Bridgetown

På måndagen hade vi bestämt oss för att utforska Bridgetown, Barbados huvudstad. Efter frukosten frågade vi i receptionen hur vi skulle ta oss dit, och det fanns tydligen en buss som gick alldeles i närheten. Den kostade 3,50 BBD, vilket är ca 18 kronor.  Som hittat.

Vi promenerade i sakta mak i den brännande hettan och hittade den lilla busshållplatsen där vi ställde oss och väntade medan svetten rann i stora rännilar längs med ryggen. Någon tidtabell fanns givetvis inte, men receptionisten sa att bussarna skulle gå ungefär var tionde minut. Medan vi stod där saktade hur många taxibilar och minibussar som helst in vid hållplatsen; de tutade, vevade ner rutorna, viftade och ropade att vi skulle åka med. Vi hade ju sett att det fanns ”riktiga” bussar, så vi skakade frenetiskt på huvudet och svarade ”we’re waiting for the bus”. Men till slut var det en som svarade ”this is the bus.” Det var samma pris också, 3,50 BBD. Okej då.

Vi hoppade in i minibussen och trängde oss ner bland ett gäng andra passagerare. Det var en ryckig färd med många hårda inbromsningar och tutningar, och man satt på hårda plastsäten som hade sett sina bästa dagar. Ingen AC och inga säkerhetsbälten fanns det heller. Men vi kom fram till Bridgetown efter kanske 20-25 minuters skumpande och klev rakt ut i en vägg av hetta.

Vi måste hitta en bar. Nu, direkt.

Vi visste inte i vilken riktning vi skulle gå, men eftersom vi var i en huvudstad tänkte vi att det skulle myllra av mysiga caféer, restauranger och barer. Men så var det inte. Vi vandrade planlöst åt olika håll och det enda vi möttes av var sunkiga gränder eller trista gator med supermarkets och apotek. Till slut vek vi i alla fall av på en karakteristisk shoppinggata, där försäljarna stod och sålde krimskrams och ropade ”only 10 dollars!” efter en. Men inte heller här fanns så mycket som ett café. Jag började få samma känsla som när jag och Daniella vandrade runt i Orlando och inte kunde hitta några mysiga områden. Var det här allt? Eller går vi bara runt i cirklar på fel gator? Hettan var tryckande nu. Till slut hittade vi en liten butik där vi kunde gå in och fråga om vägen till en restaurang. Butiksägaren var väldigt hjälpsam och förklarade att vi skulle gå ner mot vattnet och följa boardwalken och sedan gå över en bro. Där skulle det finnas massor med restauranger och barer.

Vi hittade boardwalken och passerade bron och där, på andra sidan, låg en restaurang med uteservering på andra våningen och en stor skylt med texten ”Enjoy an ice-cold Banks beer today!”

Bingo.

Vi fick ett bord vid balkongräcket och där satt vi en bra stund och drack våra iskylda öl och isvatten och kände hur livsandarna började återvända.

Därefter strosade vi vidare, men ärligt talat tyckte vi inte att det var särskilt mycket att se. Vi bestämde oss därför för att äta lunch i Bridgetown, och sedan dra oss tillbaka till våra hoods. Vi gick in på en strandrestaurang som hette Pirate’s Cove, men de serverade bara buffé, och det var vi inte sugna på. Vi gick vidare längs med den mjölvita stranden och hittade ett annat ställe, men det var enbart för hotellgäster. Till slut fick vi ett bord på en restaurang som hette ”Lobster’s alive”. Vi fick sitta inomhus, men det var ändå okej eftersom det var ”öppna väggar” så vi kunde fortfarande se stranden och havet. Vi beställde båda ”catch of the day”, vilket visade sig vara mahi-mahi. Det var fantastiskt gott – helt klart den godaste måltid jag har ätit hittills på den här resan. (Vi hade dock kunnat vara utan den obligatoriska ”underhållningen”, som bestod av en liten man i tight leopardmönstrad skjorta som vaggade på höfterna och sjöng smörballader.)

Efter lunchen haffade vi en taxi som stod utanför och frågade vad det skulle kosta att åka till Dover beach. Mannen svarade 35 USD och vi tackade för oss och stretade vidare mot bussterminalen. Strax satt vi återigen inklämda i en liten minibuss och svettades ymnigt. Så när vi kom tillbaka till hotellet gick vi raka vägen till vårt rum och bytte om till badkläder innan vi kastade oss i poolen. Det var underbart.

