Från Lissabon till Valencia och lite till

Strax före 05.00 lämnade jag mitt hotell i Lissabon med taxi. Innan vi kom ut ur innerstaden var det en enormt skumpig och ryckig färd längs de smala kullerstensgatorna, och både jag och taxichauffören hoppade som mupparna på amfetamin. Jag var trött som fan och redan hungrig eftersom jag hade vaknat ungefär en gång i timmen hela natten och tittat på klockan. Som tur var fick jag med mig en liten frukostpåse från hotellet. 

På flygplatsen checkade jag in via en self service-automat och fick mina boardingkort, men ingen bag tag. Enligt informationstavlorna var incheckningen till min flight vid diskarna 52-55, så jag gick ditåt för att lämna in väskan. Ni vet den där känslan när man redan på avstånd ser en sjukt lång kö, men inte är säker på vart den tar vägen... Och man tänker med stigande desperation "Detta kan väl ändå inte vara min kö..." 

Det var det, givetvis. Tre-fyra skolklasser - kanske rent av en hel gymnasieskola - stod och köade till min flight. Många stod dessutom och tjattrade i tjocka kluster så att kön såg ut som en lång, fet boaorm som svalt ett par byten. Jag spanade febrilt efter en simpel bagagge drop, men det fanns ingen. Bara kön. Och en enda tanke i mitt huvud: Här ställer jag mig inte. Jag vägrar. Vad är vitsen med att checka in i automat om man ändå ska köa i hundra år för att lämna in väskan? 

Som min kollega Jessica skulle ha sagt: "nu är det var man för sig själv." 

Jag gick och ställde mig precis bakom det par som höll på att checka in sina väskor vid disken. I full åsyn för boaormen. Jag höll mitt boardingkort väl synligt och försökte se ut som om jag bara ville ställa en snabb fråga till tjejen bakom disken. När paret gett sig av lyfte jag snabbt upp väskan på bandet samtidigt som jag sträckte fram pass och boardingkort och förklarade att jag redan checkat in och bara ville lämna väskan. Jag frågade inte om jag behövde ställa mig sist i kön för att göra det - jag betedde mig som om det var helt naturligt att göra det här, nu, direkt. Tjejen bakom disken såg rätt sur ut, men hon sa inget och väskan blev incheckad. Jag kunde därefter äta min medhavda frukost och passera säkerhetskontrollen i lugn och ro.

Flygtiden från Lissabon till Madrid var en timme och 20 minuter. Nästa flight, från Madrid till Valencia, tog inte ens en timme. Knappt hinner man upp så är man på väg ner igen. Däremellan satt jag tre sega timmar på Madrids flygplats (thank you TAP...) som för övrigt kändes enorm och påminde en del om Charles du Gaulles (gaterna var indelade i K, L, M etc och det gick tåg emellan terminalerna). Jag hann dock skriva detta blogginlägg ända hit. 

Efter att jag landat i Valencia mötte jag upp mitt "crew" som bestod av tre killar från filmproduktionsbolaget Edithouse; Tobias (regissör), Alejandro (fotograf - och som lämpligt nog pratar spanska) och Jonas (ljud). Samt Martin (mountainbike-cyklist). 

Som jag skrivit tidigare är jag i Spanien för att vara med på en filminspelning. Jag vet egentligen inte hur mycket jag får säga om filmen, så jag kommer att vara lite svävande när det gäller detaljer. (Plus att jag inte vet hur mycket jag kommer att hinna eller orka skriva, eftersom jag hörde något om 12-timmarspass...) Men bakgrunden är i alla fall att vi, A+A, håller på att ta fram ett utbildningsmaterial för en känd fordonstillverkare, och i det materialet ingår det även film. 

När gänget var samlat käkade vi lunch på flygplatsen och sedan packade vi in all utrustning och allt bagage i den jättestora hyrbilen och gav oss iväg - ut från Valencia, och i riktning mot bike parken La Fenasosa. Vi åkte i flera timmar genom ett fantastiskt landskap som onekligen förde tankarna till Highway 1 - bortsett från att det inte fanns något hav. Men det fanns mäktiga berg, små genuina byar och slingrande kringelikrokvägar. Vi stannade till ett flertal gånger längs vägen för att reka och undersöka möjliga inspelningsplatser. 

