Det syntes tydliga spår av att det hade regnat här också och gatorna hade på sina håll förvandlats till små sjöar som bussen och bilarna plöjde igenom. Guiden påpekade å det strängaste att bussen skulle gå tillbaka klockan sex, vare sig alla var där eller inte, och att en taxi från Key West till Miami kostade 400 dollar. Minst. Jag sneglade på spanjorerna som verkade helt oberörda av denna information.

En del av dem som åkte på den här dagsutflykten hade även bokat in sig på någon aktivitet i Key West, till exempel dykning, snorkling eller en tvåtimmarstur med en sån där båt som har en glasskiva i botten (så att man kan se alla färgglada fiskar utan att själv bli blöt). Andra, som jag, hade inte bokat in något särskilt. Nu berättade i alla fall guiden att det fanns en "trolley" som gick runt hela ön och som fungerade som en sån där "hop on-hop off". Det vill säga - man köpte en dagsbiljett och sedan kunde man kliva av och på trolleyn närhelst och varhelst man hade lust. Guiden sa att den hade tolv stopp och gick varje kvart. "You'll have plenty of time to explore all of Key West with these twelve stops." Det lät ju perfekt!

Snabbt insåg jag dock att man inte hade "plenty of time". För det första gick trolleyn inte alls varje kvart, utan bara en gång i halvtimmen. Ungefär... Och det krävs inget mattesnille för att räkna ut att man inte kan stanna på tolv ställen, om man måste vänta i minst en halvtimme på varje ställe, när man bara har sex timmar på sig totalt. Jag tog upp kartan som visade hållplatserna och gjorde en snabb prioritering bland alla museer, akvarier, stränder, konstgallerier, restauranger, shoppingstråk och landmärken: Hemingways hus. Sloppy Joe's. En av stränderna. Och Southernmost Point. That's it.

Jag började med att besöka Sloppy Joe's, som är en bar som Hemingway brukade hänga på när det begav sig. Jag vet inte hur lik eller olik sig baren är från den tiden, men de rider i alla fall fortfarande på vågen - bland annat anordnar Sloppy Joe's varje år en "Hemingway look-alike-tävling". Foton på de stolta vinnarna pryder en av väggarna som kallas "Papa's Wall". Sloppy Joe's är lite som en ölhall - stort, högt i tak, robusta bord och ljudligt sorl. En trubadur satt på scenen och spelade typiska trubadurlåtar och jag beställde en Key West Sunset Ale av bartendern (som, av utseendet att döma, själv hade tydliga Hemingway-komplex). Det var mysigt där inne och jag myste med min öl.

Nästa stopp var Hemingways hus. Jag stod och väntade på trolleyn ett tag, men sen bestämde jag mig för att gå. Jag skulle ändå bara åka en hållplats och det såg inte ut att vara så långt. Det var det inte heller.

Hemingway bodde i Key West i tio år och skrev många av sina romaner här. (Bussguiden berättade dock att två av de mest kända romanerna - "The old man and the sea" och "To whom the bell tolls" - skrevs i hans hus på Cuba). När han dog efterlämnade han en massa sextåiga katter och ättlingar till dessa sägs fortfarande stryka omkring i trädgården. 

Idag är Hemingways hus ett museum. (Ironiskt nog satte Hemingway upp muren som omger huset för att "hindra turisterna att komma in".) Jag hittade huset och tog några bilder, men struntade i att gå in. "Trolleysarna" verkade lite oberäkneliga och jag hade helt enkelt inte tid.

När det till slut kom en trolley åkte jag flera stopp och klev av vid en av Key Wests stränder - Higgs Beach. Oj, vad jag önskade att vädret hade varit annorlunda! Jag hade bikinin på mig under kjolen och linnet och handduken låg i väskan, men det fortsatte att vara mulet hela dagen. Vid några tillfällen regnade det också - ett långsamt, strilande, varmt regn. De här "skurarna" varade dock bara några minuter åt gången, så det var överkomligt. Jag var i alla fall nere vid strandkanten och kände på vattnet (som var helt ljummet) och jag satte mig en stund på bryggan. Det är klart att jag hade kunnat bada ändå - det var flera som gjorde det. Men jag kände mig inte så lockad.

