På väg hem

I morse hade vi ställt klockan på halv åtta för att hinna till Breakfast Club innan det blev kö. Vi packade ihop våra saker och var nere vid receptionen vid halv nio. När vi skulle checka ut visade det sig att receptionskillen som tog emot mig i torsdags kväll, och som hade sagt att uppgraderingen bara skulle kosta 30 pund per natt, hade missuppfattat att jag hade en paketbokning via Orbitz (som tydligen är någon slags samarbetspartner till Mr Jet här i UK). Nu ville de ha 89 pund per natt för uppgraderingen, dvs totalt ca 5000 kronor, vilket i och för sig var vad Mr Jet hade sagt redan från början. Är ni med på att eftersom jag redan hade betalat 4700 kronor för mitt enkelrum blir detta en totalkostnad på nästan 10 000 kronor för hotellet? För fyra nätter utan frukost? 

Jag hade redan varit tokförbannad över detta hemma i Sverige - att de utnyttjade det faktum att man satt fast i en paketbokning och inte kunde boka av hotellet utan att också boka av flyget (och om jag bokade av allt skulle det också kosta en massa eftersom jag inte hade valt avbeställningsskydd) - och sen hade jag vaggats in i en falsk trygghet att det var något slags misstag, men nu blev jag tokförbannad igen. Receptionisterna förklarade att om jag hade bokat hotellet direkt hos dem hade det bara kostat 30 pund extra med uppgraderingen, men nu skulle Mr Jet och Orbitz "ha sitt". För vaddå? Att de ringt ett samtal till hotellet? Det KOKADE i mig. Men vad kan man göra annat än att lova sig själv att aldrig någonsin göra en paketbokning igen?

Vi gick till tunnelbanan och försökte förtränga det som just inträffat. När vi kom till Breakfast Club var klockan strax efter nio och det var lång kö. Igen. Paula gick bort och frågade hur lång tid det skulle kunna tänkas ta innan vi kom in och de gissade på ca en timme. Vi blev villrådiga. Skulle vi stå här en hel timme? Vi behövde ta tunnelbanan till Heathrow vid elva eftersom Paulas flyg gick 13.20. Det kändes stressigt. Ett par från Sverige som stod bakom oss sa att det alltid var kö här men att det verkligen var värt väntan. De hade varit där flera gånger och försäkrade att frukosten var helt gudomlig. Vi tvekade lite, men bestämde oss ändå för att gå till ett annat ställe. Breakfast Club får, tillsammans med Camden, stå på min mentala restlista till nästa gång jag är i London.

Efter frukosten tog vi tunnelbanan till Heathrow och satte oss i en bar med en varsin cola. Vid halv ett sa vi hej då och Paula gick till sin gate, medan jag satt kvar och skrev ett blogginlägg om gårdagen. Vi är båda väldigt nöjda med resan och tycker att det känns som om vi har varit här länge och hunnit med mycket samtidigt som det har gått jättefort. Men det känns tryggt att veta att London bara ligger två timmar bort. Until next time, London.

Nu sitter jag vid min gate och ska strax boarda. 

Nästa resa blir till Edinburgh, 13-17 maj.