Tobias är den enda jag har träffat tidigare, men allt kändes ändå hur avslappnat som helst med allihop och vi hade enormt roligt under vägen.

Två episoder som jag särskilt vill minnas: 

1) När Tobias gick in i en butik i utkanterna av Valencia och frågade "Hablo ingles?" och tanten i kassan blev helt vit i ansiktet och kastade sig efter sin interntelefon och skrek: "Ingles! Ingles!" 

2) När vi backade bilen säkert 100 meter (ok, 50 meter) för att fota en rätt oansenlig plats (men som vi trodde skulle funka bra för att ställa upp en lastbil på) - och en förvånad gubbe i en mötande bil förgäves försökte förstå varför vi gjorde oss sånt besvär för att ta bilder just där. Lite senare kom vi ikapp samma gubbe, och när vi körde om honom låtsades jag ta en bild på honom genom rutan med min telefon. Vi hann precis se hans förvånade min (läpparna formade ett stort, runt O) innan vi hade passerat. 

Anyway. Efter att ha åkt vilse några gånger (GPS:en var inte att lita på), så tog vi oss, med eskorthjälp, fram till stället vi ska bo på i tre nätter. Nämligen hemma hos den familj som äger bike parken. Om jag tyckte att vägen från mitt hotell i morse var guppig så var den rena motorvägen jämfört med detta - här skulle man egentligen ha behövt larvfötter för att ta sig fram. Vi skumpade fram i maklig takt över något som närmast kan beskrivas som en horisontell puckelpist. Till slut kom vi fram till ett stort hus som låg mitt ute i ingenstans. Och vilket hus! Snedtak, takbjälkar, uppstoppade djurhuvuden, en stor eldstad, ett jättelikt rustikt lantkök, pingisbord, biljardbord, udda möbler, märkliga prydnadssaker, fyra hundar som låg och drällde i olika hörn, höns och tuppar på gården och egen vinodling. Bland annat. Med risk för att låta klyschig - det kändes som att komma in i en film. Som att besöka Körsbärsdalen i Nangijala. 

Vid halv nio blev vi serverade en riktig festmåltid av värdinnan, bestående av en grillad smörgås med svamp till förrätt och kött som vi stekte själva (på en sådan där het platta) till huvudrätt. Till detta serverades olika tillbehör samt deras egna vin. Och så rundades allt av med lite citronglass och kex. I natt kommer jag att sova ovaggat. 

Bonusdagen

Jag tog det jävligt lugnt på tisdag förmiddag. Åt frukost i lugn och ro. Duschade och tvättade håret. Försökte smälta att TAP hade bokat om mina biljetter. Igen. 

Vid tolv-snåret lämnade jag hotellet. Jag hade ingen särskild plan, utan tänkte bara strosa omkring i Lissabon och låta dagen ta mig dit den ville. 

Och bara vara.

Mitt hotell ligger i Alfama, som är Lissabons äldsta stadsdel. Jag kände att jag inte hade utforskat denna del tillräckligt väl och började därför med att gå till vänster när jag kom ut från hotellet, istället för till höger och upp på huvudgatan, som jag har gjort alla andra dagar. Här slingrade sig gatorna nedåt i ett virrvarr av trånga, krokiga gränder och jag passerade såväl apelsinträd som original på parkbänkar och ungar som spelade fotboll.

Till slut hade jag kommit ner till floden och kunde följa den mot Praca do Commercio. Här slog jag mig ner i en solstol med en lemon beer och blickade ut över Tejo, Jesusstatyn och bron. Sedan gick jag över torget och in på shoppinggatan. Tog ett varv i ett par affärer som jag inte kände igen hemifrån, men shoppade inget. Därefter styrde jag stegen mot Elevador de Santa Justa - en 45 meter hög järnhiss i nygotisk stil som leder upp till en terrass med utsikt över staden.

Det var kö vid hissen, men det gick ändå ganska fort att komma in. När man sedan hade åkt upp och klivit ut fanns det en spiraltrappa som ledde upp till den översta våningen. Trappan var enormt smal och brant och det kändes som om den aldrig skulle ta slut. Jag brukar inte få svindel, men här var det nära. Utsikten från terrassen var dock värd det.