Vädret är det enda man inte kan planera i Excel. 

Juli-augusti är kanske inte den bästa tiden för att göra en sån här resa: luftfuktigheten i New York är mördande, i Las Vegas är det snustorr ökenhetta med en bra bit över 40 grader och det är "hurricane season" i Florida. Inte perfekta förutsättningar alltså. Men det är svårt att ta ledigt i sex veckor någon annan tid på året. Och jag har ändå haft tur - tydligen regnade det hela förra veckan i Miami.

Tillbaka till Key West. Som är en stad med bara 25 000 invånare och tydliga, karibiska influenser - här finns till exempel många cigarrbutiker och kubanska restauranger och barer. Tuppar och höns går fritt på gatorna, husen är färgglada och taxibilarna rosa. En av Key Wests specialiteter är Key Lime Pie, som man antingen kan köpa som en vanlig pajbit eller i frusen form på en pinne - "Key Lime Pie on a Stick".

Jag hade gärna tittat in i några butiker och satt mig i fler barer om inte klockan sprang så enormt fort... Så jag väntade in nästa trolley och tog mig till "The Southernmost Point", som - vilket framgår av namnet - är ett monument som markerar USA:s sydligaste punkt. 

Här ringlade kön lång för att få fotografera sig med det fingerborgsformade monumentet och jag ställde mig sist och trampade. Kön gick dock förvånansvärt fort eftersom själva akten att fotografera sig med monumentet var lite som den där scenen i Sällskapsresan II. Ni vet, när den där familjen ska ta bilder till liftkorten i fotoautomaten och istället för att ta varsin bildremsa vill pappan ha in alla fyra på samma. ("In!!!" "Ut!!!"). 

En familj som stod framför mig i kön undrade om jag kunde ta en bild på dem, vilket jag gjorde, och sedan bytte vi plats och de tog en bild på mig. In!!! Ut!!! När detta ögonblick väl var förevigat kunde man hänga vid sidan om monumentet en stund och bara begrunda det faktum att man stod vid USA:s sydligaste punkt.

(Jag märker att detta är den fjärde referensen jag gör till Sällskapsresan i denna blogg. Uppenbarligen har dessa filmer gjort ett större intryck på mig än jag hittills varit medveten om...)

Jag tog trolleyn tillbaka till starthållplatsen, vilket tog en bra stund, och när jag äntligen kom dit var klockan redan fem. Bussen skulle gå klockan sex och jag hade inte ätit något på hela dagen, förutom en munk. Hinner man beställa och äta mat på en timme och ändå ta sig till bussen? Jag gick in på en rooftop bar som såg mysig ut och undrade om jag kunde beställa nåt att äta. Nej, köket öppnade först vid sex. Han tipsade mig dock om baren som låg nedanför. Men de hade inte heller öppnat än. Klockan gick. Bussresan till Miami tar tre och en halv timme. Jag började bli desperat. Jag MÅSTE äta nåt innan. Men det enda jag såg runt omkring mig var mängder med turistbutiker som sålde snäckor och krims-krams.

Till slut hittade jag ett ställe som sålde korv med bröd. Jag tänkte längtansfullt tillbaka på alla mysiga restauranger jag sett längs med huvudgatan Duval Street. Men det fick bli en korv med bröd och sen köpte jag en "Key Lime Pie on a stick" också. Det var inte så tokigt, lite som att äta en en pinnglass med limesmak och chokladöverdrag.

När jag kom till bussen var många av mina medresenärer redan på plats och hade ställt sig i kö. Nu höll de sig framme minsann. Här nere gäller inte den svenska seden att man sätter sig på den plats man hade tidigare, så jag fick vackert gå och sätta mig på en ledig plats nånstans i mitten. På vägen till Key West hade jag suttit längst fram eftersom jag var den första som klev på bussen.

Det var bättre väder på hemresan så jag försökte ta några bilder på broarna, även om det var långt till framrutan. (Du vet att jag har en "thing" för broar, Jessica!). Bilderna går inte att jämföra med de bilder jag hade hoppats på att ta. Men de och lite andra bilder från dagen i Key West kommer här.