Resten av kvällen satt vi på vår terrass och drack vin och pratade. Vi hoppade över middagen eftersom vi hade ätit en så sen lunch, och nöjde oss med chips och jordnötter, som vi hade inhandlat tidigare. Det kändes imorse, eftersom jag vaknade med huvudvärk. Men det var inget som en Ipren inte kunde råda bot på.

Idag är det nyårsafton. Vi ska tillbringa dagen på stranden, och ikväll ska vi äta en flådig fyrarättersmiddag vid ett waterfront table på Champers, en restaurang som fått högsta betyg på TripAdvisor.

Dover beach

En av fördelarna med att vara lätt jet-laggad är att man är uppe med tuppen. Bokstavligen. Vi har nämligen tuppar och höns som går fritt här på området, och de är varken blyga eller tysta. De går ut och in på vår terrass som de behagar och kacklar och gal ohämmat. Igår morse när jag satt på terrassen och bloggade rasslade det till i buskarna och ut kom två apor, gröna markattor, som strosade förbi i sakta mak. Utöver detta finns det rikligt med andra fåglar, små ödlor och stora gräshoppor. Det är rena djurparken.

Hursomhelst. Eftersom vi återigen var uppe tidigt innebar det att vi var på stranden redan klockan nio på morgonen, och då hade jag både hunnit skriva blogginlägg och äta frukost. Vi lade beslag på två solstolar och ett parasoll alldeles vid strandkanten – front row – och där låg vi och solade och badade hela dagen. Det var alldeles… alldeles underbart.

Detta vatten. Alldeles ljummet och turkost. Och denna sol. Jag önskar att jag kunde suga in värmen och ljuset och ljudet från de dånande vågorna i en liten ask och plocka upp en mörk tisdag i februari.

Vid ett-tiden traskade vi upp till en strandbar för att äta lunch. Vi fick som vanligt vänta väldigt länge på maten. Jag begriper inte hur allting kan ta så lång tid. Först tar det en bra stund innan man ens får menyn. Sedan får man vänta på att beställa. Därefter får man vänta jääääättelänge innan man får maten. Trots att det inte är särskilt mycket folk och personalen inte verkar speciellt stressade. Det är lite samma känsla som när man betraktar folk som jobbar på apotek. Vad håller de på med? Det ser ju ut som om de bara såsar omkring där bakom disken. Helt oberörda av att folk sitter och kramar sina kölappar och stirrar på nummertavlan.

Men det var ju inte så att vi hade någon tid att passa. Och maten var väldigt god. Jag åt en hamburgare och Helena en tonfiskwrap. Vi hade även sällskap av en höna med tre kycklingar som smög runt bland borden och letade matrester. Helt normalt.

När vi skulle betala för lunchen upptäckte vi att vi började få ont om cash. Mina var helt slut, eftersom jag inte fick ut något ur bankomaten igår, och Helena hade lite US-dollar (som funkar fint som betalningsmedel här) och lite BBD. Korten hade vi lämnat i säkerhetsboxen på rummet, eftersom vi inte ville ha med dem till stranden. Med lätt puls räknade vi sedlarna och lyckades betala notan med en blandning av USD och BBD. Efteråt hade vi totalt 3 USD kvar. Vilket betyder att vi hittills har gjort av med ca 3000 kronor! Visserligen tillsammans, men på bara två dagar! Hur var det möjligt? När vi checkade in fick vi betala en skatt på rummet som var motsvarade knappt 600 kronor för två veckor. Återstår alltså 2 400 kronor. Som hade gått till middag fredag kväll, lunch och middag på lördagen och lunch på söndagen. Plus att vi handlade lite proviant i en supermarket, betalade hyra för solstolarna etc. Ja, det kanske inte var så orimligt ändå… 

På eftermiddagen var det ganska molnigt, men det gjorde inget. Det var ju 29 grader varmt och vi hade våra böcker. Och det var lika underbart att bada ändå. Vid ett tillfälle tog jag med mig mobilen ut i vattnet för att ta några ”badbilder”, och flera personer frågade storögt: ”Is your phone water-proof?” Det var ganska höga vågor, som dels gjorde att man kunde tappa balansen, dels gjorde att jag var tvungen att hålla upp telefonen i luften med utsträckt arm när de sköljde förbi med full kraft. ”No”, svarade jag. ”I’m a dare-devil.”

Telefonen klarade sig fint.