Efter att jag klättrat tillbaka ner för spiraltrappan tänkte jag först ta hissen ned direkt, men eftersom den inte var uppe bestämde jag mig för att kolla runt lite. Och det visade sig att det fanns en liten restaurang på en intilliggande avsats. Jag slog mig ner och beställde bruschetta, som jag varit sugen på i flera dagar, och ett glas vin. Solen sken. Det fanns wi-fi. Och hela Lissabon låg vid mina fötter.

Jag satt där rätt länge. Så pass länge att jag hann beställa ännu ett glas vin. Sedan tog jag hissen ner och promenerade vidare genom staden.

Jag stannade till vid flera utkiksplatser, bland annat satt jag en bra stund på en mur i solen. Jag tog en strawberry margarita på uteserveringen där jag satt igår ("kontoret"). Och slutligen gick jag tillbaka till området nedanför mitt hotell där jag började min dag och åt en gudomlig pasta med räkor på en restaurang som av någon anledning hade alla väggar tapetserade med inramade, svartvita foton på kändisar. 

Imorgon bitti ska jag lämna Lissabon. För den här gången. Jag har beställt en taxi till kl 05.00, hemska tanke, och sedan ska jag åka med Iberia till Valencia via Madrid. Jag återkommer när jag har installerat mig där. 

Ett kontor med utsikt

På måndagen skulle jag jobba. Det var en del av dealen, när jag bestämde mig för att förlänga min vistelse i Lissabon. Men jag planerade att sova ut ordentligt på morgonen eftersom jag kände att jag låg efter med sömn.

Jag vaknade dock alldeles för tidigt med jordens huvudvärk. Vad kom detta ifrån? Vi drack väl inte särskilt mycket vin igår? Då slog det mig - jag drack inget kaffe på hela dagen eftersom jag skippade frukosten och av någon anledning inte fick min espresso på restaurangen på kvällen.
Koffeinbristhuvudvärken är inte att leka med - den känns som att en kniv skär genom pannbenet och det hjälper inte med Ipren heller. Så det var bara att gå ner till frukostrestaurangen och få i sig lite flytande (mot)gift.

Efter frukosten kröp jag tillbaka upp till mitt rum och hängde upp "Stör ej"-skylten på dörren, sträckte ut mig på sängen och väntade ut huvudvärken. När det värsta klingat av skrev jag ett blogginlägg om söndagen. Och sedan var klockan nästan tre på eftermiddagen. Utan att jag hade varit utanför dörren. Än mindre öppnat datorn...

Jag packade med mig datorn och gick ut och satte mig på en uteservering med schysst utsikt över Tejo som ligger alldeles intill mitt hotell. Här satt jag och jobbade ett par timmar. En sämre arbetsplats kan man absolut ha. Men det gick ändå trögt och det kändes som om jag bara flyttade runt stycken.

Vid 18-tiden började det bli kyligt och jag gick jag iväg för att hitta en restaurang där man kunde sitta inomhus, men jag ville inte gå så långt bort så det slutade med att jag gick tillbaka till samma uteservering och beställde en tallrik med två mini-hamburgare och en skål med chips. Sedan gick jag tillbaka till mitt hotellrum och fortsatte jobba.

Framåt 21-tiden började det lossna och sedan höll jag på till 02.00. Då kändes det som om jag var inne i ett flow och hade kunnat fortsätta hur länge som helst. Men jag ville inte vända på dygnet heller så jag skickade iväg det jag åstadkommit hittills och efter att ha kollat mailen nu på morgonen verkar det som om det var good enough.

Något som däremot inte är good enough är TAP Portugal - flygbolaget vars ansvariga man vill styckmörda. Har precis fått ett sms från en kollega att de har ändrat mina flygtider till Valencia imorgon. Jag orkar inte ens ta i detta just nu, så jag tänker förtränga alltsammans till ikväll och istället njuta av en sista dag i Lissabon.

Båttur, detour och otur

På söndagen traskade jag bort till Åsa & Co's hostel vid 10-tiden. Jag skippade frukosten eftersom jag hade ägnat alldeles för mycket tid åt att skriva blogginlägg från lördagen och därför var lite sen, men städerskan hade lagt en chokladhare på min kudde kvällen innan, så den stoppade jag i väskan som nödproviant.