Utflykt till South Beach

Ända sedan jag såg "Hajen" för första gången har jag varit rädd för hajar. (Jag och min barndomskompis Marina var väl 8-9 år och hade hittat hennes föräldrars hyr-VHS. När de gick hemifrån slog vi till, och sedan kunde jag knappt bada i simbassänger utan att höra den karakteristiska filmmusiken i mitt huvud.) Nyligen berättade dock en kollega att hans son, som är 12, hade sett "Hajen" för ett tag sedan och tyckt att den var som en gäspning. 

Ungarna är mer luttrade idag.

I Florida finns det hajar. Det gör det förvisso i Kalifornien också, och det hade ju gått bra att bada på Venice Beach. Dessutom har min kollega Emma-Sophia sagt att det, statistiskt sett, är större sannolikhet att få en nedfallande flygplansdel i huvudet än att attackeras av en haj. Så jag bestämde mig för att våga språnget. Jag kan ju inte lämna Florida utan att ha badat i havet.

Redan vid nio-tiden på lördag morgon gick jag alltså ner till beachen framför hotellet och la mig på en solstol. Det var växlande molnighet men väldigt varmt. För att inte tala om hur varmt det var i Atlanten - säkert trettio grader! I början höll jag mig väldigt nära strandkanten, men för varje gång jag gick i och badade blev jag allt morskare och gick längre och längre ut. (Det fanns dock alltid folk som var ännu längre ut och jag räknade iskallt med att de skulle falla offer först. Om det nu skulle komma en haj.)

Mellan doppen låg jag och solade. När solen var framme var det snudd på olidligt varmt och det var nästan som en befrielse när den gick i moln. Dessutom var det samma luftfuktighet som de första två dagarna i New Orleans. Dock inte riktigt lika vidrigt som i New York.

Klockan ett gick jag upp till mitt rum för att svalka av mig i AC:n. Sedan tog jag en dusch och gjorde mig i ordning för en utflykt till South Beach.

Jag tog en taxi och bad chauffören köra mig till "Duck tours", som bartendern Fay hade rekommenderat. Taxichauffören var från Egypten och pratade konstant: hur länge han bott här, vilka andra städer han bott i, vad han tyckte om dessa, att han älskade stränderna här i Miami, vad hans fru gjorde och bla, bla, bla. Sedan sa han de magiska orden: "Ibrahimovic - very good football player". Vi hade hittat en gemensam nämnare. (Ungefär som i Sällskapsresan när den där spanjoren sitter och knattrar på sin skrivmaskin och Stig-Helmer ska rapportera att hans väska har kommit bort.) Taxichauffören älskade fotboll och visste till och med att Sverige kommit trea i fotbolls-VM 1994. Hur många, förutom vi svenskar, minns vem som kom trea för 20 år sedan? 

Framme i South Beach köpte jag en biljett till Duck tours, som var något så märkligt som en buss som samtidigt var en båt. Först åkte vi runt på land och tittade på Art Deco-hus och sedan åkte vi rakt ut i vattnet - med samma fordon. Vi cruisade runt i bukten och passerade exklusiva mansions och guiden pekade ut den ena kändisvillan efter den andra: "This is the former home of Elizabeth Taylor, which means her best friend Michael Jackson has spent the night here" (i högtalarna spelades nu "Thriller"); "This is the home of Jennifer Lopez" (i högtalarna spelades nu "Jennie from the block"); "This is the home of Lenny Krawitz" (i högtalarna spelades nu "It ain't over 'til it's over"). Ja, ni fattar. Han räknade upp mängder med kändisar som antingen bodde eller hade bott på olika ställen och han hade även en faiblesse för att tala om vad allt kostade: "48 million dollars", "70 million dollars" etc. Hur kunde han veta allt det här? Kanske slängde han bara ur sig lite siffror? Klart var i alla fall att det var samma nivå på villorna här som i Beverly Hills. Utanför Lenny Krawitz' mansion låg en silverfärgad yacht och guppade. Mannen som hade uppfunnit Viagra hade ett litet vattenfall framför huset och guiden sa att det kallades "Viagra falls".

