Hemresan och slutreflektioner

Klockan fyra på söndagsmorgonen ringde mobillarmet. Då hade vi sovit i två timmar och det var dags att ta sig till flygplatsen. Som tur var hade vi packat innan vi lade oss, så det var bara att sätta sig upp som en fällkniv, dra på sig kläderna och tassa ut i mörkret. Vi lämnade rumsnyckeln på receptionsdisken (som skulle vara öppen dygnet runt, men där det givetvis inte fanns en levande själ). Strax före halv fem kom den förbokade taxin och sedan lämnade vi Paris med nedvevade fönsterrutor och till tonerna av jazzmusik, vilket vår chaufför hade den goda smaken att spela.

På CDG gick alla incheckningsmoment enligt plan, och vi boardade planet vid 06.45. Sedan blev vi stående. En grupp tekniker med gula skyddsvästar rörde sig fram och tillbaka runt planet och in och ut i cockpiten och till slut meddelade kaptenen via högtalaren att man utförde en teknisk kontroll av noshjulet, men att vi snart skulle vara på väg. Strax därpå taxade planet ut i vad som kändes som en sträcka på ett par mil. Sedan blev vi stående igen, och nu meddelade kaptenen att kontrolltornet hade upptäckt något problem med vingarnas ”spoilers”, och att vi måste taxa tillbaka för att undersöka detta. När planet hade parkerat kom de "gula västarna" tillbaka. Tick-tack, tick-tack. Två timmar försenade (alltså när vi egentligen skulle ha landat i Köpenhamn) hade problemet åtgärdats och vi kunde äntligen lyfta.

Jag tycker att starten är ett ganska jobbigt moment av flygresor. Så fort planet har kommit upp i marschhöjd och säkerhetsbältesskylten slocknar så släpper spänningen helt, och jag har heller inga problem med landningen. Detta är ju naturligtvis helt irrationellt eftersom a) start och landning är ungefär lika ”kritiska”, och b) det är betydligt farligare att åka bil än att flyga. Jag läste att man måste flyga dygnet runt i 86 år för att det ens ska vara sannolikt att man ska råka ut för en incident. Men vad hjälper det när startmotorerna börjar rusa efter att man precis har åtgärdat ett tekniskt problem?

Givetvis gick allt bra och vi kunde äntligen få en croissant (vi var utsvultna) och försöka sova (det gick inte). Vi var så sjukt trötta att vi fick en skrattattack åt att de tidigare hade ropat upp en ”monsieur Plaque” i högtalaren – ungefär som när Sven Melander och hans kumpan skrattar åt ”herr Stork” i Sällskapsresan. Jag är medveten om att det inte är så himla roligt egentligen, men just då var det hejdlöst roligt och vi skrattade så vi grät. (Jag har varit med om det här fenomenet tidigare – jag och syrran skrattade åt en kudde en gång när vi tågluffade, och jag och Daniella skrattade åt en kvarbliven smörgås i Orlando. Det inträffar när man bara har sovit i två timmar.)

Vi landade på CPH vid halv elva på förmiddagen, och sedan tog vi tåget över till Malmö och bussen hem till Åsa. Där sov jag några timmar innan jag tog tåget till Göteborg.

Jag ägnade tågresan åt att blogga om lördagen, men när jag skulle publicera inlägget fick jag hela tiden felmeddelanden. Jag var livrädd att texten skulle försvinna (det har hänt mig en gång tidigare och det är sjukt omotiverande att skriva om ett långt inlägg). Men till slut – på typ tionde försöket – lyckades det i alla fall.

Och därmed var resan till Paris slut.

Några slutreflektioner: Paris är en fantastiskt fin stad som jag definitivt kommer att återvända till. Vi hann nämligen inte alls med allt vi hade planerat. Och vissa saker vill jag göra igen.

Mina topp tre tips från Paris, utan inbördes ordning, är att äta en riktigt fancy middag i kupolen på Kong (boka bord i förväg och klä upp er till tänderna), äta en härlig lunch på den urmysiga kvarterskrogen Chez Janou (kom dit precis när de öppnar, klockan 12), samt att besöka lönnkrogen Moonshiner som ligger innanför ett frysrum på Pizza Da Vito.