När truppen var samlad begav vi oss ner mot Praca do Commercio för att ta en båttur. Den här gången hade vi flyt - båten låg inne och passagerarna var precis på väg ombord. Våra tredagarsbiljetter var giltiga även här och strax satt vi uppe på soldäck och kunde njuta av utsikten. 

Förutom att se Lissabon från vattnet var det två landmärken vi var sugna på att se på närmare håll: Jesusstatyn Cristo Rei som vakar över Lissabon från andra sidan floden (en kopia av den i Rio) och 25 april-bron som är misstänkt lik Golden Gate-bron i San Francisco. Vi blev inte besvikna. 

Vi klev av båten i Belem och tog oss en ordentlig titt på Padrao dos Descobrimentos, ett fantastiskt fint monument som hedrar upptäcksresanden. Framför monumentet fanns en världskarta utlagd i sten. Det är något vi verkligen har reagerat på när vi har vandrat omkring här i Lissabon - att gator, torg och trottoarer är så fantastiskt fina med små gatstenar som omsorgsfullt bildar vackra mönster. På väggar och murar finns det ofta kakelplattor som fyller samma funktion. Kakel är stort här. Liksom sardiner.

Vi hoppade på en turistbuss för att ta oss tillbaka mot stan för att äta lunch och besöka LX Market, som jag hade fått tips om av en kollega. För sent insåg vi dock att vi hade gått på fel buss och snart var vi på väg uppåt. Och uppåt. Och uppåt. Innan vi åkte brant nedåt igen. Lissabon kallas inte de sju kullarnas stad utan anledning. Det blev en oväntad detour men det var bara att gilla läget och hugga in på chokladharen. 

Väl tillbaka i Belem tog vi ett säkrare kort - spårvagnen - och hoppade av vid Carpario. Här någonstans skulle LX Market ligga, även om den exakta gatan inte var utmärkt på kartan och min kollega hade varnat mig för att den var svår att hitta. Vi började dock med att äta lunch på en härligt genuin restaurang som låg precis intill brofästet. Vår servitör hade extremt kort steglängd och dålig humor - bland annat låtsades han få ett telefonsamtal i kortläsaren när vi skulle betala. Han höll helt enkelt kortläsaren mot örat och låtsades prata. Alldeles för länge... Maten var helt ok, men framför allt var det atmosfären som gjorde lunchen. Här satt de lokala originalen och pensionärerna och åt lunch. Och så vi. 

Efter lunchen hittade vi LX Market på en innergård. Det var ett jättemysigt område med små designbutiker, outlets, caféer och restauranger. Dessvärre var det många butiker som var stängda idag eftersom det var Påskdagen. Hela området kändes därför lite sömnigt, men jag kan föreställa mig att det är ett myller av människor som strosar omkring här när allt är öppet. Vi shoppade lite grann i alla fall, bland annat köpte både jag och Åsa kubformade ljus i kakel och marmelader som låg förpackade i vad som såg ut som färgtuber. Saga köpte en klänning och Måns en burk sardiner. 

Efter detta slog vi oss ner i en bar för att släcka törsten. Detta var utanför LX Market och det såg kortvänligt ut - halvsjaskig inredning, tveksamt klientel och många tomma bord. Men medans vi satt där och spelade dök ägaren upp som ett spöke och såg lidande ut samtidigt som han pekade på våra kort och viftade med händerna. Vad är grejen? Vi hade alla beställt dricka i baren och det var inte direkt så att folk köade för att komma in. Är det nåt religiöst? Att det på något sätt är hedniskt att spela kort? Det kan ju knappast handla om att man drar ner imagen - inte på ett sånt här hak. Vi fattade ingenting, men vi drack upp snabbt och lämnade ingen dricks om man säger så. Istället bestämde vi oss för att ta en taxi till ett ställe jag hade läst om på nätet - Procopio, som skulle vara "one of the oldest and more discreet bars in Lisbon". Diskret var nyckelordet. 

Faktum var att den var så diskret att inte ens taxichauffören hittade den, utan han var tvungen att fråga några locals i området. Det visade sig att den låg på en innergård som man nådde via en trappa och ärligt talat såg det ut som en privat innergård. Vi smög runt bland husen och hittade dörren. Och det var givetvis tokstängt. Förbannade påskhelg. Och vad förbannat amatörmässigt av oss att inte kolla upp detta i förväg. 