Vi passerade även byggnader som använts i olika filmer, till exempel "Scarface", "Too fast, too furious", den gamla Bondklassikern "Goldfinger" och naturligtvis "Miami Vice".

Efter turen strövade jag omkring på gatorna i South Beach - Lincoln Road, Collins Avenue och Ocean Drive. Här låg surfbutikerna, restaurangerna och barerna tätt och redan vid sex-tiden var partyt i full gång. Jag stärkte mig med en hamburgare innan jag gick in på "Clevelanders". Här hade tjejerna i baren bikini - liksom många i publiken. Det fanns även en pool på området och ett dansgolv. 

Jag beställde en drink som hette "Raspberry Sunset".

"Would you like to add 2 dollars to make it stronger?" frågade tjejen i baren. I rosa bikini.

"No thanks, I'm good."

Jag drack min drink och såg på när kidsen partajade. Och jag kände mig som seargent Murtough i Dödligt Vapen-filmerna: "I'm too old for this shit." Jag gick vidare längs med Ocean Drive och tog en Mojito på ett lugnare ställe. Hela tiden rann svetten i hårbotten och längs med ryggen. 

Vid tio-tiden var jag färdig med South Beach. Kul att ha sett, men jag är glad att jag bor där jag bor. 

Idag ska jag på en dagsutflykt till Key West.

En riktigt slö dag

På fredagen gjorde jag inte många knop. Jag masade mig upp till "the rooftop pool" (som har 21-årsgräns) vid tio-tiden och där låg jag ända till halv tre. Som en amfibie; slött vegeterande. Det var drygt 30 grader varmt ute och inte ett moln på himlen. Poolen var tillräckligt varm för att vara behaglig och ändå tillräckligt kall för att man skulle bli avsvalkad. Helt perfekt med andra ord. 

Vid halv tre åkte jag ner till lobbyns "espresso and gelato bar" och beställde en wrap med kalkon och avokado och en coca-cola. Till detta serverades en fruktsallad "complimentary". Det var första gången jag åt på 24 timmar, det vill säga sedan hamburgaren på flygplatsen i New Orleans, men ändå var jag inte särskilt hungrig - det är för varmt för att bli hungrig. Dock kändes det som om jag BORDE äta något. Jag svepte colan och åt upp fruktsalladen och halva wrapen; resterna la jag in i kylskåpet på mitt rum. Det får bli frukost imorgon.

Jag hade bestämt att jag skulle skypa med syrran på eftermiddagen och medans jag satt på min terrass och väntade in tiden passade jag på att måla naglarna. Jag hade Spotify på i bakgrunden och såg emellanåt ut över den turkosa Atlanten. "Herregud, vad bra jag har det!" Det verkar dessutom vara ett stabilt wi-fi här (vilket aldrig ska underskattas), och mitt och Camillas Skype-samtal hackade bara till en gång, annars flöt det på bra. 

Efteråt tog jag en dusch och bytte om. Gick upp till hotellets Skydeck och tog en drink (en Mango Daquiri) och pratade länge med den kvinnliga bartendern som hette Fay. Jag berättade att jag funderade på att ta mig ner till South Beach och Art Deco-distrikten imorgon och hon rekommenderade mig att ta en guidad tur som hette "Duck tour". Den tog tydligen ca 1,5 timmar och gick med både buss och båt. Kanske kan vara en bra idé. 

Efter drinken lämnade jag hotellet för första gången sedan jag kom hit, men jag gick inte särskilt långt - bara ett par gator härifrån ligger nämligen en italiensk restaurang som heter Ragazzi och som Kel, bartendern jag pratade med igår, hade pratat sig varm om. Jag fick ett fönsterbord och beställde in grillad lax med någon sorts senapssås och friterad lök. Den var mui bien!

Efter middagen gick jag tillbaka till hotellet och bäddade ner mig framför tv:n. Som sagt, detta har inte varit den mest aktiva dagen på semestern. 

 

Good night Miami!