Vid halv fem-tiden lämnade vi stranden och gick tillbaka till rummet för att hämta våra kort och göra ett nytt försök vid bankomaten. Den här gången lyckades det, och vi hämtade båda ut 400 BBD var. Det firade vi med att köpa en flaska vin i supermarketen att ta med till rummet. 

När jag kollade mitt saldo upptäckte jag något märkligt. 1937 kronor låg fortfarande som reserverat sedan mitt misslyckade uttagsförsök igår. Men nu låg det ytterligare 1937 kronor reserverat. Exakt samma belopp. Trots att jag bara fått ut pengar en av gångerna. Jag loggade in på Swedbank och skickade ett meddelande till kundtjänst för att uppmärksamma dem på detta. Det stod att de skulle svara inom två bankdagar. To be continued.

Efter detta var det dags att ge sig i kast med den undermåliga duschen för att försöka skölja bort all sand och även tvätta håret. ”Vi ses om ett par timmar”, sa jag till Helena innan jag gick in. Men det gick faktiskt över förväntan.

När det var dags för middag föreslog jag att vi skulle gå till hotellrestaurangen och köra en favorit i repris – fish cakes. Dels var det billigt (jag var en smula bekymrad över hur snabbt pengarna rullade och nu kanske jag dessutom hade blivit blåst på nästan 2000 kronor), dels var det jättegott. Och vi hade ju inte sett några andra restauranger som vi hemskt gärna ville gå till. Helena tyckte det var en toppenidé, så vi släntrade bort och fick en plats på uteserveringen. Eller rättare sagt – alla bord var upptagna, men vi frågade om vi kunde sitta på barstolar och äta på själva ”räcket” runt uteserveringen, vilket var brett nog för att få plats med tallrikar. Det fick vi.

Det fanns flera anledningar till att vi inte ville sitta inomhus. Dels vill man inte sitta inomhus per se. Och dels hade de ett band som spelade jättehög musik, så att man knappt kunde prata. Och denna musik. Varje kväll spelas ”gamla godingar” som ”Baby I love your way”, ”Easy like Sunday morning”, ”Give me the beat boys and free my soul” osv på hög volym. Det var samma sak när jag var i Mexico. Det är som om musik från 2000-talet inte har hittat hit än; här kör man på säkra kort, gärna smöriga ballader. Och en hel del reggae. Men det var rätt mysigt ändå, och det visade sig att både jag och Helena kunde texten till det mesta...

Vi hade tänkt avrunda kvällen på vår terrass med lite vin, men vi hade inga glas på rummet. Så Helena frågade vår servitör om det var ok att vi lånade med oss våra vattenglas. Han svarade att ”you’re not supposed to do that”, men att han skulle se mellan fingrarna. Han gav oss en liten blinkning. Perfekt. Sedan gick Helena på toaletten medan jag satt kvar och väntade på att få betala. Då kom en annan servitör och började plocka bort våra tallrikar och i ögonvrån såg jag hur han sträckte sig efter våra vattenglas.

”Noooo!” ropade jag förskräckt.

Alltför gällt.

Han stirrade på mig. ”You’re not finished?” Jag tittade på de tomma vattenglasen, de tomma tallrikarna och de tomma ölglasen. Med all värdighet jag kunde uppbåda svarade jag långsamt. ”No…”

Sedan bad jag om notan. Han släntrade iväg. När Helena kom tillbaka berättade jag om ”dramat”, och, med stigande desperation, att jag inte visste hur länge jag skulle kunna hålla glasen. Hon föreslog att hon skulle gå iväg med dem i förväg, medan jag väntade på notan. När hon hade sicksackat sig förbi en vakt med bytet kom jag på att jag hade nyckeln till vårt rum i min väska. Och som vanligt tog det en evighet innan jag fick notan. Det kröp i kroppen på mig, så till slut gick jag bort till baren och sa helt sonika ”I want to pay.” Där bakom stod servitören som skulle komma med notan (och som hade försökt ta glasen) och pysslade med något annat i lugn och ro. Hade jag inte gått fram hade jag nog suttit kvar där än.

50 BBD senare gick jag i rask takt bort mot vårt rum och hittade Helena och glasen vid poolområdet. Hon hade också kommit på, för sent, att hon inte hade någon nyckel, men ville inte gå tillbaka till brottsplatsen. Vi skrattade enormt mycket åt detta när vi slutligen hällde upp ett varsitt glas vin på vår terrass och spelade en omgång ”0 till 100” innan vi gick och la  

oss vid 23-tiden.

Det hade varit en bra dag.