Vi promenerade en stund längs med ödsliga gator och allt var stängt. Till slut tog vi en taxi tillbaka till Praca do Commercio (när man väl har sprängt taxi-spärren börjar man ta taxi hela tiden). Vi kollade upp när flygbussen skulle gå på måndagen och sedan gick vi tillbaka till hostelet för att komma åt wi-fi och planera kvällens middag. Det var vår sista middag ihop eftersom Åsa, Måns och Saga skulle åka hem på måndagen, och vi hade inte lust att vandra runt på måfå och enbart mötas av stängda eller fullbokade restauranger. 

I receptionen på Hostel 4U väntade dock Satan. En ung tjej som både jag och Saga hade betraktat med viss misstro redan tidigare och som nu påstod att grannarna hade klagat på oss och sagt att vi hade haft fest till fyra på morgonen: "They complained SO much. And they wanted to change rooms but we were full so I couldn't give them a new room." Därefter la hon sig till med en föraktfull min som var drygare än sirap i januari. 

Det kröp i kroppen på mig eftersom a) vi inte hade haft någon fest, b) vi definitivt inte hade varit uppe till fyra, c) om grannarna nu hade stört sig på att vi pratade i normal samtalston fram till klockan ett (eller två, om man ska vara korrekt, eftersom det blev sommartid) - varför knackade de i så fall inte på och sa till? Men kanske allra mest centralt - vet de om att det är så lyhört att vi kan höra när de gäspar? 

Åsa och Måns blev inte alls lika upprörda som jag och Saga utan lovade att vi skulle försöka vara tystare ikväll. Hmpf. 

Vi hade tänkt äta middag på Bica do sapato som ligger i hamnen och ägs av John Malkovich. Restaurangen beskrevs som minimalistisk och trendig med stora fotografier och en mysig öppen eldstad. En snabb titt på Tripadvisor visade dock att den var stängd idag. Liksom många andra. Men en hel del var ändå öppna och möjliga att boka bord på direkt via appen. Vi fastnade till slut för Babete som hade någon slags koppling till filmen "Babetes gästabud". Den såg mysig ut, hade bra recensioner och tillhörde topp tio i Lissabon när det gällde vegetariska rätter, vilket var bra för Saga. Vi bokade bord för fyra till 20.30 och tog taxi dit. 

Och det var ett jättemysigt ställe med grymt trevlig personal. Maten var god, även om Åsa råkade beställa en pastarätt som innehöll ohyggligt mycket spenat, något hon just upptäckt att hon inte gillar. Åtminstone inte den portugisiska varianten. Spenaten petades bort och låg som en klump sjögräs på tallrikskanten. Måns beställde en tonfisk tataki som vi egentligen inte visste vad det var. Sedan googlade vi det och insåg att den var rå inuti, varpå beställningen ändrades till genomstekt och sedan, vid närmare eftertanke, till medium rare. Själv åt jag en jättegod lax, men Åsa förbarmade sig över de kokta grönsakerna. Servitören hade tålamod med att våra tallrikar skickades fram och tillbaka över bordet... 

Måns blev av någon anledning behandlad som en minderårig, något vi hade otroligt roligt åt. Bland annat fick vi andra en varsin meny (både inför varmrätten och inför desserten), medans Måns fick titta med mamma. När han sedan beställde tonfisken, vilket var det dyraste på menyn, såg servitören oerhört skeptisk ut. Vi lekte med tanken på att de skulle ställa fram en pipmugg med handtag på båda sidorna till Måns, men så långt gick det inte. 

Efter middagen fick vi tips av servitören om en pub i närheten där vi skulle kunna ta en öl och spela kort. Den hette Bambu och var, givetvis, rätt sunkig och hade egentligen alldeles för hög musik. Men vi spelade en liten stund och drack öl i plastmugg innan vi tog taxi hem. Först till deras hostel. Och sedan vidare till mitt hotell.