Min resa mot Miami började på torsdag morgon med att jag packade ihop min väska på hotellrummet i New Orleans. Det gick snabbt, eftersom jag hade packat ihop det mesta redan dagen innan. Jag checkade ut klockan tio och bad om att få förvara mina väskor i receptionen i en och en halv timme eftersom min förbokade Airport Shuttle skulle komma halv tolv. Sedan gick jag bort till Avenue Café som har blivit mitt stammisställe i New Orleans. De har fri wi-fi och gott kaffe. Fast idag drack jag iste.

Prick halv tolv kom shutteln och sedan bar det iväg till flygplatsen. Efter att jag checkat in och gått igenom säkerhetskontrollen gjorde jag ett blogginlägg och sedan gick jag och åt en hamburgare och drack två (2) glas vin till den. Som jag skrev i ett meddelande till Jessica - det är ingen ände på dekadensen här. ;-)

Flygresan gick rätt snabbt och jag lyckades även småslumra lite. När vi skulle landa i Miami regnade det. Nej, det regnade inte - det VRÄKTE ner. Så mycket att när vi väl hade landat fick planet stå stilla i 10-15 minuter innan det kunde taxa bort till gaten eftersom det var så dålig sikt.

Welcome to the sunshine state. Eller nåt. Jag fick i alla fall min väska snabbt och sedan tog jag en taxi till hotellet. 

Om Trump International var en dröm i guld så är Grand Beach Hotel Surfside en dröm i vitt. Hotellet är helt nybyggt (öppnade i november förra året) och hur elegant som helst. Lobbyn består av enorma ytor vit, blänkande marmor och det finns flera barer och restauranger. Det finns även ett skydeck med en bar och en rooftop pool där man måste vara över 21. Utöver denna pool finns flera andra pooler. Om man hellre vill bada i havet ligger Atlanten ungefär 50 meter bort. 

Även här blev jag uppgraderad och fick en svit med "full ocean view" istället för en med "partial ocean view" som jag hade bokat.

Det går bra nu. 

Min svit är superfin och jag har en dubbelsäng, två badrum, en soffgrupp, två jättestora tv-skärmar och en liten terrass. Jag lägger ut bilder redan nu eftersom hotellet som sådant kommer att behöva ett helt eget blogginlägg. :)

Jag tog en snabbdusch och såg en stund på ett avsnitt av tv-serien "Welcome to Sweden" som gick på tv (kändes skumt att plötsligt se och höra Josephine Bornebusch prata svenska med engelsk undertext). Därefter åkte jag upp till skydeck och kollade in baren, utsikten och poolen. Tog ett glas vin i baren och pratade länge med bartendern, som hette Kel. Jag frågade honom om det var något jag absolut inte får missa när jag är i Miami och blev nästan lättad när han sa att det var beachen som gällde. Miami är mitt sista stopp innan jag åker hem och jag har faktiskt bara lust att slappa. Dock ska jag åka på en dagsutflykt till Key West på söndag, vilket ska bli kul. 

Mitt hotell ligger i Surfside, vilket hör till North Beach. Här är det lugnt och stillsamt, till skillnad från i South Beach där det tydligen är värsta partyt dygnet runt. I South Beach finns även Art Deco-distrikten med sina pastellfärgade hus och jag planerar givetvis att ta mig dit någon gång under de här dagarna. Kanske på lördag.

Jag frågade Kel om han tyckte att South Beach var värt att titta närmare på. Det tyckte han absolut, men han sa också att det inte var något för honom eftersom det var "mostly kids in their twenties."

"Well", sa jag, "I'll just blend in."

Nu är det midnatt här och jag ska släcka lampan. Imorgon väntar en ny dag. I Miami.

Mot Miami

Klockan är nu ett på eftermiddagen och jag sitter på Louis Armstrongs flygplats i New Orleans. Har precis checkat in resväskan och passerat säkerhetskontrollen. Den här gången tänker jag inte gå i fällan att även checka in mitt handbagage (även om det, trots allt, gick bra förra gången). En av anledningarna till att ha handbagaget med sig in på planet är ju nämligen att man förvarar de viktigaste sakerna där, så att man klarar sig ett par dagar om resväskan nu skulle komma bort.

Mitt flyg går 15.25 - det skulle egentligen ha gått 15.05. Flygresan tar knappt två timmar, så det innebär att jag landar på Miami International Airport klockan 18.20, lokal tid. Eftersom Miami går på Eastern Time, precis som New York, är detta sex timmar efter Sverige. 