Note to self 1: Tre dagar är för kort. Det tar alltid längre tid än man tror att ta sig mellan ställen, oavsett om man promenerar eller tar tunnelbanan. Dessutom vill man ju ha tillräckligt med luft i schemat för att bara kunna sitta ner och njuta av atmosfären och inte konstant stressa runt mellan olika aktiviteter.

Note to self 2: Hoppa upp ett snäpp när det gäller boendet. Även om läget var bra och personalen jättetrevlig så träffade vi minst fyra olika personer i receptionen under vår korta vistelse på Alfa Hotell Nation, och ingen av dem ifrågasatte vilka vi var när vi bad om nyckeln till rum 22 klockan två på natten. Den bara lämnades ut med ett sorglöst ”Bonsoir!” Dessutom hade det varit fräscht om inte filten som låg på sängen hade haft synliga fläckar. Och det hade varit trevligt att kunna vända sig om i duschen.

OK, här kommer slutnotan:

Flyg, Köpenhamn-Paris t/r: 3 000 kr

Tåg, Göteborg-Malmö t/r: 650 kr

Taxi till och från flygplatsen: 350 kr (per person)

Boende, 3 nätter: 1 075 kr (per person)

Inträde, Atelier de Lumiere: 150 kr

Inträde, Montparnassetornet: 190 kr

Inträde, Paris katakomber: 385 kr

Övrigt (mat, dryck, shopping, tunnelbana, taxi): 4 500 kr

Totalt: 10 300 kr

Det var allt för denna gång. Bjuder avslutningsvis på lite bilder från ”hotellet”.

Over and out.

Från underjorden till himlen

På lördagen kom vi iväg tidigt, och redan i nio-snåret strosade vi genom Marais i morgonsolen. Vi hittade ett café med uteservering och slog oss ner för en lätt frukost samtidigt som vi såg staden vakna till liv. Efteråt ägnade jag ett par timmar åt att blogga om fredagen medan Åsa läste en bok och tog en liten tur bland butikerna. När jag var klar med blogginlägget messade vi varandra på WhatsApp och slöt upp för en gemensam promenad genom Marais. Ödet, och kanske en undermedveten drift, gjorde att vi befann oss ett stenkast från Chez Janou när det var dags för lunch. Och den här gången hade vi flyt - de öppnade köket kl 12, och nu var klockan 11.55. Vi kunde alltså välja och vraka bland platserna, och slog oss ner vid ett bord på den supermysiga uteserveringen. Solen stekte och temperaturen började närma sig 30-strecket, så vi valde ett bord i skuggan där vi avnjöt en helt formidabel lunch. Åsa åt gratinerade musslor och jag carpaccio på tonfisk. Till detta delade vi på en flaska vitt. Det var ljuvligt. 

Efter lunchen promenerade vi i sakta mak mot metron. Jag skulle besöka katakomberna på eftermiddagen och Åsa skulle under tiden koppla av i en park, Jardin du Luxembourg. Anledningen till att Åsa inte skulle med till katakomberna var att de ligger 20 meter under jorden, och hon tycker att det är tillräckligt klaustrofobiskt att åka tåg genom Hallandsåsen. 

Under Paris gator finns i alla fall ett 30 mil långt nätverk av tunnlar där mer än sex miljoner döda parisare vilar. Tunnelsystemet skapades ursprungligen under romartiden när de bröt kalksten i gångarna, medan massgravarna skapades på 1700-talet, då kyrkogårdarna var överfulla och myndigheterna beslutade att flytta de döda till katakomberna av sanitetsskäl. 1786 inleddes flytten som tog 15 månader. Miljontals ben och ruttnande kroppar transporterades på kärror nattetid genom Paris gator för att inte väcka uppmärksamhet, och nu pryder dessa skelettt och benrester gångarna på ett smått makabert sätt. Och eftersom jag har en faiblesse för dödskallar och spökhistorier ville jag absolut se detta. 