Poolhäng

Nä. Trots att vi somnade i ”rätt tid”, så vaknade vi i ”fel tid”. Det vill säga i fyra-snåret på morgonen. Vi gick dock inte upp förrän halv sju, och ytterligare en timme senare strosade vi bort för att äta frukost, vilket ingår i vår bokning. Utbudet var ganska skralt – det fanns flingor och mjölk, kaffe och rostat bröd med marmelad. Plus en juice som visade sig smaka som apelsinsaft. Det fanns dock en meny med tilläggsartiklar som gick att beställa mot betalning. Ägg, omeletter, pannkakor etc. Någon dag kanske vi gör det, men idag kändes det tillräckligt med det ordinarie utbudet.

Efter frukosten gick vi och la oss vid poolen. Jag ägnade ett par timmar åt att blogga om hitresan, sedan låg vi och solade och badade i några timmar. Det var ljuvligt. Det finns ingen poolbar här, men Helena gjorde ett rådigt ingripande och gick bort till restaurangen och köpte med sig två öl, som vi intog vid en liten terrass som ligger intill poolområdet. När de var slut gick jag och köpte två till.

Det är ju ändå semester.

När Helena kom tillbaka till poolen efter att ha varit inne på vårat rum berättade hon att telefonen hade ringt, och att någon hade frågat efter ”miss Hedberg”. Tydligen var det någon slags värdinna som ville träffa oss i lobbyn och hälsa oss välkomna. Så vi svepte om oss våra saronger och traskade dit. En kvinna vid namn Gloriel bad oss slå oss ner och sedan började hon berätta en massa om Barbados – vilka utflykter hon kunde hjälpa till att arrangera, var det fanns en ATM, att man inte skulle gå på stranden efter att det blev mörkt, vilka träd som hade giftiga frukter, hur man tog bussen in till Bridgetown (följt av en lång och komplicerad vägbeskrivning) och så vidare och så vidare. Orden rann ur munnen på henne som ett monotont strilande och jag kände att jag fick en glasartad blick. Hur tror hon att man ska komma ihåg allt det här? Men vi bara log rart och tackade för tipsen innan vi släntrade tillbaka till poolen.

När klockan började närma sig ett kände vi att det var dags för lunch och följaktligen gick vi tillbaka till rummet och drog på oss något över bikinin och lämnade hotellområdet för första gången sedan vi kom hit. Vi behövde dock bara gå 100 meter så var vi framme vid stranden, Dover beach. Den första i en lång rad stränder som omger hela Barbados. Den var superfin, men kanske lite mindre än jag hade föreställt mig. Fullsmockat med folk var det i alla fall, och vi gick ner och kände på vattnet. Det var lika varmt som i poolen, kanske 26-27 grader. Underbart! Vi bestämde direkt att vi ska tillbringa hela morgondagen på beachen.

Men nu var det som sagt dags för lunch. Vilket vi intog på en strandrestaurang med utsikt över vattnet. Vi åt båda en slags sandwich med svärdfisk på, vilket var gott, och sedan strosade vi vidare för att utforska omgivningarna. Men det var egentligen inte så mycket att se. Vårt hotell ligger längs med en lång, smal gata, som mest kantas av andra hotell och lite restauranger. Vi hittade dock en supermarket och handlade med oss vatten, coca-cola och öl till rummet, samt lite snacks. Vi stannade även vid en ATM där jag försökte ta ut 400 Barbados-dollar (BBD), vilket motsvarar ungefär 2000 SEK. Men automatens display hävdade att det var ”network error”, så jag fick inte ut några pengar. (Lite senare, när jag kollade mitt saldo, såg jag att ett belopp på 1937 kr var ”reserverat”, och jag har ingen aning om vad det kan vara, eftersom jag inte har använt kortet sedan jag lämnade Sverige. Men summan kändes ju misstänkt lik det jag försökte ta ut…) Hursomhelst. Vi gick tillbaka till poolen igen och tog ytterligare ett dopp, och sedan låg vi och slappade en stund på rummet med en varsin bok (det hade ju varit en sådan ansträngande dag…). När det var dags för middag gick vi åt motsatt håll och passerade ett antal restauranger, men det var ärligt talat ingen som såg supermysig ut. Alla var väldigt enkla och hade typ plaststolar och plastbord. Vi slog oss ner på en av dem och maten var det i alla fall inget fel på. Jag åt ”flying fish” som serverades med pommes, cole slaw och någon riktigt stark sås – mycket gott. Till detta drack jag rött vin. Som var helt ok.