Jag återkommer när jag har installerat mig i Miami. Till dess - här kommer ett potpurri av bilder från denna mytomspunna stad i södra Louisiana som är New Orleans.

Poolhäng och Bourbon Street by night

Även onsdagen bjöd på vad New Orleans-borna kallade "cool weather" - 26-27 grader och nästan ingen luftfuktighet. Det var soligt och bara några lätta slöjmoln på himlen och jag bestämde mig för att ligga några timmar vid poolen. Först testade jag deras "hot tub", som är en liten minipool med inbyggd jacuzzi. Den var dock alldeles för varm för att ligga i någon längre tid (det heter väl "hot tub" av en anledning). Sedan låg jag och solade ett tag och svalkade mig med jämna mellanrum i den vanliga poolen.

Vid två-tiden gick jag upp på rummet och gjorde mig i ordning för en kväll på stan. Passade även på att packa det mesta eftersom jag skulle checka ut redan vid tio imorgon (idag). Sedan tog jag bussen och spårvagnen in till Canal Street.

Började med att gå in på NOLA, som är en ganska känd restaurang med typisk Louisiansk mat, och beställde in en pasta med Jambalaya. Det är alltid vanskligt att beställa pasta om man inte gillar ost, men det stod inget om ost i beskrivningen av rätten - endast räkor, korvar, alligatorkött, tomatsås etc. För säkerhets skull frågade jag dock servitören om det var någon ost i Jambalayan, till exempel riven parmesan. "Yes." "Can you remove it?", frågade jag. Ja, det skulle inte vara några problem. Och när maten kom ut syntes inga synliga spår av ost. Men någon slags ädelost var definitivt nedsmält i själva såsen. Först trodde jag att det var en äcklig krydda, men sedan kände jag den karakteristiska ostsmaken. Vidrigt. 

Jag försökte äta räkorna, korvarna och köttet med så lite sås som möjligt och drack två Corona och åt massor med vitlöksbröd. Fick i mig ungefär hälften och dricksen blev sparsam.

Därefter gick jag bort till Frenchmen Street som är den gata som, enligt uppgift, alla "locals" hänger på. Bourbon Street är turisternas gata. På Frenchmen Street var det lugnare, mer avslappnat och mer genuint. Jag tog en öl inne på "The spotted cat", som var en musikklubb där lokala förmågor uppträdde. "No covers" stod det på dörren och när jag kom in var det ett band på scenen som spelade piano, gitarr, ståbas och xylofon. Tjejen vid pianot hade gröna dreadlocks och lät som Janis Joplin när hon sjöng. Den sista låten la hon sig på rygg på scenen med en gitarr och balanserade xylofon-tjejen på sina fötter samtidigt som hon spelade och sjöng. Lite bisarrt uppträdande, men de var riktigt bra. 

När klockan var sju drog jag mig tillbaka till Bourbon Street. Jag vet att solen går ner vid åtta och på Bourbon Street är det mer folk och mer poliser. Sy, som jag träffade på planet mellan Houston och New Orleans, hade gett mig några tips: "Hold on to your purse. Hold on to your drink. Don't trust anybody."

Got it. 

Sarah, tjejen från Corpus Christi som firat bröllopsdag i Las Vegas, hade även sagt att "the nicest ones are often the creepiest ones."

Med detta i åtanke var jag på min vakt och hade väskan i ett järngrepp. Vilket visade sig vara lite överdrivet, faktiskt. Det var onsdag och den där vansinniga gatufesten som jag såg när jag passerade Bourbon Street med min shuttle från flygplatsen i lördags kväll uteblev. Visst var det en hel del folk med drinkar i plastmuggar och visst spelades det musik överallt. Jag såg några amazoner i dörröppningen till en strippklubb och jag såg några människor som dansade på gatan till ett jazzband. Men det kändes ändå lite sömnigt tycker jag. 

Vid halv elva-tiden drog jag mig hem. Nu är klockan halv nio på torsdag morgon och det är dags att packa ihop det sista innan jag checkar ut.