Benkamrarna utgör dock bara en liten del av den underjordiska labyrinten. Tunnlarna har även använts som vinkällare, tillflyktsorter och högkvarter för franska motståndsrörelsen under andra världskriget. På 1990-talet hittades ett underjordiskt casino i en av tunnlarna. Nuförtiden finns en hel subkultur av fransmän som ägnar sig åt så kallad ”urban exploration”. De tar sig ner via tunnelbanor och andra ingångar och ordnar bland annat fester.  

Hursomhelst. Jag skulle till katakomberna och Åsa till Jardin du Luxembourg, som låg längs med samma tunnelbanelinje. Dessvärre visade det sig att den tunnelbanestation vi skulle byta linje på var avstängd, så när vi hade åkt några hållplatser i en riktning stod tåget stilla en bra stund, sedan åkte det tillbaka till samma station som vi hade klivit på. Jag hade en förköpt biljett med en bestämd inträdestid, 14.30, och klockan tickade nu betänkligt. Det hela slutade med att jag fick vifta in en taxi på gatan och lämna min väska i armarna på Åsa, eftersom man bara fick ta in väskor som var 40x60 cm i katakomberna. Det enda jag hade med mig var alltså plånboken och mobilen, som jag höll i handen. Måtte inte mobilen ladda ur nu - för hur ska vi då få tag på varandra?

Taxin släppte av mig vid katakomberna och jag gled förbi hela kön med min mobilvoucher. Jag fick en audioguide, som enligt uppgift skulle ta två timmar, och gick ner för 130 trappsteg. Sedan påbörjade jag min vandring i de smala, svagt upplysta gångarna. Jag visste att det skulle vara mörkt och fuktigt, och säkert lite kusligt, men jag var inte beredd på att det skulle vara så läskigt som det var. Det berodde inte på skeletten. Det berodde heller inte på att jag var 20 meter under jorden. 

Det berodde på att jag var helt ensam. 

Det var jag ju naturligtvis inte. Katakomberna är en välbesökt turistattraktion och jag hade ju sett hur kön ringlade lång utanför. Och då och då mötte jag en annan ensam själ eller en liten grupp. Men stora delar av min vandring såg jag faktiskt inte till en enda människa. Det enda jag hörde var mina egna fotsteg som ekade i tystnaden. Jag vek runt ett hörn och såg ännu en lång, smal gång som virvlade in i mörkret. Både framför mig och bakom mig var det stendött - i dubbel bemärkelse. Tankarna började irra. Är det meningen att man ska gå tillbaka samma väg eller kommer man ut någon annanstans? Kan man gå vilse? Jag fick för mig att jag hade läst någonstans att folk kunde försvinna i katakomberna. Hur vet de att alla som har gått ner verkligen kommer upp igen? 

Den typen av tankar är besvärande när man möts av grinande dödskallar med tomma ögonhålor. 

Men jag kom ju ut, såklart. Och det tog bara ca en timme, eftersom audioguiden strulade och blev en något fragmenterad upplevelse. Men det var ju främst för att uppleva miljön jag var där, och den fanns det ju inget att klaga på. 

Jag messade till Åsa och vi stämde träff utanför ingången till Jardin du Luxembourg. Två tunnelbanehållplatser senare möttes vi där och gick genast och tog en drink på en uteservering. Vi fällde upp kartan och gick igenom vårt nästa drag. 

Vi hade en förköpt biljett till Montparnassetornet, men det var ingen bestämd tid och tornet var öppet till kl 23. Vi ville gå bort till Eiffeltornet. Vi ville se all den street art som skulle finnas att beskåda i 13:e arr. Vi ville hitta en schysst restaurang att äta middag på. Vi ville en massa saker. Men tiden räcker inte till!

Vi bestämde oss för att promenera bort till Montparnasse, som låg ganska nära, och kolla in Paris från ovan. Tornet är 56 våningar högt, vilket ger en schysst vy över staden. Här fanns även en liten champagnebar, och vi slog oss ner på min sarong och drack lite bubbel samt delade på två våfflor under den knallblå himlen.