Efter middagen gick vi tillbaka till rummet i den ljumma, kolsvarta natten och satt en stund på våran terrass och spelade kort. Vi ville försöka hålla oss vakna så länge som möjligt, men redan halv tio var det omöjligt att hålla ögonen öppna. Så då gick vi och la oss och jag somnade i samma stund som jag lade huvudet på kudden.

Idag ska vi vara på stranden hela dagen.

Mot Västindien!

Ända sedan vi var på kryssning i Västindien när min syrra fyllde 50 har jag velat åka tillbaka. Den gången gjorde det stora fartyget bara korta stopp på Haiti, Jamaica och Cozumel, men de gav verkligen mersmak. Så förra vintern, när jag inte hade råd att åka någonstans på grund av att jag hade varit tjänstledig för studier hela hösten, bestämde jag mig för att åka till Västindien nästa år. Det vill säga i år. Frågan var bara vilken ö jag skulle välja. De flesta av de karibiska öarna har vita potatismjölsstränder, svajande palmer och strålande sol från en klarblå himmel. Det vill säga allt man behöver när man har kravlat sig igenom några deppiga månader av totalt mörker och helst av allt bara vill ligga i fosterställning i väntan på ljuset. Men vissa av de karibiska öarna marknadsförde sig som smekmånadsparadis, andra verkade främst rikta in sig på barnfamiljer. Dessa gick givetvis bort. Så jag fastnade för Barbados, som även verkade ha lite nattliv och sevärdheter. Dessutom är det en liten ö – endast 23 kilometer bred vid sin bredaste plats, och ungefär 34 kilometer lång. Det vill säga lagom stor för att man ska hinna utforska både ljuvliga paradisstränder och underjordiska grottor, samt beta av några romtillverkare. Barbados är också den ö som ligger längst österut och därmed utanför orkanbältet. Saken var klar.

Jag hade först tänkt resa ensam, men så frågade min kollega Helena om hon kunde hänga på. Och det kunde hon såklart. Så vi bokade resan i början av juni, och sedan har vi räknat dagarna. Till en början rätt sporadiskt, men mot slutet med allt större frenesi. Nu var det äntligen dags!

Jag hade varit hemma i Gävle under julhelgen, så vi skulle flyga från Arlanda. Helena fick alltså ta tåget från Göteborg till Stockholm någon dag innan, och sova hos en kompis. Sedan tog hon taxi till flygplatsen och jag fick skjuts av pappa. (Jag har haft min beskärda del av signalfel och annat strul, så tåget var uteslutet som färdmedel.) Jag kom i alla fall fram till Arlanda strax före fem, och precis när jag skulle gå in genom svängdörren till terminalen kom Helena ut ur den. Det kändes nästan som på film.

Incheckningsautomaten spottade bara ut boardingkort och bag tags till Frankfurt, varför vi ställde oss i kön till en bemannad disk. Där möttes vi av en överpeppad man som nästan verkade mer exalterad över våran resa än vad vi själva var. (Till mitt försvar så var klockan halv sex på morgonen och jag hade bara rävsovit i ett par timmar, med hopp om att kunna sova lite på den långa flighten.) Han förklarade i alla fall att flighten från Stockholm till Frankfurt inte var sammankopplad med flighten från Frankfurt till Barbados, men detta löste han med några enkla knapptryck. Ut kom nya boardingkort och bag tags och strax åkte väskorna iväg på rullbandet. Adios! Sedan var det bara att ta sig igenom säkerhetskontrollen, ta den obligatoriska flygplatsölen och boarda Lufthansas plan till Frankfurt.

Ombord serverades enbart kaffe och någon slags cementerad bulle, men vi tänkte att det var ok eftersom det var en så kort resa. Det här var ju bara en transportsträcka till den riktiga flighten, där vi äntligen skulle avnjuta en varm måltid och ett glas vin. Eller två. I Frankfurt var det bara att ta sig direkt till gaten, och det var som vanligt en rejäl långpromenad på diverse rullband och ett antal hissar upp och ner mellan våningsplan, och sedan var det dags att gå ombord. Men det var inte Lufthansa som väntade på oss, utan Eurowings. Vilket är Lufthansas lågprisbolag. Hmmm.