Spårvagnar och sexhotell

På lördagen kom Åsa & Co och hämtade upp mig vid 10-tiden. Uppenbarligen hade de inte haft några som helst problem med att hitta till mitt hotell. Jag väljer att tänka att det beror på att det var dagsljus. 

Vi frågade i receptionen hur man skulle ta sig till Feira da Ladra, en marknad som var öppen på tisdagar och lördagar och som enligt uppgift sålde "a mishmash of old and new". (Och, mer detaljerat, påstods det att "this is the place to find that 80's vinyl that's missing from your collection, or that furniture piece that will add flavour to your living room.") Vi fick en vägbeskrivning och gav oss iväg. Det var betydligt svalare ute idag och regnet låg i luften. 

Marknaden var gigantisk och bestod mycket riktigt av ett mishmash, men det mesta var "old" snarare än "new" och inte direkt något som skulle "add flavour" till våra vardagsrum (eller något annat rum heller, för den delen). Vi strosade runt ett tag och tittade på porslinssardiner, kjolar med påsydda slipsar och annat skräp. Sedan gick vi ut för att försöka få plats på den omtalade 28:an - den spårvagn som virvlar upp och ner för branta backar i de trånga gränderna och som ständigt är packad till bristningsgränsen.

Men vi hade en plan. 

Vi tänkte tränga oss på, åka med till slutstationen (som inte var alltför långt bort) och sedan sitta kvar. Det gick sådär. När vi kom till slutstationen sa föraren till alla att gå av (vilket uppenbarligen även gällde oss som satt och tryckte vid fönstren och inte låtsades förstå.) 

När vi klev av såg vi en enorm kö. Här stod folk i säkert en timme, om inte mer, för att komma på 28:an. Vi blev helt matta. Skulle vi ställa oss sist och trampa? Eller försöka ta oss tillbaka på nåt annat sätt? 

Då kom en annan spårvagn, som inte alls hade särskilt många väntande. Vi gick fram och kollade om våra tredagars-biljetter gällde på den, vilket de gjorde. Det visade sig att detta var lyxturen - vagnen tog bara 24 passagerare så att alla kunde sitta värdigt, dessutom var det en guidad tur. Man pluggade helt enkelt in ett par hörlurar och valde mellan tolv språk - varav svenska var ett - och sedan gled vi förbi folkmassan som väntade på 28:an medan guiden påbörjade sin berättelse. 

Vi satt som kungar.

Efter spårvagnsturen var det dags för lunch. Vi strosade längs med shoppinggatan och insåg att det kryllade av turistställen med bilder på maten ackompanjerat av de lika obligatoriska som påträngande inkastarna. Uppradade som tennsoldater med menyer under armen. Så fort man närmade sig dök de på en - som gökur, för att använda Åsas liknelse. En kunde inte behärska sig och började vifta åt oss på 100 meters avstånd och vi vek av på en sidogata. Till slut hittade vi ett ställe som låg lite avsides. Det var varken sofistikerat eller genuint, men personalen var avslappnade (inte påflugna) och vi var hungriga. En av dem, en servitör, såg rent av så avslappnad ut att vi var tvungna att smygfotografera honom.

Jag, Måns och Åsa bestämde oss för att prova en steak med ägg. Ägg på kött förekommer överallt och vekar vara något typiskt portugisiskt. Det funkade, märkligt nog. Men köttet var platt som en pannkaka och ganska smaklöst. Inte vad jag skulle kalla en steak, utan en bukfylla.

Efter lunchen var vi på jakt efter ett ställe där vi skulle kunna ta en kaffe och spela lite kort. Det såg ut som om det skulle bli mer regn och - det är lika bra att säga det rakt ut - vi var whist-sugna helt enkelt. Det är dock inte självklart att man kan ockupera ett bord med kortspel hur länge som helst på ett normalt fik som vill ha lite ruljans på betalande gäster. Som tur var hittade vi ett riktigt skumt café med tveksamt klientel och många tomma bord. Perfekt. Här skulle vi kunna sitta ett bra tag utan att de körde ut oss. Och det gjorde vi, medans regnet strilade utanför fönstret. Det blev två omgångar med kaffe, te och någon muffinsliknande bulle (och 1-1 i set) innan vi begav oss till hostelet. 