Från Paris källare till Paris takterrass på ett par timmar. 

Därefter tog vi tunnelbanan bort till Eiffeltornet, men blev besvikna över att de hade spärrat in hela området så att man var tvungen att betala inträde om man ville ha närkontakt med tornet. Så dåligt! Sist jag var här, 2008, kunde man ströva fritt överallt och till exempel stå rakt under tornet utan att det kostade något. Det var bara om man ville åka upp som det var kö och kostade pengar. 

Vi slog oss ner i en park en bit bort och beundrade tornet på håll. Sedan var det dags att hitta en middagsrestaurang.

Vilket var lättare sagt än gjort. Området runt Eiffeltornet är nog inte det bästa ur ett gastronomiskt perspektiv, eller så hade vi bara otur, eftersom vi vandrade länge och väl utan att hitta något. Vi ville absolut sitta utomhus och vi tyckte att alla restauranger vi passerade såg grymt ocharmiga ut, eller så låg de för nära en hårt trafikerad väg, eller så var det något annat som kändes fel. ”Vi har råd att vara kräsna”, sa jag bestämt och syftade på att det var vår sista kväll. Men när vi hade sick-sackat oss igenom hela 7:e arr, började jag krokna. Det slutade med att vi hamnade på en restaurang som åtminstone hade vita dukar på borden, även om den kändes sådär. Vi åt båda hamburgare, vilka var helt ok, men inget jag kommer drömma om på nätterna. 

Och sedan var det typ dags att åka hem. Men vi hade ännu en lönnkrog i bakfickan, så vi letade upp adressen till ”Little red door” och tog tunnelbanan dit. Vi hittade mycket riktigt en mycket liten, röd dörr på en smal sidogata - men den flankerades också av en dörrvakt och en lång kö. 

Disappointed! Det kändes ju inte särskilt lönnigt! 

Vi strosade vidare till en uteservering där vi drack en varsin Espresso Martini, och sedan tog vi tunnelbanan hem. Klockan var nu långt över ett på natten och vi skulle bli upphämtade av en förbokad taxi kl halv fem...

I Amelies och Carries fotspår

Fredagen var en riktig kanondag! Vi började med en frukost på en strålande solig uteservering i våra hoods, Nation, innan vi tog tunnelbanan till Gare de l’Est. Där hade vi ambitionen att hitta den fotoautomat som Amelie besöker i filmen, ta några bilder med meddelandet ”När och var?” och sedan riva sönder dem på caféet i Montmartre, där Amelie jobbar. Även om vi inte hade några förhoppningar om att Niño skulle hitta våra bilder kändes det härligt att gå all-in på något så barnsligt! Vi misstänkte att mycket hade förändrats sedan filmen spelades in (den är ju från 2001), men vi hittade i alla fall en fotoautomat inne på stationen där vi kunde förverkliga våra fantasier. 

Därefter tog vi tunnelbanan till Porte de Clignancourt för att besöka La Recyclerie, ett brunchhak som jag hade läst om på nätet. Enligt uppgift skulle det vara en omgjord gammal tågstation där de hippa parisarna hängde. Trästolarna och de slitna fåtöljerna i den maffiga lokalen och utomhus längs med den övergivna tågrälsen är oftast fullsatta, från tidig morgon till sen kväll. Det är ett kafé, bar och restaurang i ett. Närproducerat och ekologiskt står på menyn och mycket av det som serveras kommer från de pickande hönsen och trädgårdslandet runt husknuten. Det var ett otroligt coolt ställe! Vi hade värsta flytet och kom dit precis när det öppnade, vilket innebar att vi fick en fin plats på terrassen där vi kunde smaska i oss vår brunch bestående av kycklingwraps och lite annat. Till detta drack vi ett glas rött. Kort därefter ringlade kön lång, och det var fortfarande lång kö när vi gick därifrån. 

Nästa stopp var Café des 2 Moulins i Montmartre. Här jobbade Amelie i filmen, och efter ett kort varv på insidan slog vi oss ner på uteserveringen med ett varsitt glas rött. Här rev vi sönder bilderna och förevigade vårt kollage. Mission accomplished. 

Trots att det har gått så många år är caféet fortfarande ett populärt turistmål. Det kom flera guidade turer som stannade utanför (varav en grupp nästan skrämde oss när de målmedvetet vällde fram emot oss i samlad trupp). Efter att ha blivit rånade på 28 Euro för två glas vin lämnade vi Montmartre för att ta oss tillbaka till ”hotellet” och byta om. Vi hade bokat bord på en riktigt fancy asian fusion-restaurang på kvällen - Kong - men trots detta var vi inte säkra på att bli insläppta. Eller rättare sagt, vi visste att vi skulle komma in, men inte om vi skulle få sitta där vi ville. Kong ligger högst upp i en byggnad nära Pont Neuf, och restaurangen på sjätte våningen är helt och hållet inuti en glaskupol. Jag hade sett bilder i bloggar och på restaurangens hemsida, och det såg helt fantastiskt ut. Dessutom har Carrie Bradshaw varit där. I säsongsavslutningen av Sex and the City, som utspelar sig i Paris, äter hon lunch där med Aleks ex-fru. 

Varför visste vi då inte om vi skulle komma in? Jo, jag hade läst i någon blogg, eller om det var på TripAdvisor, om något par som hade bokat bord på Kong, men blivit förvisade till ett litet rum utan fönster. De hade varit otroligt besvikna över att inte få sitta i kupolen. Vilket man kan förstå. Så när jag gjorde bokningen på nätet skrev jag uttryckligen att vi ville sitta i kupolen. Deras svar var att platserna tilldelas ”upon arrival” och att de tyvärr inte kunde garantera en plats i kupolen. De skrev också att en cocktail outfit var ”highly recommended”. Så vi nojade oss över våra kläder och om vi var tillräckligt ”Kong-mässiga”, men när vi lämnade hålet i väggen som är vårt boende kände vi oss uppklädda till tänderna och försiktigt optimistiska. 

Vi tog tunnelbanan till Louvren och passerade den berömda pyramiden, strosade längs med Seine och hittade en uteservering på en båt där vi drack en varsin Cosmopolitan. Carrie style. Sedan gick vi bort till Kong och gled utan problem igenom nålsögat. Vi var oerhört nöjda när vi blev visade till ett fint fönsterbord i kupolen, och här satt vi sedan i flera timmar. Vi drack Bellini före maten, sedan beställde Åsa grillad tonfisk och jag karamelliserade revben. Till detta: rött vin. Maten var gudomlig! Alltså riktigt, riktigt bra! Efter middagen tog vi ännu en varsin drink medan solen gick ner över Paris. Kong var ett grymt ställe som jag verkligen rekommenderar. 

Efter middagen promenerade vi bort till en jazzklubb som jag hade kollat upp. Men det var fullsatt, så då bestämde vi oss för att gå till Moonshiner istället. 

En lönnkrog.

Jag har en förkärlek för lönnkrogar. Bara tanken på att det kan finnas en bar bakom en bokhylla, eller - som i det här fallet - att man går in i en oansenlig pizzeria, öppnar en tung ståldörr som leder in i ett frysrum med upphängda parmaskinkor och därefter kommer in i en sober 20-talsmiljö a la förbudstiden med mörka läderfåtöljer och jazzmusik - ja, det kittlar mitt intresse. Vi hittade Pizza Da Vito och lönnkrogen, och det var precis så mysigt som jag hade förväntat mig.

Även här drack vi en var sin drink, men sedan slog tröttheten till. Vi vinkade in en taxi som körde oss hela vägen till ”hotellet” - dessvärre i huvudsak på enkelriktade gator och i fel riktning... Efter detta äventyr ramlade vi i säng.

Just nu sitter jag på ett café i Marais. Det är oerhört varmt och soligt och prognosen har utlovat 27 grader under eftermiddagen. 

Känns bra.