Vi har bokat resan genom Ving, men det är en så kallad reguljär paketresa, inte en charterresa. Det betyder att Ving har sytt ihop paketet med flyg, transfer och boende, men de har ingen personal med på planet och vi är här på egen hand. Och uppenbarligen hade de bokat in oss på ett lågprisflyg över Atlanten, även om det stod i bokningen att det var Lufthansa. (Men det kanske stod att flighten var ”operated by Eurowings” någonstans i blindskrift.) Hursomhelst. Det var ett plan som hade en rad med fyra platser i mitten, och sedan två platser på varje sida om gångarna. Vi satt inklämda i mitten av en fyrsitsrad, och jag skänkte en tanke till den där flinpellen på Arlanda. Varför hade han inte placerat oss på en tvåsits? På hemresan ska jag vara mer alert vid incheckningen.

Även flygvärdinnorna tillhörde B-laget. Jag har aldrig varit med om en långsammare service. När de äntligen kom ut med maten fanns ingen drickavagn i sikte. Brukar man inte få drycken först? Men vi var vrålhungriga, så vi åt upp maten och satt sedan och väntade en bra stund innan de irriterande långsamt arbetade sig igenom gångarna med drickavagnarna. Vin ingick naturligtvis inte, det fick man betala för. Så när ”Helenas” flygvärdinna tog hennes beställning väste jag: ”Ta två flaskor direkt. Man vet aldrig när de kommer tillbaka.” Jag gjorde samma sak när ”min” flygvärdinna slutligen behagade dyka upp (”two please”, för säkerhets skull med fingrarna som ett v-tecken i luften), och tjejen som satt till höger om mig nickade imponerat och följde mitt exempel.

Resan gick för övrigt smidigt, även om jag naturligtvis inte sov på hela vägen. Istället tittade jag på två filmer; först ”The greatest showman”, som man absolut borde ha sett på bio, eftersom det var en musikalfilm a la Moulin Rouge med spektakulära scenerier och bra musik. Sedan en riktigt skruvad film som hette ”Game night”, som jag fortfarande inte kan avgöra om det var en skräckfilm, thriller eller komedi. Som vanligt var jag uppe och vandrade vid några tillfällen också.

Strax före kl 16.00, lokal tid, landade vi på Barbados, vilket var en halvtimme efter utsatt tid. Som två blinkande mullvadar gick vi ut i solskenet och den 30-gradiga värmen. Aaaaaahhhhh! Vi hämtade våra väskor och tog oss snabbt igenom passkontroll och tull, innan vi forslades till vårt hotell i den förbokade transfern.

Vårt hotell heter Time Out, och efter lite pappersexercis i receptionen blev vi visade till vårt rum, nummer 100. Det var stort och rymligt med två härliga sängar och en liten terrass. Här kommer vi att trivas! Vi tog en snabb dusch och upptäckte att just den lämnade en del övrigt att önska. Det kom typ sju strålar ur den, så det kan nog ta sin tid att skölja ur schampoo och balsam. Men det får bli ett senare problem. Efter denna lättare uppfräschning strosade vi ner till hotellets restaurang och beställde fish cakes, vilket ska vara en lokal specialitet. Det var fantastiskt gott! Till detta serverades en superstark Bajan Hot Pepper Sauce, vilket vi sköljde ner med den iskalla inhemska ölen Deputy. Nu var livet gott.

Och vi höll oss vakna till klockan 21, vilket innebär att vi har hamnat hyfsat rätt i tid, innan vi kröp ner i de svala lakanen och släckte lampan.

Jag har inte varit så aktiv med fotograferandet än, så nu blir det bara bilder på vårt rum och på den ljuvliga fish caken. Men det kommer mera.

Resplan

STOCKHOLM-FRANKFURT

Lufthansa (LH0809)

Avgång: 27 december 06:50 Stockholm (ARN)

Ankomst: 27 december 09:00 Frankfurt (FRA)

FRANKFURT-BARBADOS

Lufthansa (LH5432)

Avgång: 27 december 10:20 Frankfurt (FRA)

Ankomst: 27 december 15:20 Barbados (BGI)

BARBADOS-FRANKFURT

Lufthansa (LH5433)

Avgång: 10 januari 16:55 Barbados (BGI)

Ankomst: 11 januari 07:15 Frankfurt (FRA)

FRANKFURT-KÖPENHAMN

SAS (SK640)

Avgång: 11 januari 09:30 Frankfurt (FRA)

Ankomst: 11 januari 10:55 Köpenhamn (CPH)


KÖPENHAMN-GÖTEBORG

SAS (SK438)

Avgång: 11 januari 14:05 Köpenhamn (CPH)

Ankomst: 11 januari 15:00 Göteborg (GOT)