Afternoon Tea och mysmord

På lördagen testade vi hotellets frukost för 12 pund per person. Precis, den ingick inte i priset. Men det var ett bra utbud på varma och kalla rätter och, eftersom det var påskafton, fick vi även en varsin påse med chokladägg av den supertrevliga frukostvärdinnan. Vi konstaterade att alla som vi haft att göra med på det här hotellet är så trevliga och serviceinriktade att det inte går att hänga upp sig på nånting. Allra minst trivialiteter som pengar... Hmm.

Efter frukosten tog vi tunnelbanan till Piccadilly Circus, och sedan promenerade vi längs med Piccadilly till Hyde Park Corner. Vi gick en sväng i Hyde Park och försökte få närkontakt med ekorrarna, vek av vid Marble Arch och sedan fortsatte vi längs med Oxford Street. Efter att Paula försökt prova sexton (16) plagg inne på Forever 21 på typ en kvart (vi hade en tid att passa) gick vi med raska steg mot dagens överraskning - Afternoon Tea på Sketch. Paula visste inte vart vi skulle, men jag hade fått ett tips från min kollega Jennie. Det finns massor av hotell och restauranger i London som erbjuder Afternoon Tea, men just detta ställe verkade faktiskt vara lite extra: Sketch har en stjärna i Michelin och är beläget i en restaurerad 1700-talsbyggnad på Conduit Street, en tvärgata till Regent Street. Hela stället är en slags fusion mellan galleri och restaurang. Bilderna på nätet såg lovande ut och jag bokade bord för två till kl 15 på lördagen. Vi blev inte besvikna.

Så fort vi kommit nerför trapporna var det som att komma in i en helt annan värld. Dämpad belysning, jazzmusik på låg volym, mumlande servitörer och en helt underbar miljö. För att använda Paulas uttryck -  det var som att befinna sig i en cupcake. Vi blev visade till vårt bord som strax fylldes med tekannor, tekoppar och en bricka i flera våningar med helt gudomliga snittar, scones och små bakverk. Vi satt där i över en och en halv timme och bara mumsade och tog in miljön. På väggarna hänger 239 satiriska skämtteckningar av den brittiska konstnären David Shrigley, och bara dessa är väl värda ett besök. Och sist men inte minst hade vi "the rest room", som jag lovat Jennie att vi skulle besöka. Det var helt makalöst. Från att ha befunnit sig i en rosa cupcake gick man genom en dörr och uppför en trappa till ett krispigt, vitt rum med stora äggskulpturer som alltså var själva toaletterna. Ovanpå äggen satt uppstoppade fåglar och när man gick in i ägget hördes fågelkvitter. Helt absurt, bisarrt och alldeles... alldeles underbart. 

Det kändes konstigt att komma ut på gatan igen när vi var klara på Sketch. Som om vi varit på ett hemligt ställe i underjorden, men däruppe var det fortfarande ljust och fullt med trafik. Vi vek av på New Bond Street och gick in på Victoria's Secret, som vi hade passerat på vägen till Sketch, och blev kvar därinne en hel timme. Dels för att det var tre våningar, dels för att det var vansinnigt mycket folk där inne och dels för att vi valde fel kö när vi skulle betala. Ni vet den där känslan av att man står i fel kö? Först stod en hel familj och krånglade med kassören i en evighet, medan övriga köer rullade på. Ska vi byta? Nej, då släpper säkert proppen här. Vi väntar. När familjen äntligen var klar klev var det bara en man före oss. Men han hade uppenbarligen köpt hela butiken. Han plockade fram plagg efter plagg i en aldrig sinande ström. Paula och jag tittade på varandra med desperation, samtidigt som halsduken kliade och det började rinna svett i hårbotten. Vi måste uuuut! Gubben handlade för nästan 9000 kronor innan det blev vår tur.

När vi äntligen kom ut på gatan gjorde vi nåt som varken jag eller Paula har gjort tidigare. Vi hade bara hunnit gå tio meter när vi blev infångade av en kvinna som skulle demonstrera en fantastisk peeling och kräm som gjorde huden mjuk som sammet och bla, bla, bla. Det fanns även nån kompletterande kräm för ansiktet och innan vi visste ordet av hade vi köpt ett helt kit för 90 pund. Visserligen tänkte vi dela på det, men ändå. 90 pund!!! Hur gick det till? Vi tyckte båda att den kändes - och luktade - fantastiskt och vi var väl fortfarande desillusionerade efter infernot inne på Victoria's Secret. Ingen aning. Vi skildes i alla fall åt efter denna härdsmälta och jag raglade iväg till St Martin's Theater. 

Jag hade bokat en biljett till Agatha Christie's "The Mousetrap" innan jag visste att Paula skulle med på resan, och eftersom Paula fortfarande hade en del "unfinished business" att ta hand om inne på Forever 21 passade det bra att vi delade på oss. Jag trodde att jag skulle hinna strosa i långsam takt till teatern, men det var betydligt längre än jag trodde och jag hann faktiskt både fråga en polis om vägen och bli lite uppstressad innan jag var framme. 

The Mousetrap är världens längst gående pjäs - den har gått oavbrutet i London sedan 1952 - och jag njöt verkligen av detta klassiska kammarspel och pusseldeckare. Det är verkligen för sällan man hör: "Someone in this room... is a killer!" nuförtiden. Jag misstänkte ALLA. Efter pjäsen bad ensemblen publiken att behålla hemligheten om vem som gjorde det "in your heart". Så jag ska självklart inte avslöja det här och nu.

Efter pjäsen tog jag tunnelbanan tillbaka till Holborn och messade till Paula: "Jag är vid Holborn. Spaghetti House om 10?" Och hon svarade: "I'm on my way".

Märkligt vad snabbt man betraktar ett tillfälligt boende som ett hem. Jag hade inte ens varit i London i 24 timmar när jag förklarade för Paula att "jag brukar ta den här vägen från tunnelbanan".

Vi åt alltså en sen middag på Spaghetti House, som ligger ett par gator från vårt hotell. Paula åt spaghetti bolognese och jag åt tagliatelle med lax. Paula hade verkligen shoppat loss inne på Forever 21 medans jag var på pjäsen och visade nästan knarkartendenser:

"Och sen när jag äntligen hade bestämt mig och kassörskan hade registrerat allt så SÅG JAG ETT LINNE I ÖGONVRÅN." 

Detta skrattade vi enormt åt.

Idag blir det klassisk sightseeing av Tower Bridge, Big Ben och lite annat. Sen har jag bokat in ännu en överraskning kl 17.15. Paula vet inget...