Sightseeing och bio i ryggläge

På söndagen började vi med att ta tunnelbanan till Leicester Square för att därefter leta oss fram till The Breakfast Club i Soho. Jag hade aldrig varit där tidigare, men jag hade läst om det på nätet och förstått att det skulle vara en frukostupplevelse utöver det vanliga. Dessutom hade de en ascool 80-talsinspirerad inredning. När vi svängde runt hörnet på D'Arblay Street upptäckte vi dock att vi inte var de enda som hade haft denna idé - kön ringlade lång. Jättelång. Vi ställde oss sist och trampade, men ingenting hände. Efter en stund bestämde vi oss för att gå till ett annat frukosthak istället. Vi tänkte att vi skulle kunna checka ut tidigt på måndag morgon istället, ta med oss resväskorna och äta frukost på Breakfast Club innan vi tog tunnelbanan till Heathrow. Det kändes som en bra plan.

Efter frukosten tog vi tunnelbanan bort till Tower Bridge. Jag har sett den många gånger, men det var första gången Paula var i London så jag tänkte att vi skulle bocka av några landmärken. Dessutom har jag en särskild böjelse för broar. Jag berättade för Paula att förra gången jag var i London åkte jag med en sån där hop on-hop off buss, och precis när vi åkte över Tower Bridge berättade guiden i lurarna att det var just där man tidigare kontrollerade in- och utfarten till London. Guiden fortsatte (med en djup, David Attenborough-röst): "If you controlled the Thames, you controlled London. And if you controlled London, you controlled England. And in many times in our history, if you controlled England - you controlled the world." Därefter spelades "Rule Britannia". Det var så mäktigt att jag fortfarande får rysningar när jag tänker på det. 

Vi promenerade över Tower Bridge och stannade en stund på andra sidan och beundrade utsikten. London visade sig från sin bästa sida idag, soligt och säkert runt 15 grader varmt. Vi köpte en varsin Frappuccino på Starbucks och strosade vidare. Sedan tog vi tunnelbanan till Waterloo, promenerade förbi London Eye och över Westminster Bridge, kollade att Big Ben stod kvar och försökte lokalisera den plats som Joey och Fergie stod på framför Westminster Abbey när "Vänner" utspelade sig i London. Vi tror att vi hittade den.

Vi gick vidare till Trafalgar Square och klättrade upp och satte oss på "trappstegen" på Nelson-pelaren och njöt av utsikten och solskenet. Det var mycket högre och brantare än man kan tro - och när vi väl tagit oss upp var vi faktiskt lite bekymrade över hur vi skulle ta oss ner igen med värdigheten i behåll. Det gick dock över förväntan. 

När klockan var strax efter fyra tog vi tunnelbanan till Ladbroke Grove i Notting Hill. Jag hade bokat in en överraskning och Paula hade ingen aning om vart vi var på väg. Först när vi var framme vid Electric Cinema avslöjade jag att vi skulle gå på bio - men det var ingen vanlig biograf. Först och främst är den över 100 år gammal, med allt vad det innebär av gammaldags charm. Dessutom har de en restaurang och bar inne på bion. Och, som pricken över i, är det inga vanliga sittplatser. Längst bak är det "back row sofas". I mitten är det "armchairs" med fotpall. Och på första raden är det "front row beds", vilket var vad jag hade bokat. 

Filmen då? Det går bara en film åt gången på Electric Cinema, så man får ta det som bjuds. Nu visades Cinderella, med Cate Blanchett som den elaka styvmodern, och jag kan inte säga att det är en film jag hade valt själv. Den var lite cheesy, och vi skrattade till exempel enormt mycket åt Prince Charming vid ett par tillfällen när det inte var meningen att man skulle skratta. Men den var ändå helt okej som förströelse när man ligger raklång på första parkett inlindad i en cashmerefilt och med ett glas vin i handen. 

Efter bion tog vi tunnelbanan till Camden. Jag har faktiskt aldrig varit där innan, men jag hade fått för mig att det skulle vara ett lite punkigt område och att vi skulle kunna hitta en lämplig pub att avrunda kvällen på. Pubar fanns det gott om, och också mängder med roliga butiker - som alla var stängda eftersom klockan var runt halv nio en söndagkväll. Vi promenerade huvudgatan upp och ner och konstaterade att det var lite punkigt och alternativt, och att det inte kändes som ett helt säkert område om man hade varit ensam. Nu var vi ju två, men vi bestämde oss i alla fall för att åka tillbaka till city och hitta ett ställe att äta middag på som var närmare hem. Vi hamnade till slut på Carnaby Street där vi åt middag på en lagom stökig pub innan vi åkte vi hem och la oss. Men jag vill absolut åka tillbaka till Camden på dagtid för att utforska området och butikerna. Det får stå på min mentala restlista till nästa gång jag är i London.