Efter att ha sträckt ut oss en stund var det dags för en bättre middag. Jag hade läst att Portugal, liksom Spanien, självklart har tapas, men här kallas de petiscos och är lite större. Ett ställe som skulle servera goda petiscos var Bar de Valha Senhora. Vi kollade ut adressen på kartan och det var inte särskilt långt att gå dit. När vi kom fram var det fullt, men vi lyckades boka ett bord till en timme senare. Och vi visste precis var vi skulle fördriva den timmen.

Jag hade även läst om ett annat ställe som i stort sett låg runt hörnet: Pensao Amor, som tidigare varit sexhotell, men som nu var ett av Lissabons populäraste ställen för avslappnat drinkhäng. Och vilket ställe! Det var som att gå in i en labyrint av små rum där varje rum såg helt annorlunda ut än det föregående. Det var dekadent och weird och alldeles underbart - Twin Peaks möter Moulin Rouge. Röda väggar, paljettdraperier, blått UV-ljus, discokula, uppstoppade djurhuvuden och till och med en pole dance-stång mitt i ett av rummen. Den kvinnliga bartendern blandade omsorgsfullt fyra drinkar - två söta och två syrliga - och eftersom det tog sådan tid innan vi fick dem på grund av att isen var slut fick vi dem gratis. 

Efter drinken gick vi tillbaka till restaurangen och åt middag. Detta var också ett supermysigt ställe som av någon anledning körde 80-talsmusik hela kvällen. Maten var grym, även om cevichen hade så mycket chili att det brände ända ner i magsäcken. Vi neutraliserade detta med espresso och dessert. 

Sedan promenerade vi tillbaka till hostelet, tog ett och ett halvt parti whist innan vi insåg att klockan inte bara var ett, utan två på natten. Förbannade sommartid. Åsa och Måns följde mig nästan hela vägen tillbaka till mitt hotell - inte för att jag inte hittade, utan för att det var folktomt och ensligt (det var i alla fall den officiella versionen). 

Nu är det söndag och vår sista gemensamma dag i Lissabon. Den ska vi göra det mesta möjliga av. 

Hola Lisboa!

Klockan var fem på morgonen och det var fortfarande mörkt ute när fyra trötta själar klev in på Malmö central på långfredagsmorgonen. Vår förbeställda taxi hade varit försenad eftersom taxichauffören stod på fel ställe och väntade - ett irritationsmoment man inte är upplagd för vid den här tiden på dygnet - men nu var vi i alla fall här och kunde påbörja vår resa till Lissabon. 

En Öresundsbro senare stod vi på Kastrup. Incheckningen gick smidigt och sedan hann vi både fika och växla pengar innan det var dags att boarda. 

Måns och Saga somnade direkt. Jag brukar aldrig kunna sova på flygplan, men den här gången lyckades jag faktiskt sova bort ungefär hälften av den 3,5 timmar långa restiden. Hallelujah. 

Vi landade i Lissabon kl 10 lokal tid, 11 svensk tid, gick igenom ankomsthallen, hämtade min incheckade väska och gick sedan rakt ut på gatan i 18 graders solsken. Utan att någonsin ha visat våra pass. Vi var beredda vid gränskontrollerna vid Hyllie, vid säkerhetskontrollen på Kastrup, vid boardingen på planet och när vi passerade den portugisiska gränsen, men aldrig någonsin bad någon om att få se någon slags ID-handling. Uppenbarligen är det enda man behöver för att resa mellan Danmark och Portugal ett boardingkort. 

Vi tog en taxi till mitt hotell och förundrades över hur fantastiskt fint Lissabon ser ut att vara. Staden kallas de sju kullarnas stad och det är verkligen kuperat. Gammaldags spårvagnar virvlar upp och ner längs smala kullerstensgator och i kombination med de pittoreska gränderna och tvättlinor mellan husen är det lite som San Francisco möter Rom. 

Taxin kunde inte köra hela vägen till mitt hotell, eftersom det låg längs med en brant, smal gata som slutade i en återvändsgränd. Så vi promenerade den sista biten. Jag checkade in och bytte om, sen gav vi oss iväg för att hitta Åsa & Co's hostel. På kartan såg det inte ut att vara långt ifrån mitt hotell, kanske 10-15 minuters promenad, men det fanns ingen direkt huvudgata att följa - endast ett virrvarr av slingrande smågator. Men receptionisten hade sagt att vi kunde följa spårvagnsspåren till deras gata, och det funkade fint. 

De fick dock inte checka in förrän vid 14, så vi lämnade deras väskor på hostelet och gick iväg för att få i oss lite mat. Hittade en mysig uteservering vid Praca do Comercio, ett stort torg alldeles vid floden Tejo, där vi åt lunch, kollade kartan och smidde planer. För att summera: solen värmde och livet lekte. 

Efter att de checkat in på världens mest lyhörda rum (som Måns uttryckte det: "man hör inte bara grannarnas vokaler utan till och med s-ljuden") gick vi ut för att ta en båttur längs med floden. Vi hade siktet inställt på att ta oss till området Belem för att prova på Portugals nationalbakverk, Pastel de Belem, som tillverkas enligt superhemligt recept. Men vi hade precis missat båten och hade inte lust att vänta i en timme på nästa. Så då tog vi en spårvagn istället. Den var knökfull och vi skulle åka typ 15 stationer. Packade som sillar. 

När vi äntligen kom av såg vi världens längsta kö, tvåfilig, som ringlade till caféet där de "äkta" bakverken serverades. Det fanns liknande bakverk på andra caféer i Belem, men om man skulle ha originalet var det alltså denna kö man skulle stå i. Vi enades om att det var ovärdigt och gav oss iväg för att hitta en bättre kopia. Vi vandrade upp och ner för att hitta ett mysigt ställe, men nöjde oss snart med att bara hitta ett ställe. Jag började känna att tre timmars sömn natten innan i kombination med flygresan och ett par glas vin till lunchen i solen började ta ut sin rätt. Som en sufflé som plötsligt faller ihop: "Vi sätter oss varsomhelst." Och det gjorde vi. 

Ett rätt omysigt café senare hade vi fått i oss lite socker i form av coca-cola och (oäkta) Pastel de Belem, som faktiskt var riktigt gott. Det var som ett wienerbröd där man tagit bort kanterna och bara behållit det söta klegget i mitten. Toppat med kanel och vaniljsocker. 

Vi hade otur med bussar och spårvagnar även på vägen tillbaka - vi visste inte riktigt hur bussarna gick och den spårvagn vi med säkerhet visste att vi kunde ta var givetvis proppfull. (En liten parentes: vi hade köpt tredagarskort som även gällde på hop on hop off-bussarna, men det visade sig att dessa bussar strejkade just nu...) Till slut kom vi i alla fall på en spårvagn och fick stå (nästan) hela vägen till ändhållplatsen, innan vi kunde promenera till hostelet. 

En snabb vila senare gick vi ut för att hitta en restaurang. Det hade varit varmt och soligt hela dagen men på kvällen var det kyligt. Inte läge för en uteservering alltså. Vi hittade ett mysigt ställe som låg mitt emellan våra boenden; ett hål i väggen med bara fem-sex bord, genuin känsla, bra musik och en charmig servitör. Jag och Åsa åt en pastarätt med lax och tomat som var jättegod och oväntat spicy. Efter middagen skildes vi åt och gick åt var sitt håll. "Är du säker på att du hittar?" frågade Åsa. "Ja, jag följer bara spårvagnsspåren", sa jag. "Det är lugnt." 

Det var det givetvis inte. Efter att ha följt spåren ett tag insåg jag att jag måste ha gått för långt. Jag gick tillbaka en bit. Stannade och kollade kartan. Frågade en person. Gick i den riktningen. Frågade en annan person. Gick i en ny riktning. Och insåg att jag var totalt vilse. Överallt försvann gator in i olika gränder, helt folktomma och endast upplysta av gammaldags gatubelysning. I vissa lägen kan det se charmigt ut. I andra inte. 

Till slut lyckades jag irra rätt, efter att ha gått runt i cirklar. Note to self: Kolla ut ett antal riktmärken i dagsljus. Vill inte gå vilse igen. 

Nu messade precis Åsa att de lämnar sitt hostel och är på väg till mig. (Lycka till...) 

Det är sämre väder idag, gråmulet och väderleksrapporterna hotar med regn. Vi ska börja med att besöka en marknad och sedan får vi se var dagen tar